Äventyrsspel använde genom åren tre olika versioner av sin Ä-logotyp med huggtänder. När bokserien började ges ut 1987 så var det redan den tredje och slutgiltiga versionen med fem tänder som gällde. Hela vägen fram till sommaren 1991 prydde denna logotyp såväl rollspelen som böckerna i bokserien, men på bok #35 gick något snett trots den mallade layouten. Plötsligt är den fem år gamla logotypen med fyra tänder och glugg i mitten tillbaka, på både framsida, baksida och rygg dessutom. Felet blev desutom del av layoutmallen och gick därför ut på nio böcker i rad – inte förrän på bok #44 blev det rätt logotyp igen. Under denna period har jag hört att utgivningstakten av nya produkter inte längre var begränsad av redaktionen, utan att flaskhalsen var ateljén – även om de hade häcken full hoppas jag att de skämdes när de upptäckte detta misstag ett halvår senare.

Bilden till vänster är från Orvar Säfströms och Jimmy Wilhelmssons bok om Äventyrsspel, som berättar ännu mer om logotyperna. Bilden till höger visar den gamla (andra) och nya (tredje) loggan sida vid sida och avslöjar också en annan tidstypisk detalj – precisionen när böckerna skars var oerhört låg. Mellan två exemplar av samma bok eller två böcker med samma angivna mått skiljer det ibland flera millimeter i höjd. Så är det inte längre, inte ens för “pulp fiction”.

Veckans bok, “Gudarnas svärd” påannonserades första gången i Sinkadus #31, juli 1991. Därefter påannonserades den igen i Sinkadus #33, november 1991 – denna gång med en nyskriven reklamtext. I  oktobernumret, Sinkadus #32, fanns inte den vanliga bokreklamen, två notiser per nummer, utan istället har Olle Sahlin skrivit en mycket förvirrad reklam för Terry Pratchett i allmänhet och hans kommande böcker i serien i synnerhet, även om titeln på nästa bok i serien (#36 Trollkarlens stav) inte står utskriven. Det verkar alltså ha varit en rörig tid på mer än ett sätt.

Gudarnas svärd

Fred Saberhagen

Omslag: Ken Kelly
Översättning: Magnus Eriksson
Tryck: Brodard et Taupin/Polex International – 241 s.

De senaste tio böckerna i bokserien har alla varit uppföljare till någon av de fem redan pågående sviterna. Praktiskt, såklart, att ta nästa bok ur högen, men nackdelen med detta är den så kallade “pyramideffekten” – att första boken i serien säljer bäst. Strikt ekonomiskt räknat hade det förmodligen varit bättre att ha kortare serier, inget längre än trilogier. Gudarnas svärd är just första boken i en trilogi, dessutom rimligt kort och av en känd och välrenommerad författare. Full pott alltså, utom att Saberhagen på klassiskt fantasymanér inte kunde hålla sig, efter den första fristående “svärd”-trilogin blev det åtta böcker till.

Ursprungstiteln “The First Book of Swords” är i min mening ganska svag, även om “The Books of Swords” fungerar bra som namn på hela bokserien. Den svenska titeln är mycket mer precis – det handlar verkligen om gudarnas svärd och de utvalda få som svingar dem, eller kanske blir svingade av dem, för precis som med Elric och Stormbringer så är det inte alltid klart vem som svingar vem. Framför allt blir huvudpersonen mest svingad. Storyn är välbekant: ung grabb ser sin familj dödas framför sina ögon. Det enda han får med sig är sin fars magiska svärd. Med svärdet i händerna kan han besegra vem som helst, vilket behövs när han blir jagad av den onde hertigens soldater.

Tacksamt nog är den första skurken i “Gudarnas svärd”, alltså den onde hertigen, inte sådär över måttan ond. Visst, han har inget problem med att döda barn och fångar, men han gör det bara vid behov. När hans underhuggare föreslår att de ska tortera några personer för att få fram den information som de troligen besitter avfärdar han det med att det helt enkelt inte behövs just nu. Kanske beror denna för storskurkar generösa inställning på att boken utspelar sig ett par tusen år efter vår tid, som avslutats med att gudarna återvänt och räddat människan från det teknologiska framsteg skapat, mot löfte om att aldrig mer använda handeldvapen eller bomber. Även detta är ett vanligt återkommande grepp, men överlag är boken trots allt välskriven i sin enkelhet. En utmärkt kioskfantasy på bussresan hem efter en utmattande dag.

Omslag

Ken Kelly har varit i farten igen. Omslaget är tagit från Glen Cooks “Reap the east wind”, sjätte delen i “Dread empire”-serien, publicerad 1987. Den fungerar hyfsat, mycket bättre än många andra överförda omslag, för i “Gudarnas svärd” är både svärd och berg viktiga för handlingen. Det ursprungliga omslaget till “The First Book of Swords” är dessutom gräsligt – inte nog med att illustrationen är betydligt enklare, dessutom går det mesta av omslaget åt till löptext. Hellre då en fet utfallande bild, och speciellt när Äventyrsspel uppenbarligen hade tillgång till så snygga verk till vad som måste ha varit ett överkomligt pris.

Läs istället

Det uppenbara boktipset här hade varit Glen Cooks “Dread Empire”-serie från den ursprungliga omslagsbilden. Tyvärr har jag inte läst den, och den har sämre betyg än Saberhagens svärd-serie på Goodreads. Ett annat alternativ är någon bokserie där människorna lyckas lägga sig i gudarnas affärer: Eddings kanske, eller Steven Eriksons “Malazan Book of the Fallen”.  Istället blir det något lite mer meta, Mark Barrowcliffes “The Elfish Gene: Dungeons, Dragons and Growing Up Strange”. Precis som “Gudarnas svärd” handlar den om en tolvåring som heter Mark och gillar svärd. Den Mark som växer upp i England under sent 70-tal är sämre på bågskytte – han fastnar istället för wargaming och Dungeons & Dragons. En mycket läsvärd bok för den som växt upp med rollspel, men också utmanande att läsa eftersom författaren både lyckas vara ganska rolig och samtidigt framstå som i skriande behov av terapi på ett rätt deprimerande sätt. Läs den och gråt eller skratta efter vad som känns rätt.