Om det finns en bok som förkroppsligar 80-talet i fantasy så är det denna. Få saker var så coola som Japan 1983, när boken ursprungligen är skriven, och den feodala kulturen i “Klanfursten” är Edo-tidens japan i stort sett rakt av. Det är samurajer och ninjor, uppsatt hår, ceremoniella svärd och avancerade svärdskonster, med väldigt lätt fantasy-europasmink över. Huvudpersonen Aldric Talvalin är också en hejare på att slåss med svärd, så pass att han är helt oövervinnerlig i slutet av boken (och i senare böcker). Med andra ord pratar vi här om bästa sortens kioskroman – klyschig, snabbläst, mycket action och en aning romantik, samtidigt som den har åtminstone några litterära kvaliteter. Tänk Robert Ludlum, James Clavell eller Tom Clancy på en bra dag. Extremt passande för Drakar och Demoner-böckerna.

Drakar och Demoner-stats för karaktärerna finns i Sinkadus #23, artikeln är osignerad men Johan Anglemark har senare tagit på sig ansvaret. Förutom den vanliga beskrivningen av spelvärlden och karaktärerna från boken får vi här också lite specialregler för Kendo/Iaido, förlåt, Taiken-ulleth. I gengäld är karaktärsbeskrivningarna till ovanligt stor del citerade ur boken.
Alba verkar som en bra plats för fantasyrollspel, även om denna första bok bara ger en ganska vagt tecknad bild av omvärlden och fokuserar mer på insidan av diverse slott och grottkomplex. Även om världen är ofullständig är den lite mer fantasy och lite mindre japansk än Äventyrsspels Jih-pun, och det är odelat positivt.

Klanfursten

Peter Morwood

Originaltitel: The Horse Lord (1983)
Översättning: Magnus Eriksson
Omslag: Greg Hildebrandt
Tryck: Scandbook AB, Falun – 273s

Till största del är “Klanfursten” en ganska typisk uppväxthistoria och bildungsroman. Aldric Talvalins familj blir brutalt mördad, som tur är blir han räddad av världens bästa fäktmästare som dessutom lär honom magi så han kan hämnas på alla i hans väg. Det är förvånansvärt många fantasyböcker som presenterar en svärdsmästare som helt oövervinnlig, trots att det räcker med att läsa ganska begränsade mängder historia för att märka att pikar och bågar kan ställa till det rejält även i en bondes händer. “Klanfursten” väljer lite av en mellanväg – Aldric Talvalin behöver sitt “plot armour” några gånger och är även duglig med båge, och har ett steampunk-inspirerat automatiskt armborst, men praktiskt nog slipper han i denna bok möta några fiender som har avståndsvapen. En annan detalj som irriterade mig omotiverat mycket är att Aldrics hår växer ut till hästsvanslängd på sex månader. Visst, det är fantasy, men varför bränna “suspension of disbelief” på en sådan detalj? Har Morwood inget hår?

Även om världsbygget i “Klanfursten” är effektivt och bra så är det inte många fantasyförfattare som haft ork eller lust att göra som Tolkien, och ta fram ett eller flera fullt fungerande språk till sina världar. Varför skulle de lägga all den mödan när det går att svamla fritt några enstaka meningar? Morwood mixar nonsens med vad som precis verkar vara lågtyska för att skapa sina språk, och verkar inte skilja fullt ut mellan högspråket (som huvudsakligen är nonsens med anstrykning av japanska) och drusalanska (som är mer likt flamländskan). Jag tror boken skulle ha vunnit något på ett mer genomarbetat fantasyspråk. Blandade lågtyska språk är för en flerspråkig läsare bara marginellt bättre än rövarspråket som inspiration.

Tekniskt sett är denna bok/bokserie någonstans i gränslandet mellan fantasy och SF. Aldrics läromästare Gemmel har ett grottkomplex fullt med högteknologisk utrustning och ett rymdskepp, dock beskrivna ur ett fantasy-perspektiv. Sannolikt fattade inte alla läsare vad det var som fanns i grottan, så i senare böcker blev det övertydligt. I denna bok är det precis lagom vagt och suggestivt. En ännu större behållning i boken är upplägget att Aldric är otroligt hederssam och rak, medan kungen som han svurit evig lydnad till är en politisk ränksmidare som alltid tänker tre steg framåt och är beredd att offra vem som helst. Det får inga större konsekvenser i denna bok men bäddar bra för uppföljare.

Omslaget:

Få Drakar och Demoner-entusiaster kan ha missat att detta är samma omslagsbild som Erik Granströms äventyr “Oraklets Fyra Ögon” – ett av de äventyr som var så tongivande att det nu har sin egen Wikipedia-sida. Det ursprungliga omslaget från 1983 års engelska utgåva av “The Horse Lord” är exceptionellt fult. Istället har Target Games valt att spegelvända Greg Hildebrandts “The Valley of Wye”, egentligen målad till Mary Stewart’s Merlin Calendar för året 1984. Det förklarar också drakbaneret – Wales flagga bär än idag den röda draken (Y Draig Goch) som kung Arthur påstås ha haft på sitt baner.

Läs istället:

På temat “SF i fantasy-skrud” är det få verk som är så ambitiösa som Iain M Banks bok “Matter”, om en prins från en lågteknologisk värld som måste fly ut i rymden. Ärligt talat är det flera böcker i samma fantastiska serie (“The Culture”) som är ännu mer läsvärda och bättre insteg i serien, men denna har åtminstone ett liknande tema – som den möter från SF-håll snarare än som fantasy. Annars tycker jag Klanfursten och dess uppföljare duger än idag, snarare skulle jag rekommendera rätt omständighet för hur de ska läsas: på flyget, eller kanske mer klimatsmart tåget.