Det går inte att prata om bok #15, Elric på ödets hav, utan att fastna på omslaget. Först en kort återblick på omslagen för tidigare böcker i serien; del 1-14 hade vad som måste ha varit en ganska tidskrävande design. Conan och Elric fick egen logga sannolikt signerad Klas Berndal, och även de övriga böckerna hade massor av finlir med varierande typsnitt,  textplacering och färgval. Även om designen uppenbarligen är gjord av någon som kunde sitt hantverk så fanns det en hel del som kunde förbättras och förenklas. Det viktigaste grafiska elementet på sidryggen var bokens serienummer, som på Kalle Ankas Pocket. Det och Äventyrsspel-loggan fick hålla ihop serien utseendemässigt, eftersom författarnamn och titel hade olika typsnitt från bok till bok. Ibland hade bokens titel och författarens namn samma typsnitt på en given bok, ibland olika. Det hela ger ett ganska spretigt intryck när man har böckerna bredvid varandra i hyllan, och det måste ha varit mycket jobb att lägga text direkt på framsidans s.k. utfallande bild, alltså som täcker hela framsidan utan någon marginal.
Som jämförelse kan man titta på andra pocketserier från samma tid, exempelvis den dåvarande inkarnationen av Penguin Popular Classics. Där har man visserligen också utfallande bild på framsidan men har sen lagt en oval yta över den för att alltid kunna ha titel och författare med samma typsnitt och på samma ställe. Även på sidryggen är det samma typsnitt både som framsidan och böckerna emellan – en lite tråkigare men helt klart fungerande design.

Hur som helst så satte uppenbarligen någon ned foten och krävde en ny omslagsdesign, antingen för att den skulle vara mer enhetlig eller mindre tidskrävande eller båda, och första försöket blev att efterlikna kampanjmaterial till rollspelet Drakar och Demoner. Formen på bildramen, med en medaljong överst, hade införts i modulen Kandra 1986, och de snirkliga hörnen som bland annat fanns på kartorna i Drakar och Demoner Gigant flyttade ut på framsidan 1989 med Erik Granströms Trakorien.

Resultatet är gräsligt på nästan alla plan. Huvudet med “DRAKAR & DEMONER ROMANER 15” sätter stilen med otroligt låg läsbarhet, vitt på gult och kraftigt varierande kerning, alltså avstånd mellan bokstäverna. Titeln verkar också vara utdragen som bitmapp snarare än typsatt för att passa bredden, och med den vita konturen blir det hela en frontalattack på synhinnan, kanske särskilt där titeln går över bakgrundsbildens medaljong. Ryggen är lika oläslig den, med “på ödets hav” ihoptryckt på ett ganska anmärkningsvärt sätt och författarnamnet återigen i vitt på gult. Boknumret, 15, har helt försvunnit vilket åtminstone är i rätt riktning – det fick för mycket fokus på de tidigare böckerna. Väldigt lite av detta märks inuti boken, insida och utsida producerades av helt olika avdelningar (läs: personer). Stavning och sättning har förbättrats dramatiskt mot “Vita vargens öde” – detta är en fullt läsbar bok.

Elric på ödets hav

Michael Moorcock

Originaltitel: The Sailor on the Seas of Fate (1976)
Översättning: Claes Persson
Omslag: Frank Brunner (obs)
Tryck: Scandbook AB, Falun – 159 s

Av det jag läst om Elric är “Ödets hav” bland det bästa. Det är mindre svårmod och misär än vanligt, vilket kanske för all del förfelar Elrics lott och syfte. I en drömliknande sekvens träffar Elric de andra avatarerna eller inkarnationerna av den eviga krigaren, mer om det nedan. Tillsammans ska de slåss mot två syskon, mäktiga magiker, som vill ta över hela universum och övervinna både kaos och ordning. På vägen dit måste Elric slåss mot gigantiska babianer, precis som Conan i bok #14. Efter att ha mosat babianer och magiker seglar Elric till en annan värld och räddar en kvinna i nöd undan en annan Melnibonéisk ädling. Slutligen får Elric segla på ett klassiskt äventyr till Melnibonéernas ursprungsland och träffa en man med evigt liv, och här återfår vi till sist lite av emo-Elric och domedagsstämning. Allt som allt en ganska spekulativ svit med mycket äventyr och grottkräl, mindre grekiskt drama än både föregående och efterföljande bok.

Johan Anglemarks reklampuff i Sinkadus 20 är intressant och värdefull såhär i efterhand – till mer än hälften beskriver den skeenden bakom kulisserna, sånt som hade varit omöjligt att veta även för den som läst boken. Det är mer osäkert hur många extra exemplar bakgrundshistorierna sålde. Vi får i alla fall en halv förklaring till varför böckerna inte kom i rätt ordning, “upphovsrättsskäl”. Elric-texterna skrevs i oordning, och novellerna i “Vita vargens öde” kom alla ut på 60-talet. “Elric på ödets hav” är däremot skriven som en sammanhängande roman från första början, och kom ut 1976. Det gör också att den kan användas för att knyta ihop Elric med andra av Moorcocks olycksdigra karaktärer. Dorian Hawkmoon, Corum Jhaelen Irsei och Erekosë hade alla tre fått egna bokserier mellan de första Elric-novellerna och “Elric på ödets hav” och kunde nu knytas in i samma universum.

Omslag

Omslagsbilden är av Frank Brunner, det är alltså inte Michael Whelans mäktiga bild från originalutgåvan. Den bilden hade Äventyrsspel åtminstone haft rättigheterna till två år tidigare, eftersom den då var på omslaget till Drakar och Demoner Gigant. Brunners bild är senare, från 1982, och visar egentligen Elric i Troos skog, som han besöker först i en senare bok, “Det svarta svärdets bane”. Det är kanske inte strikt nödvändigt att omslaget avbildar något som händer i boken, huvudsyftet får väl anses vara att sälja fler exempler, men det sätter ändå en stämning och en förväntan. Troligen har mer än en läsare tänkt “när kommer de där jättemyrorna egentligen”. Det finns visserligen andra jätte-insekterna i “Ödets hav”, dagsländor, men de är Elrics allierade. En detalj om Whelans bild är att den är spegelvänd mot originalet på omslaget till GDD.

Läs istället

Det blir allt svårare att ge nya boktips som är alternativ till Elric, men denna bok innehåller förutom Elric också resor mellan närliggande världar och en genomgående drömlik stämning. En av de mest fascinerande skildringarna av två världar oerhört nära varandra, så nära att man kan nå från en till en annan med en utsträckt hand, är China Mievilles “The city and the city”. Den fick alla möjliga priser när den kom ut 2009 inklusive en Hugo. Genremässigt är den bara till hälften fantastik, den andra halvan är en polisromanen, allt i härligt murrig östeuropeisk miljö.