För första gången lyckas Äventyrsspel producera en bok enligt tidplan och utan att skriva av sig allt för mycket i Sinkan. Nytt denna gång är att den är redigerad av Ewa-Lotta “Ewiz” Ehrsson och Anders Blixt. I Sinkadus #12, mars 1988, hade Ewiz fått fast anställning på Äventyrsspel som redaktör. Redan i Sinkadus #10, november 1987, var det Olle Sahlins förhoppning att få förstärkning på redaktionen, och det skäl som anfördes när detta nu blev verklighet var just att kunna öka produktionstakten på boksidan. I #12 finns också en helsides advertorial för vad som här kallas för “Drakar & Demoner Bokklubben” med fokus på prenumeration. Redaktionen svällde i denna veva upp från två till fyra personer. Olle och Ewiz jobbade mest med böcker och tidskrift, Anders fick hjälp av Henrik Strandberg med rollspelsprodukterna.

Elric av Melniboné

Michael Moorcock

Originaltitel: Elric of Melniboné (1972)
Översättning: Louise Hurtig
Omslag: Michael Whelan
Tryck: Scandbook, Falun – 173 s

Conan-novellerna började skrivas på 30-talet och gavs ut i novellform i tidningar, den samlingsutgåva som gjorde Conan känd och låg rätt i tiden för att fånga en fantasy-våg kom 1966. Elric började skrivas 1961, gavs ut i novellform i tidningar, och den samlingsutgåva som gjorde honom känd och låg rätt i tiden kom 1977. Även om böckerna om Elric inte utspelar sig i ett delat universum med H.P. Lovecrafts så är de uppenbart inspirerade av dem, med tentakelförsedda äldre gudar i haven och magi som skapas genom geometriska mönster som bara syns i vissa vinklar. Precis som med Conan/Frazetta så fanns det också för Elric en känd, i det här fallet ung, omslagsillustratör – Michael Whelan. De tio år som hunnit gå mellan utgivningarna öppnade för att kontrastera den mytiska hjälten Conan med en annan sorts hjälte.

Moorcock dedikerar boken till Poul Anderson – som vi redan konstaterat var en gigant inom fantasy på 60-talet – och till Bertolt Brecht, med förklaringen att hans verk och särskilt då Tolvskillingsoperan varit en stor inspiraton. En av Brechts innovationer var att göra upp med Aristoteles arketyplära ur “Om Diktkonsten”, ca 335 f.kr. Där framgår att den tragiska hjälten som huvudperson ska vara konsekvent, trovärdigt skriven, och god eller rättrådig för att göra åskådaren tillfreds. Herakles dödar sin fru och sina barn men inte med flit, och hjältedåden är en av gudarna ålagd botgöring. Oedipus gör allt för att undvika sitt öde, och när han misslyckas sticker han ut sina egna ögon. Brecht skrev istället sina pjäser med i syfte att lägga fram en argumentation eller poäng utan hänsyn till åskådarens känslor. Han bröt gärna den fjärde väggen (“verfremdungseffekt”) för att tvinga bort all identifiering med verkets karaktärer. Tolvskillingsoperan slutar abrupt med att Mackie Kniven, Londons mest ökände skurk, plötsligt blir benådad och får en titel, ett slott och statspension. Elrics slut framgår redan på försättsbladet – alltings undergång.

Elric är onekligen svår att identifiera sig med – en vek albino, kejsare i ett förfallande rike, som tar droger och använder magiska ritualer för att hålla sig vid liv. Samtidigt är han i grunden moralisk, om än inte uppenbart god. Han framstår helt och hållet som en tragisk hjälte, mycket mer lik Kullervo i Kalevala än Mackie Kniven. Det mest Brechtianska i Elric av Melniboné är kanske hur otrevliga samtliga karaktärer är, och hur lite intresse i alla fall jag personligen kan uppbåda för någon av dem. Men om “X med drakar” är det enklaste sättet att skapa fantasy så är det inte förvånande att “grekisk tragedi med drakar” var ett av de första recepten.

Louise Hurtig, som översatt boken, har inte lämnat några andra avtryck i biblioteksdatabasen Libris. Hon är sannolikt en av Äventyrsspels-redaktionens vänner, Anders Blixt har skrivit Sinkadusartiklar med en Sandra Hurtig, gissningvis en syster. Språket är på många ställen oerhört ålderdomligt, som det anstår fantasy från 60-talet. Sagor och myter var fortfarande mallen, det gick inte att ha in för många Eder eller ehuru. Elric är dessutom kejsare och därmed fortsätter vältrandet i hovets etikett och tilltal som inleddes i Camber av Culdi. Kopplingen “fantasy = äldre tid” var fortfarande oerhört stark – ärligt talat tror jag den hängde med även till översättningen. “Modern” fantasy, alltså skriven ungefär från 80-talet och framåt, är ofta mer modern i både språk och syn på vilka sedvänjor, kulturer och könsmaktsordningar som kan råda i en värld även om den råkar ha medeltida teknik.

Omslag

Michael Whelans omslagsbild av Elric är en av de mest kända, kanske den mest kända, inom svenskt rollspel – samma som på de fyra olika Drakar och Demoner-
boxar som gavs ut 1984-1991. Orvar Säfström och Jimmy Wilhelmsson valde naturligtvis denna bild till sin bok om Äventyrsspel från 2015 och den har sen återkommit från Riotminds på DoD “Retro”. Andra Drakar och Demoner-regelboxar (Expert, Gigant) på 80-talet hade också Elric på omslaget, antagligen för att han är så oerhört distinkt och lätt att känna igen med sin bleka hy och sitt stora svarta svärd. Elric är också den sista karaktär i Drakar och Demoner-serien som får en egen logotyp av Klas Berndal, och till skillnad från Conan så återkommer den inte på senare böcker.

Läs istället

Om jag hade fattat kopplingen till Brecht hade det kanske funnits ett värde i att läsa Elric även år 2019, men för den som söker tragiska hjältar så rekommenderar jag istället Robin Hobbs “The Fitz and the Fool“-böcker. Lika deppiga men åtminstone lyckas de nå upp till Brechts kriterium för det episka, att åskådaren lider med karaktärerna.