Slut på designexperimenten – på denna veckas bok sattes den omslagsdesign som skulle gälla i resten av serien. Som konstaterat i förra veckans inlägg var det säkerligen för tidskrävande, spretigt eller båda att ha ett specialgjort omslag med varierande typsnitt och utfallande bild, och experimentet med omslaget på #15 var en uppenbar katastrof. Det nya omslaget innehåller inte längre orden “Drakar och Demoner” någonstans, utan huvudet berättar nu att detta är en “Fantasyroman”, även i de fall det egentligen är novellsamlingar. Den klassiskt spretiga Äventyrsspel-loggan på ryggen har också bytts ut mot en helt ny, Ä-Fantasy. Hit men inte längre nådde Fredrik Malmbergs dröm från Fantasyfredag #4/Sinkadus #11.

En annan förändring är att detta är den första bok som gavs ut av Target Games AB snarare än Äventyrsspel AB, trots att en Ä-logotyp är på omslaget. Jag vet inte vad som föranledde förändringen, men det kan vara värt att förklara bolagsstrukturen lite närmre under denna tid. Koncernen hade tre bolag: TAMB Äventyrsspel HB, som gjorde och publicerade spel (“förlaget”), Target Games AB, som distribuerade spel, och Tradition Svenska AB, som drev butiker i vilka det såldes spel – och annat. Kanske hörde översättning och utgivning av böcker mer naturligt till Target, om den redaktionella insatsen ansågs vara ringa.
Priset är nu för första gången tryckt på framsidan, “Ca 34:90”, med andra ord en prishöjning på fem kronor mot det tidigare ordinariepriset för normaltjocka böcker (<= 200s). Mitt intryck är att i denna veva höjdes priserna och den tid som lades ned per produkt minskade  även utanför bokserien. Det blev mer och mer fokus på att ge ut och gå vidare, och på att kompensera intäktsbortfallet från rollspelen och möta de ökande kostnaderna.

Magins Färg

Terry Pratchett

Originaltitel: The Colour of Magic (1983)
Översättning: Olle Sahlin
Omslag: Josh Kirby
Tryck: Scandbook, Falun – 189 s

“Magins färg” var inte Pratchetts debutbok, han hade skrivit några böcker innan varav två var parodier på SF-klassiker, framför allt Larry Nivens “Ringworld”. De sålde otroligt dåligt, och Pratchett behöll sitt jobb som kommunikationschef för engelsk kärnkraft. Den allra första utgåvan av “The Colour of magic”, från 1983, trycktes följaktligen i 506 exemplar. Det var inte förrän pocketutgåvan kom ut, 1985, som Discworld började sälja på riktigt. Pratchett sade upp sig från pressjobbet hösten 1987, och gav sedan ut minst en Discworld-bok om året till 2007 – vissa år två eller till och med tre. Såhär 41 böcker senare är det lätt att tänka på Discworld i sin slutliga inkarnation, med sina många persongallerier och miljöer. “Magins färg” stod dock på (andra) jättars axlar – den är en pastisch på hela Sword & Sorcery-genren på ett sätt som Pratchett gav upp ganska fort, vilket nog också var helt nödvändigt för att kunna skriva fler än två böcker.

Mycket av formatet på boken, med kapitelindelning i namngivna och delvis fristående kapitel, är sådant som försvann i senare Discworld. Flera av kapitlen fokuserar på att parodiera en specifik fantasyroman eller serie – Bravd och Vesslan är Fafhrd och Gråkatt, och Anne Mccaffreys “Dragonflight” står mall för Ormberget. Det hade varit lätt att se Conan i Hrun Barbaren om det inte var för att en ännu mer Conan-inspirerad figur dök upp senare i Skivvärlden. Med andra ord var det helt naturligt att Äventyrsspel var först med att ge ut Pratchett i Sverige, och boken passar helt perfekt i serien. Olle Sahlin, som både insisterade på utgivningen och själv översatte, har fått mycket berättigad cred för detta senare.

Olle Sahlin verkar allmänt vara en person som går på djupet i det han brinner för.  Enligt egen utsago var hans bröllop 1988 det första medeltidsbröllopet som hållits i modern tid. När Äventyrsspel lade ned bokserien tog Wahlströms omedelbart över utgivningen av Pratchett på svenska, och Sahlin fick hänga med. Han översatte sex böcker till åt dem efter de tre som Äventyrsspel gav ut. Det måste ha varit kul men utmanande – få är så flitiga och skickliga på dubbeltydigheter och ordvitsar som Pratchett. Vissa särskilt svåröversatta skämt duckar Sahlin helt. Exempelvis kallas teorin om att de sköldpaddor som bär elefanterna som bär skivvärlden är på väg mot en kosmisk parningsakt helt enkelt för “stora smällen” vilket inte är lika kul som “the big bang”.

Det här är antagligen den viktigaste boken i hela Drakar och Demoner-serien för mig personligen. Jag tog mig, 11 år gammal, till Stockholms Spelkongress 1992, som det året hade undertiteln “Birthday Bash” eftersom det var 10-årsjubileum för rollspel på svenska. Äventyrsspel räknade såklart den blå boxen av Drakar och Demoner som starten för rollspel i Sverige. Jag var där med en kompis i samma ålder och hade också fått 100 kronor av min mor i nödkassa, om jag skulle behöva ta en taxi hem eller liknande i och med att Stockholms spelkongress hölls på Solvalla som kanske inte är den mest barnvänliga eller lättillgängliga platsen i Stockholm. Jag använde istället pengarna till att köpa två fantasyböcker varav detta var den ena, och sedan var jag fast. Efter att först ha samlat på böcker i femton år och sen försökt rensa bokhyllorna i tolv har jag fortfarande minst en hyllmeter inbunden Pratchett. Det får sägas ha varit värt utskällningen.

Omslag

Josh Kirbys omslagsbilder blev omedelbart synonyma med med Discworld även om Pratchett själv var något av en illustratör och hade gjort omslagen till sina två första böcker och en bilderbok. Det var ett hårt slag när Kirby gick bort 2001, upplevelsen både i butik och vid läsning blev inte densamma.
Äventyrsspel återanvände bilden till Sinkadus #29, februari 1991. På ett sätt lite förvånande med tanke på hur nära knuten den är just till Terry Pratchett
och den här boken, inte alls samma känsla av “allmän fantasy” som på många andra omslag.

Läs istället

Det enda jag hellre läser än tidig Discworld är senare Discworld. Pratchett nådde sin topp först efter kanske tio böcker men höll sen en jämn, hög nivå till ca bok 30. Välj fritt!