I puffen för Drakar & Demoner-bok #17, “Skuggor över tjuvstaden”, påstods att alla böcker i serien var fantasyklassiker. De senaste tio fantasyfredagarna har det varit ganska blandad kompott, men denna veckas bok är verkligen åtminstone en klassiker. Den är också såvitt jag vet unik i serien eftersom den givits ut i svensk översättning tidigare, år 1970. Möjligen kan de 22 åren motivera en nyutgivning, men enligt förklaring i Sinkadus #37 är den tidigare utgåvan dessutom nedkortad från den engelska – Johan Anglemark använder till och med ordet “stympad”. Så långt verkar utgivningen alltså både motiverad och välpassande i en serie för fantasyklassiker – det finns bara en liten komplikation. Fantasyfredag retade Fredrik Malmberg för att han ville ha det till att Drakar och Demoner-serien innehöll både fantasy och science fiction – och antydde att han sade så för att SF än idag anses vara en finare genre. 1968, då “Dragonflight” ursprungligen publicerades, var detta ännu mera påtagligt, det hade i princip inte kommit ut några fantasyböcker för vuxna sedan Tolkien nästan femton år tidigare och förhållandevis få även för barn. Därmed verkar Anne Mccaffrey också ha valt att skriva sin fantasybok i SF-skrud. Mer specifikt har hon använt vad som ibland kallas “lampshading”;  hon har tagit vad som för allt i världen verkar vara en klassisk fantasybok (eldsprutande drakar, hantverkarskrån med låg teknisk nivå, telepati, tidsresor) och förklätt den till en science-fiction bok genom ett tvåsidigt förord som förklarar att allt detta händer på en annan planet och i framtiden. Jamen dåså.

Drakryttarna

Anne McCaffrey

Originaltitel: Dragonflight
Översättning: Magnus Eriksson
Omslag: Ken Kelly
Tryck: Brodard et Taupin/Polex Int. – 255 s

För den som som nalkas Drakryttarna genom en baksidesblurben eller någon annan sammanfattning är det lätt att tänka sig att det handlar om en modern, kanske till och med feministisk historia; huvudpersonen Lessa är en kvinna som söker hämnd för sin mördade familj i en bok skriven av den första kvinna som vunnit en Hugo, just för (delar av) denna bok. Tyvärr haltar bilden betänkligt, i de första kapitlen är Lessa visserligen både självständig och dådkraftig. Ganska snart blir hon dock räddad av drakryttaren F’lar, våldtagen och därmed kär i honom, och hopparad med drakdrottningen –  vars enda syfte är att föda barn. Själv lägger hon det mesta av sin tid på att plåstra om skadade krigare eller vara nyckfull, hysterisk eller klantig och därför ha orsak att bli omilt behandlad av sin partner. F’lar kommer dessutom in som bokens andra huvudperson, och den som egentligen bestämmer både i drakberget och över Lessa. På de allra sidorna hjälps det hela upp något av att Lessa får uträtta ett hjätedåd och att det också visar sig att kvinnor faktiskt kan få vara med och slåss. Tyvärr är det sistnämnda något som bestäms av männen i eget samråd.

Så långt de oväntat sunkiga könsrollerna. För den som struntar i att läsa baksidestexten finns det annat att fundera över. Även om Pern, den värld där karaktärerna lever, är typisk fantasy så är antagonisten istället typisk SF – svampsporstrådar från rymden. Det förtar tyvärr lite av spänningen i boken, McCaffrey lyckas inte riktigt i sina försök att måla upp hur farliga sporerna är och hur katastrofala konsekvenserna blir om de inte stoppas. Ett annat frågetecken är hur sporparasiten egentligen fungerar – det normala är trots allt att parasiter inte utrotar sin värdorganism. Bokens första skurk, den girige patriark som mördat Lessas familj, är betydligt lättare att engagera sig i och det hade inte skadat om ytterligare någon lika osympatisk figur fick breda ut sig lite på sidorna. En positiv sak med boken är åtminstone att det inte märks så tydligt att den är sammanslagen av två texter ursprungligen publicerade som var sin långnovell – “Weyr Search” och “Dragonrider”. Efter att den första hade kommit ut, i tidningen “Analog”, oktober 1967, föreslog tidningens kändisredaktör John W. Campbell att det skulle kunna passa med en uppföljning med tidsresor och drakar som slogs mot svampsporer – kanske de sämsta beståndsdelarna i romanen. Helt fel ute var kanske inte Campbell ändå – även om McCaffrey “bara” vann en Hugo för den första ingående novellen så vann hon en Nebula Award för den andra och blev därmed första kvinnliga vinnare även för det priset, två år innan Ursula K. LeGuin tog hem båda priserna i romanklassen med “The Left Hand of Darkness”.

Omslag

Ken Kelly-omslaget kommer från Jo Claytons DAW-utgåva av “Moongather” från 1982. Intressant nog verkar det vara en bok som lever upp till det “Drakryttarna” lovar – fantasy, kvinnlig huvudkaraktär som dessutom är en krigare med egen verkande kraft och kontroll över sitt liv. Dessutom verkar den innehålla tidshopp, om än rent berättartekniska och inte som ett övernaturligt inslag i handlingen.

Som omslag till “Drakryttarna” är bilden åtminstone acceptabel. Den visar vad som verkar vara en mycket ung drake i en stenlagd underjordisk miljö, och sådana finns det gott om i boken. Naturligtvis rör det sig om välfunnen skåpmat – bilden hade redan prytt omslaget på Drakar och Demoner-äventyret Djupets Fasor (1989).

Läs istället

Även om “Drakryttarna” var något av en besvikelse för Fantasyfredag så är det svårt att helt avråda från den. Det är uppenbart att många influerats av McCaffreys skildring av drakar, och att de i och med böcker som denna också helt kunnat släppa SF-förklädnaden. En av de böcker som allra mest liknar “Drakryttarna” är N.K. Jemisins “Den femte årstiden” som i dagarna ges ut av Norstedts i svensk översättning – förtryckt kvinnlig telepatisk huvudperson vars hela familj dödats i avundsjuka över deras blod, periodiskt återkommande naturkatastrofer som huvudsaklig antagonist, fantasy som utspelar sig i ruinerna efter en tekniskt avancerad civilisation. Fantasyfredag har rekommenderat Jemisins Hugo-prisade trilogi en gång tidigare, för snart ett år sedan, men för den som inte vill läsa McCaffrey ur ett klassikerperspektiv är den svenska översättningen kanske ett skäl gott nog att rekommendera den igen.