Gord-serien föddes ur desperation och avslutades i kallskuren hämnd. Precis som vår egen Fredrik Malmberg vände Gary Gygax blicken mot Hollywood när han 1983 tyckte sig ha gjort “allt” inom rollspel. Han lämnade ledarskapet i TSR till bröderna Blume och förhandlade i ett antal månader med kändisar som John Boorman (“Excalibur”) och Orson Welles (“Citizen Kane”) för att få ihop en D&D-film, men var tvungen att släppa projektet och återvända hem efter drygt ett år för att hantera akuta finansiella problem. Han använde en hembudsklausul för att köpa tillbaka en majoritetspost i TSR, sparka bröderna Blume, och satsa sig ur krisen med en ny VD, nya D&D-moduler och den första boken i serien om Gord den listige. Satsningen lyckades, men fick till konsekvens att den nya VDn köpte upp alla bröderna Blumes aktier, skaffade egen majoritet, och sparkade ut Gygax. Han förlorade därmed rättigheterna till det mesta av sitt livsverk, men behöll bland annat rättigheterna till alla karaktärer döpta efter honom själv, och rättigheterna till Gord-serien. De tre sista böckerna i serien, och speciellt den allra sista, går därför ut på att riva Greyhawk – inte bara slottet eller staden, utan hela världen och universumet.

Det puffades för “Dolkar i mörkret” (och nästa bok, “Svärd mot döden”) i Sinkadus #28, december 1990 – ännu en gång med ny formgivning och nya typsnitt. Man skulle lätt kunna tro att Nisse och Thulle hade bättre saker för sig – visst var den kortlivade formen i #26 gräslig, men #27 var definitivt bra nog.

Dolkar i mörkret

Gary Gygax

Originaltitel: Night Arrant, andra halvan (1987)
Översättning: Stefan Ekman
Omslag: Ken Kelly
Tryck: Aktietrykkeriet, Norge – 175 s

Än så länge är Gord fortfarande den unge mästertjuven, och i “Dolkar i mörkret” är handlingen huvudsakligen förlagd till staden Greyhawk, där Gord – nu utan Chert – börjat göra sig ett namn genom ett antal kupper. Klyschorna haglar när han blir förrådd av kvinnor, jagad av en iskall lönnmördare, och inblandad i intriger på högsta nivå. Precis som i första delen dyker det upp både monster och män, och ibland också vapen och rustningar, som är tagna rakt ur D&D-manualerna. Det där med kvinnorna är värt att uppehålla sig vid lite längre – Gord blir lurad av alla kvinnor han älskar, och Gygax hade själv genomgått en smärtsam skilsmässa några år tidigare. En av orsakerna till skilsmässan var att paret Gygax var Jehovas vittnen, och de välkänt satanistiska influenserna från rollspel bidrog till att få dem utslängda från kyrkan. Förutom den deppiga kvinnosynen så spelar Gord under några korta ögonblick homosexuell för att lura sig in hos en informatör, och Gygax är noga med att beskriva vilken uppoffring detta är.

Jämfört med den delen är “Dolkar i mörkret” mycket mer sammanhängande. Novellerna följer varandra slag i slag, med ett flertal referenser till det som nyligen hänt. Strukturellt blir detta därmed en mer läsbar bok. Däremot är det ganska smärtsamt att gå ifrån Leiber och Howard till Gygax och tillbaka – Gygax är alldeles för frikostig med prosan, och där ett stycke skulle räcka skriver han gärna fem. Om det behövs så mumlar Gord också för sig själv så att även den mest trögfattade läsare inte ska missa den ändå glasklara handlingen. Gygax har knappast haft någon redaktör hängande över axeln, utan boken har gått rakt från hans penna till läsarens allt tröttare ögon. Jag vågar påstå att han aldrig hade fått den här boken publicerad utan att kunna förlita sig på sitt namn och på tidigare böcker i serien. Å andra sidan kan samma sak sägas om betydligt större verk – Harry Potter och Fenixorden är onödigt komplicerad och gick inte att filma utan att kasta större delen av handlingen och ersätta den med en förenklad och snarlik historia.

Omslag

Omslaget är spegelvänt, som den hökögde kan se på Ken Kellys signatur. Den rättvända versionen prydde ursprungligen Sharon Greens pulp-fantasy “Lady Blade, Lord Fighter” från 1987. Greens bok verkar vara närmre Harlequin Fantasy än Gygax-fantasy, och vilken av karaktärerna som ska föreställa Gord är svårt att gissa. Jag utnämner därför detta till seriens näst sämsta omslag, det är fortfarande några resor bättre än #7 Conan Erövraren.

Läs istället

Eftersom Gord-serien så småningom slutar med världens undergång blir veckans lästips  apokalyptisk fiction. De flesta som läser Fantasyfredag har säkerligen läst “Good Omens” av Neil Gaiman och Terry Pratchett, helt nyligen filmatiserad av Amazon och med Gaiman själv som showrunner. För de lyckliga få som inte gjort det – grattis. Ett supertips.

I “Good Omens” handlar mycket av boken om huruvida jorden ska gå under eller inte, men i Neal Stephensons “Seveneves” är saken klar redan från början, och fokus hamnar istället på hur mänskligheten ska ta sig igenom jordens undergång med generna i behåll. Seveneves har ändå en positiv ton och grundsyn på mänskligheten, men i dessa dagar när konsekvenserna av hundra år av växthusgaser blir tydliga kanske Kurt Vonnegut har en nyktrare och mer realistisk människosyn. I “Cat’s Cradle” kretsar handlingen kring det ultimata domedagsvapnet Ice-nine, som kan förvandla all världens hav till kristallin form. Självklart hanteras det på det mest oansvariga sätt man kan tänka sig.