Det började i juni 1990, med en enkel fråga i Sinkadus #25:

Serietidningen Conan hade börjat ges ut i USA 1970, och 1974 fick den sällskap av tidskriften The Savage Sword of Conan som snabbt blev mycket mer populär än originalet. Skälet till att den senare gavs ut som tidskrift månadsvis snarare än som serietidning veckovis var att man på detta sätt kunde ducka “själv”-censuren ifrån The Comics Code Authority och fylla sidorna med blod. För övrigt bytte nyligen insomnade Mad Magazine utgivningstakt i samma veva just för att kunna fortsätta komma ut utan censur – idag är det väldigt märkligt att tänka sig en Mad i veckan. I Sverige gavs Conan ut som serietidning från och till mellan 1973 och 1985. De sista två åren gavs tidningen ut av Semic som hade tagit över Marvel i Sverige och fått med Savage Sword of Conan på köpet. 1987 flyttades Marvel-utgivningen till ett dedikerat dotterbolag, Satellitförlaget, och i januari 1990 nystartades serietidningen Conan.

Eftersom planeringen för tidningen skedde under “peak rollspel”, och eftersom Target Games hade en dominerande ställning inom både fantasy i allmänhet och Conan i synnerhet så föll det sig naturligt att sätta ihop ett samarbete. Det skadade säkert inte att delar av redaktionen för Conan-tidningen, Jerker Sojdelius och Henrik Nilsson (alias Henrik von Doom i Marvelsammanhang, och Henrik Hårdråde i Conan) var entusiastiska fantasy- och rollspelsentusiaster som direkt gjorde sig nyttiga för Target Games. Henrik översatte DoD-bok #25, “Det svarta svärdets bane”, och Jerker skrev material till DoD Krilloan-boxen. Senare jobbade båda två med Mutant R.Y.M.D. – Henrik med översättningar och Jerker med grafisk design. I Conan-tidningen, i januari 1990, så lottade de ut rollspel, bjöd på reklam och lade in tre “rollspelssidor” som idag antagligen skulle kallas för advertorials, alltså annonser förklädda till redaktionellt material.

I gengäld bjöd Target Games på produkter som vinster i tävlingar, de skickade ett gratisexemplar av Conan till Sinkadus-prenumeranter, och i Sinkadus #26 peppade Olle Sahlin också för samarbetet.

Conan-tidningen kom ut i fyra nummer under 1990, och rollspels-sidorna varierade oerhört i antal och innehåll mellan numren. Egenreklamen i #1 följdes av en förvånansvärt djuplodande fyrsidig beskrivning av magi i rollspel i #2, antagligen för djup för läsekretsen. Conan #3 växlar upp ännu mer, till fem sidor om hur man skapar en spelvärld skrivna av Abbe Cramér. Det var uppenbarligenför mycket, för i årets sista nummer är det bara en sida, om rollspelets miljö (alltså genre).

Rent allmänt svajar materialet oerhört i hur det träffar sin läsekrets – det dyker hela tiden upp djupdykningar in i regler eller små detaljer om rollspelandets historia (“GURPS är känt som ett spel som alla köper men ingen spelar”), sånt som säkert uppskattas av den som redan är frälst men måste skapat ordentligt huvudbry bland seriediggarna. Mer om detta när Fantasyfredag täcker nästa Conan-bok, #30.

Conan – Havens skräck

Originaltitel: Conan the Buccaneer (1971)
Översättning: Kerstin Kvisler
Omslag: Doug Beekman
Tryck: Aktietrykkeriet, 156s

I Fantasyfredag #20 nämnde Johan Anglemark att Target Games gav ut allt av Robert Howard, men ratade Lin Carter. Här slinker han trots allt igenom – “Havens skräck” är en roman (snarare än novellsamling) nyskriven 1971 av Carter och Sprague de Camp. Några grepp är nya för mig när det gäller Conan – till exempel dyker barbaren själv inte upp förrän i tredje kapitlet, och precis som i Robert Jordans Conan-roman är han inte heller huvudperson i alla delar. I övrigt är handlingen ungefär som vanligt – sköna kvinnor, onda trollkarlar, blodiga strider. Jag kan ana vad alla Conan-fantaster pratar om, det är lite fan fiction över det jämfört med Howards noveller.

Bokens originaltitel är Conan the Buccaneer. I en tidigare bok var Conan påstådd fribrytare, nu är han en istället en mycket specifik sorts pirat, nämligen en kapare verksam i västindien under 1700-talet. Order “buccaneer” kommer ifrån små hyddor kallade “boucanes” i vilka lokalbefolkningen torkade kött till “viande boucanée”. Som vanligt är det illa ställt med Conans faktiska piratverksamhet, han är huvudsakligen ute efter hämnd och plundrar inte någon oskyldig.

Conan – Havens skräck är den första boken som trycktes någon annanstans än Scandbook i Falun. Istället är det norska Aktietrykkeriet som fått chansen. Det verkar inte ha hjälpt dem, de gick omkull 2014 efter 130 års verksamhet.

Omslag

Omslaget är precis som på Conan Piraten gjort av Doug Beekman. Det verkar logiskt, kanske är det till och med Conan på bilden? Nej, trots att Beekman tecknat dussintals Conan-omslag är detta Cormac Mac Art. Cormac var en mytisk irländsk kung och hjältefigur, dock aldrig pirat. Robert E Howard tog myten och kokade ihop några egna noveller, och som vanligt med Howard blev vissa färdiga och andra inte. I Howards skepnad slår sig Cormac ihop med vikingar (därav skeppet) och ger sig ut och rövar i Kung Arthurs England. Novellerna samlades ihop, avslutades av andra och gavs ut 1973, och Andrew Offut (“Tjuvstaden”) skrev sen inte mindre än sex uppföljande romaner. Bilden är från den tredje, The Sign of the Moonbow, utgiven 1977 och till synes helt bortglömd idag. Den är så ointressant idag att informationen på Goodreads är felaktig, uppenbart maskinskrapad från ett antikvariat.

Läs istället

Omslagsbilden på drakskeppet gör det naturligt att rekommendera Robin Hobbs “The Liveship Traders”, om några familjer som lever på att frakta varor i skepp med eget medvetande. Utan att ge allt för många spoilers finns det mer än en sorts drakskepp. Förutom drakarna bjuder böckerna också, precis som hos Conan, på pirater, slavar och magi. Däremot är huvudpersonen en ung kvinna som försöker hitta sin egen väg. Nåt har ändå hänt på 60 år.