Äntligen kommer vi till den ursprungligaste delen av Fafhrd och Gråkatts berättelser – den som skrevs av Harry Fischer, snarare än Fritz Leiber. Fischer uppfann de två hjältarna i ett brev till Leiber och efter en kort brevväxling började de sedan på var sin novell om dem. Fischer skrev sedan tio tusen ord av novellen “The Lords of Quarmall”, som Leiber fick avsluta, och passade då på att basera de två hjältarnas fysiska beskrivningar på dem själva. Leiber lånade i gengäld förvånansvärt mycket av handlingen i sin första novell, “Two Sought Adventure” från en relativt okänd text av Cervantes. Det blev så småningom ungefär 15 noveller, och Ace Books bestämde sig 1968 för att alltihop – vilket på ett mycket Heisenbergskt sätt mer än  dubblerade textmaterialet. Vid publiceringen hamnade “Quarmall” i den sista novellen i denna bok, och när utgivningsordningen klarnade några år senare blev “Svärd mot trolldom” den fjärde boken i serien.

Svärd mot trolldom

Fritz Leiber

Originaltitel: Swords Against Wizardry (1968)
Översättning: Fredrik Ström
Omslag: Frank Frazetta
Tryck: Brodard et Taupin/Polex Int, 219s

Som vanligt är antalet noveller (fyra) något vilseledande – den första novellen är mycket kort och uppenbart nyskriven som en kappa för att binda ihop de tre övriga novellerna. Den har onekligen ett kul grepp – bokstavligen, Fafhrd och Gråkatt hamnar i bakhåll i en sierskas tält och Fafhrd lyfter då hela tältet ur marken och använder det först som vapen och sedan som distraktion för att kunna fly. Flykten går upp i Fafhrds hemtrakter, upp på det kalla berget Stjärnpiren, för att hämta en legendarisk skatt. Efter några (typiska) förvecklingar beger de sig hemåt med en påse magiska juveler som är osynliga dagtid men glimmar fantastiskt nattetid. De hamnar typiskt nog i luven på varandra och gör slut ett tag, men gratulerar åtminstone varandra till att vara Lankhmars två skickligaste tjuvar. I en vändning som antagligen framstod som progressiv när novellen skriven 1968 blir de bestulna av Lankhmars kvinnliga tjuvar, som dessutom är lesbiska. Tyvärr har upplägget inte åldrats så väl, jag tror det hela avser att driva med stereotypen av den misogyna och macho fantasyhjälten, men som det heter numera, “not like this”.

Till sist då Quarmall. I Fredrik Ströms översättning är det svårt att säga om det är någon större skillnad på prosan, och hur som helst har Fritz Leiber avslutat och skrivit om den. Frågan är om det är Leiber eller Fischer som passat ihop novellerna så att Fafhrd och Gråkatt både är ovänner och ovetande om att även den andre är i Quarmall när novellen börjar. De tjänar var sin av Quarmalls härskares söner och räddar var sin kvinnlig slav från tortyr innan de träffas i ett avgörande möte. Novellen är lång, till och med mycket lång, och oavsett vems felet är så är den inte alls driven nog att kunna bära upp längden. Kanske var Leiber ovillig att redigera denna urtext allt för hårt när han avslutade den trettio år efter att den påbörjats. Eftersom nästa (femte) del i serien är en roman snarare än en novellsamling blir det intressant att se om Leiber klarar att hålla ångan upp när han har egen och fullständig kontroll.

Omslag

Frank Frazetta målade “Egyptian Queen” till omslaget på serietidningen “Eerie” #23, sommaren 1969, eftersom den innehöll en skräckhistoria om en egyptisk trollkvinnas försök att bli odödlig. Bland alla hans mästerverk är detta kanske det främsta, han överträffade sig själv med ljuset, färgerna, kompositionen. Uppenbarligen finns det andra som tycker samma sak, Frazettas familj sålde oljemålningen under våren 2019 för drygt fem miljoner dollar, ett rekord både när det gäller fantasykonst och konst från serietidningar. Givetvis var Frazettas eget rekord som slogs, en annan av hans omslagsmålningar sålde året innan för nästan två miljoner dollar.

Det framstår som ganska anmärkningsvärt, såhär i efterhand, att Äventyrsspel så sent som 1992 kunde använda vad som redan då var ikoniska och välkända bilder inom fantasygenren till vad som måste ha varit ett mycket överkomligt pris. Kanske var det för att genren var förhållandevis ung och outvecklad, i andra fall kanske priset var mindre överkomligt men motiverades med att det handlade om kampanjboxen till något rollspel som sen kunde återanvändas. Det är också möjligt att själva användningsområdet, bokomslag och dessutom i översättning och liten upplaga, sänkte priset något. Slutligen är det möjligt att detta var något som hade köpts in sen innan, när det fortfarande fanns pengar till genrens bästa, men som av någon anledning hade blivit över och inte använts.

Detta är det sista Frazetta-omslaget i Drakar och Demoner-serien och ett av få omslag i andra halvan av utgivningen målat av någon så känd och framstående, med ett sånt öga för färg och detaljer. När det gäller omslagsdesign för böcker är det trots allt inte detaljrikedom som vinner priser, utan stilrenhet och igenkänningsbarhet, att få läsaren att minnas omslaget även vid en skymt på långt håll. Tänk t.ex. på de svävande ögonen mot en mörkblå himmel på “The Great Gatsby” eller den röda silhuetten med skärmmössa på “Catch-22”. Gatsby fyller hundra om några år, men designprinciperna är desamma. Med det sagt så var originalomslaget till Ace Books pocketutgåva från 1968 inte det minsta stilrent, och inte heller är det uppenbart bara på bilden att det är en fantasybok det handlar om. Med tanke på typsnitt och titel så gick kanske budskapet hem ändå.

Läs istället

Fördelen med att ge ut klassiker är att man delvis kan abdikera urvalsansvaret. Klassiker är klassiker, vare sig vi vill det eller inte. Lankhmar är något varje fantasyförfattare och dito fan ofrånkomligen måste förhålla sig till. Det är ont om moderna verk som har hunnit ha samma extrema inflytande på genren, men det finns några kandidater. Flera av dem har redan gått åt som tips i tidigare fantasyfredagar, och då inte alltid för att de är klassiker utan också för att de är extremt läsvärda. En bok vars läsvärde är mer osäkert men vars klassikerstatus är grundmurad är Raymond Feists “Magician” från 1982, och Feist försäkrade sig om dess inflytande genom att skriva 30 uppföljare. Förutom att vara intressant för Fantasyfredags läsare för sin klassikerstatus och potentialen att gräva ned sig i en gigantisk bokserie har den också en rollspelskoppling – Feist och hans universitetsvänner skapade ursprungligen världen Midkemia som en setting till ett alternativt rollspel som skulle konkurrera med Dungeons & Dragons.

För den som vill snabbspola genom de 30 romanerna kan jag rekommendera att istället hoppa in på bok nio, “Shadow of a Dark Queen” som med framgång stulit sitt upplägg från andravärldskrigsfilmen “The Dirty Dozen” – huvudpersonerna blir misstagna för att vara brottslingar, skenavrättade, och sen skickade på ett självmordsuppdrag…