Conan Barbaren, skapad tidigt 1930-tal, är ungefär tjugo år äldre än James Bond. På ytan kan de verka extremt olika men man behöver inte gräva speciellt djupt för att hitta gemensamma nämnare: båda är samma klassiska ultramaskulina arketyp, en handlingskraftig ensamvarg, bra på att slåss, beundrad av andra män, oemotståndlig för kvinnor. Sean Connery är dessutom på centimetern lika lång som Arnold Schwarzenegger och tävlade också i bodybuilding.

Bonds många brudar har blivit ett eget forskningsområde (med två miljoner sökträffar på “bond girls”) och har sin egen arketyp – sällan några troféer, utan aktiva, farliga och oberoende, ofta i någon stats tjänst som spioner eller lönnmördare, gärna ointresserade av andra män. Stieg Larssons Lisbeth Salander är definitivt en Bond-brud, kanske skulle hon till och med varit en Bond om det inte var för hennes oförklarliga dragning till Blomqvist/Larsson. Conan-bruden, däremot, verkar än så länge ha fått begränsad uppmärksamhet. Novellerna är visserligen späckade med halvnakna slavinnor, tjänstekvinnor och andra kringfigurer, men precis som med Bond har Conan ofta ett litet fåtal namngivna motparter. Låt oss därför titta närmre på några av Conans många kärlekar.

Där Bond har en modernt diversifierad smak har Conan i stort sett bara en typ – liljevita kvinnor, enligt Howards allmängiltiga paroll “ju blekare desto bättre”, alltid vackra,  slanka, och storbystade, ofta långa, exotiskt mörkhåriga och mörkögda. I övrigt är de ganska precis som Bonds brudar – självständiga, farliga och ouppnåeliga. Ett utmärkt första exempel är den khorajanska prinsessan Yasmela, hon som går ut på gatan med en befallning från guden Mitra att upphöja den första man hon träffar till general över sina arméer. Naturligtvis är det så hon träffar Conan, och förutom att ha vit hy och svart hår så är hon något atypisk i att hennes kungliga ställning gör att hon i praktiken är ouppnåelig till och med för honom.

Ingen sammanställning av Conan-brudar kan göras utan att nämna Red Sonja. Visserligen är hon tekniskt sett inte en Conan-brud, Howard skrev den ursprungliga Sonya som huvudpersonen i en egen novell – inte ens en fantasynovell utan en historisk sådan. Den utspelar sig i Ottomanska riket runt belägringen av Wien 1529 och Sonya har både svärd och pistoler, men redan 1972 stoppade Marvel in henne i Conans universum. Hon passar hur som helst perfekt på arketypen – farlig, vacker, självständig, och efter en våldtäkt som ung (något som drabbat flera andra Conan-brudar) har hon fått övernaturlig styrka och vapenskicklighet på villkor att hon inte ligger med en man förrän han besegrat henne i strid.

Shemiten Bêlit från “Svarta kustens drottning” är karakteristiskt blek, slank och storbystad med mörka ögon och svart hår. Dessutom är hon en brutal och ökänd piratkapten, som leder sina män i strid och plundring – “den vildaste hondjävul som gått ohängd”. Hon möter Conan med draget svärd när han nedgjort hennes piratbesättning, men blir naturligtvis så förälskad att hon lägger ned vapnen. Inte nog med att det är hon som lär Conan allt han kan om sjömanskap och livet som pirat, dessutom stiger hon upp från graven för att skydda honom. Hon är också en av två Conan-brudar som fått en egen wikipedia-sida.

Den sista Conan-bruden som Howard skrev, Valeria av det röda brödraskapet, är kanske den mest uppmärksammade. Förutom en egen wikipediasida har hon också fått låna ut sitt namn till den kvinnliga huvudpersonen i 1982 års film. Naturligtvis är hon lång, vacker, blek, storbystad och vapenskicklig, men undantagsvis är hon också blond. Kanske var det därför hon blev inlånad till filmen – de flesta av film-Valerias attribut förutom namnet och det blonda håret är snarare från Bêlit. Hollywood letade också fram en lämpligt lång och vältränad blondin, svenskättlingen och dansaren Sandahl Bergman. Fundera ett ögonblick på hur ni skulle ställa upp henne och Arnold för marknadsföringsbilder. Kanske såhär?

Visst, såna bilder producerades uppenbarligen, men Dino de Laurentiis och Universal ville också ha bilder som var lite mer “bakom kulissen”, något som visade de två huvudrollsinnehavarna som de brukar se ut. Bergman var dansare, så hon kunde väldigt naturligt ha trikåer, och vad kan vara mer självklart än att låta Arnold visa musklerna?

Robert Howard hade förmodligen varit nöjd.

Conan härskaren

Robert E. Howard

Originaltitel: Conan the Conqueror (1967)
Översättning: Magnus Eriksson
Omslag: Maren
Tryck: Brodard et Taupin/Polex Int. – 221 s

Conan härskaren är den enda roman om Conan som Robert Howard skrev i sin livstid. Den är uppenbart baserad på sista novellen i förra boken, “Det röda citadellet”, och precis som där är Conan kung, blir lurad och tillfångatagen genom onda trollkonster, och hamnar i en unken fängelsehåla. Där möter han ännu en Conan-brud, Zenobia, som är – just det – slank och blek med svart hår och mörka ögon. Hon har sett Conan tidigare och blivit kär vid första ögonkastet och befriar hon honom därför ur sina kedjor samt visar gott omdöme genom att ge honom en rejäl dolk som avskedspresent. Under tiden har Valerius blivit kung i Aquilonien, och Conan kan inte omedelbart gå till direktanfall. Istället ger han sig ut på diverse äventyr, dödar jätteormar, friger fängslade damer et cetera, och ger på så sätt Valerius chansen att göra sig impopulär hos allmogen när han härskar med järnhand. I sista kapitlet leder Conan en armé mot Valerius och hans allierades övermäktiga trupper, men det egentliga avgörandet sker på magisk väg och Conan kan återta tronen.

Det är egentligen tveksamt om allt detta hade behövt över två hundra sidor, och i ärlighetens namn bläddrade Fantasyfredag ganska snabbt igenom några av sekvenserna med Conan i exil. Kanske gick det hela hem bättre när verket kom ut som följetong i fem delar, snarare som en enda bok – det hjälper läsaren att hålla sig hungrig och på tå.

Omslag

Mariano Pérez Clemente, alias Maren, är bror till fantasyillustratören Sanjulian vars verk redan synts till i Drakar och Demoner-serien. Av sin bror lånade Maren kompositionen till denna bild, från omslaget på Eerie Magazine #135, utgivet 1982 (men illustrationen var från 1979). Det enda som behövdes var att uppdatera ansiktsdragen på barbaren. Fantasyfredag har trots intensivt sökande inte kunnat hitta vad Maren hade för uppdragsgivare till omslaget – om det var något till filmen eller helt orelaterad renommésnyltning.

Förutom Target Games verkar bilden bara ha använts på ett annat ställe, på den serbiska serietidningen Stripoteke #4, 1982 (Konan! Hulk!). Den som vet mer får gärna berätta. Mer kuriosa är att Johan Anglemark fortfarande minns att bilden var mer än 1 MB stor när han fick den skickad till sig, “nästan en hel diskett” – den största bild han då hade sett.

Läs istället

Eftersom vi nu skiljs från både Conan och Arnold kan det vara värt att påminna om deras respektive storheter snarare än att konstatera att tiden på många sätt sprungit ifrån dem. Det är oerhört tveksamt om de många förbättringsförsök som gjorts med åren har producerat bättre barbarhistorier än Howards ursprungliga, trots deras många skönhetsfläckar. Passa därför på att läsa de ursprungliga eller återställda Conan-novellerna och originalromanen “The Hour of the Dragon” som “Conan härskaren” är baserad på. I många fall är det gratis, Project Gutenberg tillhandahåller flera av dem där Copyright inte har förnyats. Som bonus finns de fantastiskt pulpiga omslagen till Weird Magazine publicerade.

När det gäller Arnold så är han nu gammal nog att hans samtida börjar gå bort, och särskilt hände detta hans bästa vän Franco Columbu häromveckan. Sorgligt, men Arnold grävde åtminstone fram detta fantastiska fotoalbum på dem båda. Som en hyllning till både Arnold och Franco, se (eller se om) dokumentären Pumping Iron från 1977, och tänk er att denn dryge, haschrökande snorvalp några år senare skulle vara filmstjärna, miljardär, ingift i familjen Kennedy, guvernör. Ett levande bevis på att pennan är mäktigare än svärdet.