En av de stora utmaningarna för den som vill ge ut fantasy översatt till svenska är att mycket av det som skrivs är minst trilogier, ibland längre serier – dessutom gärna tegelstenar på 400 sidor eller mer, ibland mycket mer. Så har det varit sen Tolkien, och mer sentida författare som Robert Jordan, George R R Martin och Brandon Sanderson har gjort vad de kan för att förvärra läget. I kommentarsfältet på Sinkadusmåndag del 12 skriver Äventyrsspels Johan Anglemark “[vi] ville egentligen undvika serier där delarna inte var fristående, för att undvika pyramideffekten: Första delen säljer mer än andra delen som säljer mer än tredje delen osv. För böcker i bokhandeln gäller inte detta i samma mån, men här pratar vi om kioskböcker. Att ge ut en bok som förutsätter att man har läst tidigare böcker, när de tidigare böckerna har returnerats till förlaget av Pressbyrån är ingen smart idé”.

Jag tror Anglemark underskattar pyramideffekten i bokhandeln, men oavsett så satsade Äventyrsspel ännu i juni 1988 hårt på prenumerationskonceptet och gjorde en hel del egenreklam för böckerna i största allmänhet, med puffar i både Sinkadus #13 (mitten och höger) och #14 (vänster). Förra blogginlägget konstaterade att redaktionen dubblats i storlek, och från och med april 1988 så betydde detta också nya, större lokaler på Åsögatan på Södermalm. Ambitionsnivån och expansionstakten var alltså hög och bokserien var fortfarande en prioriterad produkt.

Pyramideffekt eller inte, många av böckerna i Drakar och Demoner-serien var delar av längre serier med i snitt ungefär fyra delar. Detta, sjätte boken som gavs ut, är den första som var helt fristående när den gavs ut på svenska. Hambly ändrade på den saken ett antal år senare, genom att skriva fler böcker i samma värld – men det var långt efter att någon var beredd att kasta pengar på en svensk översättning. Tidigare böcker i Drakar och Demoner-serien hade också hållit sig mellan 180 och 260 sidor, men inte längre – detta var den överlägset längsta boken hittills, vilket medförde en prishöjning från 29 till 39 kronor för den som inte prenumererade.

Morkeleb den Svarte

Barbara Hambly

Originaltitel: Dragonsbane (1985)
Översättning: Gabriel Stein
Omslag: Michael Whelan
Tryck: Scandbook, Falun – 333 s

“Morkeleb den Svarte” är till skillnad från de tidigare fem böckerna i DoD-serien helt nyskriven, och det märks. För första gången dyker det upp icketraditionella troper, både en drakdödande riddare som använder lömskhet och gifter och en medelålders häxa som varken är underskön eller har speciellt kraftfull magi. Huvudpersonen, Jenny Waynest, är alltså en 40-årig tvåbarnsmor vilket fortfarande hörde till ovanligheterna inom SF och fantasy fram till helt nyligen. Mötet mellan den noble, naive Gareth och drakdödaren John Aversin, den senare i en svinstia med lera upp till knäna, skulle kunna vara en allegori över kontrasten mellan tidigare drak-fantasy i St Göran-tappning och Hamblys egen mer diskbänksrealistiska inställning. Det var som tidigare noterat inte förrän ca 1968 som fantasy blev en egen genre, och övergången från saga till roman tog lång tid och skedde gradvis. I denna bok är övergången inte helt fullbordad, det är tydligt att Hambly blivit inspirerad av Ursula Leguins “Trollkarlen från övärlden”, med både magi som bygger på sanna namn och hamnbytande som centrala för handlingen.

Lika tydligt är att Drakar och Demoner, alltså rollspelet, inspirerats av just denna sorts drakar – kanske exakt denna drake. Till skillnad från resten av boken är den väldigt traditionell fantasy, som Tolkiens Smaug – uråldrig, guldälskande, slug med stark magi och högt PSY. Ändå är Morkeleb ändå lite modernare än Smaug, som ju i sin tur var inspirerad av draken i Beowulf och Völungasagans Fafner. Morkeleb är mindre girig och mer nobel. En drake man kan prata med och bli kompis med åtminstone tillfälligt och om man har ett gemensamt mål eller är mäktig själv, som Blatifagus i Svavelvinter. Kanske är det därför han lyckats sno åt sig huvudrollen – originaltiteln är Dragonsbane, och avser då riddaren John Aversin som är den enda levande drakdödaren. Även om namnet var svåröversatt så spoilar den nya titeln faktiskt en hel del av handlingen, en inte helt lyckad vändning.
För att fortsätta intertextualitetsspåret så är det lätt att misstänka att George R R Martin inspirerats av Hamblys “Winterlands”, där kölden är hård, allting sakta faller sönder, och dit kungen slutat skicka riddare och trupper till försvar. Även Martins eldprästinna Melisandre har en motsvarande arketyp här, kungens käresta Zyerne. Slutligen kan sägas att fantasyvärldens just nu mest produktive, den tidigare nämnde Brandon Sanderson, säger att detta var boken som fick honom att börja läsa böcker, när han fick den av sin lärare i åttonde klass. 

Omslag

Michael Whelans mäktiga omslagsbild användes omedelbart på nästa nummer av Sinkadus, #15, Oktober 1988. Sen användes den igen ett par år senare (1990) på Drakar och Demoner Monster-boxens framsida. Kostnadseffektivt! Det här är dock originalet, bilden är skapad för boken. Det är helt klart ett lustigt grepp att använda samma bild till tre olika produkter som med största sannolikhet fanns att köpa i samma butiker (Tradition etc) samtidigt.

När jag började göra research (ha), inför denna blogg så visade det sig att informationen i de svenska bibliotekens informationssystem Libris fel, med Michael Whelan som översättare snarare än av Gabriel Stein. Kan inte tänka mig nåt annat än att det alltid varit så, alltså sen utgivningen för 30 år sedan. Det stämmer också bra med skicket på det exemplar av boken som finns i bibliotekets arkiv, det såg ut att ha varit orört sen det gavs ut. På nåt känns det bra att dra ett litet strå till stacken och credda rätt översättare.

Läs istället

Jag tycker personligen Morkeleb den Svarte/Dragonsbane har hållit bra och tål att läsas än idag. För den som letar efter “X med drakar” är det frågan är vad X är här, kanske är X-faktorn att draken är sympatisk och smart, och att handlingen är realistisk och bitvis rå. Därmed blir min närmsta koppling Temeraire-böckerna av Naomi Novik, som snarast är Napoleonkrigen med drakar. Om man ska gå på vad Brandon Sanderson säger i sin intervju ovan så är det kanske istället “midlife crisis with dragons” som är bokens tema, förhoppningsvis kan nån läsare rekommendera andra böcker på det temat.