I maj 1989 blev Johan Anglemark ansvarig för bokserien efter Anders Blixt (Sinkadus #19). Mycket var redan på rull – Conan, Elric och Tjuvstaden-serierna hade många outgivna delar, och sen tidigare hade redaktionen valt fram minst två andra böcker som var utkommunicerade till kunderna och låg i olika stadier av produktion. Redaktörsbytet föranledde ändå att maj månad blev utan bok. Anglemark presenteras i Sinkan som “rollspelare sedan nio år tillbaka, 25 år gammal … särskilt intresserad av Irland, irländsk folkmusik, Kalle Anka och indoeuropeiska fornspråk”. Rollspelare sedan nio år tillbaka, d.v.s. sen 1980, är imponerande. Kan verkligen inte ha varit många 16-åringar som hittade engelskspråkiga rollspel innan Äventyrsspel drog igång. Jag är osäker på i vilken mån de över huvud taget fanns till försäljning i Sverige – möjligen fanns enstaka Dungeons & Dragons-material på den ursprungliga Tradition-butiken på Österlånggatan i Gamla Stan, eller via postorder från systerbolaget Hobby Games. Sannolikt var det fler svenskar som hittade en box på språkresan till England eller i USA. Hela historien om Äventyrsspel är på sätt och vis historien om hur Fredrik Malmberg hittade rollspel i USA och blev biten. Att gilla Kalle Anka och stå för det var säkert inga konstigheter för den genomsnittlige Sinkadus-läsaren, både med tanke på läsekretsens ålder och epoken, men sticker ut idag. Eller så är det främst för att denne läsare blivit äldre. Irland, folkmusik och fornspråk framstår däremot som ständigt heta bland fantasyläsarna.

Vita Vargens Öde

Originaltitel: The Weird of the White Wolf (1977)
Omslag: Michael Whelan
Översättning: Claes Persson
Tryck: Scandbook, Falun – 136 s

En kort volym, fyra noveller. Elric-novellerna är inte skrivna i kronologisk ordning utan ifyllda allt eftersom. Två av novellerna är de allra första som Moorcock skrev, sommaren och hösten 1961. Till skillnad från Conan så har de flesta novellerna dock en tydlig inbördes ordning. Denna ordning respekteras inte riktigt i Drakar och Demoner-serien, eftersom “The Weird of the White Wolf” egentligen kommer som bok tre, snarare än som bok två. “Weird” i betydelsen “öde” är för övrigt inget man ser speciellt ofta, men som det ibland kan vara i fantasy känns det naturligt för en nordbo – det är den engelska formen av det fornnordiska “Urðr”. Elrics öde blir också övertydligt i dessa noveller. De utspelar sig alltså efter att Elric seglat ett år på ödets hav. Kusin Yrkoon har tagit makten i Melnibonéernas stad Imrryr och Elric återvänder för att göra upp. Det slutar med att den som egentligen vinner är kaosets herre Aurioch och svärdet Stormbärare, som tar allt från Elric och som han ändå inte kan överge. Symboliken – att detta är en allegori över beroende – blir ännu tydligare för den som läst de internt kronologiskt tidigare men senare skrivna texterna där Elric använder droger för att överleva, Stormbärare är alltså bokstavligen bytet av ett beroende mot ett värre.

Förutom böckerna om Elric gjorde Moorcock en hel del annat, både som musiker och textförfattare. Hans mest kända samarbete är nog med bandet Hawkwind, som 1985 släppte en skiva baserad på berättelsen om Elric och där Moorcock skrivit en av låtarna. Idag känns den väldigt mild och glättig och inte alls som något som passar fantasylitteraturens största emo.

Som noterat ovan så var flera böcker redan i pipelinen när Johan Anglemark kom in i bilden, och denna var definitivt skickad till tryck. Den har nämligen massor med saknade ord och stavfel som Anglemark aldrig skulle ha släppt igenom. Den nye översättaren Claes Persson var troligen återigen någons kompis. Om det är samme Claes Persson som senare grundade sällskapsspelsbolaget Mindtwister – med spel som Ponder och Pentago – så var han 23 år gammal, och har inte bidragit mer till litteraturen än just med ett par Elric-översättningar. Kan inte ha varit lätt att få in en vettig text när motparten plötsligt försvinner.

Omslaget

Som konstaterat i Fantasyfredag #5 så pryder bilderna på Elric samtliga Drakar och Demoner-regelboxar. Här syns han i ett klassiskt grottkräl, på jakt efter de döda gudarnas bok bland apmänniskor och gastar. Whelan – född 1950 – är delvis pensionerad men gör fortfarande omslag till väl valda fantasyromaner, senast Brandon Sandersons “The Stormlight Archives”-serie.

Läs istället

Elric ge mig fortsatt uppfattningen om att numera vara av huvudsakligen akademiskt intresse och inte nån vidare nöjesläsning. Inget fel med det såklart – men för den som vill ha en nyskriven och underhållande bok med skurken som huvudperson så skulle jag istället föreslå Austin Grossmans “Soon I will be invincible”. Den beskriver superskurken Dr. Impossibles trettonde försök att ta över världen efter att återigen ha rymt ur fängelset. Austin är bror till Lev Grossman (The Magicians) och skriver inte riktigt lika bra, men ämnesvalet är mer passande. Eftersom Moorcock också stod för ett musiktips att lyssna på när man läser deppiga böcker om deppiga skurkar så kontrar jag med ett eget: The Kilimanjaro Darkjazz Ensembles cover på det amerikanska doom metal-bandet Saint Vitus låt “Patra”. Förhoppningsvis det mest pretentiösa denna blogg behöver komma med, nästa vecka blir det ett jämfotahopp tillbaka in i skräplitteraturen.