Krigsfurstens Rike

Peter Morwood

Originaltitel: The Warlord’s Domain (1989)
Omslag: Sanjulian (Sic! – egentligen Ken Kelly)
Översättning: Magnus Eriksson
Tryck: Brodard et Taupin/Polex Int., 249 s

Fjärde och sista boken i krönikan om klanfursten Aldric Talvalin, även om Aldric inledningsvis får en något mer tillbakadragen roll i denna bok än i de tidigare. Fantasyfredag hade av någon anledning missat denna fjärde bok när det begav sig, och läste de första tre böckerna som en trilogi. En av reflektionerna vid denna första läsning var därför “typiskt, bokserier blir alltid längre och längre för varje bok”. En faktakoll visar att det inte är så, den första boken är med knapp marginal den längsta men alla fyra är av liknande längd, denna sista bok känns bara längst eftersom det inte händer speciellt mycket intressant de första 150 sidorna. Kanske är det bara att det som händer inte har någon uppenbar orsak, eller inte formar något sammanhang.

Låt oss i korthet begrunda handlingen. Kung Rynert av Alba skickar utan uppenbara skäl ninjor, förlåt, “Taulathin” för att lönnmörda Aldric. Därefter dör han av en tidigare okänd sjukdom. Aldrics ärkefiende, Kommissarie Voord i hemliga polisen, tar över krigsherrens tron i Drakkesborg och skickar sina egna ninjor, förlåt, “Taulathin”, för att hämta Aldric – oskadd. Därefter blir han handlingsförlamad av en ondsint besvärjelse som ger honom fruktansvärda smärtor. Medan Voord får läkarvård och torterar diverse hejdukar smyger Aldric och Tehal Kyrin in i staden för att stjäla krigsherrens juvel, med en kort paus för att göra en akut blindtarmsoperation (!) på Voords läkares dotter (?!). Efter att ha växlat till sig enorma summor pengar och gått på teater blir Aldric tillfångatagen, våldtagen, fritagen (av Voords läkare) och tar sedan livet av sig för att förhindra en demon från att komma lös. I en helt onödig deus ex machina återupplivas han (som pacifist) av en dit-teleporterad Gemmel.

Tyvärr fyller denna handling ut 250 sidor, inte genom noggranna karaktärsstudier, ständiga förvecklingar, katt- och råtta lekar eller liknande, utan bara genom stora mängder utfyllnad. Mellan första och fjärde boken verkar Peter Morwood fullständigt ha glömt hur man skriver effektivt och drivet – han borde kanske ha använt fler av Dan Browns attribut än bara det torftiga språket. Någon med extremt mycket tid över skulle kanske kunna redigera fram en medioker bok ur materialet, men enklast är nog att hålla sig lyckligt ovetande. Till Äventyrsspels försvar så gavs Krigsfurstens rike inte ut förrän ett halvår efter den svenska utgåvan av Klanfursten, så de hade ingen orsak att ana oråd.

Boken påannonserades i Sinkadus #34, januari 1992; i övrigt är tidningen helt ren på litterära referenser. Trots att det nya svarta vintern 1991-1992 var rollspelet Kult, fött ur bland annat Clive Barkers böcker och filmer, så kan jag inte påminna mig att ha sett någon läslista eller liknande i Sinkadus. Det kanske dyker upp i något av de sista numren.

Omslag

Stressen på Äventyrsspel förlag märks även i produkterna. Försättsbladet anger att omslaget är tecknat av Sanjulian, som gjorde omslaget till #37, “Den onda juvelen”. Den som har läst tidigare Fantasyfredagar är förhoppningsvis nu så nära bekant med gamla fantasytecknares stilar att de ser att det inte kan stämma – det är helt fel stil för Sanjulian men ser bekant ut. I själva verket är det såklart vår gamle vän Ken Kelly som varit i farten igen. Originalet är bara lite beskuret i topp och botten, men det räckte alltså för att bli av med signaturen och beröva Kelly sin cred i tjugofem år. Det skulle vara intressant att veta om han någonsin fick royalties eller om även de gick till Sanjulian.

Bilden är ursprungligen avsedd till Sharon Greens “The Warrior Enchained” från 1983, andra delen i Terrillian-serien. När man ser den är det lätt att tro att det handlar om en krigare i kedjor, men vad jag kan förstå är det snarare en mer traditionell historia: flicka möter pojke, pojke tar flicka tillfånga och nyttjar henne som sexslav, flicka blir kär i pojke. Riktig kiosklitteratur, alltså – även om George R R Martin skulle nickat igenkännande. Plus för att bilden åtminstone har lite koppling till boken, Aldric och andra muskliga män tillbringar en hel del tid med att vara fastkedjade.

Läs istället

Bästa sättet att läsa Klanfursten-serien är nog egentligen att bara läsa den allra första boken och ingenting mer. Näst bäst är att läsa de tre första böckerna, och klart sämst är att läsa hela sviten. Den som vill läsa något helt annat men nära besläktat kan med fördel titta närmare på Sebastian de Castells serie Greatcoats. Den har flera likheter med Klanfursten-serien – t.ex. innehåller den stora mängder av det som numera kallas “torture porn” och tyvärr inte är ovanligt i modern fantasy. Dessutom blir huvudpersonen våldtagen, och för att blanda in Sharon Green slutar det dessutom med ljuv kärlek. Ytterligare en likhet är att huvudskurken är oförklarligt ond. Det är inte helt givet att rekommendera en bokserie som Fantasyfredag lade ifrån sig för att den var för dålig, men det känns samtidigt hårt men rättvist mot Krigsfurstens Rike.