Ett av de mest framträdande dragen med “Det stora kriget” är att det är tredje delen i en avslutad eller åtminstone någotsånär fristående trilogi. Konceptet med fantasy som just mastodontverk i allmänhet och trilogier i synnerhet har Fantasyfredag grävt i många gånger tidigare, men det är värt att minnas att det uppstod mer eller mindre av en slump. Tolkiens ur-“trilogi” skrevs som ett enda sammanhängande manuskript på 9250 sidor, men av rent praktiska och ekonomiska skäl delades verkets sex böcker upp i tre band för utgivning. Det påstås att David Eddings “Belgarion”-böcker kom till när han sprang på ett exemplar av Härskarringen i en bokhandel runt år 1980 och tänkte “jaså, den här finns fortfarande i tryck?”, tittade på försättsbladet och insåg att det var den sjuttioåttonde tryckningen. Inspirationen var så stark att Eddings trodde att trilogiformatet var obligatoriskt men förläggaren Del Rey övertalade honom att det skulle gå bra att ge ut serien i fem kortare delar för att tjäna mer pengar.

Frågan är om fantasy genren verkligen odelat gynnats av det återkommande mastodontverksformatet. Många författare har haft svårt att få ihop historien efter ett par tusen sidor och hamnat i oerhörd onåd hos läsarna – George RR Martin är idag mest känd, men Robert Jordan och Patrick Rothfuss hamnade i samma knipa. Den mest framgångsrika trilogiskrivaren är kanske Robin Hobb, som lyckats få ihop fyra trilogier och en kvartett. En än så länge obesvarad fråga är vilken hjälte som kunde ha fått skriva en trilogi eller mer, men genom egen karaktärsstyrka eller tack vare en sträng redaktör lyckades hålla sig till en enda lagom tät bok.

En sträng redaktör har helt klart varit i farten vid påannonseringen av “Det stora kriget” i Äventyrsspels “Sinkadus” #38. Texterna har blivit kortare och kortare, och här, vid alltings slut – för detta visade sig bli sista numret av “Sinkadus” i sin ursprungliga och sanna form – får 38 ord räcka.

Det stora kriget

Fred Saberhagen

Originaltitel: Third Book of Swords
Översättning: Kerstin Kvisler
Omslag: Oliviero Berni
Tryck: Brodard et Taupin/Polex Int. – 219 s.

Såhär bland de sista böckerna i Drakar och Demoner-serien har en viss ordning infunnit sig. I huvudsak samma bokserier och samma översättare, även om det är tio böcker sedan Kerstin Kvisler senast översatte någonting. Att samma pålitliga översättare får översätta bok efter bok gör åtminstone kvaliteten förutsägbar, och den är över lag bättre än bland de först 20-25 böckerna. Ändå finns en hel del skönhetsfläckar, både redaktionella och översättningstekniska. Huvudpersonen i förra boken, Ben från Purkinje, slår ihjäl tre tempelriddare med en vattenskopa i bästa Vin Diesel-stil, och konstaterar sedan att han kommer drömma mardrömmar om detta – “så blev det alltid efter ett slagsmål”. Fantasyfredag, som läser original och översättning sida vid sida, hade kanske valt ett mer dramatiskt ord för “fight”. Lyckligtvis är det inte allt för många sådana fadäser.

De tidigare två böckerna i “svärd”-serien har huvudsakligen följt var sin ny huvudperson – Mark i den första, Ben i den förra. I denna bok är perspektivet mer utspritt, och det närmsta man kommer en ny huvudperson är Kvicke Dennis, som har ungefär lika mycket personlighet som ett glas vatten. I övrigt är det samma karaktärer som hittat och mist svärd med en oerhörd fart.

En av nackdelarna med att snabbt läsa 50 fantasyböcker i rad är att det blir svårt att till fullo lita på sitt eget minne. I denna bok dyker en ny storskurk upp, Mörkerfursten Vilkata. Eller är han ny? Kanske har han nämnts i de tidigare två böckerna, men utan att göra något speciellt starkt intryck. Hur som helst lånar han och hans soldater en del drag ifrån Sauron – en ganska typisk svartklädd och allmänt ond fantasy-skurk som försöker ta över hela världen med sitt magiska svärd. Ben, Mark, Riddar Andrew, Draffut och alla andra goda varelser måste ta upp vapen för att strida mot honom vare sig de vill det eller inte. Klyschan är inte fullständig – det finns mer än två sidor i kriget – men helt klart har serien blivit mer svartvit nu när det är dags för en upplösning. Och det är helt klart en upplösning det handlar om – ingen går säker, varken människor eller gudar.

Omslag

Bland de som spelade Drakar och Demoner-rollspelet är Oliviero Berni mer känd för att hans målning “Baba Yaga” var omslaget till Äventyrspaket 1, Svart duell/Skönheten och odjuret från 1986. Fantasyfredag fick med detta äventyrspaket i DoD-boxen på sin nioårsdag. Däremot kallades konstnären genomgående för “Oliviera”, både i Sinkadus #8, Svart duell/Skönheten och odjuret och i Äventyrsspel-boken; den sistnämnda skriver helt enkelt det som står i originalverken utan kommentar. När stressen ökade på Åsögatan så fick för övrigt två av de sista  Drakar och Demoner-modulerna omslag som bara anges vara gjorda av “Rottermund” respektive “Mattingly” utan förnamn.

Omslaget till bok #46 är hur som helst taget från den tyska översättningen till Stephen Donaldsons “The Power that Preserves”, Som så ofta är det Target Games tyska bildagentur som gör sig påminda, detta är en bild som rimligen – förhoppningsvis – var ganska billig och som knappast synts till utanför Europa. Storskurken på omslaget ska alltså föreställa ingen mindre än Lord Foul/Furst Nid. Utseendet har sagda skurk lånat betydligt närmare oss – han är oerhört lik Kejsar Ming i filmen “Flash Gordon” (1981), spelad av Max von Sydow.

Läs istället

Fantasyfredag brukar försöka hålla sina bokrekommendationer till samma tema som veckans bok, vilket denna gång borde betyda klassiska fantasytrilogier, eller kanske stora krig. Det vattnet är så utfiskat att det istället får bli något så olikt som möjligt, en sorts gomrensare. Därmed får det bli Erin Morgensterns “The Night Circus” från 2011, en urban fantasy som också finns i svensk översättning från Norstedts. Det passar extra bra att rekommendera den såhär i november månad, eftersom den skrevs över tre års novembermånader som en del av NaNoWriMo, National Novel Writing Month,

Inte nog med att Morgenstern håller fantasyn relativt lätt och diffus, med människor och magi där Saberhagen har gudar och demoner, dessutom är Morgensterns cirkus också en nycirkus utan dresserade djur. På cirkusen utspelar sig en kamp, eller kanske ett vad, mellan två månghundraåriga magiker, och insatserna är höga. Var och en av dem har valt en förkämpe, och en av dem måste dö…