Inom Science Fiction har det länge bråkats om vad som är äkta respektive oäkta SF. Allt oäkta har lätt kunnat hänföras till slasktratten fantasy. Det vore dårskap att försöka begränsa fantasygenren, ändå kan det vara praktiskt med en snävare definition likt den Fredrik Malmberg kallade för “Drakar och Demoner-böcker”. Låt oss introducera genren Fantasy*, som definieras av:

* Secondary world
* Förindustriell teknisk nivå
* Magi eller drakar/monster

Begreppet Secondary world myntades av Tolkien för att kunna prata om böcker som utspelar sig i en värld som inte är vår egen. Egentligen häpnadsväckande att fantastik klarat sig utan denna term till 1940-talet. Å andra sidan har världen uppenbarligen klarat sig utan ett specifikt ord för Fantasy* – kanske för att de som läser högfantasy ser ned på svärd och svartkonst, och helst inte vill låtsas att genrerna överlappar varandra. Uppenbarligen stämmer detta bredare paraply bra in på målgruppen, eftersom definitionen ovan täcker alla Drakar och Demoner-böckerna utom en (spoiler alert), och täcker inte bara högfantasy och svärd och svartkonst utan också komisk fantasy och pastischer. Däremot passar den oväntat dåligt in på skräckgenren. Även om genrerna ligger nära varandra (övernaturliga inslag) så finns det otroligt få böcker (och filmer) inom skräckgenren som utspelar sig i förindustriella världar. Antingen är det vår egen värld eller så är det science fiction. Det enda renodlade undantaget jag vet är Clive Barkers “Weaveworld”, men det finns för all del ett gäng böcker inom genren Dark Fantasy, d.v.s. där huvudpersonerna är skurkar eller där världen är väldigt dystopisk. Antagligen passar Elric-böckerna in i denna genre, och definitivt gör Solomon Kane det. Däremot passar alltså inte veckans bok.

Varulvens tid

Roger L Disilvestro

Originaltitel: Ursula’s Gift (1988)
Översättning: Natassja Heimbrand, grupp Merkur
Omslag: Frank Frazetta
Tryck: Scandbook, Falun – 180 s

Kanske den mest bortglömda av alla böcker i Drakar och demoner-serien. Disilvestro skrev bara en bok till i genren, och gav sig istället på tjocka biografier om Theodore Roosevelt och eftermälet av slaget vid Wounded Knee. Lika bra det. I Sinkadus #25 pekar Johan Anglemark specifikt ut denna bok, den “passar helt riktigt inte in i vår serie; den var ett misstag som inte kommer upprepas”. Frågan är om Varulvens Tid inte är två misstag på samma gång. Ett klassiskt sätt att få till en hit, en riktig storsäljare, är att ta något som redan varit en hit och göra samma sak en gång till likadant. Covers inom musik, remakes på filmer, eller för all del att sälja fantasyklassiker i översättning – det är ett hyfsat säkert kort. Här har Äventyrsspel fått en outgiven bok skickad till sig och valt att ge ut den omedelbart, utan att ha tillgång till de – usla, som det skulle visa sig – försäljningssiffror. Dessutom är valet av genre tveksamt. Detta är inte bara en fantasybok, utan kioskfantasy – alltså lika delar skräck (eller kanske skräckpastisch), humor, och snusk. Huvudpersonen Stanley Merryweather ägnar sig huvudsakligen om att drömma om sex, ha sex eller titta på folk som har sex. Samtliga kvinnliga karaktärer i boken är sexobjekt och oftast enbart sexobjekt, utom Stanleys mor – som visar sig vara vampyr. Alla personer med hög status i samhället – psykologer, präster, advokater etc – är män. De flesta kulturella referenserna stämmer med denna föråldrade syn på samhället – Sophia Loren, Lon Chaney Jr, Gary Cooper och att ha Ford Thunderbird ’56 som drömbil kan knappast ha känts relevanta för en svensk tonåring 1989. Översättaren har till och med lagt till en anmärkning om vem Lon Chaney Jr var.

Ungefär där hoppas man att någon på redaktionen började fundera på om det verkligen var rätt bok för kundkretsen. Det uppenbara valet när det gäller skräck-klassiker med rollspelsanknytning är givetvis H P Lovecraft – men olyckligtvis hade Science Fiction-giganten Sam J Lundwall just hunnit knipa Lovecraft och ge ut fyra översättningar 1987-1988. Han lyckades däremot inte stava till Cthulhu, utan det fick bli Cthlhu.

Övriga klassiker i genren är generellt både moderna och redan utgivna på svenska – Stephen King, Peter Straub, Clive Barker. Kanske hade det gått att få rättigheterna till Richard Mathesons fortfarande oöversatta “Hell House”. Mathesons mer kända “I Am Legend” hade redan getts ut av Wahlströms 1975, och de följde Äventyrsspel-receptet till punkt och pricka genom att döpa om den till “Varulvarnas natt” och sätta djävulsdyrkare i kåpor på omslaget.

Varulvens Tid är också omdöpt, originaltiteln är “Ursula’s Gift”. Mer intressant, mindre säljande. Kanske en bättre titel än boken förtjänar, den verkar vara skriven ungefär som en klassisk slumptabell till ett rollspelsäventyr. I varje kapitel träffar Stanley på någon eller några personer, och har en interaktion som oftast är helt avslutadi och med kapitlet. Hälften av persongalleriet återkommer inte efter sin enda interaktion och ingen verkar ha någon motivation utöver de mest basala – pengar, sex eller viljan till makt. Sympatiska karaktärer saknas helt och hållet, inte bara för att de flesta är genuint otrevliga utan också för att de få som uppvisar marginell empati ändå
inte har mer personlighet än ett glas vatten.

Detta är den första boken i Drakar och Demoner-serien som är profesionellt översatt helt externt. Natassja Heimbrand har översatt 134 andra böcker, allt ifrån Vitaminbibeln till Barbara Hamblys “Skönheten och Odjuret”. Som jobb betraktat borde det ha varit roligare med varulvar än vitaminer, men framför allt var det rimligen nödvändigt att jobba upp kontakter med externa översättare för att få upp produktionstakten till en bok i månaden.

Omslaget

Omslaget är – som vanligt – utbytt. Bra gjort får man säga, originalomslaget kan inte precis ha hjälpt till när det gällde att sälja en redan svårsåld bok. Frank Frazettas bild på Dracula vs varulven är från omslaget till tidningen Creepy, september 1981. Det passar förvånansvärt bra.

Läs istället

Läs precis vad som helst istället, för allt i världen. Till den ovan nämnda genren Dark Fantasy räknas ibland George R R Martins böcker, som har gott om både depression, zombies och våldtäkter. Eftersom serien är – och rimligen förblir – oavslutad i textform så rekommenderar jag istället Joe Abercrombies “The First Law”-trilogi. Mörk, våldsam, och en god dos svart humor.