Eftersom Fantasyfredag inte kan låta mycket vara nog så blir slutet på bloggen inte till ett inlägg, utan fyra. Första försöket att sammanfatta Drakar och Demoner-serien nu när de flesta böckerna är lästa blir att se hur väl den samlar fantasygenrens historia – är urvalet tillräckligt stort och välvalt för att bilda sig inom genrens klassiker? Läsare av genrelitteratur är inte nödvändigtvis bättre än andra på att läsa om, snarare än i, sin genre. Fantasy kan till och med vara extra utmanande, det som skrivs om fantasy är gärna lite torrt och vetenskapligt – kanske för att undanröja det tveksammma i att forska om denna misstänkt skräpiga och barninriktade litteraturgenre. Den som till exempel läser historiesektionen i Wikipedias artikel om fantasy får nio stycken om tidig fantasy, alltså det som skrivits innan 1925, två stycken för perioden 1925-1968 och en rad(!) för allt som skrivits därefter. Att klicka in på huvudartikeln History of fantasy ger en liknande uppdelning – fyra avsnitt om tiden före 1925, ett avsnitt om perioden 1925-1955, ett avsnitt om Tolkien och ett om allt därefter. Båda sidorna nämner åtminstone Lankhmar och Conan-novellerna som avgörande, och den senare passerar också som hastigast den numera mer sällan lästa Deryni-serien.

För att få en känsla för det övriga urvalet behövs tyngre källor, och en som numera finns gratis på nätet är The Encyclopedia of Fantasy, ursprungligen utgiven i bokform 1997 och digitaliserad 2012 utan uppdateringar. Det mesta i DoD-serien finns med i encyklopedin, i sig ett bra tecken, men det är svårt att få något grepp om sammanhang eller inflytande. Fantasyfredags favoritverk för detta, även om det är samtida med encyklopedin och därmed något utdaterat – vad det nu betyder för en historiebok – är John-Henri Holmbergs “Fantasy: fantasylitteraturens historia, motiv och författare”. Här finns äntligen möjligheten att hitta lite sammanhang och förklaringar, till exempel kring varför antalet verk i genren ökade dramatiskt ungefär 1967 (Tolkiens verk fick massutgåvor i USA). Listan på författare är betydligt kortare och hårdare gallrad, men matchningen mot DoD-serien är relativt bra. För att vara en kioskfantasyserie som också är begränsad av att ge ut det som inte är för långt och som inte var utgivet tidigare prickas ändå en hel del in.

Även om urvalet är godkänt så är Holmberg i nästan alla fall strängare än Fantasyfredag har varit i sin kritik mot de svenska översättningarna. Standardfrasen är “översättningen kan ej rekommenderas”, men Lankhmar-böckerna får ett särskilt omnämnande som “katastrofalt dåligt översatta”. En ljusglimt är dock att innevarande bok inte täcks in av just den sågningen. Även om “fantasylitteraturens historia…” kom ut 1995, och förteckningen över fantasy i svensk översättning på ett ställe påstås vara uppdaterad till just 1995, är det tydligt att informationen om vad som fanns i DoD-serien tar slut ungefär vid bok #41, utgiven december 1991, med någon enstaka helt missad bok utgiven innan dess. Kanske är översättningen bättre denna gång?

Hur som helst verkar det som att av DoD-seriens 51 böcker kan 33 fortfarande kallas klassiker och stå som en del av en kanon oavsett språk: Conan (tio böcker), Moorcock (sex om Elric, fyra om Dorian Hawkmoon), Lankhmar (sex böcker), Pratchett (fyra böcker), McCaffreys två Drakryttarna-böcker, och Kurtz enda Deryni-bock. Det betyder inte nödvändigtvis att de andra böckerna är sämre, bara att deras betydelse för genren varit underordnat eller mindre bestående. 33 av 51 kan låta bra, men det är samtidigt bara sju bokserier av sex författare.

Svärd och köldmagi

Originaltitel: Swords and Ice Magic
Översättning: Joakim Svahn
Omslag: Janny Wurts
Tryck: Brodard et Taupin/Polex Int. – 157 s.

Problemet med att dra ett streck och säga “detta är den slutliga utgåvan” när det gäller ett verk där upphovsmannen fortfarande lever är att saker tenderar att ändra på sig och tillkomma. Med Lankhmar blev det extra tydligt när Ace Books började ge ut böckerna 1968 – på två år gav de ut fem band som samlade det mesta som skrivits och en hel del nytt. Det gjorde dock inte att Fritz Leiber slutade skriva – mellan 1973 och 1977 kom han ut med en eller två noveller per år och därmed blev det denna sjätte bok 1977. Den som inte lärt sig någonting kunde nu pusta ut och ge ut en samlingsutgåva i sex band – exempelvis gjorde Gregg Press detta. Naturligtvis skrev Leiber lite till, så det hann bli en bok 1988 innan Leiber gick bort 1992. Den sjunde boken gavs aldrig ut av Äventyrsspel och finns alltså fortfarande inte på svenska.

Kanske borde de skippat även denna sjätte bok, den är klart svagare än de tidigare fem och blir bitvis lite tjatig. Flera av novellerna påminner om saker som hänt tidigare med utgångspunkten att läsaren inte har någon aning om det, nog så passande för en fristående novell men olämpligt i en novellsamling. Ett annat återkommande tema som blir mycket mer påträngande i denna volym är lättklädda damer som rena objekt för manlig åtrå. Med tanke på att hela boken är skriven på sent 70-tal känns det inte riktigt motiverat att tonen blir ännu gubbigare än tidigare. Det hade kanske gått att ursäkta om novellerna behöll kombinationen av action och svart humor. Istället matttas actiondlen av och ersätts med en slags karaktärsutveckling där Fafhrd och Gråkatt börjar fundera på sitt eget åldrande och en möjlig förestående pension. Översättningen är inte heller bättre än i tidigare delar – Fantasyfredag har denna gång inte läst sida vid sida och kan därför leva ovetande om hur mycket som gått förlorat. För Leibers skull är det förhoppningsvis en hel del.

Omslag

Den ursprungliga omslagsbilden till “Swords and Ice Magic” av Frank Frazetta hade redan använts på bok #24 “Svärd och Svartkonst”. Därför blev det omslaget från Janny Wurts “Stormwarden” från 1984, och omslaget är målat av … Janny Wurts. Förutom Tolkien kan jag inte minnas många fantasyförfattare som vågat sig på att illustrera sina egna verk. Intressant nog är färgsättningen helt annorlunda än på originalet, mycket blåare och mer passande för en bok om köldmagi. Det behövdes, för i övrigt är det inte många rätt.

Läs istället

Eftersom omslaget inte har något med veckans bok att göra går det uppenbarligen bra  att tipsa om en bok som inte heller är det, men som är hyllad i Holmbergs bok om fantasy, och vann 1988 års World Fantasy Award. Det handlar alltså om Ken Grimwoods “Replay”, en bok som fick ett fint fantasypris trots att den utspelar sig ungefär i samtiden i vår egen värld utan vare sig magi eller alver. Handlingen – att återfödas i sin egen kropp med intakta minnen – har inspirerat både filmen “Groundhog Day” och ett otal böcker, senast “The first 15 lives of Harry August” som också är mycket läsvärd. Holmberg konstaterar 1995 att boken imponerande nog hållit sig i tryck i nästan tio år – idag, ytterligare tjugo år senare, är den fortfarande i tryck i allt billigare storpocketutgåvor. Nåt måste den uppenbarligen ha att komma med.