Svärd i dimman

Fritz Leiber

Översättning: Kerstin Kvisler
Omslag: Greg Hildebrandt
Tryck: Brodard et Taupin/Polex Int – 180 s

Egenreklamen för “Svärd i dimman” i Sinkadus #30, april 1991, är återigen tre korta rader. Vi får åtminstone veta att novellen “Hårda tider i Lankhmar” är en av de mest underbara som skrivits och att “det är värt att köpa boken enbart för den novellen”. Det är onekligen en härlig novell, även om vissa läsare kommer finna den över-dråplig. Leiber har konstruerat det mest halsbrytande, bisarra scenario man kan tänka sig och ägnar sedan trettio sidor åt att valla Fafhrd och Gråkatt dit på var sin egen väg – novellen börjar med att de blivit oense och separerat.

Tyvärr är resten av boken inte lika stark. Titelns dimma dyker upp redan i den allra första novellen, där en ond kult tar över ett antal elakingar och skickar ut dem på mördarturné. Naturligtvis springer de på bokens huvudpersoner och blir snabbt och poänglöst nedgjorda. En utmärkt novell att omvandla till ett avsnitt av en TV-serie – ingenting förändras mellan början och slut, alla skurkar är av ren engångskaraktär och det finns inga övriga bifigurer.

Därefter får de som gillar temat “Fafhrd och Gråkatt seglar” sitt lystmäte – i två långa noveller seglas det för fullt, återigen med stort fokus på nautiska detaljer som vilka segel som satts och riskerna med att hamna i lä. Leiber verkar otroligt intresserad av sjömanskap, men jag har inte sett någon bakgrund eller förklaring till det, eller ens någon Lankhmar-kännare som fokuserat på just detta.

Inför de sista novellerna mappar Leiber Lankhmar till Alexandria ca 200 f.kr. och låter Fafhrd och Gråkatt äventyra i vår värld ett tag. Det finns en viss ironi i detta, eftersom Lankhmar redan är plankat på en jordisk stad för länge sedan, nämligen Sevilla, år 1569, som staden beskrevs av Miguel de Cervantes i novellen “Rinconete y Cortadillo” från 1613. För att citera förordet ur den översättning jag har tillgång till:

The meeting of the two vagrant boys, their entering into the 
confraternity of thieves, with the picture of the house in which
dwelt Monipodio, the arch-thief of Seville...

och sedan ur texten:

entering the city — which they did at the hour of the Angelus
 and through the gate of the Custom House

Till skillnad från Fafhrd och Gråkatt tar Rincon och Cortado inte strid med tjuvarnas gille, utan går alltså istället – med stor ansträngning och många prövningar – med i det. Kanske var Leiber allmänt skeptisk till skrån och fackföreningar, även om hans familj kom ur det skråbenägna skådespelaryrket, men jag misstänker att Cervantes fattigpojkar stod inför en nygammal verklighet som Leiber slapp.

Omöjligheten för den fattige att bli rik utan lagbrott och korruption var lika uppenbar i Spanien 1613 som i Balzacs Paris 1819, där Rastignac överger sina planer på att bli advokat och istället från Père Lachaise ser ned på staden med ett “À nous deux, maintenant!”. I vår egen allt mer förgyllda tidsålder är det inte längre någon författare som likt Austen kan skilja en Bingley från en Darcy, och hur som helst är deras relativa rikedom idag som ingenting jämfört med de superrika. De femtio nyansernas Mr. Grey definieras aldrig i kronor och ören, bara i statussymboler; bilar, båtar, sommarhus, en egen helikopter. I Orhan Pamuks “Snö” säger huvudpersonen Ka, som också är författare, att “det finns inget mer tröttsamt för en romanförfattare än att tala om pengar eller diskutera fjolårets priser och inkomster”. 

Fritz Leiber (1910-1992) prickade kanske in en unik era av välstånd. Det verkar tyvärr allt mer sannolikt att framtida eskapistiska läsare kommer lockas av fantasyklassiker inte bara för att äventyren utspelar sig i en värld med svärd och svartkonst, utan också för att de utspelar sig i en värld där även en utfattig trollkarlslärling och en utstött bard kan bli rika och betydelsefulla.

Omslag

Omslaget är Greg Hildebrandts målning “Perseus and Andromeda” från 1984, ursprungligen avsedd som omslag till Bastei Fantasy #13, “Die Insel des Meeresgottes” – alltså Havsgudens ö. Originalmålningen såldes på auktion i Dallas 2017 för en okänd summa pengar. En mäktig målning, som vann ett pris när den var på omslaget till tidningen “Realms of Fantasy 1999”, men inte en som har någon uppenbar koppling till innehållet i boken. Visserligen har Fafhrd och Gråkatt en hel del närkontakt med vattenlevande varelser men inget som liknar detta scenario.

Greg Hildebrandt och hans tvillingbror Tim är annars välkända för sina många omslagsillustrationer  till fantasy- och SF-böcker. Även den som inte läser böcker kan ha skymtat ett av deras verk, nämligen detta:

Den skarpögde ser antagligen att detta inte är den allra mest kända versionen av filmaffischen till Stjärnornas krig, utan en omgjord version för den brittiska marknaden. Den ursprungliga amerikanska filmaffischen ansågs vara “för mörk” så bröderna Hildebrandt fick med extremt kort framförhållning göra en ny version på samma motiv. Inte heller denna “typ B”-affisch föll 20th Century Fox i smaken, utan det blev så småningom en tredje “typ C”-version – som synes är inte huvudpersonerna i filmen särskilt igenkännbart tecknade på affischen vilket ansågs försämra marknadsföringen. Typ C-affischen är för övrigt den som senare hamnade på grundboxen till Stjärnornas Krig-rollspelet.

Läs istället

Lankhmar-böckerna är klassiker, men de har inte så stort tuggmotstånd. Vi pratar mer Steinbeck än Joyce, och dessutom utan Steinbecks blytunga patos som gör att läsaren behöver några dagar för att smälta innehållet innan nästa bok. Efter att ha slukat “Svärd i Dimman” är det inga problem att omedelbart mumsa i sig en till bok av kioskstorlek, och den förmodligen mest uppmärksammade serien kortböcker (eller långnoveller) just nu är Martha Wells “The Murderbot Diaries”, vars andra del “Artificial Condition” fick årets Hugo Award för bästa novell. De är som en fluffig maräng, smälter på tungan – att läsa alla fyra i rad går på en kväll går utmärkt. Aldrig har väl en bokserie där huvudpersonen är en mördarrobot (apropå Stjärnornas krig) varit så mycket feelgood.