I Sinkadus #8 (juni 1987) så satt Olle Sahlin och jobbade med Conan-böckerna, i #9 (augusti) så var de uppenbarligen klara, och första reklamen gick ut. Både i de första böckerna och i Sinkan fick man alltså chansen att gå med i en helt ny bokklubb. 160 kr för sex böcker framstår såhär i efterhand som väl billigt – det är 10% rabatt på butikspriset inklusive porto. Rabatten och gratis porto motsvarar säkert Pressbyråns påslag, men det verkar inte som att nån tänkte på att böcker kan ha väldigt olika sidantal och därmed produktionskostnad – inte bara dyrare tryck utan också mer arbete med översättning, redigering, korr…

Eftersom de samtrycktes så hade Conan och Conan Cimmeriern exakt 178 sidor var, men ärligt talat så ryms innehållet i den andra boken antagligen på 140 sidor. Minst 35 sidor i tvåan är olika slags “filler” – bakgrundsinfo som fanns med redan i ettan samt egenreklam, och då är det ändå glesare text. En fördel med omtrycket av förord och annat är att det blir enkelt att jämföra sida vid sida.

Utglesningen i bok två berodde på den tidigare nämnda hårddiskkraschen, men i Camber av Culdi är texten ytterligare 20 % tätare än i den redan något komprimerade första Conan, ändå är boken 40 % längre. Var planen att undvika tegelstenar av Game of Thrones-storlek? Såna är inte ovanliga inom fantasygenren – dels satte Tolkien standarden, dels är många läsare eskapister som inte känner några gränser för hur djupt de kan tänka sig att gå i en påhittad värld. Av praktiska och kommersiella skäl brukar det bli trilogier eller längre serier, men även i såna finns det en tydlig trend där den första boken är rimligt tunn och de senare böckerna blir tjockare och tjockare.

Camber av Culdi

Katherine Kurtz

Originaltitel: Camber of Culdi (1976)
Översatt av: Åke Eldberg
Omslag: Don Maitz
Tryck: Scandbook, Falun – 257 s

De första två böckerna kom under sommaren 1987, Camber av Culdi först i januari 1988. Orsaken till utgivningsuppehållet är oklar, men å andra sidan fanns det inte något utgivningsschema ännu. I Sinkadus #10, november 1987, dyker följande reklampuff upp om Camber av Culdi:

“Egentligen är det precis som med Stjärnornars Krig – hon skrev först en trilogi … sedan böckerna om Camber … och därefter har hon fyllt på med fler böcker om tiden efter kung Kelson.”

George Lucas hade 1980 gått ut och sagt att det skulle bli nio Stjärnornas Krig-filmer, och 1981 så ändrade han inledningstexten (för övrigt skriven av Brian De Palma) i den ursprungliga filmen så den började med “del fyra”. I samma veva sade Lucas också att uppföljare både före och efter denna trilogi var pausade. Ändå var det en allmän sanning bland Star Wars-diggare på 80-talet att det skulle bli nio filmer, så att reklampuffen förutsatte som självklart att det skulle göras prequels och sequels var inget konstigt.

Man får ändå säga att Kurtz gjorde ett bättre jobb än Lucas med att hålla fansen sysselsatta. Hon inledde sin “Deryni”-serie 1970, med “Deryni Rising”. Camber of Culdi (1976) var den fjärde boken i serien, men den första boken i en prequeltrilogi som än idag är den kronologiskt första. Den senaste och antagligen sista Deryni-boken kom ut 2014. Om man ska läsa alla sexton Deryni-böckerna är detta alltså ett av två logiska ställen att börja, men boken förutsätter ändå delvis att man läst den första trilogin och har lite koll på världen. Här fick man bara chansen att just börja, eftersom inga fler böcker i serien gavs ut på svenska. Wikipedia dissar Kurtz på hennes egen sida, med “[Her] works were popular in the 1970s until the early 1990s, but are no longer widely read.” Äventyrsspel var alltså ganska sent på bollen – gissningsvis sålde boken för dåligt för att motivera utgivningen av fler delar.

I en serie som huvudsakligen satsade på klassiker var det ändå rimligt att välja Deryni-böckerna, de var nyskapande när de kom. Tidigare fantasy var oftast skriven som sagor eller myter (t.ex. Conan, Sagan om Ringen), eller barnlitteratur (Narnia, Bilbo). Kurtz var en av de första som skrev “historisk fantasy”, alltså som utspelar sig i vår egen värld (medeltidens England, eller möjligen Wales), men med twisten att det finns magiska alver. Åke Eldberg översätter också väldigt engelskt med lords och ladies, Sir det ena och Earl det andra. Eldberg var för övrigt själv rollspelare, skrev bland annat material till Stjärnornas Krig-Rollspelet och översatte Chock. Precis som Gabriel Stein översatte han också ett par bokspel (Falken #2 Mekanon och #3 Baals Bojor), under pseudonymen “Wilhelm Korp”. När svenskt rollspelande tappade styrfarten hittade han en andra karriär som präst, så småningom ökänd och kontroversiell motståndare mot aborter och kvinnor i kyrkan. Som blivande präst lär han också ha gillat hur boken vältrar sig i den medeltida kyrkan, med långa ramsor på latin.

Jag ska erkänna att jag i 30 år trodde att Camber av Culdi var en kvinna, eftersom det är en kvinna på omslagsbilden. Det är lite oklart vem bilden egentligen ska föreställa – det är väldigt ont om kvinnor i boken. Jag får det till tre stycken, Cambers dotter Evaine, hans skyddsling Megan och  prinsessan Ariella, men ingen av dem har någonsin en dolk i handen. För övrigt är boken inte ens i närheten av att klara Bechdel-testet, de pratar inte ens med varandra. Bilden är naturligtvis skåpmat, återanvänd från Sinkadus #5, september 1986. Johan Anglemark skrev helt korrekt i kommentarsfältet till Sinkadusmåndag “Fenomenet kommer att återkomma, både på spelboxar, romaner och Sinkaduser. Betalade vi för att använda en bild så kunde vi använda den på flera ställen, som vi tolkade avtalet. Så det var mycket riktigt för att spara pengar. ;)” Don Maitz hade ursprungligen gjort bilden för omslaget till den engelska översättningen av N & C Hennebergs “Les Dieux Verts”, fransk Science Fiction från 60-talet. Det känns inte givet att utgivaren, DAW Books, hade varit glada över att se samma bild på en annan bok i samma genre. Antagligen vet de fortfarande inte om det.

Slutligen ett nytt inslag – helgens boktips. Många av Drakar och Demoner-böckerna är klassiker som lever vidare i någon form. Deryni-böckerna hör inte längre till den kategorin. Min bästa chansning till framtida klassiker blir istället The Curse of Chalion av Lois Mcmasters Bujold. Likheterna är många – även här finns det en trilogi runt om, och även här är det en av böckerna som utspelar sig 200 år tidigare och är lite sämre än de andra. Chalion-böckerna, speciellt den första, utspelar sig också i en tydligt medeltida miljö med borgar och kungliga hov, men i södra europa snarare än i England. Många av karaktärerna är också baserade på historiska personer i främst Portugal och Spanien. Finns inte översatt till svenska, men en betydligt bättre bok.