I senaste avsnittet av rollspels-podden Sweden Rolls  intervjuas Äventyrsspels VD Fredrik Malmberg, och på Malmbergs eget initiativ viks en relativt stor del av den knappt timslånga intervjun till att prata om Drakar och Demoner-serien och annan bokutgivning. I klassiskt välkryddad stil blir de 51 fantasyböckerna till “we started the first paperback publishing program of sci-fi and fantasy novels [in Sweden] … almost 60 books”. Det är tydligt att Malmberg anser att det är fint med utgivning av böcker, kanske finare än med bräd- och rollspel, och han namedroppar också Howard, Moorcock och Leiber för att verkligen få poddens förmodligen lite äldre lyssnare på fall. Han har inte fel i att det är en stor kulturgärning som gjorts, som mycket väl kan stå stadigt på egna meriter.
En annan intressant del av intervjun är titten framåt, med planer på en ny Conan-bok skriven av Michael Stackpole (som också skrev film-boken till Malmberg & cos senaste Conan-film från 2011) eller av Scott Oden (A Gathering of Ravens). “Det har inte kommit en ny Conan-bok på 20 år”, nämligen, antagligen syftande på Harry Turtledoves “Conan of Venarium” från 2003, ett sladdbarn till den serie som startades 1982 med Robert Jordans romaner. Trots Malmbergs intygan om att dessa författare kan källmaterialet utan och innan hoppas jag att en nyskriven Conan, precis som omstarten av James Bond,  kommer vara uppdaterad mot Howards och Jordans versioner när det gäller kvinnosyn och porträtt av mörkhyade personer. Det är svårt att vara riktigt säker – filmatiseringen av Frank Millers redan ganska tveksamma “300” gick snarare åt andra hållet.

Elrics sista strid

Michael Moorcock

Originaltitel: Stormbringer (1965)
Översättning: Fredrik Ström
Omslag: Frank Brunner
Tryck: Brodard et Taupin, Frankrike – 221s

Ursprungstiteln på denna bok var “Stormbringer”, men Target Games valde att locka med det mer välkända namnet “Elric” på omslaget. De får också in en spoiler, även om det inte kräver mycket fantasi för att förstå hur det kommer gå för en så tragisk hjälte. Språkmässigt skiljer sig denna bok från vissa av de tidigare – prosan är mer naturlig,  mindre storvulen och högtidlig, särskilt i de första två novellerna. Det är svårt att vara säker på om detta är som det ska vara, eftersom Moorcock reviderat texten ett stort antal gånger – först 1965, för att passa ihop novellerna till en roman, sedan 1977 för att återställa en del bortklippt text, 1998 för att skapa en omnibus-utgåva av allt Elric-material och slutligen 2008 för att skapa en definitiv “directors cut”. George Lucas hade inte kunnat göra det bättre.

Handlingen är ganska enkel: Elrics fru blir bortrövad, han samlar ihop några gamla och några nya vänner för att hämta tillbaka henne, men blir ganska snart varse att det stora kriget mellan Lag och Kaos stundar. Kaos har blivit för mäktigt och behöver kväsas. Samtliga av de gamla och nya vännerna faller för Stormbärares hugg, men till slut kan Elric blåsa i det horn som startar ett nytt kapitel med en ny balans i världen.

Även om detta är den sista Elric-boken internkronologiskt så har Moorcock haft oerhört svårt att slita sig från sitt multiversum. Dels skrev han ett antal böcker som fyller igen luckorna, precis som i Lankhmar- och Conan-universumen, men det har också kommit en avknoppad trilogi 2001-2005 och en sista(?) Elric-novell 2010. Därmed är det  ganska precis 50 år mellan första och sista novellen. Under detta halvsekel får man säga att inflytandet på annan fantastik varit ganska stort, och en detalj som särskilt sticker ut i “Elrics sista strid” är påverkan på Games Workshops Warhammer-spel. Beskrivningen av Kaos herrar kunde varit tagen rakt ur en av deras manualer, och GW lånade också Kaos åttaarmade stjärna rakt av från Moorcock. 

 

 

 

Omslag

“Don’t judge a book by its cover” brukar det heta, men som alla vet så är det precis så det går till. DAW books Elric-serie från 1977 vann oerhört på att alla omslag gjordes av den mycket begåvade Michael Whelan, och Äventyrsspel visste mycket väl om detta när de satte några av de bästa Whelan-omslagen på Drakar och Demoner-boxarna. Det kanske allra bästa omslaget, ursprungsomslaget till just denna bok, hamnade både på Drakar och Demoners grundbox och på den första Elric-boken. De senare översättningarna av Elric-böckerna behandlas betydligt sjaskigare; det är överlag bara ett fåtal av böckerna i Drakar och Demoner-serien som har originalomslag (Pratchett) eller något ikoniskt av t.ex. Frazetta (Conan) på framsidan. De flesta har istället udda och återanvända bilder av skiftande kvalitet och ursprung. Nästan varje vecka tar Fantasyfredag därför fram pipa, förstoringsglas och öronlappshatt och letar igenom bibliotekskataloger och internets många hörn för att hitta omslagsbildens källa. Förutom uppenbara verktyg som Wikipedia, Goodreads “alternate covers” funktion och Google image search har TinEye och pinterest-samlingar av fantasykonst ibland varit räddaren i nöden.

Granska därför omslagsbilden till “Elrics sista strid” med detektivglasögonen på. Den liknar inget annat omslag till någon bok, oavsett fantasy eller inte – kompositionen ser snarare ut att komma från en serietidning. Wikipedia listar Elrics serie-adaptioner men som så ofta är listan ofullständig och Frank Brunners namn finns inte med. Användaren bloomingdales1383 på tripod.com, med passande tidstypiskdesign från sent nittiotal, tipsar om att en Elric-serie av Brunner ändå existerar i den amerikanska vuxenserietidningen Heavy Metal, september-oktober 1979. Lyckligtvis har Fantasyfredag förslösat sin ungdom och äger redan alla nummer, för även detta är fel. I själva verket är det i november 1979, i ett utsnitt ur sida 57, som vi kan hitta veckans omslag – mitt mellan Wayne Barlowe och Moebius.

Läs istället

Den väldigt specifika kombinationen “fördömd och moraliskt tveksam huvudperson som ömsom strider mot, ömsom samspelar med Kaos makter” finns trots allt att finna på fler ställen i litteraturen, och inom fantastiken särskilt hos de som inspirerats av Moorcock. Games Workshop lånade som sagt en hel del av Kaos/the warp ifrån Elric-sagan, och hela deras universum är hopplöst i sin bokstavligaste mening. En av dessa misstänkt omoraliska huvudpersoner är inkvisitorn Gregor Eisenhorn vars trilogi “Xenos”, “Malleus” och “Hereticus” är skriven av Dan Abnett. Den som inte fått nog kan se fram emot en spinoff-trilogi om Eisenhorns adept Ravenor, och en oavslutad tredje trilogi med båda två tillsammans.