De tidigaste Äventyrsspelsprodukterna såg ut som fanzin, eller som något gjort i en källare, vilket var ganska precis så det var. Den “svarta boxen” av Drakar och Demoner 1984 var den första som hade ett proffsigt och senare ikoniskt omslag, med omslagsbild av en internationellt välkänd fantasytecknare d.v.s. Michael Whelan. Det gjorde oerhörd skillnad men framstår som väldigt påkostat vid tillfället. Behovet av mer och bättre bildmaterial var uppenbart, och i en klassisk egenreklam i Sinkadus #10, 1987 (som vi tittade på i slutet av Fantasyfredag #7) gjorde Äventyrsspel ett “open call” efter konstnärer som “gillar Boris, Frazetta, Moebius”.

Jean Giraud, alias Moebius, var otroligt inflytelserik under 70- och 80-talen men Äventyrsspel använde aldrig något av honom, i den här reklamen verkar det mest ha varit en “namedrop”. Dessutom gjorde Moebius mest SF och western, vilket diskar honom från t.ex. fantasybokserien. Hans inflytande finns dock här och där, framför allt kanske på vinjettbilden till Världsboken till Mutant 2 av Mikael Göransson, här bredvid ett original ur “Arzach” från 1975. Den stora konflikten bland diggare av fantasykonst på 80-talet var istället Boris vs Frazetta.

Boris Vallejo tecknade väldigt realistiskt, nästan fotografiskt, och ibland med faktiska foton inmonterade. Hans signum, förutom det fotografiska, är pumpade muskler och stora tuttar. Frank Frazetta, femton år äldre, jobbade istället i en mer dynamisk och naturlig stil. Där Boris låter sina modeller stå rakt upp och ned, eller vifta med svärdet på ett sätt som maximerar deras fysiska behag, händer allt hos Frazetta i diagonaler. Den som svingar ett svärd, eller ännu hellre en yxa, slåss uppenbarligen för sitt liv. Boris motiv är stillastående, poserade objekt, ofta framifrån. Frazetta fångar dem i ögonblicket även när de inte kan röra på sig.

Dessa två var hur som helst först ut efter Whelan när Äventyrsspels produkter och tidskriften Sinkadus laddades med snygga och påkostade omslagsbilder, sommaren 1987. Frazetta var den som syntes oftast, även om Boris var först in (efter Whelan). Det finns dock en tredje spelare, den som totalt sett haft absolut flest omslagsbilder på boxar, böcker och tidningar: Ken Kelly. Kelly har figurerat i Fantasyfredag förut, men utan några stora fanfarer, och det stämmer bra med hans profil. Han producerade enormt mycket material men var för uppenbart inspirerad av framför allt Frazetta för att kunna bli nåt mer än en snabb och pålitlig omslagsartist till fantasyböcker och hårdrocksskivor.

För Äventyrsspel var Kelly dock en nyckelspelare. Från och med Drakar och Demoner Ivanhoe, 1988, var Kelly på omslaget till allt möjligt: Ereb Altor-boxen, äventyren Shoguns vrede, Djupets fasor och Enhörningshornet, modulerna Barbia och Torshem, äventyrstrilogin Härskarserien (mer om det nedan) och den allra sista modulen till Drakar och Demoner Expert, Hjältarnas handbok. Förmodligen var det till oerhört stor nytta att hans stil var såpass lik Frazettas, så att det kunde se hyfsat enhetligt ut.

Conan segraren

Originaltitel: Conan the Usurper (1967)
Översättning: Henrik Nilsson
Omslag: Ken Kelly
Tryck: Brodard et Taupin – 215 s.

Denna näst sista samling av Howards Conan-noveller innehåller fyra stycken sådana, en lite längre och tre lite kortare – men först den nu obligatoriska introduktionen, för åttonde gången. “Tranicos skatt”, den första och längsta novellen, har en lite ovanlig historia – Howard skrev den med Conan som huvudperson, fick den inte publicerad, och skrev då om den som en pirathistoria från 1700-talet. Den kom ut ett par år efter Howards död, 1938, men Sprague de Camp omarbetade den sedan “tillbaka” den till den Conan-historia som finns publicerad här. I nästa novell, “Vargar bortom gränsen” är Conan inte med alls annat än som en omnämnd figur. Handlingen utspelar sig istället bland pionjärer i Akviloniens gränsland. Howard hade svårt att få denna novell publicerad, och just därför skrev han om den tidigare novellen så att gränslandet flyttades från fantasy till historia.

“Symbolen på svärdet” är den allra första Conan-novell som skrevs, typiskt nog för Howard genom att han arbetade om en novell med sin tidigare barbarhjälte Kull. Conan har äntligen blivit kung över Akvilonien, Howard hade det med andra ord klart för sig redan när han började skriva. Han har noll koll på hur man regerar och i maktvakuumet uppstår en komplott för att avsätta honom. Med hjälp från guden Mitra och lite tur med kaoset som uppstår i sviterna av att vår gamle vän trollkarlen Thoth-Amon återigen skickar en demon så lyckas han hålla sig vid liv och behålla tronen.

I sista novellen, “Det röda citadellet”, har Conan blivit äldre, visare, och mer värdig sitt kungadöme. Tillsammans med fem tusen akviloniska riddare ger han sig ut i strid men det hela är en fälla, hans riddare distraheras av jättekrabbor(!) och Conan blir kastad i en mörk fängelsehåla, inte helt olikt hur det gick i “Conan erövraren”. Med hjälp av trollkarlen Pelias tar han sig ut och besegrar sina fiender.

Omslag

Har vi pratat tillräckligt om Ken Kelly ännu? Det är en fröjd att få se en Conan med Conan på omslaget, och dessutom inte så mycket Frazetta-homage som Kelly som sig själv. Bilden skapades ursprungligen till Steve Perrys “Conan the Defiant” från 1987. Det är återigen från den serie som startades om med Robert Jordan för att kapitalisera på filmens framgångar 1982. Bilden var dessutom billig i bruk eftersom den hade köpts in till Drakar och Demoner-äventyret “Handelsfursten” året innan. Hela äventyrstrilogin “Härskarserien” hade som sagt matchande omslag av Ken Kelly: del två, “Tempelherren”, använde omslaget från Leonard Carpenters “Conan the Warlord” och del tre, “Demonprinsen”, lånade från Roland Greens “Conan the Valiant” från 1988.
Ken Kellys många Conan-bilder och andra fantasymålningar blev några år senare till två samlarkortsserier, och “Conan the Defiant” blev då kort #14, “the Wizard’s Army”.

Läs istället

Denna vecka är det givet att dyka in i seriernas värld med avstamp från Moebius. Av det Moebius gjorde, och med Western undantaget, är det många klassiker som är värda att titta närmre på – framför allt kanske “The Incal”. Delar av handlingen återanvändes senare till Luc Bessons film “Det femte elementet”, där Moebius också gjorde en del konceptskisser. “The Incal” är skriven av Alexandro Jodorowsky, nyligen uppmärksammad med en dokumentär om hans misslyckade försök att filmatisera Frank Herberts “Dune”. Jodorowsky är mycket entusiastisk kring både New Age och symbolmagin Kabbala, och pumpar in så mycket som möjligt av detta i allt han gör. Den nu verksamme serieskapare som är mest lik är tveklöst Alan Moore.

Moore skriver huvudsakligen SF och alt-history (V for Vendetta, Top 10, League of Extraordinary Gentlemen) men i Top 10 finns en karaktär, Smax, som kommer ifrån en fantasyvärld med talande svärd och ödesdigra profetior. Han har naturligtvis svårt att anpassa sig till livet i Neopolis, staden där alla är superhjältar. De första två Top 10-böckerna är deckare, eller kanske polishistorier, men förutom att de är bra nog att läsa för sina egna meriter så öppnar de dörren till spinoffen “Smax”, där titelkaraktären återvänder till sitt hem för att göra upp med sitt öde. Otroligt bra för den som gillar självmedveten fantasy a la Pratchett fast mörkare. Alternativet är att istället gå full Jodorowsky med “Promethea”, en serie som börjar med att låtsas vara en typisk superhjältehistoria, om än med en kvinnlig huvudkaraktär som dessutom varken är pinnsmal eller extremt dumdristig. Ganska snart blir det tydligt att det istället är Kabbala som är temat, med allt extremare vändningar både i handling och bildmaterial. Superknäppt – Alan Moore tror verkligen på alltihop – men också så väl genomfört att det får även den mest inbitne realist intresserad.