I Moorcocks “Den onda juvelen” heter huvudpersonen Dorian Hawkmoon, ett namn som inte kräver någon översättning. De första trettio sidorna berättas dock ur en annan karaktärs perspektiv, en viss Count Brass, och han har i svensk översättning blivit förädlad (men obefordrad) till Greve Brons. Jag uppskattar verkligen hur översättaren försökt att med detta grepp bevara känslan i aristokratens namn; Greve Mässing hade blivit väldigt konstigt, upplagt för putslustiga skämt. En utmärkt karaktär att kasta in i nästa fars.

Balansgången mellan känsla och bokstavstrogenhet i översättningar, speciellt översättningar av poesi, har avhandlats intensivt i alla år. Den som haft de kanske allra starkaste åsikterna i frågan är Vladimir Nabokov, som 1964 publicerade en engelsk prosaöversättning av Alexander Pushkins versroman “Eugen Onegin” och därmed startade ett ordkrig som fick hans bästa vän att säga upp bekantskapen. Nabokov hade förmodligen inte bestridit Yevgeny Yevtushenkos (mycket sexistiska) tes “Översättning är som en kvinna, är den vacker är den inte trogen och är den trogen är den absolut inte vacker”. Som svar på kritiska recensioner skrev han bland annat “In an era of inept and ignorant imitations, whose piped-in background music has hypnotized innocent readers into fearing literality’s salutary jolt, some reviewers were upset by the humble fidelity of my version” och hotade sedan med en andra utgåva som skulle vara ännu fulare och mer bokstavstrogen.

Tyvärr känner jag inte till någon anti-Nabokov, en förkämpe för en helt fri översättning men som bevarar versmått och känsla. Det kändaste exemplet på översättarbråk inom svensk fantasy är förmodligen Åke Ohlmarks “Sagan om ringen”, som lider av ett annat problem – Ohlmarks drar ifrån och lägger (framför allt) till,  men inte för att bevara utan för att skapa en ny känsla och melodi. Redan den första recensionen av översättningen, i Aftonbladet, konstaterade att “det finns inte en sida … som icke verkar svenskt originalarbete av en genialisk diktare”.

De flesta översättare, inklusive Nabokovs bästa vän och största kritiker Edward Wilson, eftersträvar istället en balans som bevarar versmåttet och gör sitt bästa för att inte helt tappa innehållet. Den bokstavstrogna översättningen av “Eugen Onegin” var åtminstone avsiktlig, men det finns tyvärr gott om verk som förfulas av ren obetänksamhet eller tidspress i översättningen. Ett exempel som ligger nära till hands för denna blogg är Moebius & Jodorowskys “L’Incal” som gavs ut på synnerligen rå och omusikalisk engelska av Marvels dotterbolag Epic Comics 1988. Nabokov kunde genomföra sitt stora översättningsprojekt tack vare ett helårsstipendium från Guggenheim Foundation – till “L’Incal” skulle det antagligen räcka med ett årskort på gratis kaffe från närmsta kedja.

Ett extra skäl till att återkomma till Moebius är att han fortsätter dyka upp som influens i Äventyrsspels bildmaterial. I Sinkadus #33, där utgivningen av “Den onda juvelen” annonseras, illustreras material till svarta Mutant med denna osignerade men uppenbara hommage. Precis som Hayao Miyazaki var Moebius helt såld på luftturer, även om det oftast är flygande bilar snarare än propellerplan. Zeppelinarna har de däremot gemensamt.

 

Den onda juvelen

 

Michael Moorcock

Originaltitel: The Jewel in the Skull (1967)
Översättning: Kerstin Kvisler
Omslag: Sanjulian
Tryck: Brodard et Taupin/Polex Int – 158 s

“Den onda juvelen” är, som bokens baksida berättar, första delen i serien om Runstaven. Låt oss uppehålla oss vid ordet “serie”. Inuti böckerna citeras ur “the high history of the runestaff”, vilket engelska baksidestexter och referenser nöjer sig med att göra till “the history of the runestaff”. I den svenska översättningen har det fått bli “legenden om runstaven”, kanske mer myt än fantasy. Böckerna i serien om runstaven är några av de mycket få böcker i Drakar och Demoner-serien som har egna sidor på svenska Wikipedia. Det är tveksamt om de förtjänar det, särskilt med tanke på hur lite som står på sidorna. På Wikipedia får vi ännu en översättning på seriens namn: “Historien om runstaven”. Kanske hade den sålt några fler exemplar.

Även om Kerstin Kvisler har översatt denna första del, är de tre senare delarna istället översatta av Magnus Eriksson som helt enkelt fick finna sig i de namn hon valde. Lyckligtvis är det mesta antingen ren fantasy som fungerar bra oavsett språk – t.ex. “Meliadus”, eller alternativa versioner av namn från vår egen värld, som Londra (London). Kvisler gör ett gediget jobb med en bok som – likt det mesta Moorcock skrivit – är mer beroende av känsla än av handling.

Även om Runstaven-serien är episk fantasy är den också postapokalyptisk, och utspelar sig i Europa efter kollapsen. Moorcock, som var aktiv och inbiten anarkist, riktar sin pennas udd mot imperialism och låter det i fantasysammanhang nästan obligatoriska “onda imperiet” vara britter med inslag (t.ex. mustascher och mekaniska manicker) av den egna kolonialtiden. Det postapokalyptiska gör att det dyker upp många maskiner som kan antas vara artefakter av en svunnen och mycket högteknologisk tid. Den som söker realism kan glädjas åt att dessa maskiner inte alltid är lättanvända och helt underhållsfria, utan att det finns – precis som i Warhammer-världen – ett tekno-prästerskap som håller dem i skick. Det verkar till och med troligt att det är härifrån Steve Jackson (UK) & co har lånat både prästerna och the God-Emperor of Mankind, som är mycket snarlik runstavens King-Emperor Huon.

Omslag

Omslaget, signerat Manuel Pérez Clemente alias Sanjulian, var rykande färskt – det var egentligen gjort till Jack Vance bok “Madouc” publicerad 1990, tredje delen i Lyonesse-serien. Även om karaktärerna på bilden har noll och ingenting med Moorcocks postapokalyptiska värld att göra så finns det några möjligen slumpmässiga likheter – Lyonesse är episk fantasy med riddare, hov och arthurianska inslag som utspelar sig på precis samma ställe som “Den onda juvelen” – i alternativa versioner av England och västra Frankrike.

Som så ofta är originalomslagsbilden ingen höjdare, och det gjorde verkligen inget att byta ut den, men hur opassande de än är för materialet så saknar jag Frazetta, eller åtminstone Ken Kelly. Kom tillbaka, Ken, allt är förlåtet!

Läs istället

Veckans tema är översättbarhet, och det är verkligen inte alltid en dans på rosor att läsa fantasy i svensk översättning. Förutom kvaliteten på själva översättningen så försenas böcker eller delas upp i två delar, ibland läggs bokserier ned helt och hållet så man får läsa de sista delarna på engelska. Det är svårt att se så många uppsidor för den som behärskar originalspråket väl. Ett litet guldkorn finns det ändå – den som läst Sagan om ringen, alltså Tolkiens “The Lord of the Rings” men specifikt i Ohlmarks översättning, har möjlighet att med full behållning läsa Erik Anderssons “Översättarens anmärkningar”, en kort men mycket läsvärd dagbok om arbetet med nyöversättningen 2004-2005.

Andersson kastas in bland Tolkiensällskap och svensk fantasyfandom, som det verkar helt utan förkunskaper. Kulturkrocken är total och Andersson är både road och paff, men verkar också ha blivit sporrad i sitt arbete. I skrivande stund finns det ett (1) ex på antikvariat.net. Först till kvarn?