Tänk dig att året är 1991, platsen är Stockholm. Du har fått arbetsuppgiften att ta fram fullständig information om Terry Pratchetts författarskap – namn och innehåll på alla böcker han skrivit. Enkelt, du går till Wikipedia … nej, ok. De kändaste titlarna och allt som är publicerat för mer än ett och mindre än fem år sedan finns antagligen på lilla SF-bokhandeln, NK-bokhandeln, eller Hedengrens, eller går åtminstone att beställa hem om du har tid att vänta en månad. Du går till Hedengrens och får hjälp av Nicklas Björkholm, snäll som alltid, som bläddrar fram elva Discworld-romaner i Victor Gollancz katalog, plus nånting som verkar heta “The Unadulterated Cat” och är slutsålt. Efter mer bläddrande hittar ni tre böcker i Doubleday-katalogen, den nyaste av dem finns inte i Sverige och det framgår ingenting alls om innehållet. Du suckar och lägger en beställning.

Ungefär så tänker jag mig att det gick till dagarna innan Olle Sahlin skrev denna virriga och kompakta text i Sinkadus #32. Observera att den tredje skivvärldsromanen, som Sahlin just översatt och som det nu gäller att sälja för fulla muggar, aldrig ens nämns vid namn…

Antagligen var stressen ovanligt stor just efter sommaren 1991 – kampanjboxen Krilloan hade blivit försenad flera gånger. Detsamma gällde tre av böckerna i Drakar och Demoner-serien som hade blivit några månader försenade. Tidningens ledare konstaterar dystert att 70% av arbetstiden på Äventyrsspel, gissningsvis avses då främst redaktionen, går åt till att göra rollspel men att 70% av intäkterna kommer ifrån sällskapsspel. En sådan snedfördelning klarar inget bolag i längden, men om det fanns större sjukdomsinsikter i detta skede så var det inget som läsarna behövde veta något om.

Trollkarlens stav

Terry Pratchett

Originaltitel: Equal Rites (1987)
Översättning: Olle Sahlin
Omslag: Josh Kirby
Tryck: Brodard et Taupin/Polex Int – 198 s

I inledningen till “Trollkarlens stav” skriver Terry Pratchett att boken hjälper till att förklara “varför Gandalf aldrig gifte sig, och varför Merlin var en man”. Detta tema, urprungstiteln “Equal rites” och några formuleringar djupare in i texten (t.ex. listan på olika sorters kvinnliga magiker, och liknelsen “en tegelsten framför cykelhjulet”) är material som Pratchett haft med sig i flera år. Han höll ett tal på Novacon 15, i Coventry, med titeln “Why Gandalf Never Married” som lägger ut grundprinciperna för trollkarlar och häxor i myt och fantasylitteratur. Männen går på anrika universitet och blir trollkarlar som använder kraftfull och tekniskt avancerad magi. Kvinnorna blir häxor, oftast onda men ibland bara naturnära i sin magi. Inga sidbyten. Denna klyscha gör boken upp med efter bästa förmåga, och passar även på att låna in Pratchetts nioåriga dotter Rhianna som huvudpersonen Eskarina.

Fantasyfredag har som så ofta försökt läsa originaltext och svensk översättning sida vid sida, och denna gång har Sahlin haft det ovanligt tufft. De första hundra sidorna är bland det mest välskrivna jag läst av Terry Pratchett, med ett bett i prosan och bredd i ordvalet som ärligt talat huvudsakligen utgick i senare böcker. Som kompensation haglar skämten tätare i uppföljarna än här, och de senare så karaktäristiska fotnötterna som klämmer in ytterligare några skämt per sida har ännu inte gjort entré. Det känns ganska förvånande att upptäcka detta stilbyte hos en favoritförfattare, någon vars böcker jag läst och läst om. Mysfarbrorn hade en gång huggtänder. Under ungefär denna tid var Pratchett också ny som heltidsförfattare – Trollkarlens stav tog mer än ett år att skriva, därefter kom det elva böcker på mindre än fyra år 1987-1990, vilket måste ha lämnat mindre tid åt att slipa till formuleringar.

Konceptet med en magisk strid där kombattanterna tar formen av något som övervinner den andres form, t.ex. då att den ene blir en orm, den andre en mungo, den tredje en smittsam sjukdom osv, dyker upp både i “Trollkarlens stav” (mellan Mormor Vädervax och det osynliga universitetets rektor) och i Neil Gaimans “Sandman” #4 (mellan Dream och demonen Choronzon). Gaiman är tackad för ett delat skämt i denna bok (grimoiren “Liber Paginarum Fulvarum”, i direkt översättning “boken med gula sidor”), Sandman kom ut bara nåt år senare, och ytterligare ett år efter det skrev Pratchett och Gaiman “Good Omens” ihop.  Det verkar givet alltså givet att de snackat ihop sig om detta sätt för magiker att göra upp, och Pratchett gav senare en ur-källa till idén – den engelska folkvisan “The Two Magicians”.

När det gäller arketyperna Pratchett analyserade i sitt tal och fäktade emot i boken så håller de sakta men säkert på att ändra sig. Le Guin skrev en uppföljare till övärlden-trilogin många år senare där hon gjorde klart att även om kvinnors magi i det universumet är annorlunda, så är den lika stark. Den senaste inkarnationen av de nordiska sagornas Tor ska spelas av Nathalie Portman. Det till läsarantalet största fantasyverket sen Tolkien, Harry Potter, hade definitivt varit med i en uppdaterad version av Pratchetts tal. Även om Harry Potter-böckerna faller prydligt in i mallen, med en huvudperson som går på en viktoriansk trollkarlsskola a la Ged eller Osynliga Universitetet, med en manlig rektor (Dumbledore), manliga plågoandar (Snape, Malfoy), och kämpar mot en manlig superskurk (Voldemort), så finns det faktiskt uppenbarligen kompetenta kvinnliga trollkarlar också, med samma sorts högkvalitativa magi – Hermione, McGonagall, och ett halvdussin av lärarna. Det är talande att J K Rowling baserade Hogwarts lärare, skogsdungar och system med fyra “hus” på den skola hon själv gick i, Wyedean School som nyttjar lokaler från 1976, men tog själva byggnaden och ångtåget från Kings Cross ifrån Ampleforth College. Därmed uppdaterade hon också könsfördelningen bland lärarna åtminstone till 70-talet, men gick inte så långt som att flytta handlingen till ett miljonprogram. En klyscha till nästa kongresstal?

Omslag

Återigen originalomslag av Josh Kirby. Ta en titt på kompositionen: Mormor Vädervax och Esk i centrum, Simon stöder dem bakifrån. Slåss de mot Cutangle eller hjälps de åt med magin? Nästan trettio år senare, och efter att Kirby och Pratchett inte längre kan säga emot utan hjälp av Necrotelecomnicon, har hans pocketförläggare Corgi (som ägs av Transworld, som numera ägs av Penguin) bestämt sig för att omslaget inte funkar. Lösningen? Retuschera bort kvinnorna från framsidan och klipp in dem på baksidan. Även om fantasylitteraturen sakta men säkert blir mer jämställd är det uppenbarligen en bit kvar på förlagen.

Läs istället

Trollkarlens stav håller fortfarande måttet, även om det blir lite konstigt att läsa den efter att ha läst uppföljarna där Mormor Vädervax karaktär rekonstrueras grundligt. Eftersom det är fantasy kan man tänka sig att innehållet inte borde åldras så mycket, men några av Pratchetts referenser daterar boken, eller kanske snarare författaren – exempelvis att piratradio är något som kommer in från havet. Ändå blir rekommendationen att läsa denna bok, gärna på engelska. Läs uppföljarna också, de är roliga och härliga, med ett bredare och mer beständigt persongalleri.