I Sinkadus 18, april 1989 publicerades samma enkla reklampuff som i #17 oförändrad. Ingen mening att slösa redigeringspengar. I övrigt stod inte många ord om bokserien, bara en kort notis i löptext om nästa Elric-bok i maj. Däremot slutade Anders Blixt, som ju implicit hade varit ansvarig för böckerna. Återigen stod bokutgivningsverksamheten utan redaktör och projektledare. Jakten på en ersättare – stora skor att fylla, Anders hade anställningsnummer 1 på Äventyrsspel/Target Games efter de två grundarna Malmberg och Berndal – började troligen omedelbart, men det märks att Drakar och Demoner-serien nu började rulla på med mindre behov av översyn. Man hade startat sex olika bokserier varav tre lades ned omedelbart. men undantaget den första dubbelvolymen med Conan hade inte del två i någon serie kommit ut. Det ändrade sig med veckans bok och många av de nästkommande som var fortsättningsvolymer.

Den vulgära enhörningen

Robert Asprin, Lynn Abbey (redaktörer), David Drake, Philip José Farmer, Janet Miller, Andrew Offutt, AE Van Vogt

Originaltitel: Tales from the Vulgar Unicorn (1980)
Översättning: Sverker Svensjö
Omslag: Walter Velez
Tryck: Scandbook, Falun – 234s

Originalserien Thieves’ World kom inte bara, som konstaterat i FantasyFredag #4, ut i tolv volymer 1979-1989. Dessutom tog några av författarna sina karaktärer från novellerna och bröt ut dem i egna böcker och bokserier. Janet Morris, Marion Zimmer Bradley, Andrew Offutt och David Drake skrev totalt femton romaner som utspelar sig i samma värld och med samma karaktärer. Dessutom sparkade Lynn Abbey liv i liket med två ytterligare antologier 2002 och 2004. För den som älskar Tjuvstaden blir detta totalt 29 volymer att tugga sig igenom, plus ett antal noveller som skrevs för tidskrifter och aldrig kom med i någon antologi. Janet Morris första novell om legoknekten Tempos, som så småningom fick sju egna böcker, kom just i “Den vulgära enhörningen”.

Magnus Dahl har gett denna bok färre Drakar och demoner än den första i serien. Här håller jag inte med, flera av novellerna är relativt snarlika scenarion till ett fantasyrollspel, möjligen att några har mer osannolika karaktärer än de flesta skulle välja att ge sig ut och äventyra med. Jag har till exempel aldrig sett ett äventyr där spelaren är en fattig barnmorska, men åtminstone hamnar hon fort i ett riktigt grottkräl av klassisk D & D-typ, komplett med alla slags fällor och onda monster. “Den vulgära enhörningen” har dessutom något så unikt som ett efterord kopplat till livet – och därmed rollspelande – i Asyl (Sanctuary). Det är osignerat i boken men skrivet av Robert Asprin, och försöker lätta upp den oerhört bistra, idag kanske vi skulle säga “grimdark”, bild av Asyl som den första boken ger. Det finns också ett förord, som skyler över de detaljskillnader som finns mellan första och andra boken och novellerna emellan. Slutligen konstaterar efterordet att “antologier säljer i allmänhet inte bra, speciellt fantasyantologier”. Nyktert, och det blev inte heller några andra antologier översatta än just “Tjuvstaden”-serien.

Novellerna är stilistiskt extremt lika de i den första boken, vilket är ett gott betyg för redaktören med tanke på att alla författare utom (paret) Asprin och Abbey och deras bästis Andy Offutt är nya för serien. Som tidigare är de flesta författarna, särskilt A E van Vogt, mer kända för tidigare författarskap inom Science Fiction än inom fantasy. Janet Morris var ganska ny som författare och skrev så småningom en hel del fantasy, men jobbade i övrigt mest som forskare inom icke-dödliga vapensystem. Inget som behövs i Tjuvstaden. Hon skrev också en antologi i den mycket ovanliga genren “Bangsian Fantasy”, alltså böcker om kända personers upplevelser i livet efter detta. Märkligt nog är den enda andra författaren i samma genre som inte är John Kendrick Bangs själv en viss Philip José Farmer, som också skrivit en av novellerna i “Den Vulgära Enhörningen”. Synkronicitet?

Översättaren Sverker Svensjö måste rimligen ha varit rollspelare och “någons kompis”. Våren ’89 var han nitton år gammal och hade just börjat läkarlinjen. Det skulle dröja 24 år innan han gjorde något ytterligare bidrag till litteraturen, med en doktorsavhandling i invärtes medicin. Mycket riktigt har texten också några skönhetsfläckar – både felstavningar, grammatiska missar och enstaka ord som inte ens är översatta (amulet, service), vilket möjligen ska skyllas lika mycket på den frånvarande redaktören som på översättaren. Avsaknaden av redaktör och prioritet märktes, förutom på den enklare reklamen i Sinkadus, också på att denna bok helt saknar egenreklam och istället har ett antal tomma sidor i slutet.

Omslaget

Lustigt nog är omslagsbilden inte från andra boken, “Tales from the Vulgar Unicorn”, utan från den sjätte boken i Thieves’ World-serien, “Wings of Omen” (1984). Onekligen är bilden de valde häftigare och mer actionfylld – originalet är en tamare variant av temat “grabbar i nitläder dricker öl” som prydde även den första boken – men man undrar ju vad Äventyrsspel hade tänkt göra när de kom till bok sex i sin utgivning. Det är tveksamt om planen hela tiden var att lägga ned serien i och med att ytterligare en bok utkom senare.
Konceptet med unika loggor till varje omslag kom av sig lite här, typsnittet American Uncial i en liten båge fick duga.

Läs istället

För den som vill kasta sig in i en lång serie fantasyböcker med mycket action så finns de ovan nämnda böckerna av Janet Morris (och senare, med hennes man Chris), “The Sacred Band series”, som är vagt baserade på den antika grekiska berättelsen om 150 homosexuella par som utgjorde Thebes heliga kohort. Tyvärr har jag inte läst den och måste hålla mig till något jag vet är bra, actionfyllt och något senare i tiden, Dave Duncans serie om “The Kings Swords”, i tio delar.