Det mesta som skrivs inom skräck har någon form av övernaturliga inslag och räknas därmed till fantasy, även om det sällan är Fantasy* (d.v.s. med svärd och drakar). I Fantasyfredag #10 påstods att det enda verk som fullt ut kombinerar skräck och fantasy är Clive Barkers “Weaveworld”, och att Stephen Kings “Drakens ögon”, George R R Martins böcker, Solomon Kane osv alla “bara” är Dark Fantasy. Därmed är det dags att skämmas, eftersom “Demonfursten” är just en skräckis i fantasyvärld.

Att byta genre från ett verk till ett annat inom samma serie hör inte till vanligheterna – det kändaste exemplet är kanske Ridley Scotts Alien (skräck) som följdes av James Camerons Aliens (action). Inom litteraturen finns ett något mindre extremt exempel, Charles Stross “The Laundry Files”. Den första boken i Laundry Files-serien, “The Atrocity Archives”, stoppar in Lovecrafts lyckligtvis upphovsrättsbefriade Cthulhu-mythos i en brittisk institutionell spionverksamhet plankad rakt från Len Deighton. Deightons beskrivningar av rivaliteten inom byråkratins olika grenar, och hur feg, korkad eller självisk den genomsnittlige statsanställde är kunde lika gärna varit hämtad från Dilbert eller Office Space. Den följande boken, “The Jennifer Morgue”, är istället en mycket mer actionbetonad historia plankad huvudsakligen på Ian Flemings James Bond-böcker, och med sin bakgrund i den sanna men helt otroliga historien om Project Azorian. Den tredje boken, “The Fuller Memorandum”, svänger mot kalla kriget och den i Sverige betydligt mindre kände spionromansförfattaren Anthony Price, och följande (hittills) sex böcker ger helt upp plankandet och är mer allmänt Lovecraftiansk Urban Fantasy.

Ännu mer kuriosa – Klanfursten sålde alltså bäst av de första 26 böckerna. Det är inte helt rättvist eftersom de första delarna bara såldes i egna kanaler, men ändå imponerande med tanke på att Klanfursten är 273 sidor lång och därmed borde ha varit mer svårsåld i kioskerna. Cyniskt nog får försäljningssiffrorna också ses som ett betyg på det absolut viktigaste för en boks kommersiella framgång, d.v.s. omslagsbilden. Äventyrsspel hade tillgång till en oerhörd skattkammare av omslagsbilder, det är spännande att just denna gick hem och inte någon av Frazettas klassiker.

Demonfursten

Peter Morwood

Originaltitel: The Demon Lord (1984)
Översättning: Magnus Eriksson
Omslag: David Martin
Tryck: Scandbook, Falun – 248s

De många “Klanfursten”-läsare som köpte denna bok i hopp om att få samma sak en gång till  blev troligen besvikna. Handlingen är bitvis ganska virrig och bygger både på förvecklingar, sammanträffanden och på att vissa av karaktärerna ibland är mer än lovligt dumma. Demonkväsaren Marek visar sig exempelvis vara i trakten just för att hitta huvudpersonen Aldric, ändå lyckas han inte genomskåda Aldrics extremt tunna förklädnad förrän det bjudits tillfälle för lite våld och spänning. Över huvud taget är det få samtal som går att genomföra utan att någon, oftast Aldric, plockar fram, rör vid eller tänker på något av sina vapen. Bokens många för handlingen gynnsamma sammanträffanden för tankarna till Pixars 19e “rule of storytelling” – “Coincidences to get characters into trouble are great; coincidences to get them out of it are cheating.” Morwood använder denna regel flitigt, men hade behövt titta närmre på regel #22 “What’s the essence of your story? Most economical telling of it?” Snarare verkar det som att det egentliga målet med dialog och ramhandling är att transportera karaktärerna till skräckfyllda eller våldsamma situationer så snabbt som möjligt.

Den bristfälliga berättartekniken kompenseras åtminstone delvis av greppet att ympa in tydligt Lovecraft-inspirerade “Old Ones” i fantasyn. I Fantasyfredags intervju med Johan Anglemark nämnde Johan speciellt denna bok som mycket inflytelserik för svenskt rollspelande, med många läsare som plötsligt insåg att det fanns nya sätt att spela. I klassiska Dungeons & Dragons-moduler som Tomb of Horrors (1978) var “horror” annars kod för “grottkräl med fällor och elaka odöda”.

Fantasyfredag brukar inte gräva allt för djupt i översättningarnas kvalitet, och Magnus Eriksson gör ett rimligt jobb utom på ett ställe. Släkten Geruaths citadell bor i “föga mer än en befäst herrgårdsbyggnad”. Originaltexten är istället “fortified manor house”. Ett manor house är ganska likt en herrgård men starkare eller åtminstone distinktare – i en herrgård bor en herre, det vill säga en adelsman, medan det i ett manor bor en lord of the manor, alltså en baron. Ett “fortified manor house” är en mindre, medeltida fästning eller borg. Det framgår också av resten av boken, där det beskrivs rum med fem meter i tak, ett stort hovmottagningsrum, vidsträckta och labyrintliknande källargångar osv. En perfekt miljö för att frammana demoner.

Omslaget

David Martins “Spirit of the night” är hämtat från TSRs tidskrift Dragon #114, det vill säga oktober 1986. Dragon började ges ut 1976, när TSR insåg att rollspel inte var en underkategori till brädspel, och gavs ut till 2007 i pappersform, digitalt kom ytterligare nummer till 2013. Kanske är detta ännu ett omslag frambläddrat ur Thomas Schlücks pärmar, men det verkar otroligt att det där numret av Dragon inte skulle ha legat i en hög på Åsögatan och skapat igenkänningsfaktor. En annan faktor, nämligen tuttfaktorn, sålde säkert några extra nummer av både tidning och bok. Martins bild passar betydligt bättre än originalomslaget, som inte verkar ha något med boken att göra över huvud taget.

Läs istället

Demonfursten har inte åldrats med någon större värdighet, utan är snarare en fristående och därmed onödig transportsträcka från första till tredje boken. Läs då hellre den ovan nämnda Laundry files-serien, även om den inte har vare sig svärd eller drakar. Den som lyckas ta sig till seriens sjunde bok kan åtminstone trösta sig med alver.