Dags för sista boken som gavs ut 1989. Om man tittar på den ambitiösa planen från januari så blev det alltså inte en bok i månaden, eller ens de elva utlovade, utan bara nio stycken. I Sinkadus #22, december 1989, puffades för denna bok med stora ord:

Det stämmer för all del att Äventyrsspel främst valde dåtidens stora klassiker – Conan, Elric, Fafhrd & Gråkatt osv, och att de hade lyckats hitta en ny blivande klassikerserie i Discworld-böckerna, men när det gäller Tjuvstaden är det äntligen dags för det där översäljandet som varit svagt i flera tidigare puffar.
Vad som är en klassiker är inte så lätt att avgöra, speciellt inte kvantitativt, men ett mått som kan ge en fingervisning är antal betyg som satts på siten Goodreads. Där har Magins färg i skrivande stund 270 000 betygsättningar, och alla de ovan nämnda klassikerna minst 10-20 000. Tjuvstaden-serien får ihop 7000 till första boken, och drygt 2500 till denna tredje. Klassiker? Denna tredje bok “brukar räknas” (man undrar av vem) som den sista bra boken i serien. På Goodreads får vi återigen ett annat svar, den följande boken har exakt samma betyg trots fler betygsättare, och även de följande böckerna ligger extremt nära, ömsom något under och ömsom något över. Man får inte alls intrycket av att seriens kvalitet kollapsar plötsligt.

Ännu mer oklart är påståendet att alla romaner skulle gå att läsa fristående. Det var säkert Anglemarks högsta önskan, men det var definitivt inte något som gick att hålla mer än ungefär till hälften av böckerna, och det blev svårare och svårare allt eftersom bokserier i många delar började nå senare delar. Samtidigt hade Äventyrsspel samma syfte som författarna – mer än en fantasybokserie har ägnat allt större delar av de senare böckerna åt att återintroducera karaktärer från tidigare böcker. Helt nödvändigt för den som läste delarna allt eftersom de gavs ut, men mest irriterande för den som sträckläser.
Ändå förstår jag författarna, det är rimligt att de tar ansvar för sina läsare, och det släpper förläggarna fria att precis som här påstå att boken går utmärkt att läsa fristående även om det blir lite krystat.

Ett annat författaransvar som diskuterats extra mycket senare är år är ansvaret att avsluta en bokserie under sin livstid. Även om George R R Martin och Patrick Rothfuss svajar betänkligt i detta så har de åtminstone en garanterad publik om och när de får ur sig sina sista delar. I fallet Äventyrsspel var situationen den omvända – de hade ett antal bokserier som var påbörjade och där det fanns fler delar skrivna, på engelska – men de avslutade utgivningen varefter det inte verkade löna sig att fortsätta. På engelska kom det som tidigare konstaterat ut totalt tolv stycken Tjuvstaden-böcker 1979-1989, så brist på källmaterial var inget problem. Med trettio års efterklokhet så var det sannolikt rätt beslut att lägga ned Tjuvstaden-serien, klassiker eller inte och ansvar mot läsarna eller inte. Ändå förvånar det mig att brevspalten i Sinkan inte var full av irriterade läsare som ville ha resten av Deryni-böckerna eller Tjuvstaden.

I samma nummer av Sinkadus finns också spelledarpersoner till Drakar och Demoner för huvudkaraktärerna i böckerna. Ganska bleka porträtt, även om det är kul att Hanse Skuggyngel har 18 olika extremt specifika färdigheter relaterade till sitt yrke: Gömma sig 17 men Smyga 20 och Skugga 19, Lyssna 13 men Upptäcka fara 7, Hoppa 12 men Klättra 19 och Akrobatik B4. Jag kan bara tänka mig förhandlingarna mellan spelare och spelledare om vilket värde som gäller när.

Förutom karaktärsbeskrivningarna passar artikeln på att göra mer egenreklam för “Skuggor över Tjuvstaden”, som beskrivs som “tredje boken om Tjuvstaden i Äventyrsspels romanserie”. Romanserie? Puffen fortsätter med att berätta att tidigare utgivna böcker går att få på postorder från Tradition i Göteborg eller SF-bokhandeln i Stockholm. Det förvånar mig oerhört att man inte hänvisade till Tradition även i Stockholm, en självägd butik som kunde stoppa marginalen helt i egen ficka. SF-bokhandeln hade ännu inte antagit sin nuvarande, enorma inkarnation utan låg i en betydligt mindre lokal på Atlasgatan 8, där de annonserade “500 titlar på svenska och 1500 på engelska” – alltså bara tillräckligt för att fylla 12-14 st IKEA Billy. Ändå hade de tydligen tillräckligt mycket cred eller inflytande för att få vara agenter för Äventyrsspel förlag – kanske var det den personliga kopplingen till Gunilla Jonsson och Michael Petersén som spelade in. SF-bokhandeln var under denna period stadda i stark tillväxt, nåt år senare flyttade de till den för mig klassiska lokalen på Stora Nygatan.

Ett sista fynd ur Sinkadus #22, reklam för annan fantasylitteratur översatt till svenska. Stenens Väktare var första boken i Belgarion-serien, Wahlströms hade chansat på att den gick att sälja och fick rätt Dessutom såg de till att förbättra sina chanser genom att lansera den som “Sagan om Belgarion”. Tolkiens böcker är verkligen en saga, en fantasy-rewrite på germanska och isländska sagor där särskilt Rohans ryttare är rakt ur “Beowulf”. Gandalf och många av dvärgarna i “Bilbo” har lånat sina namn ur Eddan. Belgarion-böckerna kan jag däremot inte få till en saga hur jag än försöker. Antagligen inget en läsare i yngre tonåren genomskådade, och kanske en ursäktlig vit lögn med tanke på hur många fantasyentusiaster som började just här.

Skuggor över tjuvstaden

Originaltitel: Shadows of Sanctuary (1981)
Översättning: Grupp Lincopia
Omslag: Walter Velez
Tryck: Scandbook, Falun – 277 s

Det finns inte så mycket att säga om den tredje boken i serien som inte redan är sagt om de första två. Återkommande läsare känner igen seg helt i stil och i de många etablerade karaktärerna. Det mest nyskapande är Vonda McIntyres novell, den första i boken, som har en lite annan stil än den hårda och otrevliga som annars brukar gälla i Asyl.  Även om den är välskriven skaver den lite mot stämningen i Asyl, återgången till ordinarie råhet känns välkommen. Tyvärr är flera av de följande novellerna relativt tråkiga. Egentligen är det först de sista två  novellerna, av Lynn Abbey och Janet Morris , som verkligen engagerar, även om handlingen i “En man och hans gud” är något virrig. Det blev mer och mer tydligt att Tempus behövde sin egen bokserie. Allt sammantaget är detta definitivt den sämsta av de tre första böckerna i Tjuvstaden-serien. Den som läst dem får gärna berätta om de senare böckerna håller liv i Asyl, själv kommer jag inte leta upp dem på engelska.

Omslag

Omslagsbilden är denna gång ifrån samlingsvolymen “Sanctuary” (1982), som samlar de tre första Thieves’ World-böckerna. Den är definitivt bättre än originalet, mindre grötig och behåller temat med “tuffingar på värdshus”.

Läs istället

Jag är extremt tveksam till att “Skuggor över tjuvstaden” kan läsas fristående. Läs de första tjuvstaden-böckerna först, och invänta stor mersmak. Med ett visst mått av fri association kan jag annars rekommendera en helt annan sorts novellsamling, kanske den bästa jag läst, nämligen Neil Gaimans “Fragile Things”. Några av novellerna är ganska brutala och flera av dem utspelar sig i städer, så vi kan låtsas att det finns en koppling.