I Sinkadus #11, januari 1988, framgår det att Olle Sahlin just ska börja redigera bok fyra i Drakar och Demoner-serien, och bok fem har börjat översättas. Därmed passar VD Fredrik Malmberg också på att ge en första lite längre programförklaring.

En generös läsare kanske kan se detta som huvudsakligen språkvård – fantasy är ju faktiskt engelska, fantastik är inte en så välkänd term och dessutom väl brett, swords and sorcery som Malmberg bollar upp är både engelska och väl smalt. Jag tror att en god dos hybris låg bakom inlägget. Malmberg har alltid varit lite larger than life, det är mer styrka än svaghet. 1988, när alla produkter flög av hyllorna, kändes det säkert som att Drakar och Demoner var fantasy i Sverige. Att det fortfarande var översättningar som kulturellt approprierades var inte så noga – än idag är det oerhört lite fantasy som skrivs på svenska som originalspråk, ännu mindre om man ska begränsa sig till swords and sorcery och räknar bort den nya, stora genren urban fantasy (Engelsforstrilogin, Norra Latin). Å andra sidan verkar namnet ändå vilseledande om det faktiskt fanns planer på SF och skräck, eller kunde man tänka sig en Chock-serie?

Trots att Malmberg förklarar att det är “ren litteratur” det handlar om så är det nu första gången vi ser en antologi, och första gången för en bok som inte redan var en klassiker, ett betydligt mer osäkert kort än Conan eller Elric.

Tjuvstaden

Robert Asprin (redaktör), Andrew Offutt, Christine DeWees, Joe Haldeman, John Brunner, Lynn Abbey, Marion Zimmer Bradley, Poul Anderson

Originaltitel: Thieves’ World (1979)
Översatt av: Gabriel Stein
Omslag: Walter Velez
Tryck: Scandbook, Falun – 199 s

Magnus Dahl f.d. Edlund gav i sin tabell “Så mycket Drakar och Demoner är Drakar och Demoner-serien” denna bok det högsta utdelade betyget. Betrakta tabellen ett ögonblick och försök avgöra vad betyget motsvarar för numerärt värde, svar mottas i kommentarsfältet och endast med motivering. Bloggen kommer att återkomma till ämnet med sin egen gissning.

Nu när ni har gissat – min första tanke var “fy tusan vad coolt att skalan är 3-18”, synd att det inte var riktigt så. Jag håller hur som helst med om att det är svårt att komma närmre rollspels-sourcebook än såhär inom skönlitteratur. Samtidigt är det värt att fundera på vad som egentligen är Drakar och Demoners sanna natur. Några återkommande inslag:

• Fantasyklyschor eller rena plagiat (alver, orcher, odöda, magiska/talande svärd, ninjor/lönnmördare)
• Namn med onormalt många x, y, z eller gutturala ljud
• Hjältedåd (Rykte och Hjältepoäng)
• Buskis och dråpliga inslag (ankor, Brior Brådfot)
• Grottkräl
• Slumptabeller
• Drakar (ofta) och demoner (mer sällan, gärna i sällskap med nån ond häxmästare)
• Värdshus, där äventyret börjar

Till exempel så börjar Dödens skog (Ärans väg del ett, 1985) med att rollpersonerna hör ett rykte eller träffar någon på ett värdshus. Därefter ger de sig ut i skogen och möjligen också in i ett gravkummel där de måste slåss med en kummelgast med ett magiskt svärd. Besegrar de kummelgasten så finns det naturligtvis en mäktigare gast i del två – dödsgasten Mogdath, med det magiska svärdet Aleth-Kheloch. Slutligen i del tre får rollpersonerna en magisk, “god” tvåhands stridshammare. Efter att ha utsatts för några slumpmässiga möten/händelser (exempel: det börjar ösregna) och besegrat en dödsgast med magisk tvåhandsyxa så kan de med det “goda” vapnet besegra den onda odöda hemskingen.
Detta ska naturligtvis inte förväxlas med Dödens väg (1989), som börjar med att rollpersonerna blir inbjudna till ett värdhus där de får i uppdrag att utreda stölden av ett ont magiskt tvåhandssvärd. Till hjälp får de ett gott magiskt tvåhandssvärd. Efter att ha letat upp draken Haraxidix och pratat med några ankköpmän kan de hitta och besegra den onda odöda hemskingen med hjälp av det “goda” vapnet.

Sedd med dessa ögon är Tjuvstaden inte hundra procent Drakar och Demoner. Det finns inga alver, orcher, odöda, eller magiska vapen. Inga hjältedåd, ingen buskis, inga drakar. Värdshuset Den Vulgära Enhörningen är däremot centralt för handlingen, det finns grottor under stadens slum, och häxmästarna/magikerna Enas Yorl och Lythande har fullt upp. Tjuvstaden är bara så mycket DoD som Dungeons and Dragons är – nästan, men inte riktigt. Tanken att detta skulle vara den ultimata boken för rollspelare slog recensenten Greg Costikyan redan 1980:
“since fantasy role-playing involves the group production of a multi-hero fantasy story, role-playing fans especially will find Thieves’ World enjoyable. […] The stories themselves range from mediocre to excellent, but all are worth reading.”

Det tog inte heller lång tid för Chaosium att ge ut Thieves’ World – som den heter på engelska – som en boxad kampanjvärld till AD & D. Därmed kan man förstå att Äventyrsspel trodde sig ha en given succé att satsa på här, även om det inte alls var en klassiker som tidigare (och planerat kommande) böcker.

Hur som helst är boken en antologi, redigerad och sammanställd av Robert Asprin, med ett tiotal noveller av huvudsakligen välrenommerade amerikanska författare inom huvudsakligen Science Fiction – Poul Anderson, Joe Haldeman, John Brunner. Marion Zimmer Bradley är den enda som är mest känd som fantasy-författare, vilket delvis beror på att boken kom 1979, alltså då fantasy som egen storsäljande genre för vuxna bara hade funnits i ungefär tio år. Doldisen Lynn Abbey får också in en novell, eventuellt det första hon någonsin fått i tryck – hennes debutroman kom samma år. Det är lätt att misstänka att fler kvaliteter än de litterära spelade in i publiceringsbeslutet, eftersom hon gifte sig med Robert Asprin ett par år senare. Å andra sidan är hennes senare författarskap välrenommerat, vilket man inte kan säga om Christine DeWees som aldrig skrivit något annat vare sig förr eller senare än novellen i denna bok. Asprin beskriver henne själv som “en vithårig mormor som kör Harley och alltid drömt om att bli författare”, man anar en ton av desperation när det gällde att få in de sista novellerna för att kunna publicera i tid.

Konceptet bakom Tjuvstaden/Thieves’ World är att alla författarna fått en gemensam kampanjvärld att förhålla sig till, och även delvis ett gemensamt persongalleri att leka med. Det finns också med en essä av Asprin som beskriver jobbet med att genomföra projektet, och han börjar med att räkna upp de fantasyreferenser som var allmängods 1979: Conan, Elric, Solomon Kane, Fafhrd och Gråkatt. Ingen annan förtjänade att omnämnas; detta var vad som fanns av etablerad episodisk fantasy för vuxna. Vad man än tycker om boken i övrigt så är det imponerande att uppfinna ett nytt koncept (alltså “shared world”), man får såhär i efterhand känslan av att konceptet sålde fler exemplar än novellerna själva, de är av mycket blandad kvalitet.

Författarna verkar nästan alla känna varandra privat, huvudsakligen genom olika SF-konvent och medlemsskap i SCA, alltså Sällskapet för Kreativ Anakronism som Poul Andersson grundade och Marion Zimmer Bradley var en av de allra första medlemmarna i. Eftersom fantasy var så oerhört perifert var Tolkien-sällskap och SCA (grundat 1966) ungefär det som fanns – inte ens levande rollspel hade ännu kommit till Europa. Olle Sahlin konstaterar också med glädje att “Katherine Kurtz och hela Äventyrsspels redaktion är med i SCA”, och jag minns mycket väl hur stora de var ända in på 90-talet. Idag verkar reenactment vara både mer fragmenterat och icke-hierarkiskt. I Sverige är levande rollspel av alla slag betydligt större än SCA var ens som störst. Nya kulturministern Amanda Lind, född 1980, är karaktäristiskt nog lajvare (helst skogsalv).

Omslag

Det här är första gången som omslagsbilden för den ursprungliga, amerikanska upplagan av boken återanvänds – och den visar alltså några stökiga typer i nitläder på ett värdshus, väldigt DoD. Äventyrsspel återanvände också bilden på omslaget till regelhandboken “Tjuvar och Lönnmördare” (1992). Värt att fundera över att mannen med en stjärna i pannan antagligen ska föreställa magikern Lythande, ändå har han nitat läder. Vad hände med att magiker bara kan ha rustning av tyg som bäst?

Läs istället

Inte heller denna bok står sig speciellt bra såhär 40 år senare. Hade gärna velat rekommendera en antologi, men ärligt talat vet jag inte när jag senast läste en fantasy-antologi, det kan till och med ha varit just på 90-talet. George R R Martin har (ökänt, bland fansen) hållit sig undan från att avsluta Game of Thrones genom att sammanställa ett flertal antologier. En av dem, “Rogues”, handlar just en om tjuvar och är säkert inte är usel även om den bara har mediokra 3.85 på Goodreads. Eftersom jag inte läst den får det istället bli The Lies of Locke Lamora av Scott Lynch. Handlar också om tjuvar med ett hjärta av guld, men med mer fokus på “heist”. Nästan garanterat kommer den så småningom bli till tv-serie eller film, för den som föredrar det mediet och orkar vänta.