Denna vecka är det paus från detaljgranskningen av vad som hände på Äventyrsspels redaktion vintern 1988, istället erbjuds en dubbel recension av både boken och filmen Willow. Vad var egentligen bakgrunden till att ett mikroskopiskt förlag med sex-sju utgivna titlar fick chansen att ge ut den svenska översättningen till vad George Lucas hoppades skulle bli ännu en mega-succé i klass med Stjärnornas Krig och Indiana Jones?

Börja med George Lucas framgångssaga. Från 1948 till mitten av 70-talet hade Hollywood varit i en djup kris efter det Högsta Domstols-beslut som sprängde studiosystemets karteller. I tilltagande desperation gav de stora filmstudiorna fria händer till några regissörer under första halvan av 70-talet, för att kunna konkurrera med svåra utländska filmer på lika villkor. Steven Spielbergs “Hajen” var startskottet på en ny era där Hollywood hittade tillbaka till storfilmen, och till storfilmer passade det bättre med actionfyllda genrer än dramatiskt inåtvända. Science Fiction visade snabbt sitt värde genom Lucas försorg, med fantasy gick det trögare. Precis som med fantasylitteratur så hade fantasyfilmer länge huvudsakligen baserat sig på sagor och myter. På 60-talet, gärna med inspelning i Italien, gjordes ett antal filmer baserade på grekiska myter som ibland kallas “Sword and Sandal” – hade de kommit idag hoppas jag naturligtvis de hade kallats spaghettifantasy. På 70-talet var det istället Kung Arthur som gällde, 1981 mötte Arthur mastodontfilmen i John Boormans “Excalibur”. Nästa fantasysuccé, “Conan Barbaren” från 1982, återinförde också den nygamla genren Sword and Sorcery. Därmed fanns det goda skäl att tro att det fanns underlag för en till pengamaskin – Disney gjorde två försök med “Drakdödaren” 1981 och “Den Svarta Kitteln” 1985 och 20th Century Fox – som hade producerat Stjärnornas Krig, innan Lucas blev rik nog att starta eget – gjorde Ladyhawke samma år. Ingen av dessa, och inte heller Krull (1983), Conan Förgöraren (1984), Red Sonja (1985), Labyrint (1986) eller Bleka Dödens Minut (1987) blev den där totala kioskvältaren, även om de två sistnämnda nu är stilbildande kultfilmer.

Lucas, däremot hade haft succé så det räckte för ett helt liv, och när han hade avslutat den ursprungliga Stjärnornas Krig-trilogin gjorde han omedelbart två numera nästan helt bortglömda filmer i samma universum, “Hjältarnas Karavan: Ewokernas Återkomst” (1984) och “Ewoks: Flykten från Endor” (1985). Han hade träffat den då 12-åriga Warwick Davis vid inspelningen av “Jedins Återkomst” 1982 och tyckte sig ha upptäckt något speciellt, långt innan Peter Dinklage för första gången blekte sitt hår. Davis spelade huvudrollen i båda filmerna, som Ewoken Wicket. Att göra TV-filmer var uppenbarligen inte rätt väg framåt för Stjärnornas Krig-universumet, och Lucas – som hade unika rättigheter till merchandise baserat på filmerna – letade efter andra spinoffer. En sådan möjlighet var att göra ett rollspel, och licensen gick till New York-baserade West End Games. Innan rollspelet tillkom så existerade i princip bara det man såg på bild i filmerna, så del av uppdraget blev att uppfinna hela den omgivande världen. Lucas tackade och tog emot för detta, och mycket av det som än idag är kanon i Stjärnornas Krig (t.ex. namnen på raser som Twi’leks och Rodians) kommer från West End Games. När Timothy Zahn fick uppdraget att skriva uppföljartrilogin så satte George Lucas rollspelets sourcebooks i händerna på honom.

När Äventyrsspel gjorde en svensk översättning av Stjärnornas Krig-rollspelet just under hösten 1988 så fick de därmed en ovanligt direkt kanal in till Lucasarts. Systematiken var tydlig, varenda film skulle ha maximalt många kringprodukter – figurer, spel, böcker – och dessa skulle gärna översättas för att nå alla marknader. Willow var en storsatsning, med en budget i klass med den sista (d.v.s. sjätte) Stjärnornas Krig-filmen, och George Lucas hade dessutom finslipat sina fantasyförmågor året innan genom att producera Labyrint med Jim Henson (och David Bowie). Finansieringen delade han jämnt mellan eget kapital och MGM – det var inte så lätt att få pengar till fantasy efter mellanmjölksresultaten av de sju tidigare nämnda filmerna. Ursprungsidén, under arbetsnamnet “Munchkins”, hade han Lucas fått redan 1972, men tyckte sig inte kunna spela in filmen förrän specialeffekterna hade blivit bättre. Lite ytterligare kuriosa som säger en del om George Lucas karaktär – filmens onda General Kael delar namn med filmkritikern Pauline Kael, som sågade Stjärnornas Krig. Mer kuriosa: Jean ‘Moebius’ Giraud gjorde en del av konceptskisserna.

Tanken med Willow var precis som med Stjärnornas Krig att remixa mytologiska scener till en familjefilm. Filmen börjar med en variant på den bibliska krubban i vassen, men nästa del – ett barn med ett kungligt eller magiskt födelsemärke – är närmare knutet till just fantasy. Även om greppet finns hos Shakespeare har det blivit en fantasytrop som återkommit både i Edgar Rice Burroughs “The Outlaw of Torn”, hos Conan i “A Witch Shall Be Born” och sen befäst som pariodi av Terry Pratchett i “Guards, Guards”. I den magiska slutstriden får ett vanligt hushållsföremål liv, direkt ur “Fantasia”.

Rollen som den alldaglige det-kan-hända-dig-arketypen Willow Ufgood var som tidigare nämnt specialskriven för Warwick Davis. Det funkar sådär, Willow har ju två barn i sexårsåldern och sjuttonårige Davis är helt uppenbart fortfarande en finnig tonåring själv. Andra scener är mindre mytologiska och mer av gammaldags klyschor, t.ex. att Val Kilmers Madmartigan putslustigt gömmer sig för en bedragen äkta man genom att klä ut sig till kvinna. “Willow” klarar tekniskt sett Bechdel-testet, men det är främst för att Bavmorda och Sorsha har flera samtal om att hitta den magiska bäbisen Elora Danan, som är en flicka.

En oväntad charm med filmen är annars att den är en av de allra sista som har uteslutande praktiska specialeffekter. Allt är gjort med dockor och animatronics, dubbelexponeringar, bakprojektion och så vidare. Ibland ser det väldigt föråldrat ut – dödshundarna är uppenbart vanliga hundar med gummimask och dito svans – men digitala effekter från samma tid (eller tio år senare) ser alla betydligt sämre ut. Vissa specialeffekter verkar också saknas helt, Bavmorda gör en magisk gest och Sorsha tar sig för bröstet och faller omkull. Billigt! För att vara en sagofilm från 80-talet är Willow ungefär så bra som man kan vänta sig, inte bättre men inte heller sämre. Den är för tunn på nyskapande inslag för att kännas riktigt fräsch, men den sticker absolut inte ut som sämre än de många andra mediokra fantasyfilmer som gjordes under samma period, möjligen är den bland de bättre. Ändå blev den sista försöket att göra en fantasyfilm med hög budget på åtta år – 1995 och 1996 gjordes två filmer med Sean Connery som Lancelot respektive draken Draco – och sen behövdes det ytterligare sju år och en riktigt besatt regissör innan Sagan om Ringen fick den succé Willow aldrig fann. Men säga vad man vill, det går fortare att se den än att läsa boken.

Willow

Wayland Drew, Bob Dolman, George Lucas

Översättning: Gabriel Stein
Omslag: Joe Jusko
Tryck: Scandbook, Falun – 208 s

Det är lätt att undra varför det över huvud taget behövs en bokversion av spelfilmer. För inte så länge sen, och speciellt om vi låtsas att året är 1988, så existerade inte hemvideo. VHS-bandspelaren släpptes 1976 i Japan, och även en storfilm som Stjärnornas Krig (1977) fanns inte att köpa på hemvideo förrän 1982. Med andra ord fanns det få bra alternativ för den som ville uppleva filmen en gång till – hoppas på att nån biograf i närheten skulle visa filmen en extra omgång (vanligt förr, mycket ovanligt nu), se den på TV, eller att köpa boken. En helt obekräftad tumregel från förlagen ger vid handen att en till två procent av de som ser en film också kommer köpa den som bok – det blir väldigt många exemplar för en publiksuccé.

Äventyrsspels marknadsföringsmaterial byggde just på denna premiss, att hänga upp boken på filmen. Boken släpptes samma dag som filmen hade svensk premiär, och både i Sinkadus och på bokens omslag fanns parollen “Läs boken – se filmen”. Samtidigt var Äventyrsspel förmodligen lite begränsade av sitt avtal med Lucasfilm/Ballantine – det är många tomma sidor i slutet av boken som det troligen hade varit kontraktsbrott att fylla med den vanliga egenreklamen.

Boken innehåller en hel del scener som hade blivit opraktiska eller dyra att filma. Till exempel får det magiska barnet Elora Danan hjälp av skogens alla djur, och drottning Bavmorda skjuter gärna eldklot omkring sig när hon blir sur. ILM hade säkert gärna tagit fram animatroniska bävrar om de hade fått, men inget av detta är med i manus. Jobbet att omvandla manuset till en bok hade gått till en medelålders engelsklärare från Ontario, Wayland Drew. Han hade redan skrivit flera filmromaner, inklusive bokversionen av Disneys “Drakdödaren”: Förutom “för att jag kan” så finns det därmed en ytterligare orsak till att Drew lagt in extra specialeffekter – hans jobb var att förvandla det knappt 25000 ord långa manuset till minst dubbelt så många, för att få ihop de drygt 200 sidor som är minimum man kan vänta sig även av en kioskroman. Troligen har han inte haft mycket tid på sig, mycket av boken är utbroderingar av scener från filmen där miljöer och händelser beskrivs i detalj. Även på Äventyrsspels sida verkar det ha gått fort, Gabriel Steins översättning är det inget fel på, men redigeringen brister. På ett ställe upprepas samma två rader på slutet av en sida och början av nästa, och på ett annat ställe slutar texten långt innan sidan. En uppsida av det utbroderade språket dök så småningom upp i Sinkadus #18, där det får ge exempel på fördelar och nackdelar med vapen som har olika räckvidd.

För den som kan se filmen med en knapptryckning har jag idag mycket svårt att se vad boken har för existensberättigande. Äventyrsspel gjorde inte heller några liknande laborationer med andra filmer. Eftersom filmen inte var någon större succé blev det så småningom istället tre böcker med fortsättningen, “Shadow Moon” (1995), “Shadow Dawn” (1996) och “Shadow Star” (2000) skrivna av en oberoende författare, Chris Claremont – mest känd för serier som Uncanny X-Men.

En uppdatering fyra år senare (2023): Artisten bakom omslaget heter alltså Joe Jusko, vilket inte framgår någonstans i den tryckta boken. Det är producerat för den officiella serie-adaptionen av Willow, utgiven av Marvel våren 1988. Stort tack till den anonyme Wikipedia-redaktör som kompletterade med denna svårfunna uppgift.