Dags att avsluta serien, dels med förslag på vad mer som finns att göra, dels med var fantasygenren tagit vägen sen 1993 och kanske också vart den är på väg.

En av de bärande idéerna med Fantasyfredag har hela tiden varit att försöka hålla nere på det renodlade nostalgitrippandet. En av de lättaste utvägarna har istället varit att efterlikna forskning i allmänhet och litteraturvetenskapliga texter i synnerhet. I en forskningstext är det obligatoriskt att skicka med lite möjligheter till fortsatt arbete, s.k. “future work”, och lyckligtvis är det mycket Fantasyfredag inte hunnit göra eller svara på och där nån läsare kanske kan ta över stafettpinnen:

• Finns det verkligen ingen engelskspråkig text om fantasygenren av samma kvalitet och stil som John-Henri Holmbergs “Fantasylitteraturens historia” – och om inte, är det inte lämpligt att översätta den?
• Hur dålig var egentligen den första översättningen av “drakryttarna”, och blev den nya bättre?
• Vad är sanningen bakom skrönan om den nedspydda Darth Vader-dräkten som Äventyrsspel i tysthet kasserade, var det verkligen en s.k. “screen worn hero prop”?
• För den med fortsatt behov av nostalgi, varför inte välja en ny veckodag och gå igenom alla rollspelsmoduler som Äventyrsspel släppte? På gamla rollspel.nu-forumet har jag sett ett par sådana genomgånger, den bästa är förmodligen den tråd som recenserade alla slumptabeller. Tyvärr är forumet nere för närvarande, och mycket svårnavigerat via Waybackmachine.
• Fantasyfredag drack italienskt kaffe med Johan Anglemark, men inte med bokseriens andra redaktörer Anders Blixt eller Olle Sahlin. Anders har mycket vänligt lämnat en del kommentarer, men Olle har inte fått säga sitt.

Vad har hänt med böckerna som valdes ut till Drakar och Demoner-serien? De allra flesta är trots allt klassiker, böcker som är lätta att få tag på än idag – om man kan tänka sig att läsa dem på engelska. Många är fortfarande i tryck, eventuellt i omarbetad form, vissa har fått en e-boksutgåva, andra finns enkelt att hitta på antikvariat. Däremot är det inte en enda bok, inte ens Pratchett, som fortfarande finns i tryck på svenska.

Resten av fantasygenren då? Praktiskt nog håller årtiondet just på att slå om, och därmed har brittiska The Guardian publicerat en lista på de 100 bästa böckerna detta århundrade. Av 100 böcker är fem stycken SF och fem fantasy, men av de fem fantasyböckerna är det tre som definitivt går som YA (Young Adult), en Pratchett, och sen N K Jemisins Hugoprisprenumererande SF/Fantasy-trilogi om livet under apokalypsen. De renodlade SF-böckerna, däremot, är alla till för vuxna läsare. Tyvärr är det hela ganska symptomatiskt för fantasyns fortsatta ställning – pengarna verkar finnas i YA, och det är också slående att Neil Gaiman omnämns för sin ungdomsbok Coraline snarare än t.ex. för American Gods. Det mest positiva är kanske att fantasygenren nu är så stor och bred att det kommer lite av varje – det gör inget om det går 20 YA urban paranormal på varje ny bok av Patrick Rothfuss eller Scott Lynch.

Mörkret faller

Originaltitel: The Way to Babylon
Översättning: Gabriel Setterborg
Omslag: Peter Goodfellow
Tryck: Brodard et Taupin/Polex Int. – 309 s

I påannonsen för “Mörkret faller” i seriens förra bok kallas boken för “en värdig final, en storslagen saga om kampen mot ondskan”. Värdig eller inte, den är åtminstone lång och tar god tid på sig att komma igång. De första fem kapitlen handlar huvudsakligen om hur dåligt huvudpersonen mår efter en klättringsolycka där hans fru omkommit, vilket i sin segdragenhet också är uppfriskande. Man får inte direkt känslan av att Howard eller Leiber läst Stendhal, Balzac eller Pushkin, eller åtminstone inte att de bryr sig om framställa sina karaktärers inre liv med nåt större djup eller precision. Kearney brassar däremot på för fullt med självömkan, så att man ett tag undrar om det verkligen är en fantasyroman på gång. Lyckligtvis dyker det nånstans i åttonde kapitlet upp en tre meter lång varg gjord av levande trä. Ordningen är återställd.

“Mörkret faller” är delvis självbiografisk – Paul Kearney ska verkligen själv ha råkat ut för en klättringsolycka och på så sätt kommit fram till att han skulle bli författare av fantasyböcker. Kearneys alter ego i boken, Michael Rivan, kan som vanligt läsas som en bättre version av författaren själv – en tuff soldat som också har flera någotsånär framgångsrika fantasyböcker utgivna och fans som frågar efter fler. I verkligheten var detta Kearneys första bok, och när den kom ut rönte den mycket begränsade försäljningsframgångar. För sex år sen hade den antagligen räknats som “abandonware”, alltså något som varit ur tryck så länge att det kan förväntas att utgivaren inte längre bryr sig om produkten. Idag är läget lite annorlunda – serien “Different kingdoms” fick en digital nyutgåva 2014 och går att hitta som e-bok för $4.23. Den svenska översättningen kostar för all del ännu mindre när den dyker upp på Tradera.

Det händer rätt sällan att Fantasyfredag slår upp ord vid nöjesläsning, och i Drakar och Demoner-serien har det inte hänt en enda gång – förrän nu. Tydligen är ett Amantistöd samma sak som ett gåstativ; ordet verkar extremt ovanligt, finns inte i SAOL och ger bara 43 sökträffar på Google. Originalboken skriver förnuftigt nog “walking frame”. I övrigt är översättningen ungefär som vanligt, med andra ord finns det utrymme för förbättring. Åtminstone verkar den vid en snabb jämförelse vara trogen Kearneys stil. Precis som med Camber av Culdi är det hela väldigt ursprungstypiskt, i detta fall Skottland, Irland och Isle of Skye, och såväl platsnamn som egennamn hanteras på samma utmärkta sätt.

På bokens sista sida står det, mycket optimistiskt, “Missade du någon bok? Kom ihåg att du kan beställa vilken bok som helst i serien genom bokhandeln!” Det var inte hundra procent sant ens under när boken kom – enligt listan på Äventyrsspels produkter i Sinkadus #35, utgiven ett drygt år tidigare, var bok #1 och #2 slutsålda redan då – men det är desto mer charmerande att bok #3-43 fanns i lager och #16-43 fortfarande räknades som “aktuella”, nästan tre års utgivning senare. Utan att ha fullständig insikt i småskalig förlagsverksamhet på 2000-talet verkar det ändå osannolikt att restlagren är så långlivade nu för tiden, utan det är e-böcker och antikvariat som gäller. Det funkar ärligt talat det också.

Omslag

Omslaget kommer från Ursula K Le Guins novellsamling “Orsinian Tales” från 1978. Även om Le Guin är mest känd som författare av SF och fantasy så är det tveksamt om denna bok kvalar in – den utspelar sig visserligen i ett påhittat östeuropeiskt land mellan 1100-talet och 1980-talet men innehåller inga övernaturliga element. Jag kan inte minnas att någon annan bok i DoD-serien har omslag från nåt annat än fantastik, lustigt att sista boken blev första gången.

I och med att “The Way to Babylon” gavs ut digitalt 2014 så fick den också ett nytt omslag som hade kostat en förmögenhet att framställa 1993 men som nu går att svänga ihop på nolltid. Alla böckerna i “Different Kingdoms”-serien delar samma diagonal med vår värld på nedersidan och en annan på översidan.

Tack

Eftersom detta är tänkt att vara den allra sista fantasyfredagen utgår lästipsen och ersätts av några mycket välbehövliga tack. Först ett tack till Karin, i familjen finns det en person som har en examen i litteraturvetenskap med inriktning på fantasylitteratur och det är alltså inte undertecknad. Tack också till mina återkommande testläsare Anders, David och Sasan, som också hjälpt till med en del expertkunskaper. Johan Anglemark och Anders Blixt har delat med sig av sina minnen från att publicera bokserien och rättat återkommande fel, och Facebookgruppen “Bräd- och Rollspelsforum” har varit den absolut mest mottagliga, positiva och kritiska publiken. Vi ses igen, i ett annat format!