Åter till Äventyrsspels redaktion på Åsögatan, vintern 1988/89. I Sinkadus #16, december 1988 meddelas vad som redan – med 30 års efterklokhet till hjälp – hade listats ut i tidigare blogginlägg, att det var slut på bokklubben. Förklaringen som anges är att avtal (äntligen) slutits om distribution på Pressbyrån samt att det kräver mycket resurser att driva en bokklubb. Säkert helt sant, dessutom var det förmodligen krångligt med det skiftande sidantalet som ju direkt driver kostnad både för tryck, översättning och redigering och i praktiken omöjliggör förutsägbar prissättning. I samma nummer annonseras också ut att det under 1989 kommer publiceras en bok i månaden. Exakt så blev det inte, men i Sinkadus #17, februari 1989 fick vi en ny reklampuff i ett nytt, mycket billigare layoutat och mer kompakt format som åtminstone planerar för 10 böcker till och med november månad.

Puffen hamnade åtminstone på fin plats, sida fem högst upp. Dessutom visar det en nyfunnen mognad att kunna planera nästan ett helt år i förväg, även om två av nio titlar aldrig blev av. Det borde vid det här laget vara lätt att se åtminstone en av anledningarna till ändringen i utgivningsplanen – Stephen Donaldsons två böcker i Mordants Nöd-serien är tegelstenar på 600 sidor eller så. I Sinkadus #25, juni 1990 gav Johan Anglemark så småningom en hel del insikt i det fortsatta urvalet, och han underkänner mycket riktigt inte bara sidantalet, utan också den litterära tyngden i dessa två böcker. Någon High Fantasy med djupa inre monologer och bristfällig action passade inte in serien, trots de fina orden om mångsidigt urval. Alternativet att dela upp böckerna i totalt fyra tätt sammanhängande delar fungerade som tidigare konstaterat inte så bra i kioskerna. Därmed är månadens bokval extra ironiskt.

Det svarta citadellet

Barbara Hambly

Översättning: Gunilla Lindahl-Fällman
Omslag: Ken Kelly
Tryck: Scandbook, Falun – 379s

Ännu en tegelsten från Barbara Hambly, den längsta av alla böcker i Drakar och Demoner-serien. Eftersom det är en tegelsten och fantasy så är det naturligtvis första delen av en trilogi. När den kom ut på svenska var andra delen redan ute, men självklart blev detta den enda delen som gavs ut på svenska. Till Äventyrsspels försvar är den både fristående och väldigt effektivt skriven, en riktig sidvändare som definitivt hade passat – och för all del fortfarande passar – en bokslukande tonåring. Den ovan nämnda efterfrågan på action tillgodoses fullt ut, även om det inte alltid är blodiga strider utan lika väl kan handla om att gömma sig för storskurkens hejdukar.

På 80-talet räknades detta som en feministisk fantasyroman. I stort sett alla karaktärer i boken är kvinnor, och de två huvudpersonerna är en man och en kvinna där kvinnan får nästan lika många sidor – nästan. Ändå kretsar allt kring den manliga huvudpersonen Solvarg. Han är ledaren i alla situationer, och när han blir bortrövad för att lära kvinnorna i Mandrigyn strida efter att deras män satts som gruvslavar åt den onda trollkarlen Altiokis, så kommer både hans sekond och hans konkubin efter för att rädda honom. Trots denna och andra klyschor passar boken utomordentligt bra i Drakar och Demoner-serien. Inte nog med att den har full pott av svärd och svartkonst, den har dessutom samma kvinnosyn som jag upplever att rollspelet Drakar och Demoner (och egentligen alla rollspel från Target Games) hade – lite “jämlika men åtskilda” eller “män är från Mars, kvinnor är från Venus”. Kvinnorna är helt igenom männens jämlikar men eftersom samhällshierarkin är medeltida så är borgmästaren alltid en man, även om landets regent ibland kan vara en drottning.

På några ställen lider boken av “plot drive”, där sammanträffanden är lite väl passande för att driva handlingen framåt. Om Hambly hade varit man hade jag anklagat Solvarg för att vara en egotripp av samma slag som Dan Browns Robert Langdon eller Neo i Matrix-filmerna. För en tonårig läsare är sammanträffandena förhoppningsvis mer wow än fnys. Den som söker tung litteratur har rimligen blivit avskräckt av omslaget.

Översättaren Gunilla Lindahl-Fällman är ännu en av de personer som inte lämnat något annat avtryck i litteraturen. Hon var i 40-årsåldern när hon översatte boken, och har vad jag kan märka inte skrivit några rollspel eller Sinkadus-artiklar. Ändå verkar det givet att hon måste varit kompis kompis till någon på Äventyrsspel. Titeln är också översatt, från “The Ladies of Mandrigyn” som visserligen både intresserar mig mer och beskriver handlingen bättre, men som definitivt inte hade sålt lika många exemplar på Pressbyrån.

Omslag

Omslagsbilden är tecknad av Ken Kelly, för övrigt brorson till Ellie Frazetta – Franks fru – och regelbunden Conan-tecknare. Däremot är den definitivt inte tecknad för boken, ingen av de (många) kvinnor som strider i den bär någonsin full rustning eller sköld. Inte heller förekommer det några pallisader. När man tittar på originalomslaget är det dock lätt att förstå varför det behövdes något lite fräckare även här.

edit: ambitionsnivån för Fantasyfredag ökade gradvis, därför är nu originalomslaget uppspårat: S. M. Stirlings “Snowbrother” från 1985.

Läs istället

Jag tycker “Det Svarta Citadellet” är läsvärd även idag, den känns inte överdrivet föråldrad och går som sagt fort att läsa trots sidantalet. Däremot är nästa bok i serien, “The Witches of Wenshar” inte alls lika engagerande och actionfylld. Den tredje boken i serien har jag över huvud taget inte läst, utan rekommenderar istället den som letar feministisk fantasy att börja med “Det Svarta Citadellet” och sen hoppa över till N K Jemisins “The Fifth Season”-böcker. Det känns nästan som fusk att rekommendera dem eftersom de vunnit Hugo Awards tre år i rad och därmed redan är rekommenderade nog, men de är både effektivt skrivna och actionfyllda. Möjligen kan de falla på att de inte är fantasy, utan nån sorts postapokalyptisk SF, men förhoppningsvis kan bloggens läsare ha överseende med den teknikaliteten.