Fantasy – i betydelsen Fantasy*, eller Sword & Sorcery, utspelar sig definitionsmässigt i en tekniskt lågutvecklad miljö som ofta förklaras med att handlingen sker i en  verklighetsnära eller alternativ forntid. Ibland förklaras den med att handlingen utspelar sig på en annan planet eller en annan dimension, och ibland förklaras den inte alls – det är bara så världen är. Ett fjärde alternativ är att den låga tekniska nivån beror på att handlingen utspelar sig i en postapokalyptisk miljö, där avancerad teknik existerar sparsamt men där den allmänna tekniknivån fortfarande gör att svärd och pilbåge är att föredra. Inte sällan blandas magi med teknik – de artefakter som finns kvar från före apokalypsen är helt obegripliga för bokens karaktärer, lika obegripliga som en mobiltelefon för Conan Barbaren.

Utan att ha gjort någon ordentlig kvalitativ studie på materialet förefaller det som att fantasy med antingen inslag av postapokalyptisk eller avancerad teknik (Svärd-böckerna, Runstaven, Klanfursten-serien), dimensionsresor från eller till  vår värld (Coramonde, Mörkret faller, en av Lankhmar-novellerna) och handling på annan planet (Drakryttarna) är betydligt vanligare i Drakar och Demoner-serien än i fantasygenren i allmänhet. Kanske är det ett tidens tecken – utan att ha torrt på fötterna påstår Fantasyfredag att genren divergerat så att Fantasy* (high fantasy och Sword & Sorcery) nu ofta utspelar sig i en “ren” och oförklarad fantasyvärld, medan den fantasy som har anknytning till vår värld gärna blir mycket mer explicit. Den numera mycket populära genren Urban Fantasy får hela världsbygget gratis och kan istället fokusera desto mer på karaktärer och att t.ex. förklara magisystemet. Utvecklingen känns välkommen – att lägga in dimensionsresor, planeter och avancerad teknik kan väldigt lätt förta stämningen och sakta ned berättartakten om författaren inte har en oerhörd fingertoppskänsla. Nej, kill your darlings och låt fantasytekniken förbli lågteknologisk och oförklarad.

Den röda amuletten

Michael Moorcock

Översättning: Magnus Eriksson
Omslag: Ken Kelly
Tryck: Brodard et Taupin/Polex Int. – 158s

Hawkmoon och Oladahn fortsätter sin väg österut genom den dammiga öknen. De hinner inte långt innan de springer in i Granbretans trupper. De tas till fånga, blir frigivna av andar som behöver hjälp att hämta en mystisk maskin vaktad av en robot, bussar roboten på Granbretonerna, och nyttjar sin nyvunna frihet till att snabbt borda närmsta fartyg. Ett par snabba slag på slumptabellen slutar med omvänt sjöröveri, alltså att Hawkmoon stjäl ett piratskepp från piraterna och finner sin trolovade Yisseldas ring. Det visar sig att Yisselda på klassiskt manér måste räddas – ur den Galne Gudens klor. Amuletten från bokens originaltitel, “The Mad God’s Amulet”, har i svensk översättning blivit lite mer beskedligt röd, men amuletten som ger den Galne Guden sin kraft är verkligen röd – och mycket kraftfull. Hawkmoon tvingas med både piska och morot ta den, och kan sedan rädda på sig själv, Yisselda, och så småningom hela Kamarg.

“Den röda amuletten” (och “Den onda juvelen”, förra boken i serien) verkar vara skriven med stor påverkan av Brecht och grekiska dramer, precis som Elric-böckerna. Få av karaktärerna är lätta att leva sig in i, och det är oerhhört sällan karaktärerna får vara  lyckliga nån längre tid. De kastas från förtvivlan till förtvivlan, i bästa fall med lite hopp däremellan – och för all del marginellt mer hopp än Elric får. Det hela blir snabbt lite deppigt, så det är på sätt och vis tacksamt att få t.ex. en Terry Pratchett-bok emellan att liva upp sig med. En oväntad uppsida med utgivningsordningen. Den mest intressanta karaktären i “Den röda amuletten” är kanske Huillam d’Averc, en fransk quisling som strider för Granbreton men snabbt dödar sina egna adjutanter och vänder tillbaka kappan med vinden. Hans verkliga avsikter håller läsaren på tå.

Den som inte råkar ha tillgång till en ungefär 30 år gammal bok och dessutom kan tänka sig att läsa på engelska kan få ett smakprov på tor.com – de första fyra kapitlen (till och med mördarroboten) ligger utlagda gratis.

Omslag

Mer Ken Kelly. Denna gång är omslaget ett utsnitt ifrån en betydligt större tavla, Fields of Fury” från 1977. Kelly målade den till “Marchers of Valhalla”, en bok med två längre noveller av Conan-skaparen Robert E. Howard. Även originalboken beskar tavlan grymt, man ser inte vilken fara bärsärken egentligen är i utan kan lätt tro att han är lika ostoppbar som Hawkmoon med amulettens kraft.

Som så ofta är det svårt att se någon koppling till bokens innehåll, snarare än Hawkmoon skulle detta kanske kunna vara en av Granbretans håriga shocktrupper som tappat grismasken. Naturligtvis hade  Äventyrsspel material i skåpet som var använt en gång tidigare, på omslaget till Drakar och Demoner Expert-modulen “Barbia – Siratsias vita formelsamling” från 1989.

Läs istället

Den som spar han har, brukar det heta. Fantasyfredag har sparat ett av de bästa boktipsen ganska länge, och efter att ha följt Dorian Hawkmoons tröstlösa och desperata framfart är det dags att plocka fram det. Katherine Addisons “The Goblin Emperor” från 2014 är en riktigt mysig book, feelgood utan att bli överdrivet sliskig, och tar ett för fantasygenren ganska modernt grepp kring både samhällsklass och könsroller utan att avse någon provokation. Addison är inte så känd för tidigare verk, vilket beror på att hon inte existerar annat än som pseudonym för Sarah Monette – ett namn som möjligen bara är  marginellt mer känt. “The Goblin Emperor” nominerades till en “Fantasy Triple Crown” när den kom, alltså en Hugo, en Nebula och en Locus Award, men vann bara den sistnämnda. 2015 var dock året då Cixin Lius “The Three Body Problem” fick tävla om en Hugo efter sex års väntan, så det är lätt att tro att den fick extra många röster bara av det. En perfekt mellanbok att slänga in såhär precis i mitten av “Runstaven”-serien.