Med buller och bång hade Ewiz Ehrsson blivit anställd – det rapporterades två gånger – och tagit över det redaktionella ansvaret för bokserien. Enligt Sinkadus #15 så slutade hon tvärt i september-oktober 1988 och Conan Erövraren blev därmed sista boken hon jobbade på. Vem som skulle ta hand om bokutgivningen var inte “helt bestämt” men tills vidare fick det bli Anders Blixt. Därmed blev Conan Erövraren också den sista bok där redaktörens namn skrevs ut. Man anar att det hände saker bakom kulisserna på Äventyrsspel denna höst, Sinkadus #15 har ingen snygg egenreklam för Conan utan kör om förra numrets, om Morkeleb den Svarte. Enda hänvisningen till en ny bok är denna vackra grafik.

Detta blev dessutom sista gången det gick ut egenreklam med påkostad formgivning. Här nånstans kan man ana att ekonomin i hela bokserieprojektet började klarna – antagligen olönsamt i sin ursprungliga form, och med höga kringkostnader för layout och redigering. Conan-boken var redan layoutad och skickad på tryck, så den gjorde fortsatt reklam för bokklubben, men det var sista gången även för det.

Conan Erövraren

Robert Jordan

Originaltitel: Conan the Magnificent
Översättning: Bo Lange
Omslag: Boris Vallejo (sic! – egentligen Frank Brunner)
Tryck: Scandbook, Falun – 224 sidor

1980 lämnade förläggaren Tom Doherty Ace Books och grundade ett eget bokförlag, Tor Books. Ett av de första verk han förhandlade fram rättigheterna till var Conan, och därmed behövde han en snabbskrivande fantasyförfattare som kunde pumpa ut ett gäng Conan-romaner. Via Robert Jordans fru Harriet McDougal, som hade jobbat ihop med Doherty på Ace Books, fick han veta att Jordan hade skrivit sin debutroman, “Warriors of the Altaii”, på tretton dagar. Därmed skrevs kontrakt på en Conan-roman, att levereras omgående, och Jordan tyckte det var så roligt att han skrev på en förlängning på fem böcker till. De nya romanerna sammanföll med de två Conan-filmerna med Arnold Schwarzenegger, så Jordan skrev också romanen till boken för den andra filmen, Conan the Destroyer. Allt detta var långt innan The Wheel of Time så rimligen var det hela också ett välkommet tillskott i kassan för en relativt ung och okänd författare. Jordan kan nog vara glad att “Warriors of the Altaii” ändå på omvägar bringade in lite pengar, för den gavs aldrig ut. 1988, när Äventyrsspel gav ut denna Conan-bok, hade de alltså totalt sju böcker att välja på, möjligen undantaget film-romanen, och de valde bok nummer fem, “Conan the Magnificent”. Svårt att säga varför just den, kanske är den bättre än de andra, kanske är det helt enkelt för att den innehåller en – just det – drake.

“Gamla” Conan, alltså allt som skrevs och sammanställdes fram till ungefär 1977, var trots allt material ursprungligen avsett för tidningsnoveller. Worldbuildingen är inte alls lik den man hittar i modernare fantasy (eller hos Tolkien) utan länder, folkslag, karaktärer och djur (monster) kan skapas från tomma intet, användas i en scen och sen aldrig återkomma. Jordans rewrite på Conan börjar på numera bekant vis med en karta och använder de länder som finns på kartan. Samtidigt är all miljö och alla folk i bocken taffliga pastischer som “Iranistan” (som gör dyrbara mattor), eller Kezankien, ett bergigt land med mörkögda vildar som svingar kroksablar och tillber “imallor” vilka hetsar död åt de otrogna. Det är svårt att säga om det är ren lättja eller nån sorts försök att anspela på att Conan-världen är vår egen jord i en annan tid, efter att Atlantis sjunkit men innan Egyptisk och Grekisk civilisation.

Just den här boken är alltså inte snabbskriven som den första, men förutom lat worldbuilding känns den också oerhört klyschig på alla andra sätt. Det är svårt att säga om Jordan är en bättre författare än Howard & Co, eller om han bara åtnjuter orättvisa fördelar av att skriva en roman istället för noveller, Jordans Conan är en mäktig kämpe såklart, men ännu mer oemotståndlig för kvinnor än Howards, lite av en James Bond-figur. Kvinnorna beskrivs oerhört ingående till “stuss och barm” på ett sätt som antagligen ska efterlikna 1930-talets kvinnosyn. Visst, sådär tänkte om inte Howard så åtminstone många av hans samtida, men jag köper inte riktigt ursäkten – det är ungefär som att bli bjuden på en fest med tema 1890-tal och gå i blackface, historiskt korrekt men väldigt olämpligt. Kvinnorollerna är överlag våp, om än oftast bättre inom sina respektive färdigheter än alla män utom Conan. Deras huvudskliga sysselsättning i den första halvan av boken är att tävla med Conan och bli överträffade, i den senare delen av boken att hamna i knipor som de behöver bli räddade ur av män. De är inte olika Lisbeth Salander, kompetenta men argsinta, hatar alla män utom huvudpersonen som istället är oemotståndlig för dem. I dagens #metoo-klimat känns bokens sista scen extra unken, där den vackra adelskvinnan och jägarinnan Jondra blir omkullkastad av en av Conans vänner under protest, men där det förklaras att hon vill egentligen men inte kan erkänna det. Deprimerande.

Omslag

I Fantasyfredag #1 utlovades en fortsättning om omslaget. De första novellsamlingarna om Conan gavs alltså ut med omslag av Frank Frazetta, på 60-talet. När Äventyrsspel skulle ge ut sina böcker fanns det nyare och fräschare omslag, så till den allra första Conan-boken valde de den bästa bild de kunde hitta, Boris Vallejos “Dragon’s Fire”. Problemet var att denna bild egentligen var omslagsbilden till just “Conan the Magnificent” i amerikansk utgåva. Därmed behövdes nu en annan bild, och kanske ville man då inte använda en som kom från nån annan Conan-bok, det hade eventuellt skjutit problemet framåt. Istället blev det denna mycket märkliga och gräsliga bild. Jag har inte kunnat hitta var den kommer ifrån, ärligt talat tycker jag inte ens det ser ut som något av Vallejo – möjligen om det är ett suddigt utsnitt eller sammanslagning från något större verk. Den som vet var bilden kommer ifrån får gärna berätta.

Edit: En av bloggens läsare, illustratören Andreas Kullenberg, kunde berätta att bilden egentligen är av Frank Brunner. Därmed kunde Fantasyfredag hitta källan: Savage Sword of Conan #30, utgiven juni 1978. Första men inte sista gången som Äventyrsspel creddat fel konstnär. Dessutom är som synes originalet betydligt skarpare (och spegelvänt). Det måste ha varit fullständig panik i repron.

Ärligt talat, om Äventyrsspel hade licensierat en bild av Boris Vallejo så hade de haft mycket att välja på som inte såg ut som skit, och som garanterat hade återanvänts som omslag till andra produkter. Det är värt att minnas hur relationen till Vallejo såg ut, dvs att han var en av de tre husgudarna. Det framgick av kraven på inskickade bidrag, som hade höjts betydligt från mitten av 1986(vänster, Sinkadus #5) till slutet av 1987 och framåt (höger, Sinkadus #10).

Läs istället

Tyvärr tycker jag Robert Jordans trista kvinnosyn är densamma även i The Wheel of Time, skriven 1990-2013. Den blev nyligen upplockad av Amazon för att bli TV-serie och det återstår att se om regissören Uta Brisewitz låter samtliga kvinnokaraktärer dra sig i flätorna, stryka över kjolen och slå män på örat som huvudsakliga känslouttryck. Istället får det bli avstamp i Conans övergång från pulp-novell till roman. Det närmsta vi kommer idag, när tidskrifter för en mycket tyende tillvaro, är flash fiction. Störst, eller åtminstone längst, är webserien Worm, av John C. McCrae eller “Wildbow”. Inte nog med att McCraes kvinnosyn ungefär 80 år fräschare, med sina 1,7 miljoner ord – motsvarande tre stycken “Krig och Fred” – borde den räcka minst till nästa Fantasyfredag.