Dags att avsluta serien, dels med förslag på vad mer som finns att göra, dels med var fantasygenren tagit vägen sen 1993 och kanske också vart den är på väg.

En av de bärande idéerna med Fantasyfredag har hela tiden varit att försöka hålla nere på det renodlade nostalgitrippandet. En av de lättaste utvägarna har istället varit att efterlikna forskning i allmänhet och litteraturvetenskapliga texter i synnerhet. I en forskningstext är det obligatoriskt att skicka med lite möjligheter till fortsatt arbete, s.k. “future work”, och lyckligtvis är det mycket Fantasyfredag inte hunnit göra eller svara på och där nån läsare kanske kan ta över stafettpinnen:

• Finns det verkligen ingen engelskspråkig text om fantasygenren av samma kvalitet och stil som John-Henri Holmbergs “Fantasylitteraturens historia” – och om inte, är det inte lämpligt att översätta den?
• Hur dålig var egentligen den första översättningen av “drakryttarna”, och blev den nya bättre?
• Vad är sanningen bakom skrönan om den nedspydda Darth Vader-dräkten som Äventyrsspel i tysthet kasserade, var det verkligen en s.k. “screen worn hero prop”?
• För den med fortsatt behov av nostalgi, varför inte välja en ny veckodag och gå igenom alla rollspelsmoduler som Äventyrsspel släppte? På gamla rollspel.nu-forumet har jag sett ett par sådana genomgånger, den bästa är förmodligen den tråd som recenserade alla slumptabeller. Tyvärr är forumet nere för närvarande, och mycket svårnavigerat via Waybackmachine.
• Fantasyfredag drack italienskt kaffe med Johan Anglemark, men inte med bokseriens andra redaktörer Anders Blixt eller Olle Sahlin. Anders har mycket vänligt lämnat en del kommentarer, men Olle har inte fått säga sitt.

Vad har hänt med böckerna som valdes ut till Drakar och Demoner-serien? De allra flesta är trots allt klassiker, böcker som är lätta att få tag på än idag – om man kan tänka sig att läsa dem på engelska. Många är fortfarande i tryck, eventuellt i omarbetad form, vissa har fått en e-boksutgåva, andra finns enkelt att hitta på antikvariat. Däremot är det inte en enda bok, inte ens Pratchett, som fortfarande finns i tryck på svenska.

Resten av fantasygenren då? Praktiskt nog håller årtiondet just på att slå om, och därmed har brittiska The Guardian publicerat en lista på de 100 bästa böckerna detta århundrade. Av 100 böcker är fem stycken SF och fem fantasy, men av de fem fantasyböckerna är det tre som definitivt går som YA (Young Adult), en Pratchett, och sen N K Jemisins Hugoprisprenumererande SF/Fantasy-trilogi om livet under apokalypsen. De renodlade SF-böckerna, däremot, är alla till för vuxna läsare. Tyvärr är det hela ganska symptomatiskt för fantasyns fortsatta ställning – pengarna verkar finnas i YA, och det är också slående att Neil Gaiman omnämns för sin ungdomsbok Coraline snarare än t.ex. för American Gods. Det mest positiva är kanske att fantasygenren nu är så stor och bred att det kommer lite av varje – det gör inget om det går 20 YA urban paranormal på varje ny bok av Patrick Rothfuss eller Scott Lynch.

Mörkret faller

Originaltitel: The Way to Babylon
Översättning: Gabriel Setterborg
Omslag: Peter Goodfellow
Tryck: Brodard et Taupin/Polex Int. – 309 s

I påannonsen för “Mörkret faller” i seriens förra bok kallas boken för “en värdig final, en storslagen saga om kampen mot ondskan”. Värdig eller inte, den är åtminstone lång och tar god tid på sig att komma igång. De första fem kapitlen handlar huvudsakligen om hur dåligt huvudpersonen mår efter en klättringsolycka där hans fru omkommit, vilket i sin segdragenhet också är uppfriskande. Man får inte direkt känslan av att Howard eller Leiber läst Stendhal, Balzac eller Pushkin, eller åtminstone inte att de bryr sig om framställa sina karaktärers inre liv med nåt större djup eller precision. Kearney brassar däremot på för fullt med självömkan, så att man ett tag undrar om det verkligen är en fantasyroman på gång. Lyckligtvis dyker det nånstans i åttonde kapitlet upp en tre meter lång varg gjord av levande trä. Ordningen är återställd.

“Mörkret faller” är delvis självbiografisk – Paul Kearney ska verkligen själv ha råkat ut för en klättringsolycka och på så sätt kommit fram till att han skulle bli författare av fantasyböcker. Kearneys alter ego i boken, Michael Rivan, kan som vanligt läsas som en bättre version av författaren själv – en tuff soldat som också har flera någotsånär framgångsrika fantasyböcker utgivna och fans som frågar efter fler. I verkligheten var detta Kearneys första bok, och när den kom ut rönte den mycket begränsade försäljningsframgångar. För sex år sen hade den antagligen räknats som “abandonware”, alltså något som varit ur tryck så länge att det kan förväntas att utgivaren inte längre bryr sig om produkten. Idag är läget lite annorlunda – serien “Different kingdoms” fick en digital nyutgåva 2014 och går att hitta som e-bok för $4.23. Den svenska översättningen kostar för all del ännu mindre när den dyker upp på Tradera.

Det händer rätt sällan att Fantasyfredag slår upp ord vid nöjesläsning, och i Drakar och Demoner-serien har det inte hänt en enda gång – förrän nu. Tydligen är ett Amantistöd samma sak som ett gåstativ; ordet verkar extremt ovanligt, finns inte i SAOL och ger bara 43 sökträffar på Google. Originalboken skriver förnuftigt nog “walking frame”. I övrigt är översättningen ungefär som vanligt, med andra ord finns det utrymme för förbättring. Åtminstone verkar den vid en snabb jämförelse vara trogen Kearneys stil. Precis som med Camber av Culdi är det hela väldigt ursprungstypiskt, i detta fall Skottland, Irland och Isle of Skye, och såväl platsnamn som egennamn hanteras på samma utmärkta sätt.

På bokens sista sida står det, mycket optimistiskt, “Missade du någon bok? Kom ihåg att du kan beställa vilken bok som helst i serien genom bokhandeln!” Det var inte hundra procent sant ens under när boken kom – enligt listan på Äventyrsspels produkter i Sinkadus #35, utgiven ett drygt år tidigare, var bok #1 och #2 slutsålda redan då – men det är desto mer charmerande att bok #3-43 fanns i lager och #16-43 fortfarande räknades som “aktuella”, nästan tre års utgivning senare. Utan att ha fullständig insikt i småskalig förlagsverksamhet på 2000-talet verkar det ändå osannolikt att restlagren är så långlivade nu för tiden, utan det är e-böcker och antikvariat som gäller. Det funkar ärligt talat det också.

Omslag

Omslaget kommer från Ursula K Le Guins novellsamling “Orsinian Tales” från 1978. Även om Le Guin är mest känd som författare av SF och fantasy så är det tveksamt om denna bok kvalar in – den utspelar sig visserligen i ett påhittat östeuropeiskt land mellan 1100-talet och 1980-talet men innehåller inga övernaturliga element. Jag kan inte minnas att någon annan bok i DoD-serien har omslag från nåt annat än fantastik, lustigt att sista boken blev första gången.

I och med att “The Way to Babylon” gavs ut digitalt 2014 så fick den också ett nytt omslag som hade kostat en förmögenhet att framställa 1993 men som nu går att svänga ihop på nolltid. Alla böckerna i “Different Kingdoms”-serien delar samma diagonal med vår värld på nedersidan och en annan på översidan.

Tack

Eftersom detta är tänkt att vara den allra sista fantasyfredagen utgår lästipsen och ersätts av några mycket välbehövliga tack. Först ett tack till Karin, i familjen finns det en person som har en examen i litteraturvetenskap med inriktning på fantasylitteratur och det är alltså inte undertecknad. Tack också till mina återkommande testläsare Anders, David och Sasan, som också hjälpt till med en del expertkunskaper. Johan Anglemark och Anders Blixt har delat med sig av sina minnen från att publicera bokserien och rättat återkommande fel, och Facebookgruppen “Bräd- och Rollspelsforum” har varit den absolut mest mottagliga, positiva och kritiska publiken. Vi ses igen, i ett annat format!

 

I näst sista delen av Fantasyfredag är det dags att försöka sammanfatta både bloggen och Drakar och Demoner-serien som helhet. Vad var bra, vad var mindre bra, och vad har bloggen lyckats göra av det?

Först några rekommendationer och avrådanden. Flera gånger har det efterfrågats  boktips av typen  “om jag bara ska läsa en bok i serien, vilken?” Fantasyfredags personliga favorit är utan tvekan #9 Det svarta citadellet. Förutom att den är utmärkt som bok på egna meriter, trots att den inte är ett viktigt grundverk för fantasygenren, så har den också uppsidan att den är fristående (även om det finns ett par betydligt sämre uppföljare). 

Den sämsta boken i serien är inte lika given, men det finns några stycken som sticker ut. #10 Varulvens tid är hemsk men samtidigt existerar den i en genre – pulp horror – där den usla, klichéfyllda  handlingen och de ointressanta och hypersexualiserade karaktärerna ingår som ett förväntat och uppskattat inslag. Dessutom konkurrerar den med de två böckerna om Gord. Ingen av dem är bra, men det är mycket svårt att säga vilken som är sämst; den första är provocerande i sin bleka kopiering av Fafhrd och Gråkatt, men den andra väger upp det med ett katastrofalt uselt slut. En mindre personlig och mer kanon-orienterad genomgång av bokserien gavs redan i förrförra blogginlägget.

Inför detta inlägg har Fantasyfredag också gått igenom alla de tidigare inläggen och uppdaterat dem med originaltitel, ursprungligt utgivningsår, och omslagskonstnär (i de få fall där det saknades). Dessutom är Wikipedia-sidan för Drakar och Demoner-serien nu uppdaterad med samma information. Förhoppningsvis hjälper det till vid framtida gräv – att hitta alla omslagsbildernas ursprung har krävt gissningsvis 100 timmar research under året. Fantasyfredag var egentligen menad som en fortsättning på bloggen Sinkadusmåndag, men där Magnus Dahl är personlig och nostalgisk – och för all del en betydligt bättre skribent – har Fantasyfredag gjort sitt bästa för att hålla sig litteraturvetenskaplig och gräva i arkiven. Med de orden blir det också en sista skärning av datasetet – antal böcker per ursprungligt utgivningsår.

Det verkar ganska tydligt vad Äventyrsspelarna såg som fantasyns formativa period, och att de i övrigt plockade relativt nypublicerat material. Eller fanns det helt knappt någon fantasy värd att ge ut skriven mellan 1972 och 1980?

 

Runstaven

Michael Moorcock

Originaltitel: The Runestaff, ursprungligen The secret history of the Runestaff (1969)
Översättning: Magnus Eriksson
Omslag: Les Edwards
Tryck: Brodard et Taupin/Polex Int. – 154s

Förutom att vara ett avslut på Runstaven-serien är denna bok också på sitt sätt ett av två avslut på hela Drakar och Demoner-serien. Det finns visserligen en bok till, som dessutom enligt blurben på sista sidan i “Runstaven” ska vara ett mäktigt och värdigt slut, men  Moorcock ligger på delad förstaplats (med Howard) i antal författade böcker, 10 st, och hans böcker omspänner mer av serien än Howards gör – från #5 till #50. Tacksamt nog är “Runstaven” också förhållandevis väl utförd både i översättning och korr – Fantasyfredag hittade bara ett korrfel och en eller två möjliga förbättringar i översättningen, kanske ett rekord. 

Hur slutar det hela då? Jo Hawkmoon försöker undfly sitt öde och lämna runstaven och Amerehk därhän, men tvingas tillbaka. Han möter Jeremiah Cornelius i en inkarnation som Runstavens väktare, och tvingas strida mot Granbretans soldater för att vinna Runstaven som sitt banér. Samtidigt som han återvänder med den till slottet Brons gör Greve Meliadus uppror mot kungakejsare Huon vilket försvagar bägge sidors legioner betydligt. Meliadus förstör den maskin som håller slottet Brons avskilt i en annan dimension och bäddar därmed för en trevägskonfrontation som få kan gå levande ur.

En parentes, men en positiv sådan, är att Runstaven är en av få av Moorcocks böcker där en kvinna – spoiler, det är Yisselda – får ta upp vapen och vara framgångsrik i strid. Det hörde knappast till vanligheterna i fantasysammanhang på den tiden, egentligen inte förrän mer än tio år senare luckrades det upp.

Omslag

Omslaget är från David Gemmells “The king beyond the gate”, från 1985 – del två i Drenai-serien. Att skumma ett par dussin recensioner ger inga ledtrådar till vem den maskprydde mannen med treudden på framsidan är, och det är inte heller uppenbart vem man kan tänka sig att det passar på i “Runstaven”. Men bilden är okej som “generisk fantasy”, och särskilt på en bok där alla bär mask.  När boken gavs ut fanns det sannolikt inte heller mycket tid eller pengar att lägga på nya bilder, så det fick bli omslagsbilden från Sinkadus #30, april 1991. Les Edwards var dessutom ganska poppis på Äventyrsspel. I samma veva som boken kom ut fick han göra ett beställningsjobb åt Äventyrsspel, omslaget till “Mutant Chronicles: Kampen om Citadellet” som jag tror är det första “post-Äventyrsspel”-äventyrsspelet och därför gavs ut under varumärket Casper. Många vet att Ken Kelly gjorde ett par Kiss-omslag, men Les Edwards gjorde också grafiken till The Prodigys “Musik for the Jilted Generation” 1994.

Ett otroligt märkligt sammanträffande är att ett annat omslag till samma bok, tecknat av Mark Harrison, användes till Drakar och Demoner-boxen Nidland.

Läs istället

Tropen “ett slott som ensamt härdar ut de ondas belägring under magiskt skydd” är sagolik (bostavligen) och återkommer lite här och där i fantasylitteraturen. Ett av de finaste exemplen är i Bill Willinghams “Fables”, en numera avslutad serietidning utgiven i 150 nummer plus diverse sidoäventyr och spinoffs mellan 2002 och 2015. Beroende på hur man räknar har den vunnit antingen 14 eller 22 Eisner Awards, förmodligen någon sorts rekord. I Fables värld blir alla fabler och myter verkliga, och ju mer något berättas, desto mer makt får den som berättelsen handlar om. Efter ett krig i fablernas värld har dock en hel del fabeldjur och -karaktärer flytt sina sagor till en exil i en amerikansk stad inte helt olik New York, där de lever i ett “Fabletown”. Tyvärr kan de inte lägga kriget bakom sig så enkelt, utan efter några nummer i stadsmiljön öppnar fältet upp sig för ett interdimensionellt krig av samma slag som det i “Runstaven” – men större. En minst sagt storslagen serie, och en av de mest omtalade och läsvärda de senaste 30 åren, det vill säga så länge det funnits en Eisner Award att vinna. 

 

 

Fantasyfredag fortsätter knyta upp de lösa trådarna. Denna gång blir det en utflykt från litteraturvetenskap till företagsekonomi – en sammanfattning av Target Games/Äventyrsspels historia med målet att hitta en lektion i affärsmannaskap.

Target Games grundades 1980 i en källare i Hjorthagen med affärsidén att importera och sälja bräd- och rollspel. En av grundarna, Fredrik Malmberg, ville satsa och hade 1982 den briljanta idén att ge ut ett eget rollspel, visserligen med inköpt regelsystem och stomme för att spara tid, men på svenska. Därmed visade han på ett av de klassiska kännetecknen för en entreprenör, nämligen riskaptit. Target Games växte fort 1984-1988 med huvuddelen av intäkterna från ett nyöversatt eller omarbetat rollspel nästan varje år. Pengarna rullade in och ägarna kunde köpa sportbilar. Kostymen växte också kraftigt – förutom att rollspelen och brädspelen blev fler introducerades ett antal nya produktlinjer, allt från bloggens raison d’etre, bokserien, till bokspel och sällskapsspel under varumärket Casper.

En uppvisning i entreprenörsskap alltså, och även om det funnits entreprenörer i alla år så har entreprenörsskap inte varit ett speciellt välstuderat område förrän kort innan Target Games startades – sent 1970-tal, säg. Ett av de mest tongivande teoretiska ramverken, Churchill-Lewis tillväxtmodell, publicerades 1983. Enligt det rör sig ett nystartat bolag genom fem faser: från sin uppstartsfas I, via  fas II, survival, innan det kan landa i antingen fas III-D (Disengagement) eller III-G (Growth). Ett företag av typ III-D har landat på fötter och kan fortleva under lång tid, med en liten men välavpassad kostym och en stabil kundbas och produktportfölj. Företag av typ III-G försakar istället denna trygghet för en chans till ytterligare tillväxt, och det medför naturligtvis sina risker:

“If the III-G company is unsuccessful, the causes may be detected in time for the company to shift to III-D. If not, retrenchment to the Survival Stage may be possible prior to bankruptcy or a distress sale.”

Som Fantasyfredag tidigare förstått sinade pengarna i rollspelsprodukter ungefär 1989, och Target Games började hoppa från område till område med blandade resultat. En produktionslinje för egna tennfigurer etablerades i Skottland, vissa av sällskapsspelen sålde tiotusentals exemplar och ersatte rollspelen som intäktsmotor. Efter en tuff smäll vid valutakrisen i november 1992 lades rollspelen ned i princip helt, för att ge utrymme för satsningar på samlarkortsspelet Doomtrooper och datorspelsversioner av existerande spel som Svea Rike och Drakar och Demoner: Själarnas Brunn. Slutligen rekonstruerades firman 1999 i en kollision mellan investerare med olika intressen, och vid det laget är det svårt att säga hur mycket av företagets själ som egentligen återstod.

Som nostalgiker är det alltid lätt att tänka sig att en övergång till ett bolag av typ III-D hade skapat mer av ungdomens magi – det tog trots allt mer än tio år från att Target Games slutade ge ut rollspel tills stafettpinnen togs över av andra. Dagens rollspel produceras av entreprenörer med betydligt mindre riskaptit, men med mycket starkare finansieringsverktyg. Ett nytt svenskt eller översatt rollspel som Mörk Borg eller Call of Cthulhu säljer totalt 1000-2000 exemplar, mer än tillräckligt för att bekosta produktionen med lättarbetade digitala verktyg och hålla ett litet bolag flytande men inget som räcker till en sportbil. Både Riotminds och Fria Ligan är andra, tydliga exempel på företag av typ III-D som verkar fortsatt livskraftiga i sin begränsade skala. 

Ändå behövs de omåttligt riskhungriga entreprenörerna, som kan misslyckas fem gånger och försöka igen en sjätte. I Churchill-Lewis modell är det bara företag som går till fas III-G som kan gå vidare till fas IV, Take-off. När Target Games så småningom valde att läggga ned datorspelsverksamheten 2004 såldes speldivisionen Paradox Interactive för en krona till Fredrik Wester, som vände det hela till en mångmiljardaffär. Tradition-butikerna såldes för en krona plus inventarievärdet till butikschefen Thomas Gunnarson, som med ett lurigt upplägg beskrivet i Säfström & Wilhelmssons bok om Äventyrsspel kunde reducera inventarievärdet till noll och sedan sälja vidare butikerna för 30 miljoner. Man kan såklart drömma om att rollspelsverksamheten redan 1993 på samma vis hade sålts för en krona till någon på redaktionen med lagom modest ambitionsnivå – men en mer konstruktiv sista lärdom får istället bli denna: om du säljer något dyrt, se till att få betalt innan du lämnar över det.

Drakjakten

Anne McCaffrey

Originaltitel: Dragonquest
Översättning: Magnus Eriksson
Omslag: Dawn Wilson
Tryck: Brodard et Taupin/Polex Int – 287 s.

För den författare som skrivit en framgångsrik bok är trycket på att skaka fram en uppföljare stort, både från fans och förläggare. Anne McCaffrey kände uppenbarligen pressen, för när hennes litterära agent läste första utkastet till det som skulle bli “Drakjakten” var rådet att bränna manuskriptet och börja om. McCaffrey följde rådet och lade så mycket tid och energi på att skriva och skriva om att hon hann skilja sig från sin man och flytta från USA till Irland innan boken blev klar drygt tre år efter den förra. Av detta märks inte så mycket på sidorna, slutprodukten är sammanhängande som bok betraktat. Denna gång är det inte längre ett yttre hot som driver handlingen, utan konflikter mellan de drakryttare som rest i tiden och deras nyfunnet samtida medmänniskor.

Drakjakten fortsätter med ambitionen att hålla någon sorts lampshading-variant av verklighetstrogenhet. Redan i förra boken etablerades att drakars eldsprutande var en rent kemisk reaktion – för övrigt ett grepp som uppfanns 1961 av Poul Anderson, i “Three hearts and three lions” – och i den här boken är bristen på andningsbar atmosfär när man lämnar planeten ett viktigt inslag. Inget fel med det, men vintern 2019-2020 verkar inte telepati lika realistiskt som det säkert gjorde 1971, och tidsresor kan knappast ha varit särskilt vetenskapliga då heller. Det verkar alltså som rätt val att fantasygenren mer eller mindre genomgående släppte allt vetenskapligt bagage ungefär när denna bok kom ut.

Bortsett från fantasyaspekten har denna bok inte så mycket att komma med, mindre än den förra hade. Karaktärerna är inte lika intressanta, den högst tveksamma könsmaktordningen med sexuella övergrepp är däremot densamma. Mot slutet av boken räddas det hela upp något, med en fight mellan två kvinnliga karaktärer som åtminstone ger dem chansen att visa egen handlingskraft och möjlighet att göra misstag och lära sig av dem. Ändå blir rekommendationen för denna bok “läs i nödfall” och själv kommer jag definitivt inte läsa följande böcker. När det litteraturvetenskapliga, eller kanske rent nostalgiska, värdet går mot noll finns inget kvar att hämta.

Omslag

Omslaget av Dawn Wilson är ursprungligen till den idag mycket sällsynta rollspelsmodulen “Dragons” från Mayfair Games, 1986. Det hela var ett ganska intressant experiment: Mayfair – som trots namnet hade sitt huvudkontor i Chicago – gjorde expansionsmoduler till AD & D utan att egentligen ha något licensavtal för detta. Därmed stod det också på omslaget – i den röda rutan i nedre vänstra hörnet – att innehållet var kompatibelt med AD & D trots att TSR ägde rättigheterna till det varumärket. Det hela togs så småningom till domstol, utslaget var i princip att Mayfair kunde fortsätta så länge det hela höll sig till vissa regler, och det slutade med att TSR köpte upp dem. För övrigt låg Mayfair games bakom rollspelet “Chill”, som Äventyrsspel översatte och omarbetade till Chock 1985.

En positiv sak med omslaget är åtminstone att det avbildar beridna drakar (finns i boken) som slåss med varandra (även detta i boken) men med den lilla detaljen att drakryttaren har rustning och en extremt lång lans med vilken fiendedraken genomborrats (absolut inte i boken). Det ursprungliga omslaget skippar slagsmålet och är istället väldigt mysigt och tidstypiskt 70-tal.

Läs istället

Även om det nu är många år sedan Fantasyfredag läste Poul Andersons “Three hearts and three lions” och därmed inte kan garantera dess litterära kvaliteter fullt ut, så är det ändå en av ytterst få fantasyböcker utgivna innan Tolkien-manin kickade igång fantasygenren på riktigt. Mellan 1955, när Ringen gavs ut för första gången, och 1965, när den fick sin första massmarknadsutgåva, skrevs det oerhört lite fantasy – egentligen ingenting alls förrän Anderson smög igång genren igen med denna bok 1961. Därmed är boken definitivt värd en snabbläsning för allmänbildningens skull. Som så mycket annat i tidig fantasy – och på sitt sätt är det kanske en av de sista tidiga fantasyböckerna, snarare än den första nya – bygger den på folkmyter, närmre bestämt nordiska sagor. Huvudpersonen Holger transporteras till ett sagoland och upptäcker att han är en inkarnation av en dansk sagohjälte. Som vanligt alltså, fast Anderson gjorde det först.

Eftersom Fantasyfredag inte kan låta mycket vara nog så blir slutet på bloggen inte till ett inlägg, utan fyra. Första försöket att sammanfatta Drakar och Demoner-serien nu när de flesta böckerna är lästa blir att se hur väl den samlar fantasygenrens historia – är urvalet tillräckligt stort och välvalt för att bilda sig inom genrens klassiker? Läsare av genrelitteratur är inte nödvändigtvis bättre än andra på att läsa om, snarare än i, sin genre. Fantasy kan till och med vara extra utmanande, det som skrivs om fantasy är gärna lite torrt och vetenskapligt – kanske för att undanröja det tveksammma i att forska om denna misstänkt skräpiga och barninriktade litteraturgenre. Den som till exempel läser historiesektionen i Wikipedias artikel om fantasy får nio stycken om tidig fantasy, alltså det som skrivits innan 1925, två stycken för perioden 1925-1968 och en rad(!) för allt som skrivits därefter. Att klicka in på huvudartikeln History of fantasy ger en liknande uppdelning – fyra avsnitt om tiden före 1925, ett avsnitt om perioden 1925-1955, ett avsnitt om Tolkien och ett om allt därefter. Båda sidorna nämner åtminstone Lankhmar och Conan-novellerna som avgörande, och den senare passerar också som hastigast den numera mer sällan lästa Deryni-serien.

För att få en känsla för det övriga urvalet behövs tyngre källor, och en som numera finns gratis på nätet är The Encyclopedia of Fantasy, ursprungligen utgiven i bokform 1997 och digitaliserad 2012 utan uppdateringar. Det mesta i DoD-serien finns med i encyklopedin, i sig ett bra tecken, men det är svårt att få något grepp om sammanhang eller inflytande. Fantasyfredags favoritverk för detta, även om det är samtida med encyklopedin och därmed något utdaterat – vad det nu betyder för en historiebok – är John-Henri Holmbergs “Fantasy: fantasylitteraturens historia, motiv och författare”. Här finns äntligen möjligheten att hitta lite sammanhang och förklaringar, till exempel kring varför antalet verk i genren ökade dramatiskt ungefär 1967 (Tolkiens verk fick massutgåvor i USA). Listan på författare är betydligt kortare och hårdare gallrad, men matchningen mot DoD-serien är relativt bra. För att vara en kioskfantasyserie som också är begränsad av att ge ut det som inte är för långt och som inte var utgivet tidigare prickas ändå en hel del in.

Även om urvalet är godkänt så är Holmberg i nästan alla fall strängare än Fantasyfredag har varit i sin kritik mot de svenska översättningarna. Standardfrasen är “översättningen kan ej rekommenderas”, men Lankhmar-böckerna får ett särskilt omnämnande som “katastrofalt dåligt översatta”. En ljusglimt är dock att innevarande bok inte täcks in av just den sågningen. Även om “fantasylitteraturens historia…” kom ut 1995, och förteckningen över fantasy i svensk översättning på ett ställe påstås vara uppdaterad till just 1995, är det tydligt att informationen om vad som fanns i DoD-serien tar slut ungefär vid bok #41, utgiven december 1991, med någon enstaka helt missad bok utgiven innan dess. Kanske är översättningen bättre denna gång?

Hur som helst verkar det som att av DoD-seriens 51 böcker kan 33 fortfarande kallas klassiker och stå som en del av en kanon oavsett språk: Conan (tio böcker), Moorcock (sex om Elric, fyra om Dorian Hawkmoon), Lankhmar (sex böcker), Pratchett (fyra böcker), McCaffreys två Drakryttarna-böcker, och Kurtz enda Deryni-bock. Det betyder inte nödvändigtvis att de andra böckerna är sämre, bara att deras betydelse för genren varit underordnat eller mindre bestående. 33 av 51 kan låta bra, men det är samtidigt bara sju bokserier av sex författare.

Svärd och köldmagi

Originaltitel: Swords and Ice Magic
Översättning: Joakim Svahn
Omslag: Janny Wurts
Tryck: Brodard et Taupin/Polex Int. – 157 s.

Problemet med att dra ett streck och säga “detta är den slutliga utgåvan” när det gäller ett verk där upphovsmannen fortfarande lever är att saker tenderar att ändra på sig och tillkomma. Med Lankhmar blev det extra tydligt när Ace Books började ge ut böckerna 1968 – på två år gav de ut fem band som samlade det mesta som skrivits och en hel del nytt. Det gjorde dock inte att Fritz Leiber slutade skriva – mellan 1973 och 1977 kom han ut med en eller två noveller per år och därmed blev det denna sjätte bok 1977. Den som inte lärt sig någonting kunde nu pusta ut och ge ut en samlingsutgåva i sex band – exempelvis gjorde Gregg Press detta. Naturligtvis skrev Leiber lite till, så det hann bli en bok 1988 innan Leiber gick bort 1992. Den sjunde boken gavs aldrig ut av Äventyrsspel och finns alltså fortfarande inte på svenska.

Kanske borde de skippat även denna sjätte bok, den är klart svagare än de tidigare fem och blir bitvis lite tjatig. Flera av novellerna påminner om saker som hänt tidigare med utgångspunkten att läsaren inte har någon aning om det, nog så passande för en fristående novell men olämpligt i en novellsamling. Ett annat återkommande tema som blir mycket mer påträngande i denna volym är lättklädda damer som rena objekt för manlig åtrå. Med tanke på att hela boken är skriven på sent 70-tal känns det inte riktigt motiverat att tonen blir ännu gubbigare än tidigare. Det hade kanske gått att ursäkta om novellerna behöll kombinationen av action och svart humor. Istället matttas actiondlen av och ersätts med en slags karaktärsutveckling där Fafhrd och Gråkatt börjar fundera på sitt eget åldrande och en möjlig förestående pension. Översättningen är inte heller bättre än i tidigare delar – Fantasyfredag har denna gång inte läst sida vid sida och kan därför leva ovetande om hur mycket som gått förlorat. För Leibers skull är det förhoppningsvis en hel del.

Omslag

Den ursprungliga omslagsbilden till “Swords and Ice Magic” av Frank Frazetta hade redan använts på bok #24 “Svärd och Svartkonst”. Därför blev det omslaget från Janny Wurts “Stormwarden” från 1984, och omslaget är målat av … Janny Wurts. Förutom Tolkien kan jag inte minnas många fantasyförfattare som vågat sig på att illustrera sina egna verk. Intressant nog är färgsättningen helt annorlunda än på originalet, mycket blåare och mer passande för en bok om köldmagi. Det behövdes, för i övrigt är det inte många rätt.

Läs istället

Eftersom omslaget inte har något med veckans bok att göra går det uppenbarligen bra  att tipsa om en bok som inte heller är det, men som är hyllad i Holmbergs bok om fantasy, och vann 1988 års World Fantasy Award. Det handlar alltså om Ken Grimwoods “Replay”, en bok som fick ett fint fantasypris trots att den utspelar sig ungefär i samtiden i vår egen värld utan vare sig magi eller alver. Handlingen – att återfödas i sin egen kropp med intakta minnen – har inspirerat både filmen “Groundhog Day” och ett otal böcker, senast “The first 15 lives of Harry August” som också är mycket läsvärd. Holmberg konstaterar 1995 att boken imponerande nog hållit sig i tryck i nästan tio år – idag, ytterligare tjugo år senare, är den fortfarande i tryck i allt billigare storpocketutgåvor. Nåt måste den uppenbarligen ha att komma med.

Drakar- och Demoner-seriens uttalade syfte var att ge ut fantasyklassiker, framför allt sådana från 30- till 60-talet. Att ge ut klassiker långt senare är inte riskfritt – de kan ha hunnit få uppföljare och imitatörer som gjort deras innovationer till klyschor. Vilka är då de allra värsta klyschorna inom fantasygenren? Fantasyfredag bjuder på fem förslag.

• “Yer a wizard, Harry” – huvudpersonen verkar vara en vanlig och obetydlig bybo från ett vanligt och obetydligt hörn av riket, men har oupptäckta medfödda förmågor, gärna magiska sådana. Kanske är det också kungligt blod i ådrorna?  Praktexempel: Harry Potter. I DoD-böckerna: #10 Det svarta citadellet, #8 Willow.
• Profetian. Handlingen i böckerna uppfyller en urgammal profetia som de visaste länge har väntat på och som där relevanta verser och strofer praktiskt tillhandahålls på ett försättsblad. Praktexempel: Belgariaden. I DoD-böckerna: #8 Willow, undantagsvis Elric.
• Den vise läraren. Nära kopplat till båda de tidigare klyschorna, en urgammal och otroligt mäktig Gandalf-typ som av någon anledning inte gör jobbet på egen hand utan istället hjälper huvudpersonerna. I DoD-böckerna: Lankhmar (Ningauble & Sheelba), Klanfursten-böckerna (Gemmel), #8 Willow
• Storskurken, på engelska ibland “BBEG” som i “the big bad evil guy”. BBEG har ingen vidare personlighet utan är bara ond, och vill som regel lägga hela världen under sig, ibland också döda allt och alla. Praktexempel: för många att räkna upp, men Sauron ligger nära till hands som urtyp. I DoD-böckerna: Runstaven-böckerna, #46 Det stora kriget, #8 Willow. Kanske den vanligaste fantasy-klyschan.
• Extremt potenta magiska föremål, gärna svärd. Inte bara en extra vass dolk som lyser när orcher är i närheten, utan ett eller flera vapen och andra Mcguffins som kan avgöra hela världens öde. Praktexempel: Elrics Stormbringer. I DoD-böckerna: Elrics Stormbringer, Svärd-böckerna av Saberhagen, Runstaven-böckerna.

Det verkar alltså trots allt som att Drakar och Demoner-böckerna, med ett tydligt undantag, klarar sig hyfsat från att klämma in alla klyschor i en och samma bok. Delvis är det för att Conan varken har ett magiskt svärd eller en vis lärare, och han slåss med så många storskurkar som vill lägga hela världen under sina fötter att de knappast kan förtjäna nån särskild titel.

Gryningens svärd

Michael Moorcock

Originaltitel: The Sword of the Dawn
Översättning: Magnus Eriksson
Omslag: Roger Garland
Tryck: Brodard et Taupin/Polex Int. – 152 s

Efter Drakryttarna (255 s) och Det stora kriget (219 s) känns det tilltalande att ta sig an detta pamflettliknande verk av Moorcock. Det korta sidantalet bedrar delvis – Moorcocks prosa erbjuder som vanligt lite mer tuggmotstånd än många andra författare och alldeles speciellt då mer än McCaffrey och Saberhagen. Förra boken slutade med att Dorian Hawkmoon tog hela Kamarg in i en annan dimension dit Granbretans trupper inte kan nå. Även om han och hans vänner och älskade är i säkerhet så är Hawkmoon inte helt nöjd – han vill ta sig an Granbretan. När han slumpartat springer på en möjlighet att resa tillbaka och ta upp striden igen, och dessutom på ett sätt som gör att han kan motivera det med att det handlar om Kamargs framtida säkerhet, så tar han med sig sin tidigare fiende Guillam d’Averc och skrider till verket. Efter att ha infiltrerat Londra utklädd till kines hamnar han ur askan i elden ett stort otal gånger och måste fly på alla tänkbara sätt – med ornithopter, genom underjorden, genom andra dimensioner och så vidare. Ändå är det först i de sista kapitlen, där Gryningens svärd äntligen dyker upp och gör skäl för bokens namn, som det behövs en rejäl deus ex machina – precis som i tidigare böcker i form av Krigaren i svart och guld – för att få Hawkmoon ur knipan.

Även om Gryningens svärd var den allra sista bok som påannonserades i Sinkadus innan tidningen i praktiken lades ned vintern 1992-1993 så är formatet helt och hållet oförändrat. Gissningsvis var det en månad från att boken gick på tryck tills den syntes på Pressbyrån – kioskböcker distribueras mycket mer likt tidskrifter än  andra böcker, raka vägen från tryckeriet till kiosken utan att mellanlanda på förlagets lagerhyllor för ompackning. Ungefär samtidigt som bok #47 gick till tryck skrev alltså Olle Sahlin i ledaren för Sinkadus #38, sista numret, “Lugn. Ordningen är återställd.”

Omslag

Det är inte oväntat att se Roger Garland som omslagsartist på en fantasyroman. Hans mest kända arbeten är just omslag och illustrationer till Tolkiens verk efter att Tolkien själv och hans (och C S Lewis) nära vän Pauline Baynes slutade illustrera dem. Detta stilleben från 1983 är däremot inte taget från en fantasybok, även om man lätt kan tro det, utan från SF/skräckromanen “La Parole” av Daniel Piret. Den mycket bristfälliga information som finns på internet gör gällande att handlingen kretsar kring Kabbalans hemligheter och hur de hänger samman med livets ursprung – och risken att om det magiska ordet avslöjas så går världen under.
Även om detta omslag är finstämt och elegant är det tveksamt om det passar så bra på en såpass köttig och brutal bok. De engelska omslagen har samtliga själva svärdet i centrum, ofta dessutom i bruk. Äventyrsspel var inga främlingar för att göra så direkta kopplingar: 1983, när Garland satt med penseln i hand, så gav de ut brädspelet Lützen och satte Carl Wahlboms bataljmålning på omslaget. Tilltaget var så lyckat att Livrustkammaren har ett exemplar av Lützen i sina samlingar.

Läs istället

Efter elva månader av bokrekommendationer huvudsakligen inom fantasygenren börjar det bli allt svårare att hitta något läsvärt som dessutom har någon liten, om än aldrig så pliktskyldig, koppling till innehållet i veckans bok. Lyckligtvis laddar Moorcock på med alla möjliga genreöverskridande grepp – både steampunk i Londra och flera tidsresor,  eller är det kanske dimensionsresor?

Det finns gott om utmärkta böcker inom SF i allmänhet och steampunk i synnerhet, men en som blandar steampunk med magi och dessutom behåller både kolonialism som tema och ett mått av Moorcocks svarta humor är Tim Powers bok “The Anubis Gates” från – just det – 1983. I den reser engelskläraren Brendan Doyle tillbaka i tiden och hamnar i London under 1800-talets början. Där måste han både försöka överleva en attack från en kroppsbytande massmördare och tampas med ett uråldrigt förbund av magiker som vill förinta det brittiska imperiet som hämnd för deras kolonisering av Egypten. En verkligt halsbrytande historia med många snabba hopp i tid och rum.

 

 

Ett av de mest framträdande dragen med “Det stora kriget” är att det är tredje delen i en avslutad eller åtminstone någotsånär fristående trilogi. Konceptet med fantasy som just mastodontverk i allmänhet och trilogier i synnerhet har Fantasyfredag grävt i många gånger tidigare, men det är värt att minnas att det uppstod mer eller mindre av en slump. Tolkiens ur-“trilogi” skrevs som ett enda sammanhängande manuskript på 9250 sidor, men av rent praktiska och ekonomiska skäl delades verkets sex böcker upp i tre band för utgivning. Det påstås att David Eddings “Belgarion”-böcker kom till när han sprang på ett exemplar av Härskarringen i en bokhandel runt år 1980 och tänkte “jaså, den här finns fortfarande i tryck?”, tittade på försättsbladet och insåg att det var den sjuttioåttonde tryckningen. Inspirationen var så stark att Eddings trodde att trilogiformatet var obligatoriskt men förläggaren Del Rey övertalade honom att det skulle gå bra att ge ut serien i fem kortare delar för att tjäna mer pengar.

Frågan är om fantasy genren verkligen odelat gynnats av det återkommande mastodontverksformatet. Många författare har haft svårt att få ihop historien efter ett par tusen sidor och hamnat i oerhörd onåd hos läsarna – George RR Martin är idag mest känd, men Robert Jordan och Patrick Rothfuss hamnade i samma knipa. Den mest framgångsrika trilogiskrivaren är kanske Robin Hobb, som lyckats få ihop fyra trilogier och en kvartett. En än så länge obesvarad fråga är vilken hjälte som kunde ha fått skriva en trilogi eller mer, men genom egen karaktärsstyrka eller tack vare en sträng redaktör lyckades hålla sig till en enda lagom tät bok.

En sträng redaktör har helt klart varit i farten vid påannonseringen av “Det stora kriget” i Äventyrsspels “Sinkadus” #38. Texterna har blivit kortare och kortare, och här, vid alltings slut – för detta visade sig bli sista numret av “Sinkadus” i sin ursprungliga och sanna form – får 38 ord räcka.

Det stora kriget

Fred Saberhagen

Originaltitel: Third Book of Swords
Översättning: Kerstin Kvisler
Omslag: Oliviero Berni
Tryck: Brodard et Taupin/Polex Int. – 219 s.

Såhär bland de sista böckerna i Drakar och Demoner-serien har en viss ordning infunnit sig. I huvudsak samma bokserier och samma översättare, även om det är tio böcker sedan Kerstin Kvisler senast översatte någonting. Att samma pålitliga översättare får översätta bok efter bok gör åtminstone kvaliteten förutsägbar, och den är över lag bättre än bland de först 20-25 böckerna. Ändå finns en hel del skönhetsfläckar, både redaktionella och översättningstekniska. Huvudpersonen i förra boken, Ben från Purkinje, slår ihjäl tre tempelriddare med en vattenskopa i bästa Vin Diesel-stil, och konstaterar sedan att han kommer drömma mardrömmar om detta – “så blev det alltid efter ett slagsmål”. Fantasyfredag, som läser original och översättning sida vid sida, hade kanske valt ett mer dramatiskt ord för “fight”. Lyckligtvis är det inte allt för många sådana fadäser.

De tidigare två böckerna i “svärd”-serien har huvudsakligen följt var sin ny huvudperson – Mark i den första, Ben i den förra. I denna bok är perspektivet mer utspritt, och det närmsta man kommer en ny huvudperson är Kvicke Dennis, som har ungefär lika mycket personlighet som ett glas vatten. I övrigt är det samma karaktärer som hittat och mist svärd med en oerhörd fart.

En av nackdelarna med att snabbt läsa 50 fantasyböcker i rad är att det blir svårt att till fullo lita på sitt eget minne. I denna bok dyker en ny storskurk upp, Mörkerfursten Vilkata. Eller är han ny? Kanske har han nämnts i de tidigare två böckerna, men utan att göra något speciellt starkt intryck. Hur som helst lånar han och hans soldater en del drag ifrån Sauron – en ganska typisk svartklädd och allmänt ond fantasy-skurk som försöker ta över hela världen med sitt magiska svärd. Ben, Mark, Riddar Andrew, Draffut och alla andra goda varelser måste ta upp vapen för att strida mot honom vare sig de vill det eller inte. Klyschan är inte fullständig – det finns mer än två sidor i kriget – men helt klart har serien blivit mer svartvit nu när det är dags för en upplösning. Och det är helt klart en upplösning det handlar om – ingen går säker, varken människor eller gudar.

Omslag

Bland de som spelade Drakar och Demoner-rollspelet är Oliviero Berni mer känd för att hans målning “Baba Yaga” var omslaget till Äventyrspaket 1, Svart duell/Skönheten och odjuret från 1986. Fantasyfredag fick med detta äventyrspaket i DoD-boxen på sin nioårsdag. Däremot kallades konstnären genomgående för “Oliviera”, både i Sinkadus #8, Svart duell/Skönheten och odjuret och i Äventyrsspel-boken; den sistnämnda skriver helt enkelt det som står i originalverken utan kommentar. När stressen ökade på Åsögatan så fick för övrigt två av de sista  Drakar och Demoner-modulerna omslag som bara anges vara gjorda av “Rottermund” respektive “Mattingly” utan förnamn.

Omslaget till bok #46 är hur som helst taget från den tyska översättningen till Stephen Donaldsons “The Power that Preserves”, Som så ofta är det Target Games tyska bildagentur som gör sig påminda, detta är en bild som rimligen – förhoppningsvis – var ganska billig och som knappast synts till utanför Europa. Storskurken på omslaget ska alltså föreställa ingen mindre än Lord Foul/Furst Nid. Utseendet har sagda skurk lånat betydligt närmare oss – han är oerhört lik Kejsar Ming i filmen “Flash Gordon” (1981), spelad av Max von Sydow.

Läs istället

Fantasyfredag brukar försöka hålla sina bokrekommendationer till samma tema som veckans bok, vilket denna gång borde betyda klassiska fantasytrilogier, eller kanske stora krig. Det vattnet är så utfiskat att det istället får bli något så olikt som möjligt, en sorts gomrensare. Därmed får det bli Erin Morgensterns “The Night Circus” från 2011, en urban fantasy som också finns i svensk översättning från Norstedts. Det passar extra bra att rekommendera den såhär i november månad, eftersom den skrevs över tre års novembermånader som en del av NaNoWriMo, National Novel Writing Month,

Inte nog med att Morgenstern håller fantasyn relativt lätt och diffus, med människor och magi där Saberhagen har gudar och demoner, dessutom är Morgensterns cirkus också en nycirkus utan dresserade djur. På cirkusen utspelar sig en kamp, eller kanske ett vad, mellan två månghundraåriga magiker, och insatserna är höga. Var och en av dem har valt en förkämpe, och en av dem måste dö…

I puffen för Drakar & Demoner-bok #17, “Skuggor över tjuvstaden”, påstods att alla böcker i serien var fantasyklassiker. De senaste tio fantasyfredagarna har det varit ganska blandad kompott, men denna veckas bok är verkligen åtminstone en klassiker. Den är också såvitt jag vet unik i serien eftersom den givits ut i svensk översättning tidigare, år 1970. Möjligen kan de 22 åren motivera en nyutgivning, men enligt förklaring i Sinkadus #37 är den tidigare utgåvan dessutom nedkortad från den engelska – Johan Anglemark använder till och med ordet “stympad”. Så långt verkar utgivningen alltså både motiverad och välpassande i en serie för fantasyklassiker – det finns bara en liten komplikation. Fantasyfredag retade Fredrik Malmberg för att han ville ha det till att Drakar och Demoner-serien innehöll både fantasy och science fiction – och antydde att han sade så för att SF än idag anses vara en finare genre. 1968, då “Dragonflight” ursprungligen publicerades, var detta ännu mera påtagligt, det hade i princip inte kommit ut några fantasyböcker för vuxna sedan Tolkien nästan femton år tidigare och förhållandevis få även för barn. Därmed verkar Anne Mccaffrey också ha valt att skriva sin fantasybok i SF-skrud. Mer specifikt har hon använt vad som ibland kallas “lampshading”;  hon har tagit vad som för allt i världen verkar vara en klassisk fantasybok (eldsprutande drakar, hantverkarskrån med låg teknisk nivå, telepati, tidsresor) och förklätt den till en science-fiction bok genom ett tvåsidigt förord som förklarar att allt detta händer på en annan planet och i framtiden. Jamen dåså.

Drakryttarna

Anne McCaffrey

Originaltitel: Dragonflight
Översättning: Magnus Eriksson
Omslag: Ken Kelly
Tryck: Brodard et Taupin/Polex Int. – 255 s

För den som som nalkas Drakryttarna genom en baksidesblurben eller någon annan sammanfattning är det lätt att tänka sig att det handlar om en modern, kanske till och med feministisk historia; huvudpersonen Lessa är en kvinna som söker hämnd för sin mördade familj i en bok skriven av den första kvinna som vunnit en Hugo, just för (delar av) denna bok. Tyvärr haltar bilden betänkligt, i de första kapitlen är Lessa visserligen både självständig och dådkraftig. Ganska snart blir hon dock räddad av drakryttaren F’lar, våldtagen och därmed kär i honom, och hopparad med drakdrottningen –  vars enda syfte är att föda barn. Själv lägger hon det mesta av sin tid på att plåstra om skadade krigare eller vara nyckfull, hysterisk eller klantig och därför ha orsak att bli omilt behandlad av sin partner. F’lar kommer dessutom in som bokens andra huvudperson, och den som egentligen bestämmer både i drakberget och över Lessa. På de allra sidorna hjälps det hela upp något av att Lessa får uträtta ett hjätedåd och att det också visar sig att kvinnor faktiskt kan få vara med och slåss. Tyvärr är det sistnämnda något som bestäms av männen i eget samråd.

Så långt de oväntat sunkiga könsrollerna. För den som struntar i att läsa baksidestexten finns det annat att fundera över. Även om Pern, den värld där karaktärerna lever, är typisk fantasy så är antagonisten istället typisk SF – svampsporstrådar från rymden. Det förtar tyvärr lite av spänningen i boken, McCaffrey lyckas inte riktigt i sina försök att måla upp hur farliga sporerna är och hur katastrofala konsekvenserna blir om de inte stoppas. Ett annat frågetecken är hur sporparasiten egentligen fungerar – det normala är trots allt att parasiter inte utrotar sin värdorganism. Bokens första skurk, den girige patriark som mördat Lessas familj, är betydligt lättare att engagera sig i och det hade inte skadat om ytterligare någon lika osympatisk figur fick breda ut sig lite på sidorna. En positiv sak med boken är åtminstone att det inte märks så tydligt att den är sammanslagen av två texter ursprungligen publicerade som var sin långnovell – “Weyr Search” och “Dragonrider”. Efter att den första hade kommit ut, i tidningen “Analog”, oktober 1967, föreslog tidningens kändisredaktör John W. Campbell att det skulle kunna passa med en uppföljning med tidsresor och drakar som slogs mot svampsporer – kanske de sämsta beståndsdelarna i romanen. Helt fel ute var kanske inte Campbell ändå – även om McCaffrey “bara” vann en Hugo för den första ingående novellen så vann hon en Nebula Award för den andra och blev därmed första kvinnliga vinnare även för det priset, två år innan Ursula K. LeGuin tog hem båda priserna i romanklassen med “The Left Hand of Darkness”.

Omslag

Ken Kelly-omslaget kommer från Jo Claytons DAW-utgåva av “Moongather” från 1982. Intressant nog verkar det vara en bok som lever upp till det “Drakryttarna” lovar – fantasy, kvinnlig huvudkaraktär som dessutom är en krigare med egen verkande kraft och kontroll över sitt liv. Dessutom verkar den innehålla tidshopp, om än rent berättartekniska och inte som ett övernaturligt inslag i handlingen.

Som omslag till “Drakryttarna” är bilden åtminstone acceptabel. Den visar vad som verkar vara en mycket ung drake i en stenlagd underjordisk miljö, och sådana finns det gott om i boken. Naturligtvis rör det sig om välfunnen skåpmat – bilden hade redan prytt omslaget på Drakar och Demoner-äventyret Djupets Fasor (1989).

Läs istället

Även om “Drakryttarna” var något av en besvikelse för Fantasyfredag så är det svårt att helt avråda från den. Det är uppenbart att många influerats av McCaffreys skildring av drakar, och att de i och med böcker som denna också helt kunnat släppa SF-förklädnaden. En av de böcker som allra mest liknar “Drakryttarna” är N.K. Jemisins “Den femte årstiden” som i dagarna ges ut av Norstedts i svensk översättning – förtryckt kvinnlig telepatisk huvudperson vars hela familj dödats i avundsjuka över deras blod, periodiskt återkommande naturkatastrofer som huvudsaklig antagonist, fantasy som utspelar sig i ruinerna efter en tekniskt avancerad civilisation. Fantasyfredag har rekommenderat Jemisins Hugo-prisade trilogi en gång tidigare, för snart ett år sedan, men för den som inte vill läsa McCaffrey ur ett klassikerperspektiv är den svenska översättningen kanske ett skäl gott nog att rekommendera den igen.

För Fantasyfredag, som vanemässigt köpte det mesta rollspelsmaterial Äventyrsspel gav ut tidigt 1990-tal, kändes den stora omstruktureringen och utgivningsstoppet 1992-1993 ganska plötsligt, för att inte säga abrupt. I och med den arkeologiska utgrävning som bloggen inneburit har bilden förändrats – det är tydligt både att ekonomin inte gick ihop och att produktutgivningen hackade till betänkligt. Bok #44 i Drakar och Demoner-serien, “Svärd i Lankhmar”, är ett bra exempel – under senvåren och sommaren 1992 var det ett flera månader långt uppehåll i bokutgivningen. Uppehållet förklarades i Sinkadus #37 (augusti) men böckerna från #44 och framåt påannonserades inte förrän i Sinkadus #38 (december) – en tidning som alltså även den var försenad. Förklarades är också en något generös beskrivning – “mycket att göra med alla nya spel”. Det skulle kanske kunna vara ett tecken på gott affärsmannaskap att utgivningen av de icke vinstdrivande böckerna pausades för att fokusera på andra produkter, men det verkar inte som att marginalerna på spel var så värst mycket högre under denna period. Sinkadustidningarna #36-37 innerhåller inte heller ett enda ord om fantasylitteratur, eller något slags litteratur alls. Fokuset har delvis skiftat till det nya spelet Kult och därmed till skräckgenren, som kanske är mer förknippad med film än med text, men inte heller några filmrekommendationer står att finna. Svårt att säga om detta i sig är ett tecken på allmänt ras och förfall, men det är ändå klart att en mer skarpögd betraktare borde ha nickat förstående när kraschen väl kom.

Svärd i Lankhmar

Fritz Leiber

Originaltitel: The Swords of Lankhmar (1968)
Översättning: Henrik Nilsson
Omslag: Rowena Morrill
Tryck: Brodard et Taupin/Polex Int. – 213s

“Svärd i Lankhmar” är för ovanlighetens skull inte en novellsamling utan en roman, baserad på en tidigare och Hugo-nominerad Lankhmar-novell (“Scylla’s Daughter”) men förlängd till romanlängd när Ace Books gav ut alltihop som en bokserie med start 1968. Konsekvensen av detta är också att ur-novellen inte finns med i bokserien annat än i romanform. Däremot finns den att läsa i senare antologier, lämpligtvis då “Barbarians” från 1985, utgiven av Signet/New American Library. Varför just den? Återkommande läsare av Fantasyfredag blir säkerligen inte förvånade över synkroniciteten i att omslaget till “Barbarians” är av Ken Kelly, och att Äventyrsspel använde det till Drakar och Demoner-modulen “Ereb Altor – Äventyrens kontinent” (1989) – enligt Wikipedia den snabbast säljande rollspelsprodukt som dittills givits ut i Sverige.

Åter till Lankhmar. Fritz Leiber har ett antal signum som författare. Vissa av dem tror jag att han medvetet valt fram och skulle stått för, andra är det lätt att misstänka att han inte kunde hålla tillbaka. “Svärd i Lankhmar” innehåller båda sorterna – dels sedvanlig humor, storslagna hjältedåd och gudar som lägger sig i människornas affärer, dels manlig sexuell frustration och tillhörande buskis, fängslade kvinnor som får smisk, och framför allt en oerhörd – kanske är det inte längre politiskt korrekt att kalla den onaturlig –  fascination för katter. I “Svärd i Lankhmar” är bokens inledning den absolut vanligaste, nämligen att Fafhrd och Gråkatt varit bortresta och ankommer Lankhmar i första kapitlet. De blir genast anlitade av stadens härskare som livvakter och beskyddare, seglar iväg med värdefull last, träffar en tysktalande trollkarl, och ganska snart möter de bokens egentliga skurkar/hot: en armé av intelligenta råttor. Gråkatt krymps magiskt ned till lagom storlek och får äntligen göra skäl för sitt namn.

Boken börjar väldigt lovande, med en del rapp dialog och några karaktärer som får djupare personlighet än vad som ibland hinns med i novellform. Inslaget med en dimensionsresande tysk är inte helt lättköpt, men det är som ingenting mot den senare delen av boken, med start ungefär när det bestäms att krympa ned Gråkatt. Det är ingen tvekan om att Leiber borde haft en sträng redaktör som kunde hjälpa honom banta bort 30 av de sista 100 sidorna och hålla sig närmre verkligheten – ok, kanske inte precis verkligheten, men åtminstone Nehwon-universumet sådant det framställs i de första 100 sidorna.

Omslag

Omslaget av Rowena Morrill är från Franzine Mezos “No earthly shore” från 1981, bok tre i “The fall of worlds”-serien. Det ser ut som något från en Harlequin-bok, och mycket riktigt är boken just en SF-romance om en kvinna (Areia Darenga), framklonad för att vara perfekt, som inleder en kärleksrelation med en utomjording. För den som tycker att det är ett lite väl stort sammanträffande att utomjordingen ser ut som en hunkig man av människoart så verkar det vara ren artistisk frihet som tagits ut – i boken ser utomjordingen ut som en utomjording.

Det som åtminstone kan sägas vara positivt med omslaget är att det är så oerhört renodlat i sin stil – ingen kan tro något annat än att detta är en bok med romans, en bok med komplicerad och osund, kanske till besatthet gränsande passion. En fängslad (fastkedjad i en klippa, inuti en fängelsehåla), storbystad kvinna  i gränslandet mellan vill ha och vill va, en barbröstad hunk. En riktig stilstudie, och till en arketypisk sword and sorcery-historia hade det varit helt fel. Till “Svärd i Lankhmar” är det bara mestadels fel – boken har några scener som marginellt påminner om omslaget, till exempel när Lankhmars härskares kära Reetha kedjas fast i köket och hotas med olika sorters kroppslig bestraffning. Det är ändå svårt att tro att den som köpte boken för omslagets skull blev nöjd – de mest passionerade scenerna är också de mest dråpliga, till exempel när Fafhrd blir lurad till en het natt med en kviga. Harlequin hade refuserat det direkt.

Läs istället

Denna vecka känns det helt motiverat att ge ett alternativt lästips, för “Svärd i Lankhmar” är ett av de sämre inslagen i Lankhmar-universumet såhär långt. Förlängningen från novell till romanlängd håller inte riktigt hela vägen – känslan av utfyllnad är stark på flera ställen och boken blir som sagt asymptotiskt sämre ju längre den får hållas. I ett försök att behålla den röda tråden från inte-riktigt-Harlequin får veckans alternativ istället bli The Magicians av Lev Grossman. Åtminstone den första boken i serien finns översatt till svenska, och såldes ganska hårt som en sexfylld historia. Egentligen är det snarare en klassisk fantasy-bildungsroman a la Harry Potter, fast vuxnare, smartare och där goda förkunskaper om Narnia-böckerna förhöjer läsupplevelsen. Dessutom är det, som så ofta i fantasygenren, en trilogi – precis lagom. Dessutom finns den numera som tv-serie.

 

 

Fantasy – i betydelsen Fantasy*, eller Sword & Sorcery, utspelar sig definitionsmässigt i en tekniskt lågutvecklad miljö som ofta förklaras med att handlingen sker i en  verklighetsnära eller alternativ forntid. Ibland förklaras den med att handlingen utspelar sig på en annan planet eller en annan dimension, och ibland förklaras den inte alls – det är bara så världen är. Ett fjärde alternativ är att den låga tekniska nivån beror på att handlingen utspelar sig i en postapokalyptisk miljö, där avancerad teknik existerar sparsamt men där den allmänna tekniknivån fortfarande gör att svärd och pilbåge är att föredra. Inte sällan blandas magi med teknik – de artefakter som finns kvar från före apokalypsen är helt obegripliga för bokens karaktärer, lika obegripliga som en mobiltelefon för Conan Barbaren.

Utan att ha gjort någon ordentlig kvalitativ studie på materialet förefaller det som att fantasy med antingen inslag av postapokalyptisk eller avancerad teknik (Svärd-böckerna, Runstaven, Klanfursten-serien), dimensionsresor från eller till  vår värld (Coramonde, Mörkret faller, en av Lankhmar-novellerna) och handling på annan planet (Drakryttarna) är betydligt vanligare i Drakar och Demoner-serien än i fantasygenren i allmänhet. Kanske är det ett tidens tecken – utan att ha torrt på fötterna påstår Fantasyfredag att genren divergerat så att Fantasy* (high fantasy och Sword & Sorcery) nu ofta utspelar sig i en “ren” och oförklarad fantasyvärld, medan den fantasy som har anknytning till vår värld gärna blir mycket mer explicit. Den numera mycket populära genren Urban Fantasy får hela världsbygget gratis och kan istället fokusera desto mer på karaktärer och att t.ex. förklara magisystemet. Utvecklingen känns välkommen – att lägga in dimensionsresor, planeter och avancerad teknik kan väldigt lätt förta stämningen och sakta ned berättartakten om författaren inte har en oerhörd fingertoppskänsla. Nej, kill your darlings och låt fantasytekniken förbli lågteknologisk och oförklarad.

Den röda amuletten

Michael Moorcock

Översättning: Magnus Eriksson
Omslag: Ken Kelly
Tryck: Brodard et Taupin/Polex Int. – 158s

Hawkmoon och Oladahn fortsätter sin väg österut genom den dammiga öknen. De hinner inte långt innan de springer in i Granbretans trupper. De tas till fånga, blir frigivna av andar som behöver hjälp att hämta en mystisk maskin vaktad av en robot, bussar roboten på Granbretonerna, och nyttjar sin nyvunna frihet till att snabbt borda närmsta fartyg. Ett par snabba slag på slumptabellen slutar med omvänt sjöröveri, alltså att Hawkmoon stjäl ett piratskepp från piraterna och finner sin trolovade Yisseldas ring. Det visar sig att Yisselda på klassiskt manér måste räddas – ur den Galne Gudens klor. Amuletten från bokens originaltitel, “The Mad God’s Amulet”, har i svensk översättning blivit lite mer beskedligt röd, men amuletten som ger den Galne Guden sin kraft är verkligen röd – och mycket kraftfull. Hawkmoon tvingas med både piska och morot ta den, och kan sedan rädda på sig själv, Yisselda, och så småningom hela Kamarg.

“Den röda amuletten” (och “Den onda juvelen”, förra boken i serien) verkar vara skriven med stor påverkan av Brecht och grekiska dramer, precis som Elric-böckerna. Få av karaktärerna är lätta att leva sig in i, och det är oerhhört sällan karaktärerna får vara  lyckliga nån längre tid. De kastas från förtvivlan till förtvivlan, i bästa fall med lite hopp däremellan – och för all del marginellt mer hopp än Elric får. Det hela blir snabbt lite deppigt, så det är på sätt och vis tacksamt att få t.ex. en Terry Pratchett-bok emellan att liva upp sig med. En oväntad uppsida med utgivningsordningen. Den mest intressanta karaktären i “Den röda amuletten” är kanske Huillam d’Averc, en fransk quisling som strider för Granbreton men snabbt dödar sina egna adjutanter och vänder tillbaka kappan med vinden. Hans verkliga avsikter håller läsaren på tå.

Den som inte råkar ha tillgång till en ungefär 30 år gammal bok och dessutom kan tänka sig att läsa på engelska kan få ett smakprov på tor.com – de första fyra kapitlen (till och med mördarroboten) ligger utlagda gratis.

Omslag

Mer Ken Kelly. Denna gång är omslaget ett utsnitt ifrån en betydligt större tavla, Fields of Fury” från 1977. Kelly målade den till “Marchers of Valhalla”, en bok med två längre noveller av Conan-skaparen Robert E. Howard. Även originalboken beskar tavlan grymt, man ser inte vilken fara bärsärken egentligen är i utan kan lätt tro att han är lika ostoppbar som Hawkmoon med amulettens kraft.

Som så ofta är det svårt att se någon koppling till bokens innehåll, snarare än Hawkmoon skulle detta kanske kunna vara en av Granbretans håriga shocktrupper som tappat grismasken. Naturligtvis hade  Äventyrsspel material i skåpet som var använt en gång tidigare, på omslaget till Drakar och Demoner Expert-modulen “Barbia – Siratsias vita formelsamling” från 1989.

Läs istället

Den som spar han har, brukar det heta. Fantasyfredag har sparat ett av de bästa boktipsen ganska länge, och efter att ha följt Dorian Hawkmoons tröstlösa och desperata framfart är det dags att plocka fram det. Katherine Addisons “The Goblin Emperor” från 2014 är en riktigt mysig book, feelgood utan att bli överdrivet sliskig, och tar ett för fantasygenren ganska modernt grepp kring både samhällsklass och könsroller utan att avse någon provokation. Addison är inte så känd för tidigare verk, vilket beror på att hon inte existerar annat än som pseudonym för Sarah Monette – ett namn som möjligen bara är  marginellt mer känt. “The Goblin Emperor” nominerades till en “Fantasy Triple Crown” när den kom, alltså en Hugo, en Nebula och en Locus Award, men vann bara den sistnämnda. 2015 var dock året då Cixin Lius “The Three Body Problem” fick tävla om en Hugo efter sex års väntan, så det är lätt att tro att den fick extra många röster bara av det. En perfekt mellanbok att slänga in såhär precis i mitten av “Runstaven”-serien.

 

Redan de gamla grekerna* antropomorfiserade abstrakta begrepp som döden (Thanatos), natten (Nyx), och dagen (Hemera). Vissa av dem, t.ex. Eros, blev i så stor utsträckning personifierade som gudar med personlighet och riter att det inte längre är tydligt var gränsen går mellan kärleken personifierad eller bara kärlekens gud – gudar med specifika uppdrag har det alltid funnits gott om. Grekerna påstås hur som helst ha varit först med idén och Döden som person, och kom inte på denna (till synes helt uppenbara) tanke förrän ca 750 f.kr. Eftersom de var först fick de välja namn på konceptet, antropomorfism är just rena grekiskan för “i mänsklig form”, men på svenska verkar det enklast att säga personifiering. Under följande 2500 år är det förvånansvärt glest med personifieringar av det abstrakta och icke-mänskliga förutom i bibeln och andra gudasagor, fabler och myter. Bilden av Döden som skelett och utrustad med lie dyker upp i England ungefär runt digerdödens tid, och i Miltons “Det förlorade paradiset” (1667) skymtar Döden som person i några kapitel. Den första illustrerade utgåvan, med William Blakes illustrationer, följer boken i att visa Döden som skuggan av en man, men senare verk av t.ex. Gustave Doré följer istället arketypen med lie och vit häst.

När det gäller personifiering av mindre abstrakta figurer så kryllar allt från “Alice i underlandet” till “Det susar i säven” och Kalle Anka av personifierade djur. Walt Disneys förkärlek för möss, ankor, syrsor och annat gulligt bidrog garanterat till kontrakulturens anammande av drickande, rökande och knullande katter och hundar – från “Fritz the Cat” och framåt till t.ex. Rocky. Nästan allt var alltså redo för firma Gaiman & Pratchett att göra var sin abstraktion personlig, men Piers Anthony hann in före. I “On a Pale Horse” (1983) lyckas en arbetslös fotograf skjuta ihjäl Döden istället för sig själv vid ett självmordsförsök, och får då ta över uppdraget. Om Pratchett inte läst boken så har han åtminstone snarlika idéer – även Anthonys Död kan stoppa tiden och har en hel del närkontakt med en mäktig magiker och dennes dotter.

I och med Pratchetts Skivvärlden-böcker, särskilt då “Mort” (1987) och Gaimans “Sandman”-serie (1989) så öppnade sig dammluckorna. Goodreads har en lista på 93 böcker med Döden som huvudperson, inklusive en av José Saramago.  Inte så pjåkigt!

* Ett uppenbart tillkortakommande med de tidigare 41 Fantasyfredagarna är att ingen av dem började såhär. Lyckligtvis kunde problemet upptäckas och åtgärdas i tid.

Mort

Terry Pratchett

Översättning: Olle Sahlin
Omslag: Josh Kirby
Tryck: Brodard et Taupin/Polex Int. – 217 s.

Mort är den fjärde boken i Skivvärlden-serien, men kanske är det den första boken i serien som uppvisar samtliga karaktärsdrag som i efterhand kommit att känneteckna den. Dels är boken fokuserad på Pratchetts egna karaktärer och hans eget universum, snarare än att vara en parodi på andras fantasy-verk. Dels har både språk, form, bokens längd och persongalleri kommit ganska nära sin slutliga form – och ett särskilt tydligt tecken är att de för Skivvärlden-böckerna så karaktäristiska fotnötterna nu dykt upp. Visst fanns det en eller annan fotnot i tidigare böcker, och senare böcker hade ännu fler, men det är uppenbart att detta är brytpunkten där Pratchett kom på att detta var en extra dimension för att trycka in fler skämt per sida. Det verkar ha tagit skruv, många år senare publicerades hans samlade korta texter under titeln “Once More* with Footnotes”. Hur som helst är Mort en typisk Pratchett-bok med en typisk Pratchett-hjälte, en gänglig ung man, väldigt smart och nyfiken men i övrigt oduglig,  som blir satt som lärling hos Döden. Naturligtvis går allt åt skogen, Mort förälskar sig i en kvinna vars själ han är satt att hämta och världen går nästan under innan Döden kommer tillbaka, fly förbannad. Kronologiskt utspelar sig denna bok före många av de andra böckerna om Skivvärlden – det är egentligen Morts dotter som får flest hyllcentimeter.

För den som samlar på böckerna i Drakar och Demoner-serien sticker “Mort” ut som särskilt ovanlig bland de sent utgivna. Gissningsvis beror det på att Wahlströms tog över Pratchett (och Olle Sahlin) efter att Äventyrsspel lade ned utgivningen, och publicerade nya utgåvor av böckerna- deras utgåva av “Mort” kom 1997. Förutom att Wahlströms utgåva alltså kom fem år senare så lär den med all säkerhet ha getts ut i fler exemplar. För övrigt blev detta den sista Skivvärlden-boken i Drakar och Demoner-serien –  kanske var det att sidantalet ökade för varje bok som spökade.

Omslag

Josh Kirbys originalomslag även här. De engelska utgåvorna var betydligt bättre än Drakar och Demoner-serien på att visa alla detaljer – Kirby läste böckerna och tryckte in så mycket han kunde i hörn och vrår.

Läs istället

“Mort” är ärligt talat inte en av de bättre böckerna om Skivvärlden. Även om den är ganska charmig, etablerar sin egen underserie av böcker om Döden och hans adoptivfamilj, och dessutom är ett fundament för återkommande inslag i övriga skivvärlden-böcker, så tycker jag mig ana att Pratchett skrivit den lite väl fort. Han sade upp sig från sitt jobb 1987 och började trycka ut två böcker om året för att säkra brödfödan, och innan han hade fått upp ångan ordentligt och skapat upp ett eget universum så är kvaliteten ibland lidande. Ett första alternativ till “Mort” skulle alltså vara någon av de senare böckerna i serien, gärna en som inte handlar om Döden. Fantasyfredag är särskilt förtjust i “Night watch”-böckerna, som börjar med Skivvärlden #8 – “Guards! Guards!”.

Alternativet är att leta efter något med personifiering eller gudar. Fantasyfredag har redan behandlat inte bara gudar i allmänhet utan också en remixad version av just de grekiska gudarna, i Fred Saberhagens “svärd”-serie. Ska man hitta något om Döden som person verkar det lämpligt att söka sig utanför den klassiska fantasyns fång. Varför inte Marcus Zusaks “Boktjuven” (2005), där Döden både är berättarröst och kontinuerligt närvarande. Dessutom verkar Zusaks Död ha ett lynne inte helt olikt Pratchetts – “Even Death has a heart”.