Drakar- och Demoner-seriens uttalade syfte var att ge ut fantasyklassiker, framför allt sådana från 30- till 60-talet. Att ge ut klassiker långt senare är inte riskfritt – de kan ha hunnit få uppföljare och imitatörer som gjort deras innovationer till klyschor. Vilka är då de allra värsta klyschorna inom fantasygenren? Fantasyfredag bjuder på fem förslag.

• “Yer a wizard, Harry” – huvudpersonen verkar vara en vanlig och obetydlig bybo från ett vanligt och obetydligt hörn av riket, men har oupptäckta medfödda förmågor, gärna magiska sådana. Kanske är det också kungligt blod i ådrorna?  Praktexempel: Harry Potter. I DoD-böckerna: #10 Det svarta citadellet, #8 Willow.
• Profetian. Handlingen i böckerna uppfyller en urgammal profetia som de visaste länge har väntat på och som där relevanta verser och strofer praktiskt tillhandahålls på ett försättsblad. Praktexempel: Belgariaden. I DoD-böckerna: #8 Willow, undantagsvis Elric.
• Den vise läraren. Nära kopplat till båda de tidigare klyschorna, en urgammal och otroligt mäktig Gandalf-typ som av någon anledning inte gör jobbet på egen hand utan istället hjälper huvudpersonerna. I DoD-böckerna: Lankhmar (Ningauble & Sheelba), Klanfursten-böckerna (Gemmel), #8 Willow
• Storskurken, på engelska ibland “BBEG” som i “the big bad evil guy”. BBEG har ingen vidare personlighet utan är bara ond, och vill som regel lägga hela världen under sig, ibland också döda allt och alla. Praktexempel: för många att räkna upp, men Sauron ligger nära till hands som urtyp. I DoD-böckerna: Runstaven-böckerna, #46 Det stora kriget, #8 Willow. Kanske den vanligaste fantasy-klyschan.
• Extremt potenta magiska föremål, gärna svärd. Inte bara en extra vass dolk som lyser när orcher är i närheten, utan ett eller flera vapen och andra Mcguffins som kan avgöra hela världens öde. Praktexempel: Elrics Stormbringer. I DoD-böckerna: Elrics Stormbringer, Svärd-böckerna av Saberhagen, Runstaven-böckerna.

Det verkar alltså trots allt som att Drakar och Demoner-böckerna, med ett tydligt undantag, klarar sig hyfsat från att klämma in alla klyschor i en och samma bok. Delvis är det för att Conan varken har ett magiskt svärd eller en vis lärare, och han slåss med så många storskurkar som vill lägga hela världen under sina fötter att de knappast kan förtjäna nån särskild titel.

Gryningens svärd

Michael Moorcock

Originaltitel: The Sword of the Dawn
Översättning: Magnus Eriksson
Omslag: Roger Garland
Tryck: Brodard et Taupin/Polex Int. – 152 s

Efter Drakryttarna (255 s) och Det stora kriget (219 s) känns det tilltalande att ta sig an detta pamflettliknande verk av Moorcock. Det korta sidantalet bedrar delvis – Moorcocks prosa erbjuder som vanligt lite mer tuggmotstånd än många andra författare och alldeles speciellt då mer än McCaffrey och Saberhagen. Förra boken slutade med att Dorian Hawkmoon tog hela Kamarg in i en annan dimension dit Granbretans trupper inte kan nå. Även om han och hans vänner och älskade är i säkerhet så är Hawkmoon inte helt nöjd – han vill ta sig an Granbretan. När han slumpartat springer på en möjlighet att resa tillbaka och ta upp striden igen, och dessutom på ett sätt som gör att han kan motivera det med att det handlar om Kamargs framtida säkerhet, så tar han med sig sin tidigare fiende Guillam d’Averc och skrider till verket. Efter att ha infiltrerat Londra utklädd till kines hamnar han ur askan i elden ett stort otal gånger och måste fly på alla tänkbara sätt – med ornithopter, genom underjorden, genom andra dimensioner och så vidare. Ändå är det först i de sista kapitlen, där Gryningens svärd äntligen dyker upp och gör skäl för bokens namn, som det behövs en rejäl deus ex machina – precis som i tidigare böcker i form av Krigaren i svart och guld – för att få Hawkmoon ur knipan.

Även om Gryningens svärd var den allra sista bok som påannonserades i Sinkadus innan tidningen i praktiken lades ned vintern 1992-1993 så är formatet helt och hållet oförändrat. Gissningsvis var det en månad från att boken gick på tryck tills den syntes på Pressbyrån – kioskböcker distribueras mycket mer likt tidskrifter än  andra böcker, raka vägen från tryckeriet till kiosken utan att mellanlanda på förlagets lagerhyllor för ompackning. Ungefär samtidigt som bok #47 gick till tryck skrev alltså Olle Sahlin i ledaren för Sinkadus #38, sista numret, “Lugn. Ordningen är återställd.”

Omslag

Det är inte oväntat att se Roger Garland som omslagsartist på en fantasyroman. Hans mest kända arbeten är just omslag och illustrationer till Tolkiens verk efter att Tolkien själv och hans (och C S Lewis) nära vän Pauline Baynes slutade illustrera dem. Detta stilleben från 1983 är däremot inte taget från en fantasybok, även om man lätt kan tro det, utan från SF/skräckromanen “La Parole” av Daniel Piret. Den mycket bristfälliga information som finns på internet gör gällande att handlingen kretsar kring Kabbalans hemligheter och hur de hänger samman med livets ursprung – och risken att om det magiska ordet avslöjas så går världen under.
Även om detta omslag är finstämt och elegant är det tveksamt om det passar så bra på en såpass köttig och brutal bok. De engelska omslagen har samtliga själva svärdet i centrum, ofta dessutom i bruk. Äventyrsspel var inga främlingar för att göra så direkta kopplingar: 1983, när Garland satt med penseln i hand, så gav de ut brädspelet Lützen och satte Carl Wahlboms bataljmålning på omslaget. Tilltaget var så lyckat att Livrustkammaren har ett exemplar av Lützen i sina samlingar.

Läs istället

Efter elva månader av bokrekommendationer huvudsakligen inom fantasygenren börjar det bli allt svårare att hitta något läsvärt som dessutom har någon liten, om än aldrig så pliktskyldig, koppling till innehållet i veckans bok. Lyckligtvis laddar Moorcock på med alla möjliga genreöverskridande grepp – både steampunk i Londra och flera tidsresor,  eller är det kanske dimensionsresor?

Det finns gott om utmärkta böcker inom SF i allmänhet och steampunk i synnerhet, men en som blandar steampunk med magi och dessutom behåller både kolonialism som tema och ett mått av Moorcocks svarta humor är Tim Powers bok “The Anubis Gates” från – just det – 1983. I den reser engelskläraren Brendan Doyle tillbaka i tiden och hamnar i London under 1800-talets början. Där måste han både försöka överleva en attack från en kroppsbytande massmördare och tampas med ett uråldrigt förbund av magiker som vill förinta det brittiska imperiet som hämnd för deras kolonisering av Egypten. En verkligt halsbrytande historia med många snabba hopp i tid och rum.