Redan de gamla grekerna* antropomorfiserade abstrakta begrepp som döden (Thanatos), natten (Nyx), och dagen (Hemera). Vissa av dem, t.ex. Eros, blev i så stor utsträckning personifierade som gudar med personlighet och riter att det inte längre är tydligt var gränsen går mellan kärleken personifierad eller bara kärlekens gud – gudar med specifika uppdrag har det alltid funnits gott om. Grekerna påstås hur som helst ha varit först med idén och Döden som person, och kom inte på denna (till synes helt uppenbara) tanke förrän ca 750 f.kr. Eftersom de var först fick de välja namn på konceptet, antropomorfism är just rena grekiskan för “i mänsklig form”, men på svenska verkar det enklast att säga personifiering. Under följande 2500 år är det förvånansvärt glest med personifieringar av det abstrakta och icke-mänskliga förutom i bibeln och andra gudasagor, fabler och myter. Bilden av Döden som skelett och utrustad med lie dyker upp i England ungefär runt digerdödens tid, och i Miltons “Det förlorade paradiset” (1667) skymtar Döden som person i några kapitel. Den första illustrerade utgåvan, med William Blakes illustrationer, följer boken i att visa Döden som skuggan av en man, men senare verk av t.ex. Gustave Doré följer istället arketypen med lie och vit häst.

När det gäller personifiering av mindre abstrakta figurer så kryllar allt från “Alice i underlandet” till “Det susar i säven” och Kalle Anka av personifierade djur. Walt Disneys förkärlek för möss, ankor, syrsor och annat gulligt bidrog garanterat till kontrakulturens anammande av drickande, rökande och knullande katter och hundar – från “Fritz the Cat” och framåt till t.ex. Rocky. Nästan allt var alltså redo för firma Gaiman & Pratchett att göra var sin abstraktion personlig, men Piers Anthony hann in före. I “On a Pale Horse” (1983) lyckas en arbetslös fotograf skjuta ihjäl Döden istället för sig själv vid ett självmordsförsök, och får då ta över uppdraget. Om Pratchett inte läst boken så har han åtminstone snarlika idéer – även Anthonys Död kan stoppa tiden och har en hel del närkontakt med en mäktig magiker och dennes dotter.

I och med Pratchetts Skivvärlden-böcker, särskilt då “Mort” (1987) och Gaimans “Sandman”-serie (1989) så öppnade sig dammluckorna. Goodreads har en lista på 93 böcker med Döden som huvudperson, inklusive en av José Saramago.  Inte så pjåkigt!

* Ett uppenbart tillkortakommande med de tidigare 41 Fantasyfredagarna är att ingen av dem började såhär. Lyckligtvis kunde problemet upptäckas och åtgärdas i tid.

Mort

Terry Pratchett

Översättning: Olle Sahlin
Omslag: Josh Kirby
Tryck: Brodard et Taupin/Polex Int. – 217 s.

Mort är den fjärde boken i Skivvärlden-serien, men kanske är det den första boken i serien som uppvisar samtliga karaktärsdrag som i efterhand kommit att känneteckna den. Dels är boken fokuserad på Pratchetts egna karaktärer och hans eget universum, snarare än att vara en parodi på andras fantasy-verk. Dels har både språk, form, bokens längd och persongalleri kommit ganska nära sin slutliga form – och ett särskilt tydligt tecken är att de för Skivvärlden-böckerna så karaktäristiska fotnötterna nu dykt upp. Visst fanns det en eller annan fotnot i tidigare böcker, och senare böcker hade ännu fler, men det är uppenbart att detta är brytpunkten där Pratchett kom på att detta var en extra dimension för att trycka in fler skämt per sida. Det verkar ha tagit skruv, många år senare publicerades hans samlade korta texter under titeln “Once More* with Footnotes”. Hur som helst är Mort en typisk Pratchett-bok med en typisk Pratchett-hjälte, en gänglig ung man, väldigt smart och nyfiken men i övrigt oduglig,  som blir satt som lärling hos Döden. Naturligtvis går allt åt skogen, Mort förälskar sig i en kvinna vars själ han är satt att hämta och världen går nästan under innan Döden kommer tillbaka, fly förbannad. Kronologiskt utspelar sig denna bok före många av de andra böckerna om Skivvärlden – det är egentligen Morts dotter som får flest hyllcentimeter.

För den som samlar på böckerna i Drakar och Demoner-serien sticker “Mort” ut som särskilt ovanlig bland de sent utgivna. Gissningsvis beror det på att Wahlströms tog över Pratchett (och Olle Sahlin) efter att Äventyrsspel lade ned utgivningen, och publicerade nya utgåvor av böckerna- deras utgåva av “Mort” kom 1997. Förutom att Wahlströms utgåva alltså kom fem år senare så lär den med all säkerhet ha getts ut i fler exemplar. För övrigt blev detta den sista Skivvärlden-boken i Drakar och Demoner-serien –  kanske var det att sidantalet ökade för varje bok som spökade.

Omslag

Josh Kirbys originalomslag även här. De engelska utgåvorna var betydligt bättre än Drakar och Demoner-serien på att visa alla detaljer – Kirby läste böckerna och tryckte in så mycket han kunde i hörn och vrår.

Läs istället

“Mort” är ärligt talat inte en av de bättre böckerna om Skivvärlden. Även om den är ganska charmig, etablerar sin egen underserie av böcker om Döden och hans adoptivfamilj, och dessutom är ett fundament för återkommande inslag i övriga skivvärlden-böcker, så tycker jag mig ana att Pratchett skrivit den lite väl fort. Han sade upp sig från sitt jobb 1987 och började trycka ut två böcker om året för att säkra brödfödan, och innan han hade fått upp ångan ordentligt och skapat upp ett eget universum så är kvaliteten ibland lidande. Ett första alternativ till “Mort” skulle alltså vara någon av de senare böckerna i serien, gärna en som inte handlar om Döden. Fantasyfredag är särskilt förtjust i “Night watch”-böckerna, som börjar med Skivvärlden #8 – “Guards! Guards!”.

Alternativet är att leta efter något med personifiering eller gudar. Fantasyfredag har redan behandlat inte bara gudar i allmänhet utan också en remixad version av just de grekiska gudarna, i Fred Saberhagens “svärd”-serie. Ska man hitta något om Döden som person verkar det lämpligt att söka sig utanför den klassiska fantasyns fång. Varför inte Marcus Zusaks “Boktjuven” (2005), där Döden både är berättarröst och kontinuerligt närvarande. Dessutom verkar Zusaks Död ha ett lynne inte helt olikt Pratchetts – “Even Death has a heart”.