Återkommande läsare av Fantasyfredag har följt det minskande utrymme som egenreklamen för bokserien fick i Sinkadus, från en mäktigt layoutad helsida i #9 (1987) till kort löptext från och med Sinkadus #22 (vintern 1989-90). Precis när man tror att vägs ände är nådd så kommer ett nytt, ännu kortare format i Sinkadus #30, april 1991. Från åtta meningar i två stycken blir det nu ett stycke med tre-fyra meningar, där den sista är “Finns att köpa i Pressbyrån just nu.” Kontrasten är bjärt mot brevspalten i samma nummer, där signaturen Jonas Westberg frågar efter ett kulturpris att nominera Target Games till för deras stora kulturella insats med att översätta så mycket fantasylitteratur.

Drakfursten

Peter Morwood

Originaltitel: The Dragon Lord (1986)
Översättning: Magnus Eriksson
Omslag: Les Edwards
Tryck: Brodard et Taupin, Frankrike – 277 s

Drakfursten är en av dessa böcker som Fantasyfredag läst otaliga gånger när de kom ut och tycker sig kunna utan och innan. Därför har det inför detta inlägg blivit en (första) genomläsning av den engelska originalutgåvan och bara en jämförande skumning av den svenska översättningen. Det hela har varit mycket upplysande, det visar sig nämligen att Peter Morwood är en högst tveksam stilist som i mångt och mycket blir räddad av Magnus Eriksson. Låt oss upplysningsvis först titta på det engelska språkets kanske sämsta stilist per såld bok, thrillerförfattaren Dan Brown. När Brown fick sitt stora genombrott med “The Da Vinci Code” 2004 så sågades han med fotknölarna av lingvister och språkvårdare för sitt lustmord på syntax och semantik. En av de meningar som lyfts fram i båda inläggen ovan som särskilt horribel är

‘A voice spoke, chillingly close.’

En röst kan nämligen inte tala, en person talar med en röst. Detta förehavande var känt för Magnus Eriksson, och när Peter Morwood gjorde exakt samma misstag tio år tidigare så rättade Eriksson det till

“En röst hördes i hans öra, nog nära att han kunde känna andedräkten …”

Likheterna mellan författarna sträcker sig också till hur de försöker bygga upp sina böcker, med ett oerhört driv som ska tvinga läsaren vidare i handlingen, men till skillnad från Brown så låter Morwood ibland ett kapitel sluta utan en extrem cliffhanger. Däremot visar han samma förakt för läsarens närminne. I en scen i Drakfursten försöker två av huvudpersonerna lämna landet via en naturlig hamn med bråddjupt vatten – de måste vara på exakt denna plats av just den orsaken. Precis som i vår egen värld har denna kust strategiskt värde och är därför befäst med artilleri (kastmaskiner) och en borg med tillhörande kavalleriregemente. Under flykten blir huvudpersonerna beskjutna på långt avstånd med explosiva projektiler som de med nöd och näppe undkommer genom att ducka ned i leran. Därför skickas en tropp kavallerister ut för göra slut på dem, och de har inga (synliga) spjut eller avståndsvapen, nu heter det plötsligt att “det var närstrid som gällde, någon vill vara helt säker”. Uppenbarligen inget problem att spränga dem i bitar nån minut tidigare, men nåväl. Efter att extremt överkomplicerad och långdragen magi fått bukt med kavalleristerna tar sig huvudpersonerna till båten, som nu visar sig vara ett litet “snäckskal” – knappast en båt som behöver extremt bråddjup för att lägga till…

För all del måste en bok inte vara välskriven för att fungera, och framför allt inte för att sälja. Dan Brown håller numera skrivkurser, och det är säkert många av hans elever som medvetet stängt av delar av hjärnan för att skapa något mer lättläst och därmed lättsålt. Är det då bara språkets fel att just denna bok inte funkar? Den stela prosan och det hårda drivet är samma i alla seriens böcker, men här förväntas de bära upp en jämförelsevis komplicerad handling med långa politiska diskussioner. Den första boken var istället en rak hämndhistoria med en antydan av Bildungsroman i mitten – mycket mer lättsmält och effektiv. Tyvärr bådar detta inte så gott för den fjärde boken i samma serie, eller de två prequels som kom något senare men aldrig översatts.

Omslag

Första boken i serien om Aldric Talvalin pryds av ett Greg Hildebrandt-porträtt av ett brinnande slott i kung Arthurs tid, andra boken av en generisk sälj-grej-med-tjej.  Denna gång har Les Edwards fått leverera ett porträtt av … sig själv. Som kung. Efter utbildning på en anrik konstskola i London fick Edwards jobb av Steve Jackson (UK) med att illustrera bokspel (tänk Ensamma Vargen) till bokserien Fighting Fantasy och kort till samlarkortserien Battlecards. Ett av dessa spelkort var just kortet Les Edwards.

Les Edwards knyter också ihop Steve Jackson (UK) med Steve Jackson (US) – båda författarna har skrivit Fighting Fantasy-bokspel som Edwards har illustrerat. Givetvis är copyrightnotiserna i böckerna desamma, det finns ingenting som antyder för läsaren att författaren bytts ut mot en transatlantisk kopia. Aldric Talvalin har i veckans bok betydande samröre med den hemliga polisen, och Steve Jackson (US) fick även han ett inflytande som sträckte sig långt utanför spelbranschen när hans företag utsattes för husrannsakan av Secret Service. Han vann mot dem i rätten delvis på grund av att en ny förening grundades för att kunna inkomma med expertåsikter, the Electronic Frontiers Foundation – numera ett oerhört respekterat namn inom rättighetsfrågor på nätet.

Observera för övrigt att Target Games layoutartist (antagligen Tulle) låtit ett par kartor flyta ut lite snyggt över ramen när han beskar originalbilden. Tror inte detta förekommer på något annat omslag.

Läs istället

Efter att ha kastat förhoppningsvis välförtjänt skit på dåliga stilister är det enda rätta att försöka finna den bästa stilist som både skriver i ungefär samma genre och som i rättvisans namn också går att hitta på Pressbyråns moderna motsvarigheter. Pocket Shop, säg. En genomsökning av deras sortiment visar ett bitvis bra om än begränsat utbud av fantasy, men en fantastikförfattare som fått komma in med andra genrer är Pulitzerprisvinnaren Colson Whitehead. 2011 gjorde han ett celebert besök i skräckhyllan med “Zone One”, en klassisk zombiehistoria i ett ödelagt New York City. Whiteheads talanger är så uppenbara att de ibland distraherar ifrån handlingen – det är inte givet att boken enbart vinner på att vara så välskriven. Ändå är det skönt att se A-listeförfattare i vad som traditionellt har varit en skräpgenre. I en alternativ verklighet hade den kunnat vara Drakar och Demoner-serien #224.