Fantasyfredag fortsätter knyta upp de lösa trådarna. Denna gång blir det en utflykt från litteraturvetenskap till företagsekonomi – en sammanfattning av Target Games/Äventyrsspels historia med målet att hitta en lektion i affärsmannaskap.

Target Games grundades 1980 i en källare i Hjorthagen med affärsidén att importera och sälja bräd- och rollspel. En av grundarna, Fredrik Malmberg, ville satsa och hade 1982 den briljanta idén att ge ut ett eget rollspel, visserligen med inköpt regelsystem och stomme för att spara tid, men på svenska. Därmed visade han på ett av de klassiska kännetecknen för en entreprenör, nämligen riskaptit. Target Games växte fort 1984-1988 med huvuddelen av intäkterna från ett nyöversatt eller omarbetat rollspel nästan varje år. Pengarna rullade in och ägarna kunde köpa sportbilar. Kostymen växte också kraftigt – förutom att rollspelen och brädspelen blev fler introducerades ett antal nya produktlinjer, allt från bloggens raison d’etre, bokserien, till bokspel och sällskapsspel under varumärket Casper.

En uppvisning i entreprenörsskap alltså, och även om det funnits entreprenörer i alla år så har entreprenörsskap inte varit ett speciellt välstuderat område förrän kort innan Target Games startades – sent 1970-tal, säg. Ett av de mest tongivande teoretiska ramverken, Churchill-Lewis tillväxtmodell, publicerades 1983. Enligt det rör sig ett nystartat bolag genom fem faser: från sin uppstartsfas I, via  fas II, survival, innan det kan landa i antingen fas III-D (Disengagement) eller III-G (Growth). Ett företag av typ III-D har landat på fötter och kan fortleva under lång tid, med en liten men välavpassad kostym och en stabil kundbas och produktportfölj. Företag av typ III-G försakar istället denna trygghet för en chans till ytterligare tillväxt, och det medför naturligtvis sina risker:

“If the III-G company is unsuccessful, the causes may be detected in time for the company to shift to III-D. If not, retrenchment to the Survival Stage may be possible prior to bankruptcy or a distress sale.”

Som Fantasyfredag tidigare förstått sinade pengarna i rollspelsprodukter ungefär 1989, och Target Games började hoppa från område till område med blandade resultat. En produktionslinje för egna tennfigurer etablerades i Skottland, vissa av sällskapsspelen sålde tiotusentals exemplar och ersatte rollspelen som intäktsmotor. Efter en tuff smäll vid valutakrisen i november 1992 lades rollspelen ned i princip helt, för att ge utrymme för satsningar på samlarkortsspelet Doomtrooper och datorspelsversioner av existerande spel som Svea Rike och Drakar och Demoner: Själarnas Brunn. Slutligen rekonstruerades firman 1999 i en kollision mellan investerare med olika intressen, och vid det laget är det svårt att säga hur mycket av företagets själ som egentligen återstod.

Som nostalgiker är det alltid lätt att tänka sig att en övergång till ett bolag av typ III-D hade skapat mer av ungdomens magi – det tog trots allt mer än tio år från att Target Games slutade ge ut rollspel tills stafettpinnen togs över av andra. Dagens rollspel produceras av entreprenörer med betydligt mindre riskaptit, men med mycket starkare finansieringsverktyg. Ett nytt svenskt eller översatt rollspel som Mörk Borg eller Call of Cthulhu säljer totalt 1000-2000 exemplar, mer än tillräckligt för att bekosta produktionen med lättarbetade digitala verktyg och hålla ett litet bolag flytande men inget som räcker till en sportbil. Både Riotminds och Fria Ligan är andra, tydliga exempel på företag av typ III-D som verkar fortsatt livskraftiga i sin begränsade skala. 

Ändå behövs de omåttligt riskhungriga entreprenörerna, som kan misslyckas fem gånger och försöka igen en sjätte. I Churchill-Lewis modell är det bara företag som går till fas III-G som kan gå vidare till fas IV, Take-off. När Target Games så småningom valde att läggga ned datorspelsverksamheten 2004 såldes speldivisionen Paradox Interactive för en krona till Fredrik Wester, som vände det hela till en mångmiljardaffär. Tradition-butikerna såldes för en krona plus inventarievärdet till butikschefen Thomas Gunnarson, som med ett lurigt upplägg beskrivet i Säfström & Wilhelmssons bok om Äventyrsspel kunde reducera inventarievärdet till noll och sedan sälja vidare butikerna för 30 miljoner. Man kan såklart drömma om att rollspelsverksamheten redan 1993 på samma vis hade sålts för en krona till någon på redaktionen med lagom modest ambitionsnivå – men en mer konstruktiv sista lärdom får istället bli denna: om du säljer något dyrt, se till att få betalt innan du lämnar över det.

Drakjakten

Anne McCaffrey

Originaltitel: Dragonquest
Översättning: Magnus Eriksson
Omslag: Dawn Wilson
Tryck: Brodard et Taupin/Polex Int – 287 s.

För den författare som skrivit en framgångsrik bok är trycket på att skaka fram en uppföljare stort, både från fans och förläggare. Anne McCaffrey kände uppenbarligen pressen, för när hennes litterära agent läste första utkastet till det som skulle bli “Drakjakten” var rådet att bränna manuskriptet och börja om. McCaffrey följde rådet och lade så mycket tid och energi på att skriva och skriva om att hon hann skilja sig från sin man och flytta från USA till Irland innan boken blev klar drygt tre år efter den förra. Av detta märks inte så mycket på sidorna, slutprodukten är sammanhängande som bok betraktat. Denna gång är det inte längre ett yttre hot som driver handlingen, utan konflikter mellan de drakryttare som rest i tiden och deras nyfunnet samtida medmänniskor.

Drakjakten fortsätter med ambitionen att hålla någon sorts lampshading-variant av verklighetstrogenhet. Redan i förra boken etablerades att drakars eldsprutande var en rent kemisk reaktion – för övrigt ett grepp som uppfanns 1961 av Poul Anderson, i “Three hearts and three lions” – och i den här boken är bristen på andningsbar atmosfär när man lämnar planeten ett viktigt inslag. Inget fel med det, men vintern 2019-2020 verkar inte telepati lika realistiskt som det säkert gjorde 1971, och tidsresor kan knappast ha varit särskilt vetenskapliga då heller. Det verkar alltså som rätt val att fantasygenren mer eller mindre genomgående släppte allt vetenskapligt bagage ungefär när denna bok kom ut.

Bortsett från fantasyaspekten har denna bok inte så mycket att komma med, mindre än den förra hade. Karaktärerna är inte lika intressanta, den högst tveksamma könsmaktordningen med sexuella övergrepp är däremot densamma. Mot slutet av boken räddas det hela upp något, med en fight mellan två kvinnliga karaktärer som åtminstone ger dem chansen att visa egen handlingskraft och möjlighet att göra misstag och lära sig av dem. Ändå blir rekommendationen för denna bok “läs i nödfall” och själv kommer jag definitivt inte läsa följande böcker. När det litteraturvetenskapliga, eller kanske rent nostalgiska, värdet går mot noll finns inget kvar att hämta.

Omslag

Omslaget av Dawn Wilson är ursprungligen till den idag mycket sällsynta rollspelsmodulen “Dragons” från Mayfair Games, 1986. Det hela var ett ganska intressant experiment: Mayfair – som trots namnet hade sitt huvudkontor i Chicago – gjorde expansionsmoduler till AD & D utan att egentligen ha något licensavtal för detta. Därmed stod det också på omslaget – i den röda rutan i nedre vänstra hörnet – att innehållet var kompatibelt med AD & D trots att TSR ägde rättigheterna till det varumärket. Det hela togs så småningom till domstol, utslaget var i princip att Mayfair kunde fortsätta så länge det hela höll sig till vissa regler, och det slutade med att TSR köpte upp dem. För övrigt låg Mayfair games bakom rollspelet “Chill”, som Äventyrsspel översatte och omarbetade till Chock 1985.

En positiv sak med omslaget är åtminstone att det avbildar beridna drakar (finns i boken) som slåss med varandra (även detta i boken) men med den lilla detaljen att drakryttaren har rustning och en extremt lång lans med vilken fiendedraken genomborrats (absolut inte i boken). Det ursprungliga omslaget skippar slagsmålet och är istället väldigt mysigt och tidstypiskt 70-tal.

Läs istället

Även om det nu är många år sedan Fantasyfredag läste Poul Andersons “Three hearts and three lions” och därmed inte kan garantera dess litterära kvaliteter fullt ut, så är det ändå en av ytterst få fantasyböcker utgivna innan Tolkien-manin kickade igång fantasygenren på riktigt. Mellan 1955, när Ringen gavs ut för första gången, och 1965, när den fick sin första massmarknadsutgåva, skrevs det oerhört lite fantasy – egentligen ingenting alls förrän Anderson smög igång genren igen med denna bok 1961. Därmed är boken definitivt värd en snabbläsning för allmänbildningens skull. Som så mycket annat i tidig fantasy – och på sitt sätt är det kanske en av de sista tidiga fantasyböckerna, snarare än den första nya – bygger den på folkmyter, närmre bestämt nordiska sagor. Huvudpersonen Holger transporteras till ett sagoland och upptäcker att han är en inkarnation av en dansk sagohjälte. Som vanligt alltså, fast Anderson gjorde det först.