Tempelguldet

Fred Saberhagen

Originaltitel: The Second Book of Swords (1983)
Översättning: Joakim Svahn
Omslag: David Martin
Tryck: Broudard et Taupin/Polex Int. – 256 s

Det känns väldigt skönt att läsa en vanlig, för att inte säga ordinär, välskriven, och hyfsat modern fantasyroman igen efter en katastrof och två novellsamlingar. Saberhagen är uppenbart kompetent som författare och berättar en relativt rak och tydlig historia. Ben, kraftkarlen från första boken, har rymt från (snarare än till) cirkusen och istället blivit inhyrd för att gräva ned en enorm skatt. Han inser gradvis att han kommer bli offer för den gamla klyschan om att “ingen levande vet var skatten är gömd” och tvingas till handling. Efter att med knapp nöd ha flytt så samlas han ihop med ett gäng andra äventyrare, inklusive Mark från förra boken, för att göra ett försök att hämta tillbaka skatten. Det hela tar så småningom formen av ett klassiskt grottkräl – ett kärnparti med åtta karaktärer varav tre magiker (en troligen dubbelklassad), tre krigare, en tjuv och en utbygdsjägare ger sig ned i underjorden efter skatten. Krälet tar ganska precis upp andra halvan av boken, och kräver tre (3) separata Deus ex Machina för att gå ihop.

Av de tolv magiska svärden som böckerna fått sin originaltitel ifrån dyker ungefär hälften upp i denna bok. Deras krafter verkar väldigt typiska för vad man kan vänta sig av de nyckfulla gudar som råder i världen – vissa rimliga och oerhört kraftfulla, andra av mycket tveksam praktisk nytta. Ta till exemplet svärdet Drakskära, vars kraft är att kunna dräpa drakar med lätthet. Väldigt klassiskt ur-fantasy, men hur ofta behöver man egentligen ett specifikt drakdödande svärd när det finns minst två andra svärd som ger rent allmän stridsförmåga, och ett halvdussin som ger makt över människor? Ett annat svärd med ganska oklart värde är Stenklyvaren, som kan skära i sten som om det vore smör. Det kommer väl till pass för att rädda huvudpersonerna ur knipa, men det är väldigt lätt att misstänka att just det är den enda förklaring som finns att finna till svärdets kraft. En fördel med att skriva SF och fantasy är att det när som helst går att hitta på nya magiska prylar och superkrafter som löser karaktärernas omedelbara problem, men det verkar lite väl lättjefullt att kasta in det på sista sidan som svar på “hur kommer vi nu upp ur den här extremt djupa grottan”.

Det var ett tag sedan Fantasyfredag pratade om böckerna som objekt. Det är också ett tag sedan en bok var så uppenbart fulländad i sin form som denna, och med fulländad menas kompakt och välfylld. Det finns inte en enda sida som inte är helt fullmatad med text, utom baksidan av försättsbladet som gör att boken kan börja på en sida med udda sidnummer. Det är inte uppenbart att det hela var med avsikt, copy fitting för att utnyttja bladen till fullo verkar ha varit en syssla som överlag utgått i senare halvan av Drakar och Demoner-serien, men det är ändå värt att uppskatta när det nu dyker upp.

Som vanligt har Fantasyfredag också läst åtminstone delar av boken sida med sida med den engelska originaltexten. Det är inget större fel på översättningen, men det märks att Joakim Svahn inte gjorde det onödigt svårt för sig. Jämför originalet:

“The trooper who had just spoken had by some legerdemain already gotten a filled mug in his hand. […] I bet the cave’s changed a lot since he first started hiding Temple treasure in it.”

med översättningen:

“Krigaren som hade talat med dem hade nu fått sin mugg fylld. […] grottorna har ändrats en hel del sedan han började gömma guldet här nere.” (sid 193)

Med förståelse och hänsyn inför den tidspress som Svahn säkerligen jobbade under, och den knappa lön han fick för sitt jobb, så undrar jag ändå hur man som översättare både kan ducka för ordet “legerdemain” – som med fördel skulle kunna bli fingerfärdigt eller flinkt – och missa ett så uppenbart tillfälle att stoppa in bokens titel i löptexten: “sedan han började gömma tempelguldet här nere”. Kanske hade Svahn inte fått den planerade titeln när han gjorde översättningen. Titeln är förresten väl vald – den beskriver bokens innehåll på ett sätt som originalets “The Second Book of Swords” verkligen inte gör. Man får vara glad att Saberhagen inte hade lika strikta regler som Tolkien när det gällde översättningarnas utförande.

Omslag

Omslaget är från andra utgåvan av “Thieves Guild” från amerikanska Gamelords, ett fristående fantasyrollspel från 1980. Andra och sista utgåvan kom ut 1984. David Martin (en av minst fyra illustratörer med detta namn) jobbade huvudsakligen åt TSR under perioden, men hann uppenbarligen med lite annat också.

Det är ett ganska stort steg från oljemålningarna av Frazetta till Martins platta och grafiska stil – som något ur en serietidning, utom att det ser ut att vara gjort i akryl eller möjligen med airbrush, snarare än i färglagd tusch. Bilden är inte så dum som omslag jämfört med många som efterhandsvalts till Drakar och Demoner-serien, den stämmer väldigt väl med Saberhagens beskrivningar av det underjordiska templets skattkammare. Dessutom var den garanterat billig, det borde inte ens vara någon omöjlighet att ha råd med originalet för den som lyckas spåra upp det. Ser man till Äventyrsspels omslagsval så var den till och med gratis, eftersom de redan hade använt bilden till det rollspelsoberoende spelhjälpmedlet “Stadsintermezzon” 1988. Där kan den omöjligen ha passat lika bra, speciellt eftersom det andra spelhjälpmedlet hette just “Skattkammaren”…

Läs istället

Även om Saberhagens svärd-böcker är trevliga och än idag fungerar för den som vill ha nåt lättsmält och snabbt glömt, så är de mil ifrån påståendet om “enbart klassiker”. Den uppenbara fantasyklassikern om en skattjakt är naturligtvis “Bilbo, eller bort och hem igen”. Eftersom hundra procent av denna bloggs läsare torde ha läst boken och sett tre orimligt långa filmer med samma namn behövs något antingen nyare eller mer obskyrt. En bit på vägen är Martha Wells “City of Bones” från 1995, som dock lägger en hel del tid och energi på worldbuilding innan den ger sig på själva skattjakten. Desto mer obskyr och skattjaktsfokuserad är  Lee Gaiteris “Below” från 2017, en bok som påstås vara inspirerad av grottkrälsspelet “Rogue” och dess många uppföljare (Moria, Angband, Nethack, …) och definitivt har samma humor och kärlek för meta-skämt.

 

Conan Barbaren, skapad tidigt 1930-tal, är ungefär tjugo år äldre än James Bond. På ytan kan de verka extremt olika men man behöver inte gräva speciellt djupt för att hitta gemensamma nämnare: båda är samma klassiska ultramaskulina arketyp, en handlingskraftig ensamvarg, bra på att slåss, beundrad av andra män, oemotståndlig för kvinnor. Sean Connery är dessutom på centimetern lika lång som Arnold Schwarzenegger och tävlade också i bodybuilding.

Bonds många brudar har blivit ett eget forskningsområde (med två miljoner sökträffar på “bond girls”) och har sin egen arketyp – sällan några troféer, utan aktiva, farliga och oberoende, ofta i någon stats tjänst som spioner eller lönnmördare, gärna ointresserade av andra män. Stieg Larssons Lisbeth Salander är definitivt en Bond-brud, kanske skulle hon till och med varit en Bond om det inte var för hennes oförklarliga dragning till Blomqvist/Larsson. Conan-bruden, däremot, verkar än så länge ha fått begränsad uppmärksamhet. Novellerna är visserligen späckade med halvnakna slavinnor, tjänstekvinnor och andra kringfigurer, men precis som med Bond har Conan ofta ett litet fåtal namngivna motparter. Låt oss därför titta närmre på några av Conans många kärlekar.

Där Bond har en modernt diversifierad smak har Conan i stort sett bara en typ – liljevita kvinnor, enligt Howards allmängiltiga paroll “ju blekare desto bättre”, alltid vackra,  slanka, och storbystade, ofta långa, exotiskt mörkhåriga och mörkögda. I övrigt är de ganska precis som Bonds brudar – självständiga, farliga och ouppnåeliga. Ett utmärkt första exempel är den khorajanska prinsessan Yasmela, hon som går ut på gatan med en befallning från guden Mitra att upphöja den första man hon träffar till general över sina arméer. Naturligtvis är det så hon träffar Conan, och förutom att ha vit hy och svart hår så är hon något atypisk i att hennes kungliga ställning gör att hon i praktiken är ouppnåelig till och med för honom.

Ingen sammanställning av Conan-brudar kan göras utan att nämna Red Sonja. Visserligen är hon tekniskt sett inte en Conan-brud, Howard skrev den ursprungliga Sonya som huvudpersonen i en egen novell – inte ens en fantasynovell utan en historisk sådan. Den utspelar sig i Ottomanska riket runt belägringen av Wien 1529 och Sonya har både svärd och pistoler, men redan 1972 stoppade Marvel in henne i Conans universum. Hon passar hur som helst perfekt på arketypen – farlig, vacker, självständig, och efter en våldtäkt som ung (något som drabbat flera andra Conan-brudar) har hon fått övernaturlig styrka och vapenskicklighet på villkor att hon inte ligger med en man förrän han besegrat henne i strid.

Shemiten Bêlit från “Svarta kustens drottning” är karakteristiskt blek, slank och storbystad med mörka ögon och svart hår. Dessutom är hon en brutal och ökänd piratkapten, som leder sina män i strid och plundring – “den vildaste hondjävul som gått ohängd”. Hon möter Conan med draget svärd när han nedgjort hennes piratbesättning, men blir naturligtvis så förälskad att hon lägger ned vapnen. Inte nog med att det är hon som lär Conan allt han kan om sjömanskap och livet som pirat, dessutom stiger hon upp från graven för att skydda honom. Hon är också en av två Conan-brudar som fått en egen wikipedia-sida.

Den sista Conan-bruden som Howard skrev, Valeria av det röda brödraskapet, är kanske den mest uppmärksammade. Förutom en egen wikipediasida har hon också fått låna ut sitt namn till den kvinnliga huvudpersonen i 1982 års film. Naturligtvis är hon lång, vacker, blek, storbystad och vapenskicklig, men undantagsvis är hon också blond. Kanske var det därför hon blev inlånad till filmen – de flesta av film-Valerias attribut förutom namnet och det blonda håret är snarare från Bêlit. Hollywood letade också fram en lämpligt lång och vältränad blondin, svenskättlingen och dansaren Sandahl Bergman. Fundera ett ögonblick på hur ni skulle ställa upp henne och Arnold för marknadsföringsbilder. Kanske såhär?

Visst, såna bilder producerades uppenbarligen, men Dino de Laurentiis och Universal ville också ha bilder som var lite mer “bakom kulissen”, något som visade de två huvudrollsinnehavarna som de brukar se ut. Bergman var dansare, så hon kunde väldigt naturligt ha trikåer, och vad kan vara mer självklart än att låta Arnold visa musklerna?

Robert Howard hade förmodligen varit nöjd.

Conan härskaren

Robert E. Howard

Originaltitel: Conan the Conqueror (1967)
Översättning: Magnus Eriksson
Omslag: Maren
Tryck: Brodard et Taupin/Polex Int. – 221 s

Conan härskaren är den enda roman om Conan som Robert Howard skrev i sin livstid. Den är uppenbart baserad på sista novellen i förra boken, “Det röda citadellet”, och precis som där är Conan kung, blir lurad och tillfångatagen genom onda trollkonster, och hamnar i en unken fängelsehåla. Där möter han ännu en Conan-brud, Zenobia, som är – just det – slank och blek med svart hår och mörka ögon. Hon har sett Conan tidigare och blivit kär vid första ögonkastet och befriar hon honom därför ur sina kedjor samt visar gott omdöme genom att ge honom en rejäl dolk som avskedspresent. Under tiden har Valerius blivit kung i Aquilonien, och Conan kan inte omedelbart gå till direktanfall. Istället ger han sig ut på diverse äventyr, dödar jätteormar, friger fängslade damer et cetera, och ger på så sätt Valerius chansen att göra sig impopulär hos allmogen när han härskar med järnhand. I sista kapitlet leder Conan en armé mot Valerius och hans allierades övermäktiga trupper, men det egentliga avgörandet sker på magisk väg och Conan kan återta tronen.

Det är egentligen tveksamt om allt detta hade behövt över två hundra sidor, och i ärlighetens namn bläddrade Fantasyfredag ganska snabbt igenom några av sekvenserna med Conan i exil. Kanske gick det hela hem bättre när verket kom ut som följetong i fem delar, snarare som en enda bok – det hjälper läsaren att hålla sig hungrig och på tå.

Omslag

Mariano Pérez Clemente, alias Maren, är bror till fantasyillustratören Sanjulian vars verk redan synts till i Drakar och Demoner-serien. Av sin bror lånade Maren kompositionen till denna bild, från omslaget på Eerie Magazine #135, utgivet 1982 (men illustrationen var från 1979). Det enda som behövdes var att uppdatera ansiktsdragen på barbaren. Fantasyfredag har trots intensivt sökande inte kunnat hitta vad Maren hade för uppdragsgivare till omslaget – om det var något till filmen eller helt orelaterad renommésnyltning.

Förutom Target Games verkar bilden bara ha använts på ett annat ställe, på den serbiska serietidningen Stripoteke #4, 1982 (Konan! Hulk!). Den som vet mer får gärna berätta. Mer kuriosa är att Johan Anglemark fortfarande minns att bilden var mer än 1 MB stor när han fick den skickad till sig, “nästan en hel diskett” – den största bild han då hade sett.

Läs istället

Eftersom vi nu skiljs från både Conan och Arnold kan det vara värt att påminna om deras respektive storheter snarare än att konstatera att tiden på många sätt sprungit ifrån dem. Det är oerhört tveksamt om de många förbättringsförsök som gjorts med åren har producerat bättre barbarhistorier än Howards ursprungliga, trots deras många skönhetsfläckar. Passa därför på att läsa de ursprungliga eller återställda Conan-novellerna och originalromanen “The Hour of the Dragon” som “Conan härskaren” är baserad på. I många fall är det gratis, Project Gutenberg tillhandahåller flera av dem där Copyright inte har förnyats. Som bonus finns de fantastiskt pulpiga omslagen till Weird Magazine publicerade.

När det gäller Arnold så är han nu gammal nog att hans samtida börjar gå bort, och särskilt hände detta hans bästa vän Franco Columbu häromveckan. Sorgligt, men Arnold grävde åtminstone fram detta fantastiska fotoalbum på dem båda. Som en hyllning till både Arnold och Franco, se (eller se om) dokumentären Pumping Iron från 1977, och tänk er att denn dryge, haschrökande snorvalp några år senare skulle vara filmstjärna, miljardär, ingift i familjen Kennedy, guvernör. Ett levande bevis på att pennan är mäktigare än svärdet.

Äntligen kommer vi till den ursprungligaste delen av Fafhrd och Gråkatts berättelser – den som skrevs av Harry Fischer, snarare än Fritz Leiber. Fischer uppfann de två hjältarna i ett brev till Leiber och efter en kort brevväxling började de sedan på var sin novell om dem. Fischer skrev sedan tio tusen ord av novellen “The Lords of Quarmall”, som Leiber fick avsluta, och passade då på att basera de två hjältarnas fysiska beskrivningar på dem själva. Leiber lånade i gengäld förvånansvärt mycket av handlingen i sin första novell, “Two Sought Adventure” från en relativt okänd text av Cervantes. Det blev så småningom ungefär 15 noveller, och Ace Books bestämde sig 1968 för att alltihop – vilket på ett mycket Heisenbergskt sätt mer än  dubblerade textmaterialet. Vid publiceringen hamnade “Quarmall” i den sista novellen i denna bok, och när utgivningsordningen klarnade några år senare blev “Svärd mot trolldom” den fjärde boken i serien.

Svärd mot trolldom

Fritz Leiber

Originaltitel: Swords Against Wizardry (1968)
Översättning: Fredrik Ström
Omslag: Frank Frazetta
Tryck: Brodard et Taupin/Polex Int, 219s

Som vanligt är antalet noveller (fyra) något vilseledande – den första novellen är mycket kort och uppenbart nyskriven som en kappa för att binda ihop de tre övriga novellerna. Den har onekligen ett kul grepp – bokstavligen, Fafhrd och Gråkatt hamnar i bakhåll i en sierskas tält och Fafhrd lyfter då hela tältet ur marken och använder det först som vapen och sedan som distraktion för att kunna fly. Flykten går upp i Fafhrds hemtrakter, upp på det kalla berget Stjärnpiren, för att hämta en legendarisk skatt. Efter några (typiska) förvecklingar beger de sig hemåt med en påse magiska juveler som är osynliga dagtid men glimmar fantastiskt nattetid. De hamnar typiskt nog i luven på varandra och gör slut ett tag, men gratulerar åtminstone varandra till att vara Lankhmars två skickligaste tjuvar. I en vändning som antagligen framstod som progressiv när novellen skriven 1968 blir de bestulna av Lankhmars kvinnliga tjuvar, som dessutom är lesbiska. Tyvärr har upplägget inte åldrats så väl, jag tror det hela avser att driva med stereotypen av den misogyna och macho fantasyhjälten, men som det heter numera, “not like this”.

Till sist då Quarmall. I Fredrik Ströms översättning är det svårt att säga om det är någon större skillnad på prosan, och hur som helst har Fritz Leiber avslutat och skrivit om den. Frågan är om det är Leiber eller Fischer som passat ihop novellerna så att Fafhrd och Gråkatt både är ovänner och ovetande om att även den andre är i Quarmall när novellen börjar. De tjänar var sin av Quarmalls härskares söner och räddar var sin kvinnlig slav från tortyr innan de träffas i ett avgörande möte. Novellen är lång, till och med mycket lång, och oavsett vems felet är så är den inte alls driven nog att kunna bära upp längden. Kanske var Leiber ovillig att redigera denna urtext allt för hårt när han avslutade den trettio år efter att den påbörjats. Eftersom nästa (femte) del i serien är en roman snarare än en novellsamling blir det intressant att se om Leiber klarar att hålla ångan upp när han har egen och fullständig kontroll.

Omslag

Frank Frazetta målade “Egyptian Queen” till omslaget på serietidningen “Eerie” #23, sommaren 1969, eftersom den innehöll en skräckhistoria om en egyptisk trollkvinnas försök att bli odödlig. Bland alla hans mästerverk är detta kanske det främsta, han överträffade sig själv med ljuset, färgerna, kompositionen. Uppenbarligen finns det andra som tycker samma sak, Frazettas familj sålde oljemålningen under våren 2019 för drygt fem miljoner dollar, ett rekord både när det gäller fantasykonst och konst från serietidningar. Givetvis var Frazettas eget rekord som slogs, en annan av hans omslagsmålningar sålde året innan för nästan två miljoner dollar.

Det framstår som ganska anmärkningsvärt, såhär i efterhand, att Äventyrsspel så sent som 1992 kunde använda vad som redan då var ikoniska och välkända bilder inom fantasygenren till vad som måste ha varit ett mycket överkomligt pris. Kanske var det för att genren var förhållandevis ung och outvecklad, i andra fall kanske priset var mindre överkomligt men motiverades med att det handlade om kampanjboxen till något rollspel som sen kunde återanvändas. Det är också möjligt att själva användningsområdet, bokomslag och dessutom i översättning och liten upplaga, sänkte priset något. Slutligen är det möjligt att detta var något som hade köpts in sen innan, när det fortfarande fanns pengar till genrens bästa, men som av någon anledning hade blivit över och inte använts.

Detta är det sista Frazetta-omslaget i Drakar och Demoner-serien och ett av få omslag i andra halvan av utgivningen målat av någon så känd och framstående, med ett sånt öga för färg och detaljer. När det gäller omslagsdesign för böcker är det trots allt inte detaljrikedom som vinner priser, utan stilrenhet och igenkänningsbarhet, att få läsaren att minnas omslaget även vid en skymt på långt håll. Tänk t.ex. på de svävande ögonen mot en mörkblå himmel på “The Great Gatsby” eller den röda silhuetten med skärmmössa på “Catch-22”. Gatsby fyller hundra om några år, men designprinciperna är desamma. Med det sagt så var originalomslaget till Ace Books pocketutgåva från 1968 inte det minsta stilrent, och inte heller är det uppenbart bara på bilden att det är en fantasybok det handlar om. Med tanke på typsnitt och titel så gick kanske budskapet hem ändå.

Läs istället

Fördelen med att ge ut klassiker är att man delvis kan abdikera urvalsansvaret. Klassiker är klassiker, vare sig vi vill det eller inte. Lankhmar är något varje fantasyförfattare och dito fan ofrånkomligen måste förhålla sig till. Det är ont om moderna verk som har hunnit ha samma extrema inflytande på genren, men det finns några kandidater. Flera av dem har redan gått åt som tips i tidigare fantasyfredagar, och då inte alltid för att de är klassiker utan också för att de är extremt läsvärda. En bok vars läsvärde är mer osäkert men vars klassikerstatus är grundmurad är Raymond Feists “Magician” från 1982, och Feist försäkrade sig om dess inflytande genom att skriva 30 uppföljare. Förutom att vara intressant för Fantasyfredags läsare för sin klassikerstatus och potentialen att gräva ned sig i en gigantisk bokserie har den också en rollspelskoppling – Feist och hans universitetsvänner skapade ursprungligen världen Midkemia som en setting till ett alternativt rollspel som skulle konkurrera med Dungeons & Dragons.

För den som vill snabbspola genom de 30 romanerna kan jag rekommendera att istället hoppa in på bok nio, “Shadow of a Dark Queen” som med framgång stulit sitt upplägg från andravärldskrigsfilmen “The Dirty Dozen” – huvudpersonerna blir misstagna för att vara brottslingar, skenavrättade, och sen skickade på ett självmordsuppdrag…

Krigsfurstens Rike

Peter Morwood

Originaltitel: The Warlord’s Domain (1989)
Omslag: Sanjulian (Sic! – egentligen Ken Kelly)
Översättning: Magnus Eriksson
Tryck: Brodard et Taupin/Polex Int., 249 s

Fjärde och sista boken i krönikan om klanfursten Aldric Talvalin, även om Aldric inledningsvis får en något mer tillbakadragen roll i denna bok än i de tidigare. Fantasyfredag hade av någon anledning missat denna fjärde bok när det begav sig, och läste de första tre böckerna som en trilogi. En av reflektionerna vid denna första läsning var därför “typiskt, bokserier blir alltid längre och längre för varje bok”. En faktakoll visar att det inte är så, den första boken är med knapp marginal den längsta men alla fyra är av liknande längd, denna sista bok känns bara längst eftersom det inte händer speciellt mycket intressant de första 150 sidorna. Kanske är det bara att det som händer inte har någon uppenbar orsak, eller inte formar något sammanhang.

Låt oss i korthet begrunda handlingen. Kung Rynert av Alba skickar utan uppenbara skäl ninjor, förlåt, “Taulathin” för att lönnmörda Aldric. Därefter dör han av en tidigare okänd sjukdom. Aldrics ärkefiende, Kommissarie Voord i hemliga polisen, tar över krigsherrens tron i Drakkesborg och skickar sina egna ninjor, förlåt, “Taulathin”, för att hämta Aldric – oskadd. Därefter blir han handlingsförlamad av en ondsint besvärjelse som ger honom fruktansvärda smärtor. Medan Voord får läkarvård och torterar diverse hejdukar smyger Aldric och Tehal Kyrin in i staden för att stjäla krigsherrens juvel, med en kort paus för att göra en akut blindtarmsoperation (!) på Voords läkares dotter (?!). Efter att ha växlat till sig enorma summor pengar och gått på teater blir Aldric tillfångatagen, våldtagen, fritagen (av Voords läkare) och tar sedan livet av sig för att förhindra en demon från att komma lös. I en helt onödig deus ex machina återupplivas han (som pacifist) av en dit-teleporterad Gemmel.

Tyvärr fyller denna handling ut 250 sidor, inte genom noggranna karaktärsstudier, ständiga förvecklingar, katt- och råtta lekar eller liknande, utan bara genom stora mängder utfyllnad. Mellan första och fjärde boken verkar Peter Morwood fullständigt ha glömt hur man skriver effektivt och drivet – han borde kanske ha använt fler av Dan Browns attribut än bara det torftiga språket. Någon med extremt mycket tid över skulle kanske kunna redigera fram en medioker bok ur materialet, men enklast är nog att hålla sig lyckligt ovetande. Till Äventyrsspels försvar så gavs Krigsfurstens rike inte ut förrän ett halvår efter den svenska utgåvan av Klanfursten, så de hade ingen orsak att ana oråd.

Boken påannonserades i Sinkadus #34, januari 1992; i övrigt är tidningen helt ren på litterära referenser. Trots att det nya svarta vintern 1991-1992 var rollspelet Kult, fött ur bland annat Clive Barkers böcker och filmer, så kan jag inte påminna mig att ha sett någon läslista eller liknande i Sinkadus. Det kanske dyker upp i något av de sista numren.

Omslag

Stressen på Äventyrsspel förlag märks även i produkterna. Försättsbladet anger att omslaget är tecknat av Sanjulian, som gjorde omslaget till #37, “Den onda juvelen”. Den som har läst tidigare Fantasyfredagar är förhoppningsvis nu så nära bekant med gamla fantasytecknares stilar att de ser att det inte kan stämma – det är helt fel stil för Sanjulian men ser bekant ut. I själva verket är det såklart vår gamle vän Ken Kelly som varit i farten igen. Originalet är bara lite beskuret i topp och botten, men det räckte alltså för att bli av med signaturen och beröva Kelly sin cred i tjugofem år. Det skulle vara intressant att veta om han någonsin fick royalties eller om även de gick till Sanjulian.

Bilden är ursprungligen avsedd till Sharon Greens “The Warrior Enchained” från 1983, andra delen i Terrillian-serien. När man ser den är det lätt att tro att det handlar om en krigare i kedjor, men vad jag kan förstå är det snarare en mer traditionell historia: flicka möter pojke, pojke tar flicka tillfånga och nyttjar henne som sexslav, flicka blir kär i pojke. Riktig kiosklitteratur, alltså – även om George R R Martin skulle nickat igenkännande. Plus för att bilden åtminstone har lite koppling till boken, Aldric och andra muskliga män tillbringar en hel del tid med att vara fastkedjade.

Läs istället

Bästa sättet att läsa Klanfursten-serien är nog egentligen att bara läsa den allra första boken och ingenting mer. Näst bäst är att läsa de tre första böckerna, och klart sämst är att läsa hela sviten. Den som vill läsa något helt annat men nära besläktat kan med fördel titta närmare på Sebastian de Castells serie Greatcoats. Den har flera likheter med Klanfursten-serien – t.ex. innehåller den stora mängder av det som numera kallas “torture porn” och tyvärr inte är ovanligt i modern fantasy. Dessutom blir huvudpersonen våldtagen, och för att blanda in Sharon Green slutar det dessutom med ljuv kärlek. Ytterligare en likhet är att huvudskurken är oförklarligt ond. Det är inte helt givet att rekommendera en bokserie som Fantasyfredag lade ifrån sig för att den var för dålig, men det känns samtidigt hårt men rättvist mot Krigsfurstens Rike.

 

I Moorcocks “Den onda juvelen” heter huvudpersonen Dorian Hawkmoon, ett namn som inte kräver någon översättning. De första trettio sidorna berättas dock ur en annan karaktärs perspektiv, en viss Count Brass, och han har i svensk översättning blivit förädlad (men obefordrad) till Greve Brons. Jag uppskattar verkligen hur översättaren försökt att med detta grepp bevara känslan i aristokratens namn; Greve Mässing hade blivit väldigt konstigt, upplagt för putslustiga skämt. En utmärkt karaktär att kasta in i nästa fars.

Balansgången mellan känsla och bokstavstrogenhet i översättningar, speciellt översättningar av poesi, har avhandlats intensivt i alla år. Den som haft de kanske allra starkaste åsikterna i frågan är Vladimir Nabokov, som 1964 publicerade en engelsk prosaöversättning av Alexander Pushkins versroman “Eugen Onegin” och därmed startade ett ordkrig som fick hans bästa vän att säga upp bekantskapen. Nabokov hade förmodligen inte bestridit Yevgeny Yevtushenkos (mycket sexistiska) tes “Översättning är som en kvinna, är den vacker är den inte trogen och är den trogen är den absolut inte vacker”. Som svar på kritiska recensioner skrev han bland annat “In an era of inept and ignorant imitations, whose piped-in background music has hypnotized innocent readers into fearing literality’s salutary jolt, some reviewers were upset by the humble fidelity of my version” och hotade sedan med en andra utgåva som skulle vara ännu fulare och mer bokstavstrogen.

Tyvärr känner jag inte till någon anti-Nabokov, en förkämpe för en helt fri översättning men som bevarar versmått och känsla. Det kändaste exemplet på översättarbråk inom svensk fantasy är förmodligen Åke Ohlmarks “Sagan om ringen”, som lider av ett annat problem – Ohlmarks drar ifrån och lägger (framför allt) till,  men inte för att bevara utan för att skapa en ny känsla och melodi. Redan den första recensionen av översättningen, i Aftonbladet, konstaterade att “det finns inte en sida … som icke verkar svenskt originalarbete av en genialisk diktare”.

De flesta översättare, inklusive Nabokovs bästa vän och största kritiker Edward Wilson, eftersträvar istället en balans som bevarar versmåttet och gör sitt bästa för att inte helt tappa innehållet. Den bokstavstrogna översättningen av “Eugen Onegin” var åtminstone avsiktlig, men det finns tyvärr gott om verk som förfulas av ren obetänksamhet eller tidspress i översättningen. Ett exempel som ligger nära till hands för denna blogg är Moebius & Jodorowskys “L’Incal” som gavs ut på synnerligen rå och omusikalisk engelska av Marvels dotterbolag Epic Comics 1988. Nabokov kunde genomföra sitt stora översättningsprojekt tack vare ett helårsstipendium från Guggenheim Foundation – till “L’Incal” skulle det antagligen räcka med ett årskort på gratis kaffe från närmsta kedja.

Ett extra skäl till att återkomma till Moebius är att han fortsätter dyka upp som influens i Äventyrsspels bildmaterial. I Sinkadus #33, där utgivningen av “Den onda juvelen” annonseras, illustreras material till svarta Mutant med denna osignerade men uppenbara hommage. Precis som Hayao Miyazaki var Moebius helt såld på luftturer, även om det oftast är flygande bilar snarare än propellerplan. Zeppelinarna har de däremot gemensamt.

 

Den onda juvelen

 

Michael Moorcock

Originaltitel: The Jewel in the Skull (1967)
Översättning: Kerstin Kvisler
Omslag: Sanjulian
Tryck: Brodard et Taupin/Polex Int – 158 s

“Den onda juvelen” är, som bokens baksida berättar, första delen i serien om Runstaven. Låt oss uppehålla oss vid ordet “serie”. Inuti böckerna citeras ur “the high history of the runestaff”, vilket engelska baksidestexter och referenser nöjer sig med att göra till “the history of the runestaff”. I den svenska översättningen har det fått bli “legenden om runstaven”, kanske mer myt än fantasy. Böckerna i serien om runstaven är några av de mycket få böcker i Drakar och Demoner-serien som har egna sidor på svenska Wikipedia. Det är tveksamt om de förtjänar det, särskilt med tanke på hur lite som står på sidorna. På Wikipedia får vi ännu en översättning på seriens namn: “Historien om runstaven”. Kanske hade den sålt några fler exemplar.

Även om Kerstin Kvisler har översatt denna första del, är de tre senare delarna istället översatta av Magnus Eriksson som helt enkelt fick finna sig i de namn hon valde. Lyckligtvis är det mesta antingen ren fantasy som fungerar bra oavsett språk – t.ex. “Meliadus”, eller alternativa versioner av namn från vår egen värld, som Londra (London). Kvisler gör ett gediget jobb med en bok som – likt det mesta Moorcock skrivit – är mer beroende av känsla än av handling.

Även om Runstaven-serien är episk fantasy är den också postapokalyptisk, och utspelar sig i Europa efter kollapsen. Moorcock, som var aktiv och inbiten anarkist, riktar sin pennas udd mot imperialism och låter det i fantasysammanhang nästan obligatoriska “onda imperiet” vara britter med inslag (t.ex. mustascher och mekaniska manicker) av den egna kolonialtiden. Det postapokalyptiska gör att det dyker upp många maskiner som kan antas vara artefakter av en svunnen och mycket högteknologisk tid. Den som söker realism kan glädjas åt att dessa maskiner inte alltid är lättanvända och helt underhållsfria, utan att det finns – precis som i Warhammer-världen – ett tekno-prästerskap som håller dem i skick. Det verkar till och med troligt att det är härifrån Steve Jackson (UK) & co har lånat både prästerna och the God-Emperor of Mankind, som är mycket snarlik runstavens King-Emperor Huon.

Omslag

Omslaget, signerat Manuel Pérez Clemente alias Sanjulian, var rykande färskt – det var egentligen gjort till Jack Vance bok “Madouc” publicerad 1990, tredje delen i Lyonesse-serien. Även om karaktärerna på bilden har noll och ingenting med Moorcocks postapokalyptiska värld att göra så finns det några möjligen slumpmässiga likheter – Lyonesse är episk fantasy med riddare, hov och arthurianska inslag som utspelar sig på precis samma ställe som “Den onda juvelen” – i alternativa versioner av England och västra Frankrike.

Som så ofta är originalomslagsbilden ingen höjdare, och det gjorde verkligen inget att byta ut den, men hur opassande de än är för materialet så saknar jag Frazetta, eller åtminstone Ken Kelly. Kom tillbaka, Ken, allt är förlåtet!

Läs istället

Veckans tema är översättbarhet, och det är verkligen inte alltid en dans på rosor att läsa fantasy i svensk översättning. Förutom kvaliteten på själva översättningen så försenas böcker eller delas upp i två delar, ibland läggs bokserier ned helt och hållet så man får läsa de sista delarna på engelska. Det är svårt att se så många uppsidor för den som behärskar originalspråket väl. Ett litet guldkorn finns det ändå – den som läst Sagan om ringen, alltså Tolkiens “The Lord of the Rings” men specifikt i Ohlmarks översättning, har möjlighet att med full behållning läsa Erik Anderssons “Översättarens anmärkningar”, en kort men mycket läsvärd dagbok om arbetet med nyöversättningen 2004-2005.

Andersson kastas in bland Tolkiensällskap och svensk fantasyfandom, som det verkar helt utan förkunskaper. Kulturkrocken är total och Andersson är både road och paff, men verkar också ha blivit sporrad i sitt arbete. I skrivande stund finns det ett (1) ex på antikvariat.net. Först till kvarn?

Tänk dig att året är 1991, platsen är Stockholm. Du har fått arbetsuppgiften att ta fram fullständig information om Terry Pratchetts författarskap – namn och innehåll på alla böcker han skrivit. Enkelt, du går till Wikipedia … nej, ok. De kändaste titlarna och allt som är publicerat för mer än ett och mindre än fem år sedan finns antagligen på lilla SF-bokhandeln, NK-bokhandeln, eller Hedengrens, eller går åtminstone att beställa hem om du har tid att vänta en månad. Du går till Hedengrens och får hjälp av Nicklas Björkholm, snäll som alltid, som bläddrar fram elva Discworld-romaner i Victor Gollancz katalog, plus nånting som verkar heta “The Unadulterated Cat” och är slutsålt. Efter mer bläddrande hittar ni tre böcker i Doubleday-katalogen, den nyaste av dem finns inte i Sverige och det framgår ingenting alls om innehållet. Du suckar och lägger en beställning.

Ungefär så tänker jag mig att det gick till dagarna innan Olle Sahlin skrev denna virriga och kompakta text i Sinkadus #32. Observera att den tredje skivvärldsromanen, som Sahlin just översatt och som det nu gäller att sälja för fulla muggar, aldrig ens nämns vid namn…

Antagligen var stressen ovanligt stor just efter sommaren 1991 – kampanjboxen Krilloan hade blivit försenad flera gånger. Detsamma gällde tre av böckerna i Drakar och Demoner-serien som hade blivit några månader försenade. Tidningens ledare konstaterar dystert att 70% av arbetstiden på Äventyrsspel, gissningsvis avses då främst redaktionen, går åt till att göra rollspel men att 70% av intäkterna kommer ifrån sällskapsspel. En sådan snedfördelning klarar inget bolag i längden, men om det fanns större sjukdomsinsikter i detta skede så var det inget som läsarna behövde veta något om.

Trollkarlens stav

Terry Pratchett

Originaltitel: Equal Rites (1987)
Översättning: Olle Sahlin
Omslag: Josh Kirby
Tryck: Brodard et Taupin/Polex Int – 198 s

I inledningen till “Trollkarlens stav” skriver Terry Pratchett att boken hjälper till att förklara “varför Gandalf aldrig gifte sig, och varför Merlin var en man”. Detta tema, urprungstiteln “Equal rites” och några formuleringar djupare in i texten (t.ex. listan på olika sorters kvinnliga magiker, och liknelsen “en tegelsten framför cykelhjulet”) är material som Pratchett haft med sig i flera år. Han höll ett tal på Novacon 15, i Coventry, med titeln “Why Gandalf Never Married” som lägger ut grundprinciperna för trollkarlar och häxor i myt och fantasylitteratur. Männen går på anrika universitet och blir trollkarlar som använder kraftfull och tekniskt avancerad magi. Kvinnorna blir häxor, oftast onda men ibland bara naturnära i sin magi. Inga sidbyten. Denna klyscha gör boken upp med efter bästa förmåga, och passar även på att låna in Pratchetts nioåriga dotter Rhianna som huvudpersonen Eskarina.

Fantasyfredag har som så ofta försökt läsa originaltext och svensk översättning sida vid sida, och denna gång har Sahlin haft det ovanligt tufft. De första hundra sidorna är bland det mest välskrivna jag läst av Terry Pratchett, med ett bett i prosan och bredd i ordvalet som ärligt talat huvudsakligen utgick i senare böcker. Som kompensation haglar skämten tätare i uppföljarna än här, och de senare så karaktäristiska fotnötterna som klämmer in ytterligare några skämt per sida har ännu inte gjort entré. Det känns ganska förvånande att upptäcka detta stilbyte hos en favoritförfattare, någon vars böcker jag läst och läst om. Mysfarbrorn hade en gång huggtänder. Under ungefär denna tid var Pratchett också ny som heltidsförfattare – Trollkarlens stav tog mer än ett år att skriva, därefter kom det elva böcker på mindre än fyra år 1987-1990, vilket måste ha lämnat mindre tid åt att slipa till formuleringar.

Konceptet med en magisk strid där kombattanterna tar formen av något som övervinner den andres form, t.ex. då att den ene blir en orm, den andre en mungo, den tredje en smittsam sjukdom osv, dyker upp både i “Trollkarlens stav” (mellan Mormor Vädervax och det osynliga universitetets rektor) och i Neil Gaimans “Sandman” #4 (mellan Dream och demonen Choronzon). Gaiman är tackad för ett delat skämt i denna bok (grimoiren “Liber Paginarum Fulvarum”, i direkt översättning “boken med gula sidor”), Sandman kom ut bara nåt år senare, och ytterligare ett år efter det skrev Pratchett och Gaiman “Good Omens” ihop.  Det verkar givet alltså givet att de snackat ihop sig om detta sätt för magiker att göra upp, och Pratchett gav senare en ur-källa till idén – den engelska folkvisan “The Two Magicians”.

När det gäller arketyperna Pratchett analyserade i sitt tal och fäktade emot i boken så håller de sakta men säkert på att ändra sig. Le Guin skrev en uppföljare till övärlden-trilogin många år senare där hon gjorde klart att även om kvinnors magi i det universumet är annorlunda, så är den lika stark. Den senaste inkarnationen av de nordiska sagornas Tor ska spelas av Nathalie Portman. Det till läsarantalet största fantasyverket sen Tolkien, Harry Potter, hade definitivt varit med i en uppdaterad version av Pratchetts tal. Även om Harry Potter-böckerna faller prydligt in i mallen, med en huvudperson som går på en viktoriansk trollkarlsskola a la Ged eller Osynliga Universitetet, med en manlig rektor (Dumbledore), manliga plågoandar (Snape, Malfoy), och kämpar mot en manlig superskurk (Voldemort), så finns det faktiskt uppenbarligen kompetenta kvinnliga trollkarlar också, med samma sorts högkvalitativa magi – Hermione, McGonagall, och ett halvdussin av lärarna. Det är talande att J K Rowling baserade Hogwarts lärare, skogsdungar och system med fyra “hus” på den skola hon själv gick i, Wyedean School som nyttjar lokaler från 1976, men tog själva byggnaden och ångtåget från Kings Cross ifrån Ampleforth College. Därmed uppdaterade hon också könsfördelningen bland lärarna åtminstone till 70-talet, men gick inte så långt som att flytta handlingen till ett miljonprogram. En klyscha till nästa kongresstal?

Omslag

Återigen originalomslag av Josh Kirby. Ta en titt på kompositionen: Mormor Vädervax och Esk i centrum, Simon stöder dem bakifrån. Slåss de mot Cutangle eller hjälps de åt med magin? Nästan trettio år senare, och efter att Kirby och Pratchett inte längre kan säga emot utan hjälp av Necrotelecomnicon, har hans pocketförläggare Corgi (som ägs av Transworld, som numera ägs av Penguin) bestämt sig för att omslaget inte funkar. Lösningen? Retuschera bort kvinnorna från framsidan och klipp in dem på baksidan. Även om fantasylitteraturen sakta men säkert blir mer jämställd är det uppenbarligen en bit kvar på förlagen.

Läs istället

Trollkarlens stav håller fortfarande måttet, även om det blir lite konstigt att läsa den efter att ha läst uppföljarna där Mormor Vädervax karaktär rekonstrueras grundligt. Eftersom det är fantasy kan man tänka sig att innehållet inte borde åldras så mycket, men några av Pratchetts referenser daterar boken, eller kanske snarare författaren – exempelvis att piratradio är något som kommer in från havet. Ändå blir rekommendationen att läsa denna bok, gärna på engelska. Läs uppföljarna också, de är roliga och härliga, med ett bredare och mer beständigt persongalleri.

Äventyrsspel använde genom åren tre olika versioner av sin Ä-logotyp med huggtänder. När bokserien började ges ut 1987 så var det redan den tredje och slutgiltiga versionen med fem tänder som gällde. Hela vägen fram till sommaren 1991 prydde denna logotyp såväl rollspelen som böckerna i bokserien, men på bok #35 gick något snett trots den mallade layouten. Plötsligt är den fem år gamla logotypen med fyra tänder och glugg i mitten tillbaka, på både framsida, baksida och rygg dessutom. Felet blev desutom del av layoutmallen och gick därför ut på nio böcker i rad – inte förrän på bok #44 blev det rätt logotyp igen. Under denna period har jag hört att utgivningstakten av nya produkter inte längre var begränsad av redaktionen, utan att flaskhalsen var ateljén – även om de hade häcken full hoppas jag att de skämdes när de upptäckte detta misstag ett halvår senare.

Bilden till vänster är från Orvar Säfströms och Jimmy Wilhelmssons bok om Äventyrsspel, som berättar ännu mer om logotyperna. Bilden till höger visar den gamla (andra) och nya (tredje) loggan sida vid sida och avslöjar också en annan tidstypisk detalj – precisionen när böckerna skars var oerhört låg. Mellan två exemplar av samma bok eller två böcker med samma angivna mått skiljer det ibland flera millimeter i höjd. Så är det inte längre, inte ens för “pulp fiction”.

Veckans bok, “Gudarnas svärd” påannonserades första gången i Sinkadus #31, juli 1991. Därefter påannonserades den igen i Sinkadus #33, november 1991 – denna gång med en nyskriven reklamtext. I  oktobernumret, Sinkadus #32, fanns inte den vanliga bokreklamen, två notiser per nummer, utan istället har Olle Sahlin skrivit en mycket förvirrad reklam för Terry Pratchett i allmänhet och hans kommande böcker i serien i synnerhet, även om titeln på nästa bok i serien (#36 Trollkarlens stav) inte står utskriven. Det verkar alltså ha varit en rörig tid på mer än ett sätt.

Gudarnas svärd

Fred Saberhagen

Omslag: Ken Kelly
Översättning: Magnus Eriksson
Tryck: Brodard et Taupin/Polex International – 241 s.

De senaste tio böckerna i bokserien har alla varit uppföljare till någon av de fem redan pågående sviterna. Praktiskt, såklart, att ta nästa bok ur högen, men nackdelen med detta är den så kallade “pyramideffekten” – att första boken i serien säljer bäst. Strikt ekonomiskt räknat hade det förmodligen varit bättre att ha kortare serier, inget längre än trilogier. Gudarnas svärd är just första boken i en trilogi, dessutom rimligt kort och av en känd och välrenommerad författare. Full pott alltså, utom att Saberhagen på klassiskt fantasymanér inte kunde hålla sig, efter den första fristående “svärd”-trilogin blev det åtta böcker till.

Ursprungstiteln “The First Book of Swords” är i min mening ganska svag, även om “The Books of Swords” fungerar bra som namn på hela bokserien. Den svenska titeln är mycket mer precis – det handlar verkligen om gudarnas svärd och de utvalda få som svingar dem, eller kanske blir svingade av dem, för precis som med Elric och Stormbringer så är det inte alltid klart vem som svingar vem. Framför allt blir huvudpersonen mest svingad. Storyn är välbekant: ung grabb ser sin familj dödas framför sina ögon. Det enda han får med sig är sin fars magiska svärd. Med svärdet i händerna kan han besegra vem som helst, vilket behövs när han blir jagad av den onde hertigens soldater.

Tacksamt nog är den första skurken i “Gudarnas svärd”, alltså den onde hertigen, inte sådär över måttan ond. Visst, han har inget problem med att döda barn och fångar, men han gör det bara vid behov. När hans underhuggare föreslår att de ska tortera några personer för att få fram den information som de troligen besitter avfärdar han det med att det helt enkelt inte behövs just nu. Kanske beror denna för storskurkar generösa inställning på att boken utspelar sig ett par tusen år efter vår tid, som avslutats med att gudarna återvänt och räddat människan från det teknologiska framsteg skapat, mot löfte om att aldrig mer använda handeldvapen eller bomber. Även detta är ett vanligt återkommande grepp, men överlag är boken trots allt välskriven i sin enkelhet. En utmärkt kioskfantasy på bussresan hem efter en utmattande dag.

Omslag

Ken Kelly har varit i farten igen. Omslaget är tagit från Glen Cooks “Reap the east wind”, sjätte delen i “Dread empire”-serien, publicerad 1987. Den fungerar hyfsat, mycket bättre än många andra överförda omslag, för i “Gudarnas svärd” är både svärd och berg viktiga för handlingen. Det ursprungliga omslaget till “The First Book of Swords” är dessutom gräsligt – inte nog med att illustrationen är betydligt enklare, dessutom går det mesta av omslaget åt till löptext. Hellre då en fet utfallande bild, och speciellt när Äventyrsspel uppenbarligen hade tillgång till så snygga verk till vad som måste ha varit ett överkomligt pris.

Läs istället

Det uppenbara boktipset här hade varit Glen Cooks “Dread Empire”-serie från den ursprungliga omslagsbilden. Tyvärr har jag inte läst den, och den har sämre betyg än Saberhagens svärd-serie på Goodreads. Ett annat alternativ är någon bokserie där människorna lyckas lägga sig i gudarnas affärer: Eddings kanske, eller Steven Eriksons “Malazan Book of the Fallen”.  Istället blir det något lite mer meta, Mark Barrowcliffes “The Elfish Gene: Dungeons, Dragons and Growing Up Strange”. Precis som “Gudarnas svärd” handlar den om en tolvåring som heter Mark och gillar svärd. Den Mark som växer upp i England under sent 70-tal är sämre på bågskytte – han fastnar istället för wargaming och Dungeons & Dragons. En mycket läsvärd bok för den som växt upp med rollspel, men också utmanande att läsa eftersom författaren både lyckas vara ganska rolig och samtidigt framstå som i skriande behov av terapi på ett rätt deprimerande sätt. Läs den och gråt eller skratta efter vad som känns rätt.

De tidigaste Äventyrsspelsprodukterna såg ut som fanzin, eller som något gjort i en källare, vilket var ganska precis så det var. Den “svarta boxen” av Drakar och Demoner 1984 var den första som hade ett proffsigt och senare ikoniskt omslag, med omslagsbild av en internationellt välkänd fantasytecknare d.v.s. Michael Whelan. Det gjorde oerhörd skillnad men framstår som väldigt påkostat vid tillfället. Behovet av mer och bättre bildmaterial var uppenbart, och i en klassisk egenreklam i Sinkadus #10, 1987 (som vi tittade på i slutet av Fantasyfredag #7) gjorde Äventyrsspel ett “open call” efter konstnärer som “gillar Boris, Frazetta, Moebius”.

Jean Giraud, alias Moebius, var otroligt inflytelserik under 70- och 80-talen men Äventyrsspel använde aldrig något av honom, i den här reklamen verkar det mest ha varit en “namedrop”. Dessutom gjorde Moebius mest SF och western, vilket diskar honom från t.ex. fantasybokserien. Hans inflytande finns dock här och där, framför allt kanske på vinjettbilden till Världsboken till Mutant 2 av Mikael Göransson, här bredvid ett original ur “Arzach” från 1975. Den stora konflikten bland diggare av fantasykonst på 80-talet var istället Boris vs Frazetta.

Boris Vallejo tecknade väldigt realistiskt, nästan fotografiskt, och ibland med faktiska foton inmonterade. Hans signum, förutom det fotografiska, är pumpade muskler och stora tuttar. Frank Frazetta, femton år äldre, jobbade istället i en mer dynamisk och naturlig stil. Där Boris låter sina modeller stå rakt upp och ned, eller vifta med svärdet på ett sätt som maximerar deras fysiska behag, händer allt hos Frazetta i diagonaler. Den som svingar ett svärd, eller ännu hellre en yxa, slåss uppenbarligen för sitt liv. Boris motiv är stillastående, poserade objekt, ofta framifrån. Frazetta fångar dem i ögonblicket även när de inte kan röra på sig.

Dessa två var hur som helst först ut efter Whelan när Äventyrsspels produkter och tidskriften Sinkadus laddades med snygga och påkostade omslagsbilder, sommaren 1987. Frazetta var den som syntes oftast, även om Boris var först in (efter Whelan). Det finns dock en tredje spelare, den som totalt sett haft absolut flest omslagsbilder på boxar, böcker och tidningar: Ken Kelly. Kelly har figurerat i Fantasyfredag förut, men utan några stora fanfarer, och det stämmer bra med hans profil. Han producerade enormt mycket material men var för uppenbart inspirerad av framför allt Frazetta för att kunna bli nåt mer än en snabb och pålitlig omslagsartist till fantasyböcker och hårdrocksskivor.

För Äventyrsspel var Kelly dock en nyckelspelare. Från och med Drakar och Demoner Ivanhoe, 1988, var Kelly på omslaget till allt möjligt: Ereb Altor-boxen, äventyren Shoguns vrede, Djupets fasor och Enhörningshornet, modulerna Barbia och Torshem, äventyrstrilogin Härskarserien (mer om det nedan) och den allra sista modulen till Drakar och Demoner Expert, Hjältarnas handbok. Förmodligen var det till oerhört stor nytta att hans stil var såpass lik Frazettas, så att det kunde se hyfsat enhetligt ut.

Conan segraren

Originaltitel: Conan the Usurper (1967)
Översättning: Henrik Nilsson
Omslag: Ken Kelly
Tryck: Brodard et Taupin – 215 s.

Denna näst sista samling av Howards Conan-noveller innehåller fyra stycken sådana, en lite längre och tre lite kortare – men först den nu obligatoriska introduktionen, för åttonde gången. “Tranicos skatt”, den första och längsta novellen, har en lite ovanlig historia – Howard skrev den med Conan som huvudperson, fick den inte publicerad, och skrev då om den som en pirathistoria från 1700-talet. Den kom ut ett par år efter Howards död, 1938, men Sprague de Camp omarbetade den sedan “tillbaka” den till den Conan-historia som finns publicerad här. I nästa novell, “Vargar bortom gränsen” är Conan inte med alls annat än som en omnämnd figur. Handlingen utspelar sig istället bland pionjärer i Akviloniens gränsland. Howard hade svårt att få denna novell publicerad, och just därför skrev han om den tidigare novellen så att gränslandet flyttades från fantasy till historia.

“Symbolen på svärdet” är den allra första Conan-novell som skrevs, typiskt nog för Howard genom att han arbetade om en novell med sin tidigare barbarhjälte Kull. Conan har äntligen blivit kung över Akvilonien, Howard hade det med andra ord klart för sig redan när han började skriva. Han har noll koll på hur man regerar och i maktvakuumet uppstår en komplott för att avsätta honom. Med hjälp från guden Mitra och lite tur med kaoset som uppstår i sviterna av att vår gamle vän trollkarlen Thoth-Amon återigen skickar en demon så lyckas han hålla sig vid liv och behålla tronen.

I sista novellen, “Det röda citadellet”, har Conan blivit äldre, visare, och mer värdig sitt kungadöme. Tillsammans med fem tusen akviloniska riddare ger han sig ut i strid men det hela är en fälla, hans riddare distraheras av jättekrabbor(!) och Conan blir kastad i en mörk fängelsehåla, inte helt olikt hur det gick i “Conan erövraren”. Med hjälp av trollkarlen Pelias tar han sig ut och besegrar sina fiender.

Omslag

Har vi pratat tillräckligt om Ken Kelly ännu? Det är en fröjd att få se en Conan med Conan på omslaget, och dessutom inte så mycket Frazetta-homage som Kelly som sig själv. Bilden skapades ursprungligen till Steve Perrys “Conan the Defiant” från 1987. Det är återigen från den serie som startades om med Robert Jordan för att kapitalisera på filmens framgångar 1982. Bilden var dessutom billig i bruk eftersom den hade köpts in till Drakar och Demoner-äventyret “Handelsfursten” året innan. Hela äventyrstrilogin “Härskarserien” hade som sagt matchande omslag av Ken Kelly: del två, “Tempelherren”, använde omslaget från Leonard Carpenters “Conan the Warlord” och del tre, “Demonprinsen”, lånade från Roland Greens “Conan the Valiant” från 1988.
Ken Kellys många Conan-bilder och andra fantasymålningar blev några år senare till två samlarkortsserier, och “Conan the Defiant” blev då kort #14, “the Wizard’s Army”.

Läs istället

Denna vecka är det givet att dyka in i seriernas värld med avstamp från Moebius. Av det Moebius gjorde, och med Western undantaget, är det många klassiker som är värda att titta närmre på – framför allt kanske “The Incal”. Delar av handlingen återanvändes senare till Luc Bessons film “Det femte elementet”, där Moebius också gjorde en del konceptskisser. “The Incal” är skriven av Alexandro Jodorowsky, nyligen uppmärksammad med en dokumentär om hans misslyckade försök att filmatisera Frank Herberts “Dune”. Jodorowsky är mycket entusiastisk kring både New Age och symbolmagin Kabbala, och pumpar in så mycket som möjligt av detta i allt han gör. Den nu verksamme serieskapare som är mest lik är tveklöst Alan Moore.

Moore skriver huvudsakligen SF och alt-history (V for Vendetta, Top 10, League of Extraordinary Gentlemen) men i Top 10 finns en karaktär, Smax, som kommer ifrån en fantasyvärld med talande svärd och ödesdigra profetior. Han har naturligtvis svårt att anpassa sig till livet i Neopolis, staden där alla är superhjältar. De första två Top 10-böckerna är deckare, eller kanske polishistorier, men förutom att de är bra nog att läsa för sina egna meriter så öppnar de dörren till spinoffen “Smax”, där titelkaraktären återvänder till sitt hem för att göra upp med sitt öde. Otroligt bra för den som gillar självmedveten fantasy a la Pratchett fast mörkare. Alternativet är att istället gå full Jodorowsky med “Promethea”, en serie som börjar med att låtsas vara en typisk superhjältehistoria, om än med en kvinnlig huvudkaraktär som dessutom varken är pinnsmal eller extremt dumdristig. Ganska snart blir det tydligt att det istället är Kabbala som är temat, med allt extremare vändningar både i handling och bildmaterial. Superknäppt – Alan Moore tror verkligen på alltihop – men också så väl genomfört att det får även den mest inbitne realist intresserad.

Svärd i dimman

Fritz Leiber

Översättning: Kerstin Kvisler
Omslag: Greg Hildebrandt
Tryck: Brodard et Taupin/Polex Int – 180 s

Egenreklamen för “Svärd i dimman” i Sinkadus #30, april 1991, är återigen tre korta rader. Vi får åtminstone veta att novellen “Hårda tider i Lankhmar” är en av de mest underbara som skrivits och att “det är värt att köpa boken enbart för den novellen”. Det är onekligen en härlig novell, även om vissa läsare kommer finna den över-dråplig. Leiber har konstruerat det mest halsbrytande, bisarra scenario man kan tänka sig och ägnar sedan trettio sidor åt att valla Fafhrd och Gråkatt dit på var sin egen väg – novellen börjar med att de blivit oense och separerat.

Tyvärr är resten av boken inte lika stark. Titelns dimma dyker upp redan i den allra första novellen, där en ond kult tar över ett antal elakingar och skickar ut dem på mördarturné. Naturligtvis springer de på bokens huvudpersoner och blir snabbt och poänglöst nedgjorda. En utmärkt novell att omvandla till ett avsnitt av en TV-serie – ingenting förändras mellan början och slut, alla skurkar är av ren engångskaraktär och det finns inga övriga bifigurer.

Därefter får de som gillar temat “Fafhrd och Gråkatt seglar” sitt lystmäte – i två långa noveller seglas det för fullt, återigen med stort fokus på nautiska detaljer som vilka segel som satts och riskerna med att hamna i lä. Leiber verkar otroligt intresserad av sjömanskap, men jag har inte sett någon bakgrund eller förklaring till det, eller ens någon Lankhmar-kännare som fokuserat på just detta.

Inför de sista novellerna mappar Leiber Lankhmar till Alexandria ca 200 f.kr. och låter Fafhrd och Gråkatt äventyra i vår värld ett tag. Det finns en viss ironi i detta, eftersom Lankhmar redan är plankat på en jordisk stad för länge sedan, nämligen Sevilla, år 1569, som staden beskrevs av Miguel de Cervantes i novellen “Rinconete y Cortadillo” från 1613. För att citera förordet ur den översättning jag har tillgång till:

The meeting of the two vagrant boys, their entering into the 
confraternity of thieves, with the picture of the house in which
dwelt Monipodio, the arch-thief of Seville...

och sedan ur texten:

entering the city — which they did at the hour of the Angelus
 and through the gate of the Custom House

Till skillnad från Fafhrd och Gråkatt tar Rincon och Cortado inte strid med tjuvarnas gille, utan går alltså istället – med stor ansträngning och många prövningar – med i det. Kanske var Leiber allmänt skeptisk till skrån och fackföreningar, även om hans familj kom ur det skråbenägna skådespelaryrket, men jag misstänker att Cervantes fattigpojkar stod inför en nygammal verklighet som Leiber slapp.

Omöjligheten för den fattige att bli rik utan lagbrott och korruption var lika uppenbar i Spanien 1613 som i Balzacs Paris 1819, där Rastignac överger sina planer på att bli advokat och istället från Père Lachaise ser ned på staden med ett “À nous deux, maintenant!”. I vår egen allt mer förgyllda tidsålder är det inte längre någon författare som likt Austen kan skilja en Bingley från en Darcy, och hur som helst är deras relativa rikedom idag som ingenting jämfört med de superrika. De femtio nyansernas Mr. Grey definieras aldrig i kronor och ören, bara i statussymboler; bilar, båtar, sommarhus, en egen helikopter. I Orhan Pamuks “Snö” säger huvudpersonen Ka, som också är författare, att “det finns inget mer tröttsamt för en romanförfattare än att tala om pengar eller diskutera fjolårets priser och inkomster”. 

Fritz Leiber (1910-1992) prickade kanske in en unik era av välstånd. Det verkar tyvärr allt mer sannolikt att framtida eskapistiska läsare kommer lockas av fantasyklassiker inte bara för att äventyren utspelar sig i en värld med svärd och svartkonst, utan också för att de utspelar sig i en värld där även en utfattig trollkarlslärling och en utstött bard kan bli rika och betydelsefulla.

Omslag

Omslaget är Greg Hildebrandts målning “Perseus and Andromeda” från 1984, ursprungligen avsedd som omslag till Bastei Fantasy #13, “Die Insel des Meeresgottes” – alltså Havsgudens ö. Originalmålningen såldes på auktion i Dallas 2017 för en okänd summa pengar. En mäktig målning, som vann ett pris när den var på omslaget till tidningen “Realms of Fantasy 1999”, men inte en som har någon uppenbar koppling till innehållet i boken. Visserligen har Fafhrd och Gråkatt en hel del närkontakt med vattenlevande varelser men inget som liknar detta scenario.

Greg Hildebrandt och hans tvillingbror Tim är annars välkända för sina många omslagsillustrationer  till fantasy- och SF-böcker. Även den som inte läser böcker kan ha skymtat ett av deras verk, nämligen detta:

Den skarpögde ser antagligen att detta inte är den allra mest kända versionen av filmaffischen till Stjärnornas krig, utan en omgjord version för den brittiska marknaden. Den ursprungliga amerikanska filmaffischen ansågs vara “för mörk” så bröderna Hildebrandt fick med extremt kort framförhållning göra en ny version på samma motiv. Inte heller denna “typ B”-affisch föll 20th Century Fox i smaken, utan det blev så småningom en tredje “typ C”-version – som synes är inte huvudpersonerna i filmen särskilt igenkännbart tecknade på affischen vilket ansågs försämra marknadsföringen. Typ C-affischen är för övrigt den som senare hamnade på grundboxen till Stjärnornas Krig-rollspelet.

Läs istället

Lankhmar-böckerna är klassiker, men de har inte så stort tuggmotstånd. Vi pratar mer Steinbeck än Joyce, och dessutom utan Steinbecks blytunga patos som gör att läsaren behöver några dagar för att smälta innehållet innan nästa bok. Efter att ha slukat “Svärd i Dimman” är det inga problem att omedelbart mumsa i sig en till bok av kioskstorlek, och den förmodligen mest uppmärksammade serien kortböcker (eller långnoveller) just nu är Martha Wells “The Murderbot Diaries”, vars andra del “Artificial Condition” fick årets Hugo Award för bästa novell. De är som en fluffig maräng, smälter på tungan – att läsa alla fyra i rad går på en kväll går utmärkt. Aldrig har väl en bokserie där huvudpersonen är en mördarrobot (apropå Stjärnornas krig) varit så mycket feelgood.

Återkommande läsare av Fantasyfredag har följt det minskande utrymme som egenreklamen för bokserien fick i Sinkadus, från en mäktigt layoutad helsida i #9 (1987) till kort löptext från och med Sinkadus #22 (vintern 1989-90). Precis när man tror att vägs ände är nådd så kommer ett nytt, ännu kortare format i Sinkadus #30, april 1991. Från åtta meningar i två stycken blir det nu ett stycke med tre-fyra meningar, där den sista är “Finns att köpa i Pressbyrån just nu.” Kontrasten är bjärt mot brevspalten i samma nummer, där signaturen Jonas Westberg frågar efter ett kulturpris att nominera Target Games till för deras stora kulturella insats med att översätta så mycket fantasylitteratur.

Drakfursten

Peter Morwood

Originaltitel: The Dragon Lord (1986)
Översättning: Magnus Eriksson
Omslag: Les Edwards
Tryck: Brodard et Taupin, Frankrike – 277 s

Drakfursten är en av dessa böcker som Fantasyfredag läst otaliga gånger när de kom ut och tycker sig kunna utan och innan. Därför har det inför detta inlägg blivit en (första) genomläsning av den engelska originalutgåvan och bara en jämförande skumning av den svenska översättningen. Det hela har varit mycket upplysande, det visar sig nämligen att Peter Morwood är en högst tveksam stilist som i mångt och mycket blir räddad av Magnus Eriksson. Låt oss upplysningsvis först titta på det engelska språkets kanske sämsta stilist per såld bok, thrillerförfattaren Dan Brown. När Brown fick sitt stora genombrott med “The Da Vinci Code” 2004 så sågades han med fotknölarna av lingvister och språkvårdare för sitt lustmord på syntax och semantik. En av de meningar som lyfts fram i båda inläggen ovan som särskilt horribel är

‘A voice spoke, chillingly close.’

En röst kan nämligen inte tala, en person talar med en röst. Detta förehavande var känt för Magnus Eriksson, och när Peter Morwood gjorde exakt samma misstag tio år tidigare så rättade Eriksson det till

“En röst hördes i hans öra, nog nära att han kunde känna andedräkten …”

Likheterna mellan författarna sträcker sig också till hur de försöker bygga upp sina böcker, med ett oerhört driv som ska tvinga läsaren vidare i handlingen, men till skillnad från Brown så låter Morwood ibland ett kapitel sluta utan en extrem cliffhanger. Däremot visar han samma förakt för läsarens närminne. I en scen i Drakfursten försöker två av huvudpersonerna lämna landet via en naturlig hamn med bråddjupt vatten – de måste vara på exakt denna plats av just den orsaken. Precis som i vår egen värld har denna kust strategiskt värde och är därför befäst med artilleri (kastmaskiner) och en borg med tillhörande kavalleriregemente. Under flykten blir huvudpersonerna beskjutna på långt avstånd med explosiva projektiler som de med nöd och näppe undkommer genom att ducka ned i leran. Därför skickas en tropp kavallerister ut för göra slut på dem, och de har inga (synliga) spjut eller avståndsvapen, nu heter det plötsligt att “det var närstrid som gällde, någon vill vara helt säker”. Uppenbarligen inget problem att spränga dem i bitar nån minut tidigare, men nåväl. Efter att extremt överkomplicerad och långdragen magi fått bukt med kavalleristerna tar sig huvudpersonerna till båten, som nu visar sig vara ett litet “snäckskal” – knappast en båt som behöver extremt bråddjup för att lägga till…

För all del måste en bok inte vara välskriven för att fungera, och framför allt inte för att sälja. Dan Brown håller numera skrivkurser, och det är säkert många av hans elever som medvetet stängt av delar av hjärnan för att skapa något mer lättläst och därmed lättsålt. Är det då bara språkets fel att just denna bok inte funkar? Den stela prosan och det hårda drivet är samma i alla seriens böcker, men här förväntas de bära upp en jämförelsevis komplicerad handling med långa politiska diskussioner. Den första boken var istället en rak hämndhistoria med en antydan av Bildungsroman i mitten – mycket mer lättsmält och effektiv. Tyvärr bådar detta inte så gott för den fjärde boken i samma serie, eller de två prequels som kom något senare men aldrig översatts.

Omslag

Första boken i serien om Aldric Talvalin pryds av ett Greg Hildebrandt-porträtt av ett brinnande slott i kung Arthurs tid, andra boken av en generisk sälj-grej-med-tjej.  Denna gång har Les Edwards fått leverera ett porträtt av … sig själv. Som kung. Efter utbildning på en anrik konstskola i London fick Edwards jobb av Steve Jackson (UK) med att illustrera bokspel (tänk Ensamma Vargen) till bokserien Fighting Fantasy och kort till samlarkortserien Battlecards. Ett av dessa spelkort var just kortet Les Edwards.

Les Edwards knyter också ihop Steve Jackson (UK) med Steve Jackson (US) – båda författarna har skrivit Fighting Fantasy-bokspel som Edwards har illustrerat. Givetvis är copyrightnotiserna i böckerna desamma, det finns ingenting som antyder för läsaren att författaren bytts ut mot en transatlantisk kopia. Aldric Talvalin har i veckans bok betydande samröre med den hemliga polisen, och Steve Jackson (US) fick även han ett inflytande som sträckte sig långt utanför spelbranschen när hans företag utsattes för husrannsakan av Secret Service. Han vann mot dem i rätten delvis på grund av att en ny förening grundades för att kunna inkomma med expertåsikter, the Electronic Frontiers Foundation – numera ett oerhört respekterat namn inom rättighetsfrågor på nätet.

Observera för övrigt att Target Games layoutartist (antagligen Tulle) låtit ett par kartor flyta ut lite snyggt över ramen när han beskar originalbilden. Tror inte detta förekommer på något annat omslag.

Läs istället

Efter att ha kastat förhoppningsvis välförtjänt skit på dåliga stilister är det enda rätta att försöka finna den bästa stilist som både skriver i ungefär samma genre och som i rättvisans namn också går att hitta på Pressbyråns moderna motsvarigheter. Pocket Shop, säg. En genomsökning av deras sortiment visar ett bitvis bra om än begränsat utbud av fantasy, men en fantastikförfattare som fått komma in med andra genrer är Pulitzerprisvinnaren Colson Whitehead. 2011 gjorde han ett celebert besök i skräckhyllan med “Zone One”, en klassisk zombiehistoria i ett ödelagt New York City. Whiteheads talanger är så uppenbara att de ibland distraherar ifrån handlingen – det är inte givet att boken enbart vinner på att vara så välskriven. Ändå är det skönt att se A-listeförfattare i vad som traditionellt har varit en skräpgenre. I en alternativ verklighet hade den kunnat vara Drakar och Demoner-serien #224.