I senaste avsnittet av rollspels-podden Sweden Rolls  intervjuas Äventyrsspels VD Fredrik Malmberg, och på Malmbergs eget initiativ viks en relativt stor del av den knappt timslånga intervjun till att prata om Drakar och Demoner-serien och annan bokutgivning. I klassiskt välkryddad stil blir de 51 fantasyböckerna till “we started the first paperback publishing program of sci-fi and fantasy novels [in Sweden] … almost 60 books”. Det är tydligt att Malmberg anser att det är fint med utgivning av böcker, kanske finare än med bräd- och rollspel, och han namedroppar också Howard, Moorcock och Leiber för att verkligen få poddens förmodligen lite äldre lyssnare på fall. Han har inte fel i att det är en stor kulturgärning som gjorts, som mycket väl kan stå stadigt på egna meriter.
En annan intressant del av intervjun är titten framåt, med planer på en ny Conan-bok skriven av Michael Stackpole (som också skrev film-boken till Malmberg & cos senaste Conan-film från 2011) eller av Scott Oden (A Gathering of Ravens). “Det har inte kommit en ny Conan-bok på 20 år”, nämligen, antagligen syftande på Harry Turtledoves “Conan of Venarium” från 2003, ett sladdbarn till den serie som startades 1982 med Robert Jordans romaner. Trots Malmbergs intygan om att dessa författare kan källmaterialet utan och innan hoppas jag att en nyskriven Conan, precis som omstarten av James Bond,  kommer vara uppdaterad mot Howards och Jordans versioner när det gäller kvinnosyn och porträtt av mörkhyade personer. Det är svårt att vara riktigt säker – filmatiseringen av Frank Millers redan ganska tveksamma “300” gick snarare åt andra hållet.

Elrics sista strid

Michael Moorcock

Originaltitel: Stormbringer (1965)
Översättning: Fredrik Ström
Omslag: Frank Brunner
Tryck: Brodard et Taupin, Frankrike – 221s

Ursprungstiteln på denna bok var “Stormbringer”, men Target Games valde att locka med det mer välkända namnet “Elric” på omslaget. De får också in en spoiler, även om det inte kräver mycket fantasi för att förstå hur det kommer gå för en så tragisk hjälte. Språkmässigt skiljer sig denna bok från vissa av de tidigare – prosan är mer naturlig,  mindre storvulen och högtidlig, särskilt i de första två novellerna. Det är svårt att vara säker på om detta är som det ska vara, eftersom Moorcock reviderat texten ett stort antal gånger – först 1965, för att passa ihop novellerna till en roman, sedan 1977 för att återställa en del bortklippt text, 1998 för att skapa en omnibus-utgåva av allt Elric-material och slutligen 2008 för att skapa en definitiv “directors cut”. George Lucas hade inte kunnat göra det bättre.

Handlingen är ganska enkel: Elrics fru blir bortrövad, han samlar ihop några gamla och några nya vänner för att hämta tillbaka henne, men blir ganska snart varse att det stora kriget mellan Lag och Kaos stundar. Kaos har blivit för mäktigt och behöver kväsas. Samtliga av de gamla och nya vännerna faller för Stormbärares hugg, men till slut kan Elric blåsa i det horn som startar ett nytt kapitel med en ny balans i världen.

Även om detta är den sista Elric-boken internkronologiskt så har Moorcock haft oerhört svårt att slita sig från sitt multiversum. Dels skrev han ett antal böcker som fyller igen luckorna, precis som i Lankhmar- och Conan-universumen, men det har också kommit en avknoppad trilogi 2001-2005 och en sista(?) Elric-novell 2010. Därmed är det  ganska precis 50 år mellan första och sista novellen. Under detta halvsekel får man säga att inflytandet på annan fantastik varit ganska stort, och en detalj som särskilt sticker ut i “Elrics sista strid” är påverkan på Games Workshops Warhammer-spel. Beskrivningen av Kaos herrar kunde varit tagen rakt ur en av deras manualer, och GW lånade också Kaos åttaarmade stjärna rakt av från Moorcock. 

 

 

 

Omslag

“Don’t judge a book by its cover” brukar det heta, men som alla vet så är det precis så det går till. DAW books Elric-serie från 1977 vann oerhört på att alla omslag gjordes av den mycket begåvade Michael Whelan, och Äventyrsspel visste mycket väl om detta när de satte några av de bästa Whelan-omslagen på Drakar och Demoner-boxarna. Det kanske allra bästa omslaget, ursprungsomslaget till just denna bok, hamnade både på Drakar och Demoners grundbox och på den första Elric-boken. De senare översättningarna av Elric-böckerna behandlas betydligt sjaskigare; det är överlag bara ett fåtal av böckerna i Drakar och Demoner-serien som har originalomslag (Pratchett) eller något ikoniskt av t.ex. Frazetta (Conan) på framsidan. De flesta har istället udda och återanvända bilder av skiftande kvalitet och ursprung. Nästan varje vecka tar Fantasyfredag därför fram pipa, förstoringsglas och öronlappshatt och letar igenom bibliotekskataloger och internets många hörn för att hitta omslagsbildens källa. Förutom uppenbara verktyg som Wikipedia, Goodreads “alternate covers” funktion och Google image search har TinEye och pinterest-samlingar av fantasykonst ibland varit räddaren i nöden.

Granska därför omslagsbilden till “Elrics sista strid” med detektivglasögonen på. Den liknar inget annat omslag till någon bok, oavsett fantasy eller inte – kompositionen ser snarare ut att komma från en serietidning. Wikipedia listar Elrics serie-adaptioner men som så ofta är listan ofullständig och Frank Brunners namn finns inte med. Användaren bloomingdales1383 på tripod.com, med passande tidstypiskdesign från sent nittiotal, tipsar om att en Elric-serie av Brunner ändå existerar i den amerikanska vuxenserietidningen Heavy Metal, september-oktober 1979. Lyckligtvis har Fantasyfredag förslösat sin ungdom och äger redan alla nummer, för även detta är fel. I själva verket är det i november 1979, i ett utsnitt ur sida 57, som vi kan hitta veckans omslag – mitt mellan Wayne Barlowe och Moebius.

Läs istället

Den väldigt specifika kombinationen “fördömd och moraliskt tveksam huvudperson som ömsom strider mot, ömsom samspelar med Kaos makter” finns trots allt att finna på fler ställen i litteraturen, och inom fantastiken särskilt hos de som inspirerats av Moorcock. Games Workshop lånade som sagt en hel del av Kaos/the warp ifrån Elric-sagan, och hela deras universum är hopplöst i sin bokstavligaste mening. En av dessa misstänkt omoraliska huvudpersoner är inkvisitorn Gregor Eisenhorn vars trilogi “Xenos”, “Malleus” och “Hereticus” är skriven av Dan Abnett. Den som inte fått nog kan se fram emot en spinoff-trilogi om Eisenhorns adept Ravenor, och en oavslutad tredje trilogi med båda två tillsammans.

När nyutgivningen av serietidningen Conan började 1990 så var samarbetet med Äventyrsspel i centrum, med “Lär dig spela rollspel” på omslaget och upp till fem sidor om rollspel i numren.

1991 verkade ivern ha mattats av något. Årets första nummer har en tävling där alla priser är från Äventyrsspel (förstapris: nya Talisman); en tävling som dessutom går ut på att para ihop misstänkt rollspelsnära författare som Lovecraft, Gygax, Moorcock med sina skapelser. I årets resterande sju nummer är det bara två som har rollspelssidor – först tre sidor med Drakar och Demoner-stats för Conan delvis plankade från, delvis fortsättande på Sinkadus #8, därefter tre sidor om levande rollspel signerade Peter Hansson och Peter Svärd. Antingen överlappade läsekretsarna sämre än väntat, eller så var det helt enkelt ett järtecken för slutet på rollspelens första guldera. Nåväl, för den som läser Sinkadus #8 (1988) och Conan #2 1991 sida vid sida – vilket förmodligen ytterst få gjorde då och ingen alls de senaste 25 åren – så håller det inte riktigt ihop. Conans INT är 16 vid 20 års ålder i Sinkan, men 15 vid 25 års ålder i tidningen Conan, och på samma sätt sjunker hans färdighetsvärde i Simma från B3 till B2. Vi får väl anta att de senare siffrorna är de som gäller, Olle Sahlin fick säkert en del insikter efter att ha marinerat frågan i tre år. Oavsett INT 15 eller 16 så har Sahlin starka åsikter om att Conan är en ordentligt slug typ:

I Orvar Säfströms och Jimmy Wilhelmssons magnifika bok om Äventyrsspel har de fått med mer eller mindre allt som Äventyrsspel gjorde, även om en del (som, ja, bokserien) blir oerhört komprimerat. Däremot kan jag inte hitta något om samarbetet med Semic/Satellitförlaget. Det hade varit kul om det kom med, för “Skulle du köpa ett begagnat svärd”-reklamen är såhär i efterhand ett bestående minne från Sinkan, den gick i sex nummer med start #25 men hade hela tiden fin reklamplacering – från #27 var den tidningens baksida och blev därmed oerhört synlig.

Conan krigaren

Robert E. Howard

Översättning: Magnus Eriksson
Omslag: Ken Kelly
Tryck: Brodard et Taupin, Frankrike – 209 s

“Conan krigaren” är en av de två mest ursprungsnära av alla novellsamlingarna om Conan. Den innehåller tre noveller, alla skrivna av Robert E. Howard och med Conan som ursprunglig huvudperson, dessutom färdigställda och publicerade i “Weird Tales” 1935-36. Den första novellen, “Röda spikar”, är ovanligt lång, den längsta av alla Conan-noveller, och upptar därmed halva boken. Den var också den sista av alla Conan-noveller som Howard själv avslutade, och publicerades efter att han hunnit gå bort. Novellen introducerar karaktären Valeria av det röda brödraskapet, känd från 1982 års Conan-film. Förutom sitt blonda hår – de flesta Conan-brudarna är exotiskt mörka – är Valeria en typisk partner för Conan: lång, modig, kapabel och storbystad. En kvinna som det är tydligt att en “vanlig” man skulle ha svårt att hantera, med andra ord. Vi återkommer till henne i nästa Conan-fredag, #34.

Trots Olle Sahlins nedsättande ord om Arnold Schwarzenegger ovan stämmer han väl in på Conan som han beskrivs i “Röda spikar”, med uttryckligt svällande biceps men minst medelhög intelligens. Conans nordliga barbari möter i denna novell ett annat våldsbetonat skeende, det eviga kriget mellan innevånarna i den urgamla staden Xuchotl. Kontrasten mellan den “rena”, primitiva barbaren och de tidigare så civiliserade stadsbor vars kultur nu kollapsat är uppenbar. Mötet får ett särskilt omnämnande i Thomas Rovinskys magisteruppsats i informations- och biblioteksvetenskap “Conan fascisten?”, som gör en mycket rigorös närläsning av Conans ideologi, och kommer till slutsatsen att även om Conan ibland agerar våldsförhärligande, fascistiskt, girigt eller socialdarwinistiskt så agerar han lika ofta osjälviskt och generöst, och han visar sällan någon uppskattning när han möter andra fascister på sina äventyr.

Den andra novellen, “Gwahlurs juveler”, är en bagatell i jämförelse, och blev rankad som den sämsta av dem alla av Fritz Leiber när han gick igenom Conan-utgivningen i tidskriften Fantastic 1968. Conan är i det proto-afrikanska Keshan för att stjäla några juveler, lyckas i sitt uppsåt men överger dem sedan för att istället rädda den exotiska danserskan Muriela.

I “Bortom svarta floden” spejar Conan på pikterna, ett annat barbarfolk som håller på att invadera en Aquilonisk provins. Deras ledare, Zogar Sag, hör till en gammal demonkult som Conan känner till sedan innan och därmed delvis kan rå på. Olyckligtvis drar detta till sig uppmärksamhet från en av demonerna som Conan visserligen besegrar, men inte utan att samtliga civila i provinsen förolyckas.

“Conan krigaren” är den första boken i Drakar och Demoner-serien som är tryckt utanför norden. Det är tydligt att bokserien nu växt upp ordentligt och blivit en systematiskt utgiven produkt, med ett fast utgivningsschema (en i månaden under hela 1991) och med möjlighet att konkurrensutsätta tryckleverantörerna. Brodard et Taupin tryckte samtliga resterande böcker i bokserien, och trycker fortfarande böcker även om de köptes upp av CPI, europas största bolag i branschen, år 1998.

Omslag

Äntligen ett Conan-omslag med Conan på. När vi pratat om Conan i Äventyrsspel-sammanhang så har det oftast handlat om den utgivning som gjorde Conan känd, pocketutgåvorna från Lancer/Ace där alla utom en kom ut 1966-1971. Det finns dock många som gett sig på att ge ut Conan, och flera av dessa utgivningar har försökt tvätta bort alla Carters och Sprague de Camps redaktionella ändringar. Just en sådan serie gavs ut av Berkley Books 1977. Berkleys Karl E. Wagner drevs inte bara av sin mycket skeptiska inställning till Howards redaktörer, utan också av att copyright på ursprungstexterna hade utgått, vilket inte var så vida känt och framför allt inte väl utnyttjat. Därmed kunde han ge ut tre stycken novellsamlingar utan rättighetskostnader, och den tredje av dem, “Red Nails”, pryddes av Ken Kellys Frazetta-homage. Både “Red Nails” och “Conan krigaren” beskär Kellys målning kraftigt, lite synd med tanke på hur den är komponerad.

Även om Kellys omslag är superbt så var det inget fel på Frazettas ursprungliga omslag heller. På sitt sätt en missad chans att det aldrig användes, flera av Conan-böckerna hade kunnat vinna på ett snyggare omslag eller åtminstone ett omslag med Conan på.

Läs istället

Med ett visst mått av fri association blir veckans tips en serie med antropologiska inslag: Digger av Ursula Vernon. I andan av Fritz the Cat använder Digger antropomorfiserade djur (huvudpersonen är en wombat) för att skildra beteenden som är olämpliga för människor, men som trots det förekommer regelbundet både i primitiva och mindre primitiva samhällen. Digger kom ut med en stripp om dagen 2003-2011, nominerades till en Eisner Award 2006 och vann en Hugo Award för bästa serie 2012. Digger är en webcomic, och förutom seriens Ding an sich förhöjs läsningen också av kommentarstrådarna; ibland är skämten i Digger utformade med förväntningen att läsaren kan lika mycket om geologi, antropologi och teologi som Ursula Vernon, och även om vissa kommentarer innehåller grova spoilers kan de också hjälpa till med de mer svårbegripliga skämten.

Med tanke på hur nära fantasyrollspel och dito litteratur brukar anses vara så är det väldigt tunt med direkta kopplingar i Sinkadus. I #29, februari 1991, finns det förutom puffarna för de två fantasyromanerna – inklusive “Svärd mot döden” – bara en enradig fråga i brevspalten (Blir det mer Pratchett? Ja, men det är svårt att hitta en svensk titel på “Equal rites”) samt en insänd rekommendation, Mervyn Peakes Gormenghast-trilogi. Att rekommendera Gormenghast hjälpte säkert till med att få in insändaren, för det är ingen hemlighet att Äventyrsspels redaktion gillade böckerna och smög in dem olika produkter även utanför fantasysfären – Mervyn Peake Street var en återkommande äventyrsplats till (Svarta) Mutant.

Gormenghast-serien drivs inte av övernaturliga eller fantastiska inslag, men var ändå stilbildande för fantasygenren. Fantastisk litteratur kan använda alternativa tidslinjer, utomjordingar eller avancerad teknik för att undersöka etiska och sociala frågor eller hålla upp en narrspegel mot samtiden. Många författare har genom århundradena gjort detsamma utan övernaturliga inslag och har då ibland använt kombinationen satir och överkomplikation, antingen av handling eller av karaktärer. Särskilt vanlig är denna bitska, klasskritiska genre i det utpräglade klassamhället England, och många av dessa engelska “comedies of manners” har uppått klassikerstatus. Här kan det vara lämpligt att definiera vad jag i all enkelhet tänkte kalla Fantasyfredags klassiska sats:

• Alla klassiska verk har fått eller håller just på att få en SF/fantasy-remake

Givet denna sats var Gormenghast-serien ofrånkomlig. Den är visserligen inte en återberättelse av ett enstaka verk, utan ett verk allmänt i andan av comedies of manners – en “fantasy of manners”. Dussintals om inte hundratals senare fantasyromaner har antingen återberättat enstaka comedies of manners eller inspirerats av Gormenghast på andra sätt – exempelvis i “Game of Thrones”-böckerna, där det förekommer ett house Peake, vars överhuvud är Lord Titus, med en yngre, oäkta bror, Mervyn Flowers. Mervyn Peake själv tros ha inspirerats i skrivandet av den unika brittiska kanalön Sark, som var under feodalt styre till 2008. Verkligheten överträffar ibland dikten, och klasskampen mellan Sarks Signeur och de ockuperande nazisterna under andra världskriget är bisarr nog att förtjäna ett avsteg ifrån fantasytemat.

Svärd mot döden

Fritz Leiber

Översättning: Joakim Svahn
Omslag D. Rottermund
Tryck: Aktietrykkeriet, Norge – 213 s

“Svärd mot döden” samlar många av de äldsta novellerna om Fafhrd och Gråkatt, skrivna 1939-1953, plus lite material nyskrivet till boken 1970. Första novellen, om man nu ens kan kalla det en novell, är uppenbart infogad för att knyta ihop denna samling med den förra. Det hade eventuellt inte behövts om novellerna i förra boken hade varit mer fristående men Leiber har – som så många andra – målat in sina karaktärer i ett hörn och nu behöver han göra krumbukter för att få hem dem till Lankhmar igen. Precis som i förra novellsamlingen är ordningen dock tveksam – den hade kunnat vinna på att sorteras om. Knappt har huvudpersonerna kommit hem innan de ger sig ut på diverse oklara gravplundringar eller blir ivägskickade av onda trollkarlar. Vissa av novellerna känns också mer gammalmodiga än klassiska – det är alltid svårt att veta hur gamla litterära troper är, men “fällan är att hela huset lever” måste ha varit en sliten vändning redan 1939 när den äldsta novellen skrevs. På samma sätt är den näst sista novellen ett nödvändigt lim för att ytterligare förklara när och hur F & G fått var sin ärkemagiker som mentor. I den sista novellen dyker ännu ett klassiskt grep upp: en fantastisk affär med ovärderliga varor dyker spontant upp på torget, men egentligen är allt bara skräp avsett att lura kunderna att ge upp sin själ. Allegorier mot konsumption och pakter med onda makter är ett ofta förekommande tema inom SF och fantasy sen 1920-talet, och det verkar ha varit väl slitet redan 1963.

Precis som med förra Lankhmar-boken är det såhär vid en omläsning påtagligt hur mycket Pratchetts Discworld-böcker är en pastisch på Lankhmar i synnerhet mer än fantasy i allmänhet. Förutom greppet att dagar, månader och år är döpta efter djur och monster så tar handlingen en sväng förbi Dödens rike, och Leiber noterar i förbifarten att ingen vet om döden är en han eller en hon. Det verkar minst sagt troligt att Pratchett fångat denna krok med bägge händer. Även butiken som inte var där igår finns både här och på skivvärlden, där Tvåblomster lyckas gå in och köpa Bagaget i den.

Intressant nog kryper priset in på 35 kronor trots att boken är 213 sidor lång. Kanske gick Aktietrykkeriet med på att sänka priset något?

Omslag

Flera av novellerna involverar oväntat nog att F & G seglar omkring i Fafhrds båt, eller möjligen olika båtar, vilket möjligen kan motivera omslagsbildens motiv. Illustratören “D. Rottermund” är en Dieter Rottermund, verksam som omslagskonstnär för översättningar åt det stora tyska förlaget Heyne mellan 1988 och 1997. Heyne organiserade sin utgivning i serier – exempelvis thrillers, historiska romaner, inbundet och naturligtvis science fiction & fantasy. SFF-serien utkom med ungefär tre tusen böcker mellan 1964 och 2005, och verkar ha ungefär samma status i Tyskland som DAW books i USA, eller kanske åtminstone som Delta förlag i Sverige. Dieter Rottermund, 66 år gammal, läser inte längre e-post – hans inkorg är full – men genom att granska utgivningskatalogen för åren 1988-1991 har Fantasyfredag lyckats hitta omslagets ursprung – Dave Duncans “The Destiny of the Sword” från 1988, tysk översättning 1990.

Det verkar troligt att Äventyrsspel bara hittade detta omslag eftersom deras bildagentur, Thomas Schlück, var tysk. Den som har tumme med isfdb.org och vill bespara framtida bloggare samma möda får gärna lägga upp Dave Duncans bok där, med katalognummer #4727.

Läs istället

Fantasyfredag har helt oplanerat rekommenderat ett par fantasies of manners i tidigare inlägg: Gloriana av Michael Moorcock och Jonathan Strange & Mr Norell av Susanna Clarke. Lyckligtvis finns det fler som är mycket läsvärda, och den kanske mest stiltypiska är “Tooth and Claw” av Jo Walton. En gammal drake har dött, och hans drakskatt måste fördelas mellan de yngre drakarna, med alla komplikationer det medför. Ett klassiskt upplägg, och det är lånat så nära man kan komma ifrån Anthony Trollopes “Framley Parsonage” (1861). Förutom böcker om England i diverse olika tidsåldrar och “tänk om”-omständigheter har Walton också, apropå Fafhrds seglande, skrivit en utmärkt kompanjon till Patrick O’brians Aubrey-Maturin-serie. Även den är värd att sticka in mellan fantasytitlarna.

 

Gord-serien föddes ur desperation och avslutades i kallskuren hämnd. Precis som vår egen Fredrik Malmberg vände Gary Gygax blicken mot Hollywood när han 1983 tyckte sig ha gjort “allt” inom rollspel. Han lämnade ledarskapet i TSR till bröderna Blume och förhandlade i ett antal månader med kändisar som John Boorman (“Excalibur”) och Orson Welles (“Citizen Kane”) för att få ihop en D&D-film, men var tvungen att släppa projektet och återvända hem efter drygt ett år för att hantera akuta finansiella problem. Han använde en hembudsklausul för att köpa tillbaka en majoritetspost i TSR, sparka bröderna Blume, och satsa sig ur krisen med en ny VD, nya D&D-moduler och den första boken i serien om Gord den listige. Satsningen lyckades, men fick till konsekvens att den nya VDn köpte upp alla bröderna Blumes aktier, skaffade egen majoritet, och sparkade ut Gygax. Han förlorade därmed rättigheterna till det mesta av sitt livsverk, men behöll bland annat rättigheterna till alla karaktärer döpta efter honom själv, och rättigheterna till Gord-serien. De tre sista böckerna i serien, och speciellt den allra sista, går därför ut på att riva Greyhawk – inte bara slottet eller staden, utan hela världen och universumet.

Det puffades för “Dolkar i mörkret” (och nästa bok, “Svärd mot döden”) i Sinkadus #28, december 1990 – ännu en gång med ny formgivning och nya typsnitt. Man skulle lätt kunna tro att Nisse och Thulle hade bättre saker för sig – visst var den kortlivade formen i #26 gräslig, men #27 var definitivt bra nog.

Dolkar i mörkret

Gary Gygax

Originaltitel: Night Arrant, andra halvan (1987)
Översättning: Stefan Ekman
Omslag: Ken Kelly
Tryck: Aktietrykkeriet, Norge – 175 s

Än så länge är Gord fortfarande den unge mästertjuven, och i “Dolkar i mörkret” är handlingen huvudsakligen förlagd till staden Greyhawk, där Gord – nu utan Chert – börjat göra sig ett namn genom ett antal kupper. Klyschorna haglar när han blir förrådd av kvinnor, jagad av en iskall lönnmördare, och inblandad i intriger på högsta nivå. Precis som i första delen dyker det upp både monster och män, och ibland också vapen och rustningar, som är tagna rakt ur D&D-manualerna. Det där med kvinnorna är värt att uppehålla sig vid lite längre – Gord blir lurad av alla kvinnor han älskar, och Gygax hade själv genomgått en smärtsam skilsmässa några år tidigare. En av orsakerna till skilsmässan var att paret Gygax var Jehovas vittnen, och de välkänt satanistiska influenserna från rollspel bidrog till att få dem utslängda från kyrkan. Förutom den deppiga kvinnosynen så spelar Gord under några korta ögonblick homosexuell för att lura sig in hos en informatör, och Gygax är noga med att beskriva vilken uppoffring detta är.

Jämfört med den delen är “Dolkar i mörkret” mycket mer sammanhängande. Novellerna följer varandra slag i slag, med ett flertal referenser till det som nyligen hänt. Strukturellt blir detta därmed en mer läsbar bok. Däremot är det ganska smärtsamt att gå ifrån Leiber och Howard till Gygax och tillbaka – Gygax är alldeles för frikostig med prosan, och där ett stycke skulle räcka skriver han gärna fem. Om det behövs så mumlar Gord också för sig själv så att även den mest trögfattade läsare inte ska missa den ändå glasklara handlingen. Gygax har knappast haft någon redaktör hängande över axeln, utan boken har gått rakt från hans penna till läsarens allt tröttare ögon. Jag vågar påstå att han aldrig hade fått den här boken publicerad utan att kunna förlita sig på sitt namn och på tidigare böcker i serien. Å andra sidan kan samma sak sägas om betydligt större verk – Harry Potter och Fenixorden är onödigt komplicerad och gick inte att filma utan att kasta större delen av handlingen och ersätta den med en förenklad och snarlik historia.

 

Omslag

Omslaget är spegelvänt, som den hökögde kan se på Ken Kellys signatur. Den rättvända versionen prydde ursprungligen Sharon Greens pulp-fantasy “Lady Blade, Lord Fighter” från 1987. Greens bok verkar vara närmre Harlequin Fantasy än Gygax-fantasy, och vilken av karaktärerna som ska föreställa Gord är svårt att gissa. Jag utnämner därför detta till seriens näst sämsta omslag, det är fortfarande några resor bättre än #7 Conan Erövraren.

Läs istället

Eftersom Gord-serien så småningom slutar med världens undergång blir veckans lästips  apokalyptisk fiction. De flesta som läser Fantasyfredag har säkerligen läst “Good Omens” av Neil Gaiman och Terry Pratchett, helt nyligen filmatiserad av Amazon och med Gaiman själv som showrunner. För de lyckliga få som inte gjort det – grattis. Ett supertips.

I “Good Omens” handlar mycket av boken om huruvida jorden ska gå under eller inte, men i Neal Stephensons “Seveneves” är saken klar redan från början, och fokus hamnar istället på hur mänskligheten ska ta sig igenom jordens undergång med generna i behåll. Seveneves har ändå en positiv ton och grundsyn på mänskligheten, men i dessa dagar när konsekvenserna av hundra år av växthusgaser blir tydliga kanske Kurt Vonnegut har en nyktrare och mer realistisk människosyn. I “Cat’s Cradle” kretsar handlingen kring det ultimata domedagsvapnet Ice-nine, som kan förvandla all världens hav till kristallin form. Självklart hanteras det på det mest oansvariga sätt man kan tänka sig.

Fantasyfredag är min genomgång av Äventyrsspels Drakar och Demoner-serie  fantasyböcker utgivna 1988-1993. Klicka på ett omslag för att läsa.

      

     

     

     

     

     

     

   

     

    

     

    

   

Det började i juni 1990, med en enkel fråga i Sinkadus #25:

Serietidningen Conan hade börjat ges ut i USA 1970, och 1974 fick den sällskap av tidskriften The Savage Sword of Conan som snabbt blev mycket mer populär än originalet. Skälet till att den senare gavs ut som tidskrift månadsvis snarare än som serietidning veckovis var att man på detta sätt kunde ducka “själv”-censuren ifrån The Comics Code Authority och fylla sidorna med blod. För övrigt bytte nyligen insomnade Mad Magazine utgivningstakt i samma veva just för att kunna fortsätta komma ut utan censur – idag är det väldigt märkligt att tänka sig en Mad i veckan. I Sverige gavs Conan ut som serietidning från och till mellan 1973 och 1985. De sista två åren gavs tidningen ut av Semic som hade tagit över Marvel i Sverige och fått med Savage Sword of Conan på köpet. 1987 flyttades Marvel-utgivningen till ett dedikerat dotterbolag, Satellitförlaget, och i januari 1990 nystartades serietidningen Conan.

Eftersom planeringen för tidningen skedde under “peak rollspel”, och eftersom Target Games hade en dominerande ställning inom både fantasy i allmänhet och Conan i synnerhet så föll det sig naturligt att sätta ihop ett samarbete. Det skadade säkert inte att delar av redaktionen för Conan-tidningen, Jerker Sojdelius och Henrik Nilsson (alias Henrik von Doom i Marvelsammanhang, och Henrik Hårdråde i Conan) var entusiastiska fantasy- och rollspelsentusiaster som direkt gjorde sig nyttiga för Target Games. Henrik översatte DoD-bok #25, “Det svarta svärdets bane”, och Jerker skrev material till DoD Krilloan-boxen. Senare jobbade båda två med Mutant R.Y.M.D. – Henrik med översättningar och Jerker med grafisk design. I Conan-tidningen, i januari 1990, så lottade de ut rollspel, bjöd på reklam och lade in tre “rollspelssidor” som idag antagligen skulle kallas för advertorials, alltså annonser förklädda till redaktionellt material.

I gengäld bjöd Target Games på produkter som vinster i tävlingar, de skickade ett gratisexemplar av Conan till Sinkadus-prenumeranter, och i Sinkadus #26 peppade Olle Sahlin också för samarbetet.

Conan-tidningen kom ut i fyra nummer under 1990, och rollspels-sidorna varierade oerhört i antal och innehåll mellan numren. Egenreklamen i #1 följdes av en förvånansvärt djuplodande fyrsidig beskrivning av magi i rollspel i #2, antagligen för djup för läsekretsen. Conan #3 växlar upp ännu mer, till fem sidor om hur man skapar en spelvärld skrivna av Abbe Cramér. Det var uppenbarligenför mycket, för i årets sista nummer är det bara en sida, om rollspelets miljö (alltså genre).

Rent allmänt svajar materialet oerhört i hur det träffar sin läsekrets – det dyker hela tiden upp djupdykningar in i regler eller små detaljer om rollspelandets historia (“GURPS är känt som ett spel som alla köper men ingen spelar”), sånt som säkert uppskattas av den som redan är frälst men måste skapat ordentligt huvudbry bland seriediggarna. Mer om detta när Fantasyfredag täcker nästa Conan-bok, #30.

Conan – Havens skräck

Originaltitel: Conan the Buccaneer (1971)
Översättning: Kerstin Kvisler
Omslag: Doug Beekman
Tryck: Aktietrykkeriet, 156s

I Fantasyfredag #20 nämnde Johan Anglemark att Target Games gav ut allt av Robert Howard, men ratade Lin Carter. Här slinker han trots allt igenom – “Havens skräck” är en roman (snarare än novellsamling) nyskriven 1971 av Carter och Sprague de Camp. Några grepp är nya för mig när det gäller Conan – till exempel dyker barbaren själv inte upp förrän i tredje kapitlet, och precis som i Robert Jordans Conan-roman är han inte heller huvudperson i alla delar. I övrigt är handlingen ungefär som vanligt – sköna kvinnor, onda trollkarlar, blodiga strider. Jag kan ana vad alla Conan-fantaster pratar om, det är lite fan fiction över det jämfört med Howards noveller.

Bokens originaltitel är Conan the Buccaneer. I en tidigare bok var Conan påstådd fribrytare, nu är han en istället en mycket specifik sorts pirat, nämligen en kapare verksam i västindien under 1700-talet. Order “buccaneer” kommer ifrån små hyddor kallade “boucanes” i vilka lokalbefolkningen torkade kött till “viande boucanée”. Som vanligt är det illa ställt med Conans faktiska piratverksamhet, han är huvudsakligen ute efter hämnd och plundrar inte någon oskyldig.

Conan – Havens skräck är den första boken som trycktes någon annanstans än Scandbook i Falun. Istället är det norska Aktietrykkeriet som fått chansen. Det verkar inte ha hjälpt dem, de gick omkull 2014 efter 130 års verksamhet.

Omslag

Omslaget är precis som på Conan Piraten gjort av Doug Beekman. Det verkar logiskt, kanske är det till och med Conan på bilden? Nej, trots att Beekman tecknat dussintals Conan-omslag är detta Cormac Mac Art. Cormac var en mytisk irländsk kung och hjältefigur, dock aldrig pirat. Robert E Howard tog myten och kokade ihop några egna noveller, och som vanligt med Howard blev vissa färdiga och andra inte. I Howards skepnad slår sig Cormac ihop med vikingar (därav skeppet) och ger sig ut och rövar i Kung Arthurs England. Novellerna samlades ihop, avslutades av andra och gavs ut 1973, och Andrew Offut (“Tjuvstaden”) skrev sen inte mindre än sex uppföljande romaner. Bilden är från den tredje, The Sign of the Moonbow, utgiven 1977 och till synes helt bortglömd idag. Den är så ointressant idag att informationen på Goodreads är felaktig, uppenbart maskinskrapad från ett antikvariat.

Läs istället

Omslagsbilden på drakskeppet gör det naturligt att rekommendera Robin Hobbs “The Liveship Traders”, om några familjer som lever på att frakta varor i skepp med eget medvetande. Utan att ge allt för många spoilers finns det mer än en sorts drakskepp. Förutom drakarna bjuder böckerna också, precis som hos Conan, på pirater, slavar och magi. Däremot är huvudpersonen en ung kvinna som försöker hitta sin egen väg. Nåt har ändå hänt på 60 år.

 

Det mesta som skrivs inom skräck har någon form av övernaturliga inslag och räknas därmed till fantasy, även om det sällan är Fantasy* (d.v.s. med svärd och drakar). I Fantasyfredag #10 påstods att det enda verk som fullt ut kombinerar skräck och fantasy är Clive Barkers “Weaveworld”, och att Stephen Kings “Drakens ögon”, George R R Martins böcker, Solomon Kane osv alla “bara” är Dark Fantasy. Därmed är det dags att skämmas, eftersom “Demonfursten” är just en skräckis i fantasyvärld.

Att byta genre från ett verk till ett annat inom samma serie hör inte till vanligheterna – det kändaste exemplet är kanske Ridley Scotts Alien (skräck) som följdes av James Camerons Aliens (action). Inom litteraturen finns ett något mindre extremt exempel, Charles Stross “The Laundry Files”. Den första boken i Laundry Files-serien, “The Atrocity Archives”, stoppar in Lovecrafts lyckligtvis upphovsrättsbefriade Cthulhu-mythos i en brittisk institutionell spionverksamhet plankad rakt från Len Deighton. Deightons beskrivningar av rivaliteten inom byråkratins olika grenar, och hur feg, korkad eller självisk den genomsnittlige statsanställde är kunde lika gärna varit hämtad från Dilbert eller Office Space. Den följande boken, “The Jennifer Morgue”, är istället en mycket mer actionbetonad historia plankad huvudsakligen på Ian Flemings James Bond-böcker, och med sin bakgrund i den sanna men helt otroliga historien om Project Azorian. Den tredje boken, “The Fuller Memorandum”, svänger mot kalla kriget och den i Sverige betydligt mindre kände spionromansförfattaren Anthony Price, och följande (hittills) sex böcker ger helt upp plankandet och är mer allmänt Lovecraftiansk Urban Fantasy.

Ännu mer kuriosa – Klanfursten sålde alltså bäst av de första 26 böckerna. Det är inte helt rättvist eftersom de första delarna bara såldes i egna kanaler, men ändå imponerande med tanke på att Klanfursten är 273 sidor lång och därmed borde ha varit mer svårsåld i kioskerna. Cyniskt nog får försäljningssiffrorna också ses som ett betyg på det absolut viktigaste för en boks kommersiella framgång, d.v.s. omslagsbilden. Äventyrsspel hade tillgång till en oerhörd skattkammare av omslagsbilder, det är spännande att just denna gick hem och inte någon av Frazettas klassiker.

Demonfursten

Peter Morwood

Originaltitel: The Demon Lord (1984)
Översättning: Magnus Eriksson
Omslag: David Martin
Tryck: Scandbook, Falun – 248s

De många “Klanfursten”-läsare som köpte denna bok i hopp om att få samma sak en gång till  blev troligen besvikna. Handlingen är bitvis ganska virrig och bygger både på förvecklingar, sammanträffanden och på att vissa av karaktärerna ibland är mer än lovligt dumma. Demonkväsaren Marek visar sig exempelvis vara i trakten just för att hitta huvudpersonen Aldric, ändå lyckas han inte genomskåda Aldrics extremt tunna förklädnad förrän det bjudits tillfälle för lite våld och spänning. Över huvud taget är det få samtal som går att genomföra utan att någon, oftast Aldric, plockar fram, rör vid eller tänker på något av sina vapen. Bokens många för handlingen gynnsamma sammanträffanden för tankarna till Pixars 19e “rule of storytelling” – “Coincidences to get characters into trouble are great; coincidences to get them out of it are cheating.” Morwood använder denna regel flitigt, men hade behövt titta närmre på regel #22 “What’s the essence of your story? Most economical telling of it?” Snarare verkar det som att det egentliga målet med dialog och ramhandling är att transportera karaktärerna till skräckfyllda eller våldsamma situationer så snabbt som möjligt.

Den bristfälliga berättartekniken kompenseras åtminstone delvis av greppet att ympa in tydligt Lovecraft-inspirerade “Old Ones” i fantasyn. I Fantasyfredags intervju med Johan Anglemark nämnde Johan speciellt denna bok som mycket inflytelserik för svenskt rollspelande, med många läsare som plötsligt insåg att det fanns nya sätt att spela. I klassiska Dungeons & Dragons-moduler som Tomb of Horrors (1978) var “horror” annars kod för “grottkräl med fällor och elaka odöda”.

Fantasyfredag brukar inte gräva allt för djupt i översättningarnas kvalitet, och Magnus Eriksson gör ett rimligt jobb utom på ett ställe. Släkten Geruaths citadell bor i “föga mer än en befäst herrgårdsbyggnad”. Originaltexten är istället “fortified manor house”. Ett manor house är ganska likt en herrgård men starkare eller åtminstone distinktare – i en herrgård bor en herre, det vill säga en adelsman, medan det i ett manor bor en lord of the manor, alltså en baron. Ett “fortified manor house” är en mindre, medeltida fästning eller borg. Det framgår också av resten av boken, där det beskrivs rum med fem meter i tak, ett stort hovmottagningsrum, vidsträckta och labyrintliknande källargångar osv. En perfekt miljö för att frammana demoner.

Omslaget

David Martins “Spirit of the night” är hämtat från TSRs tidskrift Dragon #114, det vill säga oktober 1986. Dragon började ges ut 1976, när TSR insåg att rollspel inte var en underkategori till brädspel, och gavs ut till 2007 i pappersform, digitalt kom ytterligare nummer till 2013. Kanske är detta ännu ett omslag frambläddrat ur Thomas Schlücks pärmar, men det verkar otroligt att det där numret av Dragon inte skulle ha legat i en hög på Åsögatan och skapat igenkänningsfaktor. En annan faktor, nämligen tuttfaktorn, sålde säkert några extra nummer av både tidning och bok. Martins bild passar betydligt bättre än originalomslaget, som inte verkar ha något med boken att göra över huvud taget.

Läs istället

Demonfursten har inte åldrats med någon större värdighet, utan är snarare en fristående och därmed onödig transportsträcka från första till tredje boken. Läs då hellre den ovan nämnda Laundry files-serien, även om den inte har vare sig svärd eller drakar. Den som lyckas ta sig till seriens sjunde bok kan åtminstone trösta sig med alver.

Tiden är augusti 1990. Tidningen är Sinkadus #26. Reklampuffarna i Sinkan har än så länge varit skrivna i en stil som skulle kunna kallas “allvetande betraktare”, som i en skolbok – samma ton som denna blogg oftast använder. Nu bryts denna trend med en osignerad men personlig kommentar. Det framstår som kortsiktigt att beskriva just denna bok som en av de bästa, vad ska då den läsare tänka som köpt hela serien?

Elric hade äntligen fått en Drakar och Demoner-karaktär i Sinkadus #21, oktober 1989, alltså vid utgivningen av “Elric på ödets hav”. Förutom vanliga grundegenskaper och färdigheter (STY 12, SMI 14, Bredsvärd 15 – lite väl lågt?) framgår också att “I grunden är Elric god, men hans melnibonéiska arv och melankoliska läggning kan leda honom till grymma och hänsynslösa handlingar”. Det senare är odiskutabelt, men huruvida Elric är god i grunden har det skrivits många spaltmeter om. Även om vi skulle acceptera honom som god så är det tveksamt om det är det centrala för hans karaktär. Urtypen för Elric är snarare den Byronska hjälten, först skådad i “Childe Harold’s Pilgrimage” 1812: “a man proud, moody, cynical, with defiance on his brow, and misery in his heart, a scorner of his kind, implacable in revenge, yet capable of deep and strong affection”. En annan Byronsk hjälte, Conrad i “The Corsair” (1814) beskrivs med

He knew himself a villain—but he deem’d
The rest no better than the thing he seem’d;
And scorn’d the best as hypocrites who hid
Those deeds the bolder spirit plainly did.

Det stämmer även på Elric. Han är god relativt de ännu större skurkarna han slåss med,  som Yrkoon och Theleb K’aarna, men inte mer än så.

Det svarta svärdets bane

Michael Moorcock

Originaltitel: The Bane of the Black Sword (1977)
Översättning: Henrik Nilsson
Omslag: Frank Brunner
Tryck: Scandbook, Falun – 156 s

Denna tunna volym samlar tre noveller och en epilog. Novellerna beskriver Elrics äventyr efter Melnibonés fall i sällskap med den kortväxte vännen Månskimmer. På vägen träffar han ett antal kvinnor och flera av hans vänner och bekanta dör, ibland för Elrics egen ovilliga hand. Han gör också ett tappert försök att ge upp sitt missbruk, förlåt, svärd. I epilogen saknas Elric helt, istället är det bågskytten Rackhir som söker neutral mark i striden mellan Kaos och Ordning, i form av den mytomspunna staden Tanelorn.

Istället för att skriva ännu en recension av en 40 år gammal klassiker (det finns 90 på Goodreads, 37 på Amazon och 12 på Librarything) kommer här väl valda utdrag ur andras insiktsfulla recensioner:

“This is some of best scifi ever. Corum and Hawkmoon also good. Not sure what happened after, because silver warriors was bad. Ghost writer in old age?” –Capitalismissexy

“1) Elric abandons friends and/or lovers, due to his lame cultural background, seeking trouble.
2) Elric slaughters everyone: return to number one. If not:
3) Elric calls upon an angry god to resolve the problem: return to number one. If not:
4) Elric is rendered unconscious but will wake up with sword neglectfully placed by the enemy very nearby: return to number one…” –Brent Hayward

“would be 10 movie series and best box office if made into film without social justice bs added there is enuf moralizing trust me” –Jackvanc3gmail.Com

“This sword needs to chill” –Novel P.

Omslaget

Äventyrsspel hade sen innan skaffat rättigheterna till Frank Brunners portfolio “Stormbringer: The world of Elric” från 1982, vars illustrationer pryder Drakar och Demoner-seriens bok #15 och #20. På de sex bilderna i portfolion syns inte detta omslag till, och det är för att det är omslagsbilden till portfolion själv. 2000 exemplar producerades av Schanes & Schanes. Varför då inte använda Michael Whelans ursprungsomslag? Det var redan använt, först och berömdast till Drakar och Demoner Expert och sedan till bok #12, “Vita vargens öde”.

Läs istället

Ju mer högtravande och seriös Elric blir, desto mer lockas jag att istället rekommendera något fånigt. Eftersom Pratchett redan omfattas av Drakar och Demoner-serien får det istället bli Diana Wynne Jones svit “The Dark Lord of Derkholm” och “Year of the Griffin”. Wynne Jones gav 1996 ut boken “The Tough Guide To Fantasyland”, en fingerad reseguide till ett fantasyland som gav sig på många av fantasyns clichéer – magiska svärd, onda trollkarlar och så vidare. “The Dark Lord of Derkholm” utspelar sig sedan i denna klyschiga fantasyvärld, men hotet är inte från den onda trollkarlen, utan från massturism. Querida, rektor vid trollkarlsuniversitetet försöker en gång för alla stoppa turismen genom att genomföra en statskupp och sätta den inkompetente Derk på den mörka tronen. En bra historia, och pastischen kommer inte i vägen.

Denna helg har fantastik-kongressen Replicon hållits i Västerås. På programmet: en paneldebatt om Äventyrsspels romanutgivning (sic!). “Under slutet av 80-talet och början av 90-talet gav Äventyrsspel ut en serie fantasyromaner. Dessa blev en inkörsport till fantastiken för en hel generation och något många av oss minns med värme. En panel om böckerna som gavs ut, översättandet av dem och de där smaskiga detaljerna vi vill veta.”. Panelister: Johan Anglemark, Anders Blixt, Pär Åkerman och Steampunk-författaren Mattias Kuldkepp, Moderator Karl-Johan Norén.

Fantasyfredag var förvarnad men kunde inte delta. Vad är väl en bal på slottet? Förhoppningsvis finns det en inspelning någonstans, eller åtminstone någon med gott minne som fått med sig en eller annan smaskig detalj. Mellan Fandrakes bok om Äventyrsspel (och den om Mutant), Paret Linder Krauklis “Finna dolda ting”, Magnus Dahls Sinkadusmåndag, intervjun med Johan Anglemark i Catahya, motsvarande intervju i Fantasyfredag #20, Anders Blixts “En hamnarbetare minns” och hans kommentarer här på bloggen, och efter de tjugo år av grävande som gjorts på gamla rollspel.nu-forumet så kan man tro att åtminstone det allra smaskigaste är framgrävt. Inför starten av denna blogg kontaktade Fantasyfredag Adam Savages Tested för att be om en mythbusting av en de allra smaskigaste historierna i boken om Äventyrsspel, nämligen påståendet att Lucasfilm skulle ha lånat ut en screen-used Darth Vader-kostym och att den skulle ha spytts ned på en svensexa och sen kastats. Tyvärr åtog sig inte firma Savage, Giertz & Chan detta gräv, men kanske vet nån läsare mer.

Åter till 1990, och Sinkadus #26 där typsnittet nu har bytts ut mot ett lite mer futuristiskt och matchande det nya svarta, d.v.s. Mutant. Nytt, eller snarare avvikande, är också att i reklampuffen för “Svärd och svartkonst” är det antalet tryckta sidor som skrivs ut, istället för som på alla andra böcker antalet sidor oavsett tryck eller inte. Redan på puffen efter, för “Svarta svärdets bane”, återkommer det vanliga uppblåsandet. Priset är som tidigare för böcker på 200 sidor eller färre angivet till 35:-, vilket också är vad som står både på bokens framsida och baksida. Det är däremot inte vad jag betalade på Tradition, där priset lokalt hade höjts till 39:-. Sverige hade år 1990 en inflation på över 10%, vilket kan ha bidragit till de aggressiva prishöjningarna.

Svärd och svartkonst

Fritz Leiber

Översättning: Fredrik Ström
Omslag: Michael Whelan
Tryck: Scandbook AB, Falun – 192 s

Fafhrd och Gråkatt skapades ursprungligen av Leibers vän Harry Otto Fischer, och var baserade på Leiber (Fafhrd) och Fischer (Gråkatt) själva. Första novellen kom ut 1939, och Leiber publicerade ett fåtal ytterligare noveller som samlades upp i bokform 1957. Samma sporadiska takt höll i sig till 1968, när Ace books började ge ut allt material och Leiber också skrev en stor mängd nytt för att binda ihop texten. Denna “första” bok är alltså huvudsakligen skriven 1970.

Samma datum gäller för förordet, och det ger en tydlig idé om hur oformad fantasygenren var även då, Fafhrd och Gråkatt förklaras vara skickligare med klingorna än “Cyrano de Bergerac, Scar Gordon, Conan, John Carter, D’Artagnan, Brandoch Daha och Anra Devadoris”. De tre mest välkända referenserna är alltså från 1897, 1912 och 1932, och bara en av dem tillhör fantasygenren. Brandoch Daha återfinns i Eric Rücker Eddisons “The worm Ouroboros” från 1922, en relativt okänd tidig protofantasy-bok, idag mest omnämnd för att Tolkien läst den. Scar Gordon är huvudpersonen i Robert Heinleins Science Fantasy “Glory Road” från 1963. Anra Devadoris är en annan av Leibers fäktmästare, ur Fafhrd och Gråkatts värld.

Reklampuffen i Sinkadus #26 beskriver innehållet i “Svärd och Svartkonst” som “fyra noveller av varierande längd”. För att få det till fyra så har “förspelet”, en och en halv sida bakgrund, räknats in. Även i övrigt stämmer det att längden är mycket varierande – en komplikation när man läser en samling noveller och romaner skrivna i oordning är att det övergripande tempot blir svårkontrollerat. Den första novellen, om hur Fafhrd lämnar sitt barndomshem, är betydligt längre de två andra och har därmed också ett lägre berättartempo. Varför inte lägga novell #2, om Gråkatts ungdom, först? Nog för att upplösningen i den första novellen, där Fafhrd utkämpar en svärdsduell på skidor, och dödar sina första fiender ur bakhåll, med hugg i ryggen, är bland det bästa i hela Lankhmar-serien.

Den sista novellen, där Fafhrd och Gråkatt äntligen möts, introducerar också staden Lankhmar. Det är slående hur inflytelserik Leiber var, bland mycket annat var han ensam ansvarig för tropen “Tjuvarnas gille”, och hur mycket Terry Pratchett parodierar Lankhmar i synnerhet snarare än fantasy i allmänhet. För den som läser fantasy är detta en referens att förhålla sig till.

Omslag

Det ursprungliga omslaget till Ace books utgåva från 1970 är tecknat av Jeff (senare Catherine) Jones och det vänligaste man kan säga om det är antagligen att det är väldigt tidstypiskt. Michael Whelan var fortfarande bara 20 år gammal vid tillfället och hade ännu inte nått sin senare gigant-status som omslagstecknare. 1977 var han däremot stor nog att få ta över Swords-serien, och han gjorde då omslaget till novellsamlingen “Swords and ice magic” som Target Games flyttade fem böcker bakåt i serien.

Läs istället

Jag tror mig, enbart baserat på känsla och utan egentliga bevis, ha läst varenda ord som står i tidskriften Sinkadus, speciellt de mellan #8 och #38. Det fanns helt enkelt inte så mycket annat att göra innan Internet och kabel-TV. Ändå visade en lusläsning av #26 inför detta blogginlägg att det i brevspalten finns boktips för Science Fiction-worldbuilding från Anders Blixt som verkar gått oupptäckta förbi tidigare. Det är ett svar på Åke Eldbergs artikel om hur man skapar nya spelvärldar till Stjärnornas Krig-Rollspelet, där han rekommenderar Larry Nivens “Known Space” (1964-2012), Frank Herberts “Dune” (1965) och C J Cherryhs “Chanur”-böcker (1981-1992). Vad tyckte då Anders att man skulle läsa som ytterligare komplettering, sensommaren 1990?

• Brian Stablefords sex böcker om rymdskeppet “Hooded Swan” från 1974
• Asimovs stiftelsetrilogi (1942-1950) – absolut inte några andra delar, men gärna Pebble in the sky från 1950
• Gordon Dicksons fem böcker i “Childe”-cykeln (1959-1984)
• Julian Mays fyra böcker i “Pliocene exile”-sagan (1981-1987)
• Robert Heinleins Between Planets (1951), Citizen of the galaxy (1952), och Friday (1982)
• Øyvind Myhres “Snøen på Nix Olympica” (1975) och Edmund Hamiltons “The weapon from beyond” (1967)

Att bedöma dessa böckers litterära kvalitet är knappast relevant, och deras lämplighet som grundmaterial för att lära sig worldbuilding har jag inte hybris nog att ifrågasätta med tanke på vilket håll rekommendationerna kommer ifrån. Tjugofyra lästips alltså, och nästa vecka blir det fler.

I senaste Fantasyfredag granskades den insändare till Sinkadus #25 som beskrev urvalsreglerna för bokserien – men detta nummer av Sinkan är också en viktig vändpunkt på ett annat sätt. Olle Sahlin konstaterar för första gången i klarspråk att Äventyrsspel dras med höga kostnader, och därmed har sidantalet i tidningen minskat från 40 till 32. Det går möjligen att utläsa produkternas inbördes hierarki ur detta eftersom bokserien hade påbörjat sitt motsvarande stålbad nästan ett år tidigare. Både bokserien och Sinkan genomgick över tiden både prishöjningar och ett flertal kostnadssparande förändringar – minskat sidantal för båda, enklare omslag för bokserien, billigare papper för Sinkan.

Å andra sidan hävdade Olle i alla år (och säkert fortfarande) att Sinkadus – som alltid gick back om man räknade produktionskostnad minus försäljning – borde ha räknats in i marknadsföringsbudgeten istället. Med bokserien är det svårare att förstå varför den inte lades ned när det blev uppenbart att den aldrig skulle dra in några relevanta mängder pengar. Det enkla svaret är kanske att den uppfyllde “regel #1” d.v.s. inte gick med förlust, och att det var enklare att fortsätta ge ut än att lägga ned när maskineriet väl var igång.

Gord den listige

Gary Gygax

Originaltitel: Night Arrant, första halvan (1987)
Översättning: Stefan Ekman
Omslag: David Mattingly
Tryck: Scandbook AB, Falun – 170 s

Efter allt Target Games sade om att inte dela upp böcker så blev “Night Arrant” ändå uppdelad vid översättningen. Detta är bara två år innan Robert Jordans tegelstenar (i Ylva Spångbergs översättning) började delas upp i två och senare tre band vid svensk utgivning, men å andra sidan åttio år efter att “Greven av Monte Cristo” gavs ut i fyra band. Även om många långa böcker delats upp genom åren så är det trots allt just fantasy som idag står för en överväldigande majoritet av uppdelningarna – George R R Martin, Joe Abercrombie, Patrick Rothfuss, Tad Williams, Nick Perumov och många fler.  Förklaringen från förlagens sida är att detta är helt nödvändigt för att kunna sätta ett konkurrenskraftigt pris, och något som efterfrågas av boklådorna. Samtidigt verkar det inte vara några problem att sälja t.ex. Lars Noréns “En dramatikers dagbok” på 1680 sidor i ett band. Troligen är det återigen fantasyns status som “barnlitteratur” som spökar.

“Night Arrant” med sina nio noveller och nästan 400 sidor blev till två tunna svenska kioskböcker. I denna första del ingår fyra noveller om tjuven Gord och barbaren Chert och deras äventyr i och kring staden Greyhawk. “Night Arrant” är den tredje boken om Gords äventyr i Greyhawk, serien innehåller två och en halv tidigare del och tre uppföljare, varav de sista två inte utspelar sig i eller kring staden Greyhawk. Gissningsvis valdes denna bok framför allt för att den är mest fristående och lättare att dela upp än första delen “Saga of old city”, 352 sidor. 

Av alla böcker i Drakar och Demoner-serien jag läst – 23 stycken i år och gissningsvis tio till på 90-talet – är detta den i särklass sämst skrivna. Det verkar inte ens som att bokens främsta syfte är litterärt, utan istället är detta en ren “tie-in” till rollspelande i Dungeons & Dragons-systemet och särskilt då i Greyhawk som Gygax bolag TSR ägde rättigheterna till. Därmed är alla monster tagna rakt ur D&D och verkar ibland dyka upp enbart för att ge läsaren nöjet att känna igen sig. De flesta skeenden som Gord och Chert upplever är intill förväxling lika ett D&D-äventyr, den enda frågan är om de ska läsas som “här är ett kul äventyr vi spelade” eller “det här kan du använda till ett äventyr”. Greyhawk – borgen, staden och världen – är baserade på en D&D-kampanj som Gygax spelade 1972-1979, så det verkar högst troligt att boken är baserad på egenupplevt spelande. För säkerhets skull jämförde jag översättningen mot det engelska originalet, och det är absolut inte Stefan Ekmans fel att boken är på gränsen till oläslig. Att döma av betygen på Goodreads är detta dessutom den sämsta boken i serien. Efter 170 plågsamma sidor är det tilltalande att få fyra böckers paus till del två.

Omslaget

Omslaget är ursprungligen från Barbara Hamblys “The Walls of Air” från 1983 – återigen denna Hambly. Frågan är om Äventyrsspels redaktion var stora Hambly-fans, om hon var en mer inflytelserik fantasyförfattare på 80-talet än jag kände till, eller om det är en slump att just denna bild bläddrades fram ur pärmarna. Kanske är det så enkelt att fantasyutgivningen på 80-talet inte var mer omfattande än att det gick att läsa samtliga böcker som gavs ut. Konstnären, David Mattingly, är numera lärare i digitalt tecknande vid the Pratt Institute i New York men har ändå lyckats göra enormt många omslag till böcker och serier. 1996 kom det ut en bok om hans värv, “Alternate views, alternate universes: the art of David B. Mattingly” av Cathleen Cogswell. Det ursprungliga omslaget till Night Arrant hamnade inte på något av de två svenska banden, och det är lika bra det med tanke på hur gräsligt det är. Mattinglys omslag är i gengäld riktigt bra, och återanvändes senare till “Magikerns handbok” (1993).

Läs istället

Precis vad som helst som inte är skrivet av Gary Gygax. Gygax är för all del en duglig världsbyggare, men han är en fullkomligt usel stilist. Därmed ligger det nära till hands att rekommendera en roman som imponerade stort på mig stilistiskt: “Jonathan Strange & Mr Norell” av Suzanna Clarke. Förutom att den utspelar sig i början på 1800-talet är den också skriven både som en pastisch på romantikens litteratur, och som en “funnen” roman, alltså med fotnötter och stil som att den kommer rakt ur den värld som beskrivs. Clarke blev refuserad två gånger med kommentaren “osäljbart”, tredje gången hamnade hon hos Bloomsbury som gav henne en miljon pund i förskott och var så övertygade om bokens framgångsduglighet att de tryckte 250 000 inbundna exemplar. Det påstås att Norstedts tog in den för svensk översättning enbart på försäljningssiffrorna, och att den som fattade beslutet sedan sade “om jag visste att det var fantasy hade jag aldrig gett ut den”.