För Fantasyfredag, som vanemässigt köpte det mesta rollspelsmaterial Äventyrsspel gav ut tidigt 1990-tal, kändes den stora omstruktureringen och utgivningsstoppet 1992-1993 ganska plötsligt, för att inte säga abrupt. I och med den arkeologiska utgrävning som bloggen inneburit har bilden förändrats – det är tydligt både att ekonomin inte gick ihop och att produktutgivningen hackade till betänkligt. Bok #44 i Drakar och Demoner-serien, “Svärd i Lankhmar”, är ett bra exempel – under senvåren och sommaren 1992 var det ett flera månader långt uppehåll i bokutgivningen. Uppehållet förklarades i Sinkadus #37 (augusti) men böckerna från #44 och framåt påannonserades inte förrän i Sinkadus #38 (december) – en tidning som alltså även den var försenad. Förklarades är också en något generös beskrivning – “mycket att göra med alla nya spel”. Det skulle kanske kunna vara ett tecken på gott affärsmannaskap att utgivningen av de icke vinstdrivande böckerna pausades för att fokusera på andra produkter, men det verkar inte som att marginalerna på spel var så värst mycket högre under denna period. Sinkadustidningarna #36-37 innerhåller inte heller ett enda ord om fantasylitteratur, eller något slags litteratur alls. Fokuset har delvis skiftat till det nya spelet Kult och därmed till skräckgenren, som kanske är mer förknippad med film än med text, men inte heller några filmrekommendationer står att finna. Svårt att säga om detta i sig är ett tecken på allmänt ras och förfall, men det är ändå klart att en mer skarpögd betraktare borde ha nickat förstående när kraschen väl kom.

Svärd i Lankhmar

Fritz Leiber

Originaltitel: The Swords of Lankhmar (1968)
Översättning: Henrik Nilsson
Omslag: Rowena Morrill
Tryck: Brodard et Taupin/Polex Int. – 213s

“Svärd i Lankhmar” är för ovanlighetens skull inte en novellsamling utan en roman, baserad på en tidigare och Hugo-nominerad Lankhmar-novell (“Scylla’s Daughter”) men förlängd till romanlängd när Ace Books gav ut alltihop som en bokserie med start 1968. Konsekvensen av detta är också att ur-novellen inte finns med i bokserien annat än i romanform. Däremot finns den att läsa i senare antologier, lämpligtvis då “Barbarians” från 1985, utgiven av Signet/New American Library. Varför just den? Återkommande läsare av Fantasyfredag blir säkerligen inte förvånade över synkroniciteten i att omslaget till “Barbarians” är av Ken Kelly, och att Äventyrsspel använde det till Drakar och Demoner-modulen “Ereb Altor – Äventyrens kontinent” (1989) – enligt Wikipedia den snabbast säljande rollspelsprodukt som dittills givits ut i Sverige.

Åter till Lankhmar. Fritz Leiber har ett antal signum som författare. Vissa av dem tror jag att han medvetet valt fram och skulle stått för, andra är det lätt att misstänka att han inte kunde hålla tillbaka. “Svärd i Lankhmar” innehåller båda sorterna – dels sedvanlig humor, storslagna hjältedåd och gudar som lägger sig i människornas affärer, dels manlig sexuell frustration och tillhörande buskis, fängslade kvinnor som får smisk, och framför allt en oerhörd – kanske är det inte längre politiskt korrekt att kalla den onaturlig –  fascination för katter. I “Svärd i Lankhmar” är bokens inledning den absolut vanligaste, nämligen att Fafhrd och Gråkatt varit bortresta och ankommer Lankhmar i första kapitlet. De blir genast anlitade av stadens härskare som livvakter och beskyddare, seglar iväg med värdefull last, träffar en tysktalande trollkarl, och ganska snart möter de bokens egentliga skurkar/hot: en armé av intelligenta råttor. Gråkatt krymps magiskt ned till lagom storlek och får äntligen göra skäl för sitt namn.

Boken börjar väldigt lovande, med en del rapp dialog och några karaktärer som får djupare personlighet än vad som ibland hinns med i novellform. Inslaget med en dimensionsresande tysk är inte helt lättköpt, men det är som ingenting mot den senare delen av boken, med start ungefär när det bestäms att krympa ned Gråkatt. Det är ingen tvekan om att Leiber borde haft en sträng redaktör som kunde hjälpa honom banta bort 30 av de sista 100 sidorna och hålla sig närmre verkligheten – ok, kanske inte precis verkligheten, men åtminstone Nehwon-universumet sådant det framställs i de första 100 sidorna.

Omslag

Omslaget av Rowena Morrill är från Franzine Mezos “No earthly shore” från 1981, bok tre i “The fall of worlds”-serien. Det ser ut som något från en Harlequin-bok, och mycket riktigt är boken just en SF-romance om en kvinna (Areia Darenga), framklonad för att vara perfekt, som inleder en kärleksrelation med en utomjording. För den som tycker att det är ett lite väl stort sammanträffande att utomjordingen ser ut som en hunkig man av människoart så verkar det vara ren artistisk frihet som tagits ut – i boken ser utomjordingen ut som en utomjording.

Det som åtminstone kan sägas vara positivt med omslaget är att det är så oerhört renodlat i sin stil – ingen kan tro något annat än att detta är en bok med romans, en bok med komplicerad och osund, kanske till besatthet gränsande passion. En fängslad (fastkedjad i en klippa, inuti en fängelsehåla), storbystad kvinna  i gränslandet mellan vill ha och vill va, en barbröstad hunk. En riktig stilstudie, och till en arketypisk sword and sorcery-historia hade det varit helt fel. Till “Svärd i Lankhmar” är det bara mestadels fel – boken har några scener som marginellt påminner om omslaget, till exempel när Lankhmars härskares kära Reetha kedjas fast i köket och hotas med olika sorters kroppslig bestraffning. Det är ändå svårt att tro att den som köpte boken för omslagets skull blev nöjd – de mest passionerade scenerna är också de mest dråpliga, till exempel när Fafhrd blir lurad till en het natt med en kviga. Harlequin hade refuserat det direkt.

Läs istället

Denna vecka känns det helt motiverat att ge ett alternativt lästips, för “Svärd i Lankhmar” är ett av de sämre inslagen i Lankhmar-universumet såhär långt. Förlängningen från novell till romanlängd håller inte riktigt hela vägen – känslan av utfyllnad är stark på flera ställen och boken blir som sagt asymptotiskt sämre ju längre den får hållas. I ett försök att behålla den röda tråden från inte-riktigt-Harlequin får veckans alternativ istället bli The Magicians av Lev Grossman. Åtminstone den första boken i serien finns översatt till svenska, och såldes ganska hårt som en sexfylld historia. Egentligen är det snarare en klassisk fantasy-bildungsroman a la Harry Potter, fast vuxnare, smartare och där goda förkunskaper om Narnia-böckerna förhöjer läsupplevelsen. Dessutom är det, som så ofta i fantasygenren, en trilogi – precis lagom. Dessutom finns den numera som tv-serie.