Fantasyfredag: Replicon, prishöjningar och #24 Svärd och svartkonst

Denna helg har fantastik-kongressen Replicon hållits i Västerås. På programmet: en paneldebatt om Äventyrsspels romanutgivning (sic!). “Under slutet av 80-talet och början av 90-talet gav Äventyrsspel ut en serie fantasyromaner. Dessa blev en inkörsport till fantastiken för en hel generation och något många av oss minns med värme. En panel om böckerna som gavs ut, översättandet av dem och de där smaskiga detaljerna vi vill veta.”. Panelister: Johan Anglemark, Anders Blixt, Pär Åkerman och Steampunk-författaren Mattias Kuldkepp, Moderator Karl-Johan Norén.

Fantasyfredag var förvarnad men kunde inte delta. Vad är väl en bal på slottet? Förhoppningsvis finns det en inspelning någonstans, eller åtminstone någon med gott minne som fått med sig en eller annan smaskig detalj. Mellan Fandrakes bok om Äventyrsspel (och den om Mutant), Paret Linder Krauklis “Finna dolda ting”, Magnus Dahls Sinkadusmåndagintervjun med Johan Anglemark i Catahya, motsvarande intervju i Fantasyfredag #20, Anders Blixts “En hamnarbetare minns” och hans kommentarer här på bloggen, och efter de tjugo år av grävande som gjorts på gamla rollspel.nu-forumet så kan man tro att åtminstone det allra smaskigaste är framgrävt. Inför starten av denna blogg kontaktade Fantasyfredag Adam Savages Tested för att be om en mythbusting av en de allra smaskigaste historierna i boken om Äventyrsspel, nämligen påståendet att Lucasfilm skulle ha lånat ut en screen-used Darth Vader-kostym och att den skulle ha spytts ned på en svensexa och sen kastats. Tyvärr åtog sig inte firma Savage, Giertz & Chan detta gräv, men kanske vet nån läsare mer.

Åter till 1990, och Sinkadus #26 där typsnittet nu har bytts ut mot ett lite mer futuristiskt och matchande det nya svarta, d.v.s. Mutant. Nytt, eller snarare avvikande, är också att i reklampuffen för “Svärd och svartkonst” är det antalet tryckta sidor som skrivs ut, istället för som på alla andra böcker antalet sidor oavsett tryck eller inte. Redan på puffen efter, för “Svarta svärdets bane”, återkommer det vanliga uppblåsandet. Priset är som tidigare för böcker på 200 sidor eller färre angivet till 35:-, vilket också är vad som står både på bokens framsida och baksida. Det är däremot inte vad jag betalade på Tradition, där priset lokalt hade höjts till 39:-. Sverige hade år 1990 en inflation på över 10%, vilket kan ha bidragit till de aggressiva prishöjningarna.

24-back

Svärd och svartkonst

Fritz Leiber

Översättning: Fredrik Ström
Omslag: Michael Whelan
Tryck: Scandbook AB, Falun – 192 s

24-big

Fafhrd och Gråkatt skapades ursprungligen av Leibers vän Harry Otto Fischer, och var baserade på Leiber (Fafhrd) och Fischer (Gråkatt) själva. Första novellen kom ut 1939, och Leiber publicerade ett fåtal ytterligare noveller som samlades upp i bokform 1957. Samma sporadiska takt höll i sig till 1968, när Ace books började ge ut allt material och Leiber också skrev en stor mängd nytt för att binda ihop texten. Denna “första” bok är alltså huvudsakligen skriven 1970.

Samma datum gäller för förordet, och det ger en tydlig idé om hur oformad fantasygenren var även då, Fafhrd och Gråkatt förklaras vara skickligare med klingorna än “Cyrano de Bergerac, Scar Gordon, Conan, John Carter, D’Artagnan, Brandoch Daha och Anra Devadoris”. De tre mest välkända referenserna är alltså från 1897, 1912 och 1932, och bara en av dem tillhör fantasygenren. Brandoch Daha återfinns i Eric Rücker Eddisons “The worm Ouroboros” från 1922, en relativt okänd tidig protofantasy-bok, idag mest omnämnd för att Tolkien läst den. Scar Gordon är huvudpersonen i Robert Heinleins Science Fantasy “Glory Road” från 1963. Anra Devadoris är en annan av Leibers fäktmästare, ur Fafhrd och Gråkatts värld.

Reklampuffen i Sinkadus #26 beskriver innehållet i “Svärd och Svartkonst” som “fyra noveller av varierande längd”. För att få det till fyra så har “förspelet”, en och en halv sida bakgrund, räknats in. Även i övrigt stämmer det att längden är mycket varierande – en komplikation när man läser en samling noveller och romaner skrivna i oordning är att det övergripande tempot blir svårkontrollerat. Den första novellen, om hur Fafhrd lämnar sitt barndomshem, är betydligt längre de två andra och har därmed också ett lägre berättartempo. Varför inte lägga novell #2, om Gråkatts ungdom, först? Nog för att upplösningen i den första novellen, där Fafhrd utkämpar en svärdsduell på skidor, och dödar sina första fiender ur bakhåll, med hugg i ryggen, är bland det bästa i hela Lankhmar-serien.

Den sista novellen, där Fafhrd och Gråkatt äntligen möts, introducerar också staden Lankhmar. Det är slående hur inflytelserik Leiber var, bland mycket annat var han ensam ansvarig för tropen “Tjuvarnas gille”, och hur mycket Terry Pratchett parodierar Lankhmar i synnerhet snarare än fantasy i allmänhet. För den som läser fantasy är detta en referens att förhålla sig till.

deviltry

Omslag

Det ursprungliga omslaget till Ace books utgåva från 1970 är tecknat av Jeff (senare Catherine) Jones och det vänligaste man kan säga om det är antagligen att det är väldigt tidstypiskt. Michael Whelan var fortfarande bara 20 år gammal vid tillfället och hade ännu inte nått sin senare gigant-status som omslagstecknare. 1977 var han däremot stor nog att få ta över Swords-serien, och han gjorde då omslaget till novellsamlingen “Swords and ice magic” som Target Games flyttade fem böcker bakåt i serien.

whelan_swords

Läs istället

Jag tror mig, enbart baserat på känsla och utan egentliga bevis, ha läst varenda ord som står i tidskriften Sinkadus, speciellt de mellan #8 och #38. Det fanns helt enkelt inte så mycket annat att göra innan Internet och kabel-TV. Ändå visade en lusläsning av #26 inför detta blogginlägg att det i brevspalten finns boktips för Science Fiction-worldbuilding från Anders Blixt som verkar gått oupptäckta förbi tidigare. Det är ett svar på Åke Eldbergs artikel om hur man skapar nya spelvärldar till Stjärnornas Krig-Rollspelet, där han rekommenderar Larry Nivens “Known Space” (1964-2012), Frank Herberts “Dune” (1965) och C J Cherryhs “Chanur”-böcker (1981-1992). Vad tyckte då Anders att man skulle läsa som ytterligare komplettering, sensommaren 1990?

  • Brian Stablefords sex böcker om rymdskeppet “Hooded Swan” från 1974
  • Asimovs stiftelsetrilogi (1942-1950) – absolut inte några andra delar, men gärna Pebble in the sky från 1950
  • Gordon Dicksons fem böcker i “Childe”-cykeln (1959-1984)
  • Julian Mays fyra böcker i “Pliocene exile”-sagan (1981-1987)
  • Robert Heinleins Between Planets (1951), Citizen of the galaxy (1952), och Friday (1982)
  • Øyvind Myhres “Snøen på Nix Olympica” (1975) och Edmund Hamiltons “The weapon from beyond” (1967)

Att bedöma dessa böckers litterära kvalitet är knappast relevant, och deras lämplighet som grundmaterial för att lära sig worldbuilding har jag inte hybris nog att ifrågasätta med tanke på vilket håll rekommendationerna kommer ifrån. Tjugofyra lästips alltså, och nästa vecka blir det fler.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s