De ursprungliga Conan-novellerna skrevs på 30-talet, redigerades och gavs ut i fem band 1950-1954, och redigerades igen till en ny uppsättning böcker 1966-1977. På vägen svällde materialet – 1955 bytte Sprague de Camp huvudperson på ett antal lämpliga noveller så Conan kunde få ett sjätte band, och de böcker som gavs ut 1966-1977 fick ytterligare nyskrivet material tills de blev tolv (12) stycken. Conan Förgöraren är den fjärde av dessa, och serien är nu såpass inkörd för mig som läsare att jag inte kan avgöra hur denna bok  skiljer sig från den tredje boken . Kanske finns det ett svar i Sinkadus #23?

Det är alltså mer av samma, vilket för all del är en avgörande del i det som gjort Conan stor, det finns helt enkelt riktigt mycket att läsa för den som vill. En central fråga i den litteraturvetenskapliga diskursen om fantasy är om genren är huvudsakligen eskapistisk eller inte, men jag tror de flesta kan hålla med om att det finns ett stort inslag av eskapism som också gynnas av stora textmassor. Föreställningen om att ett fantasyverk ska vara långt, gärna en trilogi, är välgrundat i Tolkien, Lankhmar, Elric – och Conan.

Säljigt nog har Sinkan som vanligt tagit antalet tryckta sidor, i det här fallet 172, och avrundat uppåt till närmaste 20-tal. För första gången stämmer inte denna metod, Scandbook har uppenbarligen bytt system så att det istället är 192 sidor totalt. Nya maskiner, kan man tänka sig – kanske de som låg bakom de ovan nämnda  tryckeriproblemen? Senare böcker verkar alternera mellan att ha 20 respektive 24 sidor per tryckark.

En sista oväntad spaning ur Sinkadus #23, en som Magnus Dahl missade – i brevspalten förklarar Jakob Eliasson att “Erik Granström inte får skriva en roman (jag har hört att han funderar på det).” Sorry, Jakob.

Conan Förgöraren

Robert Howard, Lyon Sprague de Camp & Lin Carter

Översättning: Joakim Svahn
Omslag: Frank Frazetta
Tryck: Scandbook AB, Falun – 172s

Som sagt, fyra nya långnoveller om Conan, en blandning av omskrivet och nyskrivet. Första novellen, Svarta Tårar, är nyskriven – den kronologiskt första novellen av Lin Carter – men håller i min mening rimlig nivå, ingen uppenbar fan fiction. Sista novellen, Flamkniven, är en av de Howard-noveller som inte ursprungligen handlade om Conan utan som Sprague de Camp bytt huvudperson på. Positivt med detta är att Olgerd Vladislav, Tigern, kan återvända från förra boken. För den som läser novellsamlingar istället för enstaka noveller i tidskrifter är det välkommet med en novell som inte är “full reset” utan knyter tillbaka återkommande figurer.

Bokens svenska titel, Conan Förgöraren, är samma som på den andra Conan-filmen med Arnold Schwarzenegger, från 1984. Kanske ett säljknep, i och med att originaltiteln var “Conan the Wanderer”. Man kan lätt tänka sig att det förväntas sälja bättre i kioskerna med en förgörare än en vandrare, bohem eller nomad.

Översättaren, Joakim Svahn, är ny i sin roll. Han översatte så småningom totalt fyra fantasyböcker och SRR-modulen Mordors Portar åt Target Games, men har i övrigt inte gjort något avtryck i litteraturen. Ännu en “kompis” till bolaget alltså, vilket rimligen höll kostnaderna nere även om det säkert gjorde arbetsförhållandena svårare.

Omslag

Omslaget till Target Games version är Frank Frazettas fantastiska oljemålning “Conan, The Destroyer” från 1971. Den engelska utgåvan hade ett mycket mer intetsägande omslag av John Duillo, med en väldigt grekisk Conan på väg att bli genomborrad av ett halvdussin pilar. När Frazetta dog 2010 så passade den dåvarande ägaren på att sälja Conan-tavlan – för 1,5 miljoner dollar, det högsta belopp som betalats för något av Frazettas verk. Lätt att förstå varför, detta måste vara en av de mest ikoniska bilderna inom fantasy.

Läs istället

För den inbitne Conan-diggaren är det givet att läsa denna bok. För den mindre inbitne så påminner “Svarta tårar”, med sin bakgrund som historisk novell från vår egen värld, om en långt mycket bättre kontrafaktuellt historisk kortroman: “The gentlemen of the road” av Michael Chabon. Skriven under arbetsnamnet “Jews with swords” handlar den om två judiska äventyrare och stråtrövare i österland under vikingatiden. Både epok och humor påminner en hel del om Röde Orm – en riktigt härlig skröna alltså.