Tempelguldet

Fred Saberhagen

Originaltitel: The Second Book of Swords (1983)
Översättning: Joakim Svahn
Omslag: David Martin
Tryck: Broudard et Taupin/Polex Int. – 256 s

Det känns väldigt skönt att läsa en vanlig, för att inte säga ordinär, välskriven, och hyfsat modern fantasyroman igen efter en katastrof och två novellsamlingar. Saberhagen är uppenbart kompetent som författare och berättar en relativt rak och tydlig historia. Ben, kraftkarlen från första boken, har rymt från (snarare än till) cirkusen och istället blivit inhyrd för att gräva ned en enorm skatt. Han inser gradvis att han kommer bli offer för den gamla klyschan om att “ingen levande vet var skatten är gömd” och tvingas till handling. Efter att med knapp nöd ha flytt så samlas han ihop med ett gäng andra äventyrare, inklusive Mark från förra boken, för att göra ett försök att hämta tillbaka skatten. Det hela tar så småningom formen av ett klassiskt grottkräl – ett kärnparti med åtta karaktärer varav tre magiker (en troligen dubbelklassad), tre krigare, en tjuv och en utbygdsjägare ger sig ned i underjorden efter skatten. Krälet tar ganska precis upp andra halvan av boken, och kräver tre (3) separata Deus ex Machina för att gå ihop.

Av de tolv magiska svärden som böckerna fått sin originaltitel ifrån dyker ungefär hälften upp i denna bok. Deras krafter verkar väldigt typiska för vad man kan vänta sig av de nyckfulla gudar som råder i världen – vissa rimliga och oerhört kraftfulla, andra av mycket tveksam praktisk nytta. Ta till exemplet svärdet Drakskära, vars kraft är att kunna dräpa drakar med lätthet. Väldigt klassiskt ur-fantasy, men hur ofta behöver man egentligen ett specifikt drakdödande svärd när det finns minst två andra svärd som ger rent allmän stridsförmåga, och ett halvdussin som ger makt över människor? Ett annat svärd med ganska oklart värde är Stenklyvaren, som kan skära i sten som om det vore smör. Det kommer väl till pass för att rädda huvudpersonerna ur knipa, men det är väldigt lätt att misstänka att just det är den enda förklaring som finns att finna till svärdets kraft. En fördel med att skriva SF och fantasy är att det när som helst går att hitta på nya magiska prylar och superkrafter som löser karaktärernas omedelbara problem, men det verkar lite väl lättjefullt att kasta in det på sista sidan som svar på “hur kommer vi nu upp ur den här extremt djupa grottan”.

Det var ett tag sedan Fantasyfredag pratade om böckerna som objekt. Det är också ett tag sedan en bok var så uppenbart fulländad i sin form som denna, och med fulländad menas kompakt och välfylld. Det finns inte en enda sida som inte är helt fullmatad med text, utom baksidan av försättsbladet som gör att boken kan börja på en sida med udda sidnummer. Det är inte uppenbart att det hela var med avsikt, copy fitting för att utnyttja bladen till fullo verkar ha varit en syssla som överlag utgått i senare halvan av Drakar och Demoner-serien, men det är ändå värt att uppskatta när det nu dyker upp.

Som vanligt har Fantasyfredag också läst åtminstone delar av boken sida med sida med den engelska originaltexten. Det är inget större fel på översättningen, men det märks att Joakim Svahn inte gjorde det onödigt svårt för sig. Jämför originalet:

“The trooper who had just spoken had by some legerdemain already gotten a filled mug in his hand. […] I bet the cave’s changed a lot since he first started hiding Temple treasure in it.”

med översättningen:

“Krigaren som hade talat med dem hade nu fått sin mugg fylld. […] grottorna har ändrats en hel del sedan han började gömma guldet här nere.” (sid 193)

Med förståelse och hänsyn inför den tidspress som Svahn säkerligen jobbade under, och den knappa lön han fick för sitt jobb, så undrar jag ändå hur man som översättare både kan ducka för ordet “legerdemain” – som med fördel skulle kunna bli fingerfärdigt eller flinkt – och missa ett så uppenbart tillfälle att stoppa in bokens titel i löptexten: “sedan han började gömma tempelguldet här nere”. Kanske hade Svahn inte fått den planerade titeln när han gjorde översättningen. Titeln är förresten väl vald – den beskriver bokens innehåll på ett sätt som originalets “The Second Book of Swords” verkligen inte gör. Man får vara glad att Saberhagen inte hade lika strikta regler som Tolkien när det gällde översättningarnas utförande.

Omslag

Omslaget är från andra utgåvan av “Thieves Guild” från amerikanska Gamelords, ett fristående fantasyrollspel från 1980. Andra och sista utgåvan kom ut 1984. David Martin (en av minst fyra illustratörer med detta namn) jobbade huvudsakligen åt TSR under perioden, men hann uppenbarligen med lite annat också.

Det är ett ganska stort steg från oljemålningarna av Frazetta till Martins platta och grafiska stil – som något ur en serietidning, utom att det ser ut att vara gjort i akryl eller möjligen med airbrush, snarare än i färglagd tusch. Bilden är inte så dum som omslag jämfört med många som efterhandsvalts till Drakar och Demoner-serien, den stämmer väldigt väl med Saberhagens beskrivningar av det underjordiska templets skattkammare. Dessutom var den garanterat billig, det borde inte ens vara någon omöjlighet att ha råd med originalet för den som lyckas spåra upp det. Ser man till Äventyrsspels omslagsval så var den till och med gratis, eftersom de redan hade använt bilden till det rollspelsoberoende spelhjälpmedlet “Stadsintermezzon” 1988. Där kan den omöjligen ha passat lika bra, speciellt eftersom det andra spelhjälpmedlet hette just “Skattkammaren”…

Läs istället

Även om Saberhagens svärd-böcker är trevliga och än idag fungerar för den som vill ha nåt lättsmält och snabbt glömt, så är de mil ifrån påståendet om “enbart klassiker”. Den uppenbara fantasyklassikern om en skattjakt är naturligtvis “Bilbo, eller bort och hem igen”. Eftersom hundra procent av denna bloggs läsare torde ha läst boken och sett tre orimligt långa filmer med samma namn behövs något antingen nyare eller mer obskyrt. En bit på vägen är Martha Wells “City of Bones” från 1995, som dock lägger en hel del tid och energi på worldbuilding innan den ger sig på själva skattjakten. Desto mer obskyr och skattjaktsfokuserad är  Lee Gaiteris “Below” från 2017, en bok som påstås vara inspirerad av grottkrälsspelet “Rogue” och dess många uppföljare (Moria, Angband, Nethack, …) och definitivt har samma humor och kärlek för meta-skämt.