Från och med juni 1989 så avsåg Äventyrsspel följa en varannan månad-cykel för alla produkter – men det gällde inte bokserien som fortfarande siktade på en i månaden och hade sin egen försäljningskanal. Den gick ändå inte oförändrad utan i Sinkadus #19 kom ett nytt reklamformat, nämligen i vanlig löpande text. Ett långt fall från kvartssidesannonser med egen layout. Reklampuffen är också för första gången skriven av Johan Anglemark, som beskriver månadens bok som “Pocket, närmare 300 sidor” för 39 kr. Man undrar hur det påverkade ekonomin att den svällde till 360 sidor.
I samma nummer finns också, för första gången, boktips i insändarspalten: HP Lovecraft och den postapokalyptiska serien De Överlevande. De Överlevande, från Winthers förlag, samlade huvudsaklingen engelskspråkig postapokalyptisk kiosklitteratur, men skräplitteraturöversättaren Tommy Schinkler skrev också två böcker på svenska till serien, som också utspelar sig just i Sverige. Oavsett språk så verkar det vara samma tids- och genretypiska referenser, skinnpaj och MC-gäng.

Kampen om Coramonde

Brian Daley

Originaltitel: The Doomfarers of Coramonde (1977)
Översättning: Bo Lange
Omslag: Doug Beekman
Tryck: Scandbook, Falun – 360 s

Äventyrsspel lovade de första åren en hel del böcker som inte blev av. Förutom Stephen Donaldssons tegelstensvolymer om Mordant’s nöd så gjorde de reklam för “Coramonde-böckerna”, plural. Den senare boken, även den 360 sidor lång, fick gissningsvis stryka på foten när det blev uppenbart att det inte gick ihop ekonomiskt. För att få plats ens på 360 sidor är “Kampen om Coramonde” otroligt komprimerad, inga tomma sidor och ingen egenreklam.

Det är lätt att se ned på mycket av den kioskfantasy som Drakar och Demoner-serien prånglade ut. Det är ytterst sällan några större litterära kvaliteter som eftersträvas, utan en lagom mix av action och snask. Ändå var detta serien som fick tusentals unga svenskar att läsa fantasy – på 80-talet publicerades väldigt lite annat i genren. “Kampen om Coramonde” är en av de böcker där mitt personliga exemplar är ordentligt slitet av omläsningar. Sannolikt hade den fått en mer omild behandling av en helt ny läsare såhär 40 år senare. “Kampen”, förresten – ursprungstiteln är “The Doomfarers of Coramonde” och i tidigt marknadsföringsmaterial så kallar Äventyrsspel den för “Striden om Coramonde”.

Kamp eller strid, handlingen är en variant på Mark Twains “En Yankee vid kung Arthurs hov” från 1889, d.v.s. ungefär “vad skulle hända om X hamnade i en fantasyvärld”. I det här fallet är X en amerikansk pansarbandvagn rakt ur Vietnamkriget, som helt nyligen hade slutat när boken kom ut på engelska 1977. Bandvagnen med besättning och fordonschefen Gil MacDonald behövs i Coramonde för att slåss med en drake och hjälpa prins Sprättbock återta tronen från storskurken Yardiff Bey och demonen Amon. En ganska konventionell historia alltså, men med väl avvägd blandning action, romantik och karaktärsutveckling. Om man läser en blurb på baksidan av boken eller på någon bokhandel online kan man lätt tro att striden med draken, fighten med Amon och återtagandet av den bortrövade häxan Gabrielle är själva huvudnumret i boken, men allt detta händer redan i första tredjedelen. Den första delen är också skriven fristående, och med ett högre tempo än resten. Upplägget är så ovanligt att det är lätt att misstänka att Daley brast i planeringen och egentligen hade tänkt skriva en kortare bok, men sen drabbades av Robert Jordan-effekten och skrev dubbelt så mycket till.

Boken gör också sitt bästa för att tilltala så kallade MÖPar, d.v.s. Militärt Överintresserade Personer, genom att i stor detalj beskriva vapen, rustningar och annan krigsmateriel, både medeltida och modern, samt vapenslag, manövrer o.s.v. I denna paradgren verkar det finnas ett faktafel eller mått av kreativ frihet – modellen av pansarbandvagn skrivs aldrig ut men med all säkerhet handlar det om en M113, vida använd och ikonisk vietnamkriget. I boken beskrivs den som driven av en “kraftig V8:a”, men M113 var tillverkad helt i aluminium för att hålla vikten nere (vilket nämns i boken) och klarade sig därför på en tvåtakts V6 diesel, en oerhört beskedlig motor för ett pansarfordon. Ingen stor grej men definitivt störande för bokens specifika målgrupp. En annan kreativ frihet är att 32a pansarregementet, som Gil och övriga soldater tillhör, var ett riktigt regemente, som dock inte stred i Vietnam. Som del av 3e pansardivisionen tillbringade de istället hela kalla kriget i europa, främst Tyskland, för att kunna möta en sovjetisk invasion.

Texten bär flera spår av sin tids trender och regler. T.ex. inleds varje kapitel med ett högtravande citat – bibeln, Shelley, Machiavelli, Byron, och en röst beskrivs som bärande “en svag nyans av sydlig negerdialekt”. Redan 1989 måste detta ha känts gammaldags respektive olämpligt. Gil Macdonald verkar själv ovanligt väl insatt i diktning av William Blake, inte vad man väntat sig av en ung soldat utan högskolepoäng utan mer sannolikt ett tecken på att författaren identifierar sig starkt med karaktären. Av någon anledning där skämtet förmodligen går mig förbi döper han också sin häst till Jeb Stuart. J.E.B. “Jeb” Stuart var visserligen general för kavalleriet under inbördeskriget, men stred för “fel” sida, d.v.s. sydstaterna, och Macdonald är från New York (precis som Daley, för övrigt). Lika tidstypiska är skildringarna av kvinnor och könsroller. De är, som i Fantayfredag #9, männens jämlikar på många sätt och speciellt så länge de är viktiga för handlingen. Samtliga kvinnor som får en framträdande roll är också undersköna, och blir så småningom hopparade med någon av de manliga huvudpersonerna. Kvinnor som är oviktiga för handlingen existerar knappt, eller blir behandlade som möbler.

Att boken är så oerhört amerikansk, med sina amerikanska karaktärer och många referenser till kanon av engelskspråkig litteratur, gör översättningen mer komplicerad. Flera dikter och sångtexter är inte översatta alls, och vissa referenser (“som ett slagträ av hickory”) blir onaturliga för en svensk läsare om man inte hela tiden tänker att det ska vara Gil Macdonalds tankevärld. Därför är det oerhört störande och opassande att Bo Lange valt att använda så mycket fornnordiska ord för krig och magi. En fantasymagiker är inte automatiskt en sejdkokerska som använder sig av galdrar. Det hade möjligen kunnat funka med Tolkien, men inte i Coramonde.

Brian Daley var på sitt sätt en föregångsfigur. Han jobbade oerhört mycket med vad som idag hade kallats extended universe – dels med rena mediakonverteringar, som t.ex. radioteaterversionen av Stjärnornas Krig-filmerna, men också med en lång bokserie baserad på Anime-serien Robotech och tre böcker om Han Solo. Han skrev också bokversionen av filmen Tron. Förmodligen hade han varit mer känd idag om han inte hade gått bort i cancer, 48 år gammal.

Omslag

Omslagsbilden är som vanligt helt orelaterad till boken och upphottad jämfört med originalet för att sälja i kiosk. Den är målad av Doug Beekman till en bok i Tjuvstaden-serien, “Beyond Sanctuary” av Janet Morris – omnämnd i Fantasyfredag #11. Såvitt jag kan se har den inte återanvänts varken till spel eller tidskrift, kanske för att den är så ogenerad. Stor & Liten hade säkerligen lägre tolerans för tuttar än för stora svarta svärd.

Läs istället

Även om jag tycker Kampen om Coramonde har stått sig hyfsat, med hänsyn till genre och tid, så finns det både bättre och modernare versioner av “oväntad tidsresa bakåt”. Mycket modern i tid och stil är “Rome, Sweet Rome”, av James Erwin. Ur-texten är en flash fiction skriven i ett forums kommentarsfält för att svara på frågan “skulle en bataljon marinsoldater med allt understöd kunna inta antikens Rom”. Något slutligt svar har ännu inte kommit, Warner Brothers köpte rättigheterna till den oavslutade berättelsen men har inte gjort någon film.
Bättre och avslutad men mindre modern är annars Connie Willis böcker om tidsresande historiker, framför allt “The Doomsday Book”. I den reser en doktorand vid Oxford University på 2000-talet tillbaka till pestens England för personliga historiestudier. Samtidigt drabbar en mystisk epidemi den moderna versionen av Oxford, och lämnar doktoranden utan stöd i några månader. En suverän bok som också vann samtliga priser när den gavs ut.