Bloggen har äntligen nått fram till juni 1990 och Sinkadus #25. Visst, Conan Äventyraren får en lång reklampuff till skillnad från i förra numret, men framför allt finns ett brev om bokserien intaget i brevspalten, med långt svar. Detta svar har redan plundrats på nästan allt innehåll i tidigare delar av Fantasyfredag, men det ger åtminstone några (påstått) strikta förhållningsregler för publicering:

• Max 200 sidor för att boken ska gå ihop ekonomiskt
• Max 280 sidor för att ge ut över huvud taget
• Fristående böcker, eller åtminstone ska man inte ha behövt läsa tidigare delar
• Det är inte strikt nödvändigt att gå med vinst på varje bok, bara att det ska gå ihop totalt – “vad vi förlorar på Klanfursten vinner vi igen på Slottet vid världens kant.”
• Dragonlance ägs av TSR som inte låter någon annan ge ut deras böcker, underförstått hade dessa varit kandidater annars

Vad finns det då som passar in i detta stränga regelverk men inte gavs ut vare sig då eller senare? När Fantasyfredag träffade Johan Anglemark inför #20 fick han berätta vad han skulle vilja översätta och ge ut för en nystartad liknande bokserie, och han föreslog då Frances Hardinge (alla hennes böcker är egentligen för långa, men “Fly by night” kanske precis kan klara sig med sina 300 sidor), Nicola Griffiths “Hild” (560 sidor, uppföljare planerade), och Kristine Tofte – som skriver på nynorsk och eventuellt tappar en del läsare som redan läst originalspråk. En superspännande lista, men också en som är symptomatisk för Fantasygenrens problemställning – det mesta är långt d.v.s. gärna 400 sidor, och inte mycket är fristående.

Vad finns det då för verk som faktiskt följer alla reglerna?

Jack Vance “The dying earth” och Poul Andersons “The broken sword” är korta fristående fantasyklassiker, det påstås att de finns i översättning även om jag aldrig sett dem i verkligheten. Paksenarrion-böckerna är visserligen en trilogi men det verkar på inlägg i Fantastikbokgrupper på Facebook som att de svenska översättningarna är ytterst ovanliga. Återigen är de också lite för långa. Bästa kandidaten är kanske Poul Andersons “Three hearts and three lions” som aldrig översatts och håller sig på 177 sidor.

Detta förutsätter också att vi efterlever den implicita regeln om Fantasy*, d.v.s. att boken ska utspela sig i en sekundärvärld med förindustriell teknisk nivå. Annars finns det en del urban fantasy att välja på. Mitt bästa förslag är Rivers of London-serien av Ben Aaronovitch. Fantastiskt bra, speciellt de första delarna, korta nog, rimligt fristående för att vara en bokserie. Två till bloggen inkomna tips som lämnas vidare i befintligt skick är Nice Dragons Finish Last av Rachel Aaron – tekniskt sett YA och tekniskt sett första delen av fem, samt Envy of Angels av Matt Wallace – matlagning och odöda, återigen tekniskt sett första delen i en bokserie.

Hur otroligt det än kan låta så verkar det alltså som att det mer eller mindre var slut på böcker som passar helt perfekt in i Drakar- och Demoner-serien – ett fåtal klassiker, och några Pratchett tills de blev för långa. Å andra sidan var reglerna inte så stenhårda som Johan gärna ville få det att framstå, och helt säkert hade Urban Fantasy haft en plats i serien när den genren växte fram runt sent 90-tal.

Conan Äventyraren

Robert Howard (sic!)

Översättning: Kerstin Kvisler
Omslag: Frank Frazetta
Tryck: Scandbook, Falun – 212 s

Detta är den första bok som Lancer books gav ut, 1966 – året innan den första boken i serien, “Conan”. Det gör att originalomslaget till Conan Äventyraren beskriver den som “book one”, och det var först i senare utgåvor som serien numrerades om så att detta istället blev bok fem. Röran bland Conan-novellerna är som tidigare konstaterat fortfarande inte utredd, utan har degenererat till tre olika mer eller mindre officiella kronologier. Target Games håller sig rimligt nog till Lancers “senare” numrering, vilket verkar rimligt för en rak översättning.

På omslaget till Target Games utgåva får L Sprague de Camp inte vara med som författare längre. Detta är onekligen en av de mest ursprungliga Conan-samlingarna, tre av novellerna är sådana Howard avslutade i sin livstid, men Tombalkus Trummor lämnade Howard efter sig som ett oavslutat manuskript som de Camp sen omarbetade. Totalt fyra noveller alltså:

“Den Svarta Cirkelns Män” (“The People of the Black Circle”)
“Den Gäckende Skuggan” (“The Slithering Shadow”)
“Tombalkus Trummor” (“Drums of Tombalku”)
“Den Svartes Bassäng” (“The Pool of the Black One”)

Även för mig som är rätt svårflörtad när det gäller Conan går det inte att missa att detta är Robert Howard i toppform. Conan kidnappar prinsessor, rider kamel genom öknen och slåss med demoner.

Omslag

Omslaget är Frazettas originalomslag, det allra första han gjorde med Conan. Därmed är det också känt, återanvänt och refererat. I den allra första prototypen till filmaffischen för Dino de Laurentiis “Conan the Barbarian” var detta bilden man lade in. En fin och mer sentida referens är annars på omslaget till Xena: Warrior Princess vol. 4 #2. Det tål granskningen väl, få omslag är så stilbildande inom fantasy – däremot är det förvånande att Äventyrsspel inte använde det till några spelmoduler eller Sinkadus. Kanske ansågs det helt enkelt vara för nära kopplat till personen Conan för att passa på Drakar och Demoner, där Elric redan hade mutat in sitt revir.

Läs istället

För ovanlighetens skull är “läs istället” avklarat redan innan, och av alla tips som getts är  “Rivers of London”-serien av Ben Aaronovitch det mest fartfyllda och roliga. Återstår att se om det går att hålla i, tyvärr har senaste delarna inte riktigt samma styrfart nu när det mesta av universumet är upptäckt och många av karaktärerna har fått avslöja sina hemligheter.

De första 20 delarna av Drakar och Demoner-serien fick alla egenreklam eller en puff i Sinkadus – en helsida för de två första Conan-böckerna, snygg och designad kvartssida för bok 3-6, en halvsida som samlade bok 10-16 och från därefter i löptext.  I Sinkadus #24, mars 1990 annonserades “Det fantastiska ljuset” och “Slottet vid världens kant” ut på ännu ett nytt sätt – nämligen helt utan text. Platsbrist eller tidsbrist?

I övrigt kan jag inte hitta mycket i detta nummer av Sinkan om bokserien, utom i brevspalten där det finns ett mycket kort brevsvar som utlovar att “vi tänker fortsätta publicera så länge folk fortsätter köpa böckerna”.

Det fantastiska ljuset

Terry Pratchett

Originaltitel: The Light Fantastic (1986)
Översättning: Olle Sahlin
Omslag: Josh Kirby
Tryck: Scandbook AB, Falun – 195 s

Discworld-seriens existens, och att den kunde ges ut på svenska, är ett betydande styrketecken för fantasygenren. Trots allt bygger den på att läsaren redan är väl bekant med fantasy i allmänhet och vissa specifika karaktärer i synnerhet. I “Det fantastiska ljuset” dyker Cohen Barbaren upp, Pratchetts svar på frågan “hur skulle Conan vara som 80-åring?” Idag, när Arnold Schwarzenegger är 71 år gammal, känns Cohen ännu mer trovärdig. Även i övrigt är “Det fantastiska ljuset” en direkt fortsättning på “Magins färg” – bokstavligt talat, den första boken slutar med en (bokstavlig) cliffhanger och därmed tar uppföljaren vid ögonblicket efter. Pratchett gjorde aldrig detta igen i Discworld-serien – antagligen för att försöka hålla böckerna mer fristående. Om det har gått några månader eller år mellan böckerna blir det naturligt att kort beskriva bakgrunden och den period som passerat och därmed ge läsaren en mjukstart.

“Det fantastiska ljuset” är återigen översatt av Olle Sahlin, som gör ett heroiskt jobb med Pratchetts många ordvitsar:

“Rincewind, all the shops have been smashed open, there was a whole bunch of people across the street helping themselves to musical instruments, can you believe that?”
“Yeah,” said Rincewind. “Luters, I expect.”

“Rensvind, man har brutit sig in i varenda butik, det var ett helt gäng med människor tvärs över gatan som plockade åt sig flaskor, kan du tänka dig det?”
“Jo”, sade Rensvind. “Pluntrare, skulle jag tro.”

Förutom kopplingen till fantasy-klassiker så passade de första Discworld-böckerna extra bra in i Drakar och Demoner-serien eftersom de var korta, lättlästa, och ganska fristående – senare Pratchett blev i allmänhet längre, betydligt längre, och ställde större förväntningar på att läsaren var bekant med karaktärerna sedan innan. Däremot blev böckerna så framgångsrika i sin egen rätt att Wahlströms gjorde fina försäljningssiffror när de tog över serien. Med tanke på Target Games förhållningsregler kring sidantal hade det kanske varit omöjligt för dem att fortsätta ge ut Discworld i denna form – redan vid 200+ sidor var böckerna på gränsen för kioskernas prisbild, vid 300 sidor blev de i princip omöjliga, och Pratchett nöjde sig inte där. Såhär ser sidantalen ut i de första 20 Discworld-böckerna:

När “Det fantastiska ljuset” kom ut var detta ännu bara en pressansvarigs dröm. Magins färg trycktes – häpnadsväckande i efterhand – i 506 inbundna exemplar. Det kan man kanske förstå i och med att året var 1983 och Pratchett var helt okänd. Desto mer förvånande är att uppföljaren år 1986 bara trycktes i 1034 exemplar i sin allra första tryckning. Del av förklaringen är att Pratchett i dessa tidiga dagar hade en extremt liten förläggare, Colin Smythe, och detta blev också den sista bok som Smythe gav ut i helt egen regi – de följande tre var samutgivna med Victor Gollancz, och därefter blev han Pratchetts agent.

 

Omslaget

Precis som omslaget till “Magins färg” är detta omslag samma som på originalet, av Josh Kirby. Kirby var en bit över 50 när han började illustrera Discworld, och hann alltså ha en hel karriär som filmposterillustratör innan bokomslagen – Star Wars: Return of the Jedi, The Beastmaster, Krull. Även efter pensionen fortsatte han med Discworld och hann med 26 omslag innan han gick bort 2001.

Läs istället

Det känns helt omöjligt att rekommendera någon att inte läsa Pratchett. I “Det fantastiska ljuset” dyker Döden upp som karaktär för första gången, och han fick ett antal egna böcker med start redan i Discworld #4, “Mort”. Cohen barbaren dök upp som bifigur ett antal gånger men fick inte en egen bok förrän i Discworld #27 “The last hero”. Båda är mycket läsvärda men Mort är snäppet bättre.

En ovanligt solig dag i maj hade Fantasyfredag förmånen att få dricka kaffe och äta italiensk glass med Johan Anglemark, fantasykännare par excellence och förläggare av Drakar och Demoner-serien från bok 13 och framåt.

FF: Kul att vi kunde ses och prata! Du har gjort mycket både inom litteratur och roll- och brädspel, men hur kom det sig egentligen att du snöade in på fantasy och SF och hamnade på Äventyrsspel?

JA: Jag har alltid älskat böcker, även boken som fysiskt objekt, lukten och känslan av att gå in i ett bibliotek. När jag var yngre så läste jag all fantasy, den behövde inte vara bra. Det räckte att det fanns en drake eller en trollkarl så slukade jag den. Sen har jag alltid älskat spel, det levnadsår när jag kanske hade allra roligast var när jag började spela rollspel sexton år gammal. Den utvecklingen av fantasi och kreativitet …

FF: Så du fick ett drömjobb och fick ta hand om bland annat bokserien. Den hade varit lite av en het potatis, gått från Olle Sahlin till Ewiz Ehrsson, till Anders Blixt och sen till dig. Varför bollades den runt?

JA: Olle fick fokusera på Sinkan, den tog all hans tid. Ewiz slutade, och sen slutade ju Anders också. Han var ganska utarbetad på slutet, och främst fokuserad på sin grej, rollspelskonstruktionen.

FF: Det verkar också ha blivit tuffare villkor för bokserien när du körde den än under Olle och Anders?

JA: Äventyrsspel hade problem med lönsamheten ganska länge. 1987-88 var bra år, då tjänade man rejält med pengar, sen blev det värre.

FF: Hur kom det sig att ni gav ut en bokserie? Tjänade ni några pengar på den?

JA: Tanken var att bygga upp ett “extended universe”, att våra kunder skulle kunna få allt inom fantasy från oss. Sen var vi helt säkra på att våra kunder skulle lämna oss efter kanske 20 års ålder, när det öppnar upp sig med engelskspråkiga spel och så. Med böcker skulle vi kunna behålla dem ett tag till. Däremot tjänade vi inga pengar på böckerna, bokproduktionen gav inget täckningsbidrag, den gick med andra plus minus noll efter att alla kostnader var inräknade.

FF: Inte ens de böcker som sålde bra gick ihop?

JA: Vi tryckte vanligen 10 000 exemplar och sålde 3000-5000. Tyvärr var kostnaden för tryck i princip linjär, startkostnaden var försumbar och det som kostade var sidantalet. Dessutom sålde de bästa böckerna, som Pratchett, fortfarande bara i den övre delen av samma spann, alltså närmare 5000 ex. De böcker som sålde bättre eller var kortare finansierade de andra. Förutom kioskerna hade vi kanske tio oberoende boklådor i landet som sålde, så distributionen var för begränsad för att nå större volymer hur bra böckerna än var. Många kunder var samma som vi kände från rollspel och brädspel, men vissa var helt nya. Till exempel var det en värmlänning som ringde mig en gång i halvåret för att höra om kommande böcker. Han visste ingenting om fantasy, han tyckte bara böckerna var bra. Säkert minst lika bra som Bill och Ben.

FF: Vad tycker du om bloggen Fantasyfredag annars? Anslaget är med flit väldigt nutida, snarare än att vältra sig i nostalgi. Inget fel med nostalgi, såklart.

JA: Jag gillar tonen, och gillar verkligen “läs istället”, möjligen med undantag för Chabons “Gentlemen of the road” som jag inte fastnade för. Du gissar oftast rätt när du gissar, men du har haft lite fel om översättarna har jag märkt.

FF: Aha, på vilket sätt?

JA: Vissa av översättarna var onekligen någons kompis, till exempel Magnus Eriksson och Fredrik Ström, men vi fick också in helt externa ansökningar om att översätta, och efter ett arbetsprov så lät vi vem som helst göra jobbet om de verkade duktiga. Både Joakim Svahn och Kerstin Kvisler var såna externa översättare som ingen hade någon kontakt med tidigare.

FF: Helt logiskt nu när du säger det. Det måste ändå ha varit billigare än att använda proffs?

JA: Vi betalade alltid översättarna under rekommenderad taxa, på slutet ungefär 1100 kr per normalark, alltså 32 sidor, och rekommenderad taxa var snarare 1600 kr.

FF: Billigt och snabbt var nyckelorden?

JA: Jag lade exakt en arbetsvecka per bok, totalt från start till slut. Processen var otroligt slimmad, jag hade ingen aning om hur det normalt går till i bokbranschen utan gjorde vad som verkade praktiskt. Till exempel är det kutym att redaktören får ett utkast av översättaren, föreslår ändringar och skickar tillbaka så översättaren kan arbeta fram ett slutförslag, men jag rättade rakt i pagemaker och skickade sedan på tryck. Korrläsningen bestod av att jag själv läste igenom från första sidan till sista sidan en gång.

FF: Låter som att många arbetsmoment ändå måste ha gått smidigt för att kunna hålla den takten. Var det lätt att få tag i böckerna?

JA: Lennart Sane var agent för nästan alla författare vi var intresserade av. Vi kunde i princip peka och säga “vi vill ge ut det där” så löste de det, och det var inte dyrt, kanske tio tusen kronor för rättigheterna. Det mesta var sånt vi blev tipsade om eller själva valde ut som skulle passa, men Gary Gygax böcker var ett undantag. Gary hade tjatat på Fredrik Malmberg om att ge ut dem på svenska, och Fredrik hade till slut gett upp och sagt ok. Själv tyckte jag de var skräp. Men det var som sagt ett undantag, i övrigt gav jag aldrig ut något som jag inte själv tyckte dög och hade något slags kvaliteter.

FF: Fick ni omslagsbilderna samma väg? Och jag måste passa på att fråga, vad var grejen med “Elric på ödets hav”?

JA: Vi behövde få till en mall för att minska produktionstiden för ateljén, så det blev det första jobbet Håkan Ackegård gjorde. Annars fick vi bilderna från Thomas Schlück, satt med stora pärmar med diabilder och bläddrade fram nåt som passade.

FF: När Äventyrsspel fick riktiga ekonomiska problem, vintern 92-93, så rök bokserien nästan på en gång. Hade du någon förvarning?

JA: Ingen alls. Fredrik kallade in fyra av oss i ett rum, jag tror det var den fjortonde februari 1993. Han tittade ned i sina papper och mumlade att vi tyvärr var uppsagda.

FF: Och Äventyrsspel lade ned allt som inte gick med ordentlig vinst på en gång, inklusive bokserien. Hade ni mycket outgivet på hyllan? Jag vet att ni aldrig gav ut de tre sista Conan-böckerna?

JA: Det beslutet fattade jag redan tidigare. Vi gav ut allt av Howard, men jag tyckte inte om Lin Carter. Annars hade vi inget på hyllan. Ja, vi hade ju Spegelmästarna av Donaldson, de var redan översatta men jag trodde inte på att ge ut dem i delar även om det där med att ge ut i delar blev en stor grej senare. Dessutom var själva översättningsarbetet struligt, det var en firma med en grupp av översättare som hade översatt och vår kommunikation med dem funkade sådär. Sen hade jag andra boken om Coramonde, den var både lång och dåligt översatt, dessutom på papper. Jag hade suttit och knappat in den första boken själv.

FF: Efter Äventyrsspel då?

JA: Jag fick jobb på Apple, med att översätta operativsystemet till svenska. Rollspel, brädspel, SF och fantasy har såklart fortsatt vara en stor del av mitt liv.

FF: Numera verkar litteratur vara en mindre del av nördkulturen. Det verkar i princip som att Cosplay är större än att läsa böcker på kongresserna. Men det kommer många fina spel-kickstarters, även om jag är osäker på hur många som köper dem för att spela.

JA: Redan på Ylva Spångbergs fantasykongress 1995 var folk mer intresserade av att klä ut sig och spela instrument. Idag vet jag flera som köper ett antal rollspel om året enbart för att läsa dem. Jag är nöjd, det kommer mer än nog av både böcker och spel för att räcka till mig personligen. Jag har två hyllmeter oläst och det kommer ändå in böcker i de hyllorna fortare än jag hinner läsa dem.

FF: Tack, Johan!

Slottet vid världens kant

Michael Moorcock

Originaltitel: The Vanishing Tower, ursprungligen The Sleeping Sorceress (1971)
Översättning: Claes Persson
Omslag: Frank Brunner
Tryck: Scandbook AB, Falun – 139 s

Tre nya långnoveller om Elric, som börjar precis när “Vita vargens öde” slutar. Kaosfursten Arioch är inte längre behjälplig utan Elric driver runt på mer klassiska fantasy-äventyr med fokus på att besegra trollkarlen från Pan Tang, Theleb K’aarna. Inte den mest centrala boken i Elric-sviten, men duglig allmänfantasy.

Omslag

Omslaget återanvändes långt senare till Sinkadus #37 – jag har än idag svårt att se det utan att omedelbart tänka “Dark Edge Bar” . Det kommer från samma portfolio som omslaget till “Elric på ödets hav”, från 1982. Motivet är helt uppenbarligen Cymorils död, som alltså hände i slutet av förra boken kronologiskt, eller förrförra i Äventyrsspels utgivning. Referens-omslaget borde vara det från DAW Books utgåvor 1977, d.v.s.  av Michael Whelan. För just denna bok är Whelans omslag ganska märkligt, i min mening bättre utfört men med ett mycket mer udda motiv. En misstanke är att Äventyrsspel inte ville licensiera Whelans bilder utan att kunna använda dem till Drakar och Demoner-produkter, alltså spelet.

Läs istället

Ett tips med koppling både till Elric (samma författare) och Johan Anglemark (en av hans favoritböcker): Gloriana, av Michael Moorcock. Ett återberättande av Elizabeth den förstas England i fantasyform, i ett ödsligt slott vars väggar och tomma kammare bebos av luffare och rymlingar. Stämningen är ovanligt drömlik, mindre lik denna bok och mer som i “Ödets hav” – och framför allt mer lik Mervyn Peakes trilogi av böcker om slottet Gormenghast.

Om det finns en bok som förkroppsligar 80-talet i fantasy så är det denna. Få saker var så coola som Japan 1983, när boken ursprungligen är skriven, och den feodala kulturen i “Klanfursten” är Edo-tidens japan i stort sett rakt av. Det är samurajer och ninjor, uppsatt hår, ceremoniella svärd och avancerade svärdskonster, med väldigt lätt fantasy-europasmink över. Huvudpersonen Aldric Talvalin är också en hejare på att slåss med svärd, så pass att han är helt oövervinnerlig i slutet av boken (och i senare böcker). Med andra ord pratar vi här om bästa sortens kioskroman – klyschig, snabbläst, mycket action och en aning romantik, samtidigt som den har åtminstone några litterära kvaliteter. Tänk Robert Ludlum, James Clavell eller Tom Clancy på en bra dag. Extremt passande för Drakar och Demoner-böckerna.

Drakar och Demoner-stats för karaktärerna finns i Sinkadus #23, artikeln är osignerad men Johan Anglemark har senare tagit på sig ansvaret. Förutom den vanliga beskrivningen av spelvärlden och karaktärerna från boken får vi här också lite specialregler för Kendo/Iaido, förlåt, Taiken-ulleth. I gengäld är karaktärsbeskrivningarna till ovanligt stor del citerade ur boken.
Alba verkar som en bra plats för fantasyrollspel, även om denna första bok bara ger en ganska vagt tecknad bild av omvärlden och fokuserar mer på insidan av diverse slott och grottkomplex. Även om världen är ofullständig är den lite mer fantasy och lite mindre japansk än Äventyrsspels Jih-pun, och det är odelat positivt.

Klanfursten

Peter Morwood

Originaltitel: The Horse Lord (1983)
Översättning: Magnus Eriksson
Omslag: Greg Hildebrandt
Tryck: Scandbook AB, Falun – 273s

Till största del är “Klanfursten” en ganska typisk uppväxthistoria och bildungsroman. Aldric Talvalins familj blir brutalt mördad, som tur är blir han räddad av världens bästa fäktmästare som dessutom lär honom magi så han kan hämnas på alla i hans väg. Det är förvånansvärt många fantasyböcker som presenterar en svärdsmästare som helt oövervinnlig, trots att det räcker med att läsa ganska begränsade mängder historia för att märka att pikar och bågar kan ställa till det rejält även i en bondes händer. “Klanfursten” väljer lite av en mellanväg – Aldric Talvalin behöver sitt “plot armour” några gånger och är även duglig med båge, och har ett steampunk-inspirerat automatiskt armborst, men praktiskt nog slipper han i denna bok möta några fiender som har avståndsvapen. En annan detalj som irriterade mig omotiverat mycket är att Aldrics hår växer ut till hästsvanslängd på sex månader. Visst, det är fantasy, men varför bränna “suspension of disbelief” på en sådan detalj? Har Morwood inget hår?

Även om världsbygget i “Klanfursten” är effektivt och bra så är det inte många fantasyförfattare som haft ork eller lust att göra som Tolkien, och ta fram ett eller flera fullt fungerande språk till sina världar. Varför skulle de lägga all den mödan när det går att svamla fritt några enstaka meningar? Morwood mixar nonsens med vad som precis verkar vara lågtyska för att skapa sina språk, och verkar inte skilja fullt ut mellan högspråket (som huvudsakligen är nonsens med anstrykning av japanska) och drusalanska (som är mer likt flamländskan). Jag tror boken skulle ha vunnit något på ett mer genomarbetat fantasyspråk. Blandade lågtyska språk är för en flerspråkig läsare bara marginellt bättre än rövarspråket som inspiration.

Tekniskt sett är denna bok/bokserie någonstans i gränslandet mellan fantasy och SF. Aldrics läromästare Gemmel har ett grottkomplex fullt med högteknologisk utrustning och ett rymdskepp, dock beskrivna ur ett fantasy-perspektiv. Sannolikt fattade inte alla läsare vad det var som fanns i grottan, så i senare böcker blev det övertydligt. I denna bok är det precis lagom vagt och suggestivt. En ännu större behållning i boken är upplägget att Aldric är otroligt hederssam och rak, medan kungen som han svurit evig lydnad till är en politisk ränksmidare som alltid tänker tre steg framåt och är beredd att offra vem som helst. Det får inga större konsekvenser i denna bok men bäddar bra för uppföljare.

Omslaget:

Få Drakar och Demoner-entusiaster kan ha missat att detta är samma omslagsbild som Erik Granströms äventyr “Oraklets Fyra Ögon” – ett av de äventyr som var så tongivande att det nu har sin egen Wikipedia-sida. Det ursprungliga omslaget från 1983 års engelska utgåva av “The Horse Lord” är exceptionellt fult. Istället har Target Games valt att spegelvända Greg Hildebrandts “The Valley of Wye”, egentligen målad till Mary Stewart’s Merlin Calendar för året 1984. Det förklarar också drakbaneret – Wales flagga bär än idag den röda draken (Y Draig Goch) som kung Arthur påstås ha haft på sitt baner.

Läs istället:

På temat “SF i fantasy-skrud” är det få verk som är så ambitiösa som Iain M Banks bok “Matter”, om en prins från en lågteknologisk värld som måste fly ut i rymden. Ärligt talat är det flera böcker i samma fantastiska serie (“The Culture”) som är ännu mer läsvärda och bättre insteg i serien, men denna har åtminstone ett liknande tema – som den möter från SF-håll snarare än som fantasy. Annars tycker jag Klanfursten och dess uppföljare duger än idag, snarare skulle jag rekommendera rätt omständighet för hur de ska läsas: på flyget, eller kanske mer klimatsmart tåget.

Dags för sista boken som gavs ut 1989. Om man tittar på den ambitiösa planen från januari så blev det alltså inte en bok i månaden, eller ens de elva utlovade, utan bara nio stycken. I Sinkadus #22, december 1989, puffades för denna bok med stora ord:

Det stämmer för all del att Äventyrsspel främst valde dåtidens stora klassiker – Conan, Elric, Fafhrd & Gråkatt osv, och att de hade lyckats hitta en ny blivande klassikerserie i Discworld-böckerna, men när det gäller Tjuvstaden är det äntligen dags för det där översäljandet som varit svagt i flera tidigare puffar.
Vad som är en klassiker är inte så lätt att avgöra, speciellt inte kvantitativt, men ett mått som kan ge en fingervisning är antal betyg som satts på siten Goodreads. Där har Magins färg i skrivande stund 270 000 betygsättningar, och alla de ovan nämnda klassikerna minst 10-20 000. Tjuvstaden-serien får ihop 7000 till första boken, och drygt 2500 till denna tredje. Klassiker? Denna tredje bok “brukar räknas” (man undrar av vem) som den sista bra boken i serien. På Goodreads får vi återigen ett annat svar, den följande boken har exakt samma betyg trots fler betygsättare, och även de följande böckerna ligger extremt nära, ömsom något under och ömsom något över. Man får inte alls intrycket av att seriens kvalitet kollapsar plötsligt.

Ännu mer oklart är påståendet att alla romaner skulle gå att läsa fristående. Det var säkert Anglemarks högsta önskan, men det var definitivt inte något som gick att hålla mer än ungefär till hälften av böckerna, och det blev svårare och svårare allt eftersom bokserier i många delar började nå senare delar. Samtidigt hade Äventyrsspel samma syfte som författarna – mer än en fantasybokserie har ägnat allt större delar av de senare böckerna åt att återintroducera karaktärer från tidigare böcker. Helt nödvändigt för den som läste delarna allt eftersom de gavs ut, men mest irriterande för den som sträckläser.
Ändå förstår jag författarna, det är rimligt att de tar ansvar för sina läsare, och det släpper förläggarna fria att precis som här påstå att boken går utmärkt att läsa fristående även om det blir lite krystat.

Ett annat författaransvar som diskuterats extra mycket senare är år är ansvaret att avsluta en bokserie under sin livstid. Även om George R R Martin och Patrick Rothfuss svajar betänkligt i detta så har de åtminstone en garanterad publik om och när de får ur sig sina sista delar. I fallet Äventyrsspel var situationen den omvända – de hade ett antal bokserier som var påbörjade och där det fanns fler delar skrivna, på engelska – men de avslutade utgivningen varefter det inte verkade löna sig att fortsätta. På engelska kom det som tidigare konstaterat ut totalt tolv stycken Tjuvstaden-böcker 1979-1989, så brist på källmaterial var inget problem. Med trettio års efterklokhet så var det sannolikt rätt beslut att lägga ned Tjuvstaden-serien, klassiker eller inte och ansvar mot läsarna eller inte. Ändå förvånar det mig att brevspalten i Sinkan inte var full av irriterade läsare som ville ha resten av Deryni-böckerna eller Tjuvstaden.

I samma nummer av Sinkadus finns också spelledarpersoner till Drakar och Demoner för huvudkaraktärerna i böckerna. Ganska bleka porträtt, även om det är kul att Hanse Skuggyngel har 18 olika extremt specifika färdigheter relaterade till sitt yrke: Gömma sig 17 men Smyga 20 och Skugga 19, Lyssna 13 men Upptäcka fara 7, Hoppa 12 men Klättra 19 och Akrobatik B4. Jag kan bara tänka mig förhandlingarna mellan spelare och spelledare om vilket värde som gäller när.

Förutom karaktärsbeskrivningarna passar artikeln på att göra mer egenreklam för “Skuggor över Tjuvstaden”, som beskrivs som “tredje boken om Tjuvstaden i Äventyrsspels romanserie”. Romanserie? Puffen fortsätter med att berätta att tidigare utgivna böcker går att få på postorder från Tradition i Göteborg eller SF-bokhandeln i Stockholm. Det förvånar mig oerhört att man inte hänvisade till Tradition även i Stockholm, en självägd butik som kunde stoppa marginalen helt i egen ficka. SF-bokhandeln hade ännu inte antagit sin nuvarande, enorma inkarnation utan låg i en betydligt mindre lokal på Atlasgatan 8, där de annonserade “500 titlar på svenska och 1500 på engelska” – alltså bara tillräckligt för att fylla 12-14 st IKEA Billy. Ändå hade de tydligen tillräckligt mycket cred eller inflytande för att få vara agenter för Äventyrsspel förlag – kanske var det den personliga kopplingen till Gunilla Jonsson och Michael Petersén som spelade in. SF-bokhandeln var under denna period stadda i stark tillväxt, nåt år senare flyttade de till den för mig klassiska lokalen på Stora Nygatan.

Ett sista fynd ur Sinkadus #22, reklam för annan fantasylitteratur översatt till svenska. Stenens Väktare var första boken i Belgarion-serien, Wahlströms hade chansat på att den gick att sälja och fick rätt Dessutom såg de till att förbättra sina chanser genom att lansera den som “Sagan om Belgarion”. Tolkiens böcker är verkligen en saga, en fantasy-rewrite på germanska och isländska sagor där särskilt Rohans ryttare är rakt ur “Beowulf”. Gandalf och många av dvärgarna i “Bilbo” har lånat sina namn ur Eddan. Belgarion-böckerna kan jag däremot inte få till en saga hur jag än försöker. Antagligen inget en läsare i yngre tonåren genomskådade, och kanske en ursäktlig vit lögn med tanke på hur många fantasyentusiaster som började just här.

Skuggor över tjuvstaden

Originaltitel: Shadows of Sanctuary (1981)
Översättning: Grupp Lincopia
Omslag: Walter Velez
Tryck: Scandbook, Falun – 277 s

Det finns inte så mycket att säga om den tredje boken i serien som inte redan är sagt om de första två. Återkommande läsare känner igen seg helt i stil och i de många etablerade karaktärerna. Det mest nyskapande är Vonda McIntyres novell, den första i boken, som har en lite annan stil än den hårda och otrevliga som annars brukar gälla i Asyl.  Även om den är välskriven skaver den lite mot stämningen i Asyl, återgången till ordinarie råhet känns välkommen. Tyvärr är flera av de följande novellerna relativt tråkiga. Egentligen är det först de sista två  novellerna, av Lynn Abbey och Janet Morris , som verkligen engagerar, även om handlingen i “En man och hans gud” är något virrig. Det blev mer och mer tydligt att Tempus behövde sin egen bokserie. Allt sammantaget är detta definitivt den sämsta av de tre första böckerna i Tjuvstaden-serien. Den som läst dem får gärna berätta om de senare böckerna håller liv i Asyl, själv kommer jag inte leta upp dem på engelska.

Omslag

Omslagsbilden är denna gång ifrån samlingsvolymen “Sanctuary” (1982), som samlar de tre första Thieves’ World-böckerna. Den är definitivt bättre än originalet, mindre grötig och behåller temat med “tuffingar på värdshus”.

Läs istället

Jag är extremt tveksam till att “Skuggor över tjuvstaden” kan läsas fristående. Läs de första tjuvstaden-böckerna först, och invänta stor mersmak. Med ett visst mått av fri association kan jag annars rekommendera en helt annan sorts novellsamling, kanske den bästa jag läst, nämligen Neil Gaimans “Fragile Things”. Några av novellerna är ganska brutala och flera av dem utspelar sig i städer, så vi kan låtsas att det finns en koppling.

Slut på designexperimenten – på denna veckas bok sattes den omslagsdesign som skulle gälla i resten av serien. Som konstaterat i förra veckans inlägg var det säkerligen för tidskrävande, spretigt eller båda att ha ett specialgjort omslag med varierande typsnitt och utfallande bild, och experimentet med omslaget på #15 var en uppenbar katastrof. Det nya omslaget innehåller inte längre orden “Drakar och Demoner” någonstans, utan huvudet berättar nu att detta är en “Fantasyroman”, även i de fall det egentligen är novellsamlingar. Den klassiskt spretiga Äventyrsspel-loggan på ryggen har också bytts ut mot en helt ny, Ä-Fantasy. Hit men inte längre nådde Fredrik Malmbergs dröm från Fantasyfredag #4/Sinkadus #11.

En annan förändring är att detta är den första bok som gavs ut av Target Games AB snarare än Äventyrsspel AB, trots att en Ä-logotyp är på omslaget. Jag vet inte vad som föranledde förändringen, men det kan vara värt att förklara bolagsstrukturen lite närmre under denna tid. Koncernen hade tre bolag: TAMB Äventyrsspel HB, som gjorde och publicerade spel (“förlaget”), Target Games AB, som distribuerade spel, och Tradition Svenska AB, som drev butiker i vilka det såldes spel – och annat. Kanske hörde översättning och utgivning av böcker mer naturligt till Target, om den redaktionella insatsen ansågs vara ringa.
Priset är nu för första gången tryckt på framsidan, “Ca 34:90”, med andra ord en prishöjning på fem kronor mot det tidigare ordinariepriset för normaltjocka böcker (<= 200s). Mitt intryck är att i denna veva höjdes priserna och den tid som lades ned per produkt minskade  även utanför bokserien. Det blev mer och mer fokus på att ge ut och gå vidare, och på att kompensera intäktsbortfallet från rollspelen och möta de ökande kostnaderna.

Magins Färg

Terry Pratchett

Originaltitel: The Colour of Magic (1983)
Översättning: Olle Sahlin
Omslag: Josh Kirby
Tryck: Scandbook, Falun – 189 s

“Magins färg” var inte Pratchetts debutbok, han hade skrivit några böcker innan varav två var parodier på SF-klassiker, framför allt Larry Nivens “Ringworld”. De sålde otroligt dåligt, och Pratchett behöll sitt jobb som kommunikationschef för engelsk kärnkraft. Den allra första utgåvan av “The Colour of magic”, från 1983, trycktes följaktligen i 506 exemplar. Det var inte förrän pocketutgåvan kom ut, 1985, som Discworld började sälja på riktigt. Pratchett sade upp sig från pressjobbet hösten 1987, och gav sedan ut minst en Discworld-bok om året till 2007 – vissa år två eller till och med tre. Såhär 41 böcker senare är det lätt att tänka på Discworld i sin slutliga inkarnation, med sina många persongallerier och miljöer. “Magins färg” stod dock på (andra) jättars axlar – den är en pastisch på hela Sword & Sorcery-genren på ett sätt som Pratchett gav upp ganska fort, vilket nog också var helt nödvändigt för att kunna skriva fler än två böcker.

Mycket av formatet på boken, med kapitelindelning i namngivna och delvis fristående kapitel, är sådant som försvann i senare Discworld. Flera av kapitlen fokuserar på att parodiera en specifik fantasyroman eller serie – Bravd och Vesslan är Fafhrd och Gråkatt, och Anne Mccaffreys “Dragonflight” står mall för Ormberget. Det hade varit lätt att se Conan i Hrun Barbaren om det inte var för att en ännu mer Conan-inspirerad figur dök upp senare i Skivvärlden. Med andra ord var det helt naturligt att Äventyrsspel var först med att ge ut Pratchett i Sverige, och boken passar helt perfekt i serien. Olle Sahlin, som både insisterade på utgivningen och själv översatte, har fått mycket berättigad cred för detta senare.

Olle Sahlin verkar allmänt vara en person som går på djupet i det han brinner för.  Enligt egen utsago var hans bröllop 1988 det första medeltidsbröllopet som hållits i modern tid. När Äventyrsspel lade ned bokserien tog Wahlströms omedelbart över utgivningen av Pratchett på svenska, och Sahlin fick hänga med. Han översatte sex böcker till åt dem efter de tre som Äventyrsspel gav ut. Det måste ha varit kul men utmanande – få är så flitiga och skickliga på dubbeltydigheter och ordvitsar som Pratchett. Vissa särskilt svåröversatta skämt duckar Sahlin helt. Exempelvis kallas teorin om att de sköldpaddor som bär elefanterna som bär skivvärlden är på väg mot en kosmisk parningsakt helt enkelt för “stora smällen” vilket inte är lika kul som “the big bang”.

Det här är antagligen den viktigaste boken i hela Drakar och Demoner-serien för mig personligen. Jag tog mig, 11 år gammal, till Stockholms Spelkongress 1992, som det året hade undertiteln “Birthday Bash” eftersom det var 10-årsjubileum för rollspel på svenska. Äventyrsspel räknade såklart den blå boxen av Drakar och Demoner som starten för rollspel i Sverige. Jag var där med en kompis i samma ålder och hade också fått 100 kronor av min mor i nödkassa, om jag skulle behöva ta en taxi hem eller liknande i och med att Stockholms spelkongress hölls på Solvalla som kanske inte är den mest barnvänliga eller lättillgängliga platsen i Stockholm. Jag använde istället pengarna till att köpa två fantasyböcker varav detta var den ena, och sedan var jag fast. Efter att först ha samlat på böcker i femton år och sen försökt rensa bokhyllorna i tolv har jag fortfarande minst en hyllmeter inbunden Pratchett. Det får sägas ha varit värt utskällningen.

Omslag

Josh Kirbys omslagsbilder blev omedelbart synonyma med med Discworld även om Pratchett själv var något av en illustratör och hade gjort omslagen till sina två första böcker och en bilderbok. Det var ett hårt slag när Kirby gick bort 2001, upplevelsen både i butik och vid läsning blev inte densamma.
Äventyrsspel återanvände bilden till Sinkadus #29, februari 1991. På ett sätt lite förvånande med tanke på hur nära knuten den är just till Terry Pratchett
och den här boken, inte alls samma känsla av “allmän fantasy” som på många andra omslag.

Läs istället

Det enda jag hellre läser än tidig Discworld är senare Discworld. Pratchett nådde sin topp först efter kanske tio böcker men höll sen en jämn, hög nivå till ca bok 30. Välj fritt!

Det går inte att prata om bok #15, Elric på ödets hav, utan att fastna på omslaget. Först en kort återblick på omslagen för tidigare böcker i serien; del 1-14 hade vad som måste ha varit en ganska tidskrävande design. Conan och Elric fick egen logga sannolikt signerad Klas Berndal, och även de övriga böckerna hade massor av finlir med varierande typsnitt,  textplacering och färgval. Även om designen uppenbarligen är gjord av någon som kunde sitt hantverk så fanns det en hel del som kunde förbättras och förenklas. Det viktigaste grafiska elementet på sidryggen var bokens serienummer, som på Kalle Ankas Pocket. Det och Äventyrsspel-loggan fick hålla ihop serien utseendemässigt, eftersom författarnamn och titel hade olika typsnitt från bok till bok. Ibland hade bokens titel och författarens namn samma typsnitt på en given bok, ibland olika. Det hela ger ett ganska spretigt intryck när man har böckerna bredvid varandra i hyllan, och det måste ha varit mycket jobb att lägga text direkt på framsidans s.k. utfallande bild, alltså som täcker hela framsidan utan någon marginal.
Som jämförelse kan man titta på andra pocketserier från samma tid, exempelvis den dåvarande inkarnationen av Penguin Popular Classics. Där har man visserligen också utfallande bild på framsidan men har sen lagt en oval yta över den för att alltid kunna ha titel och författare med samma typsnitt och på samma ställe. Även på sidryggen är det samma typsnitt både som framsidan och böckerna emellan – en lite tråkigare men helt klart fungerande design.

Hur som helst så satte uppenbarligen någon ned foten och krävde en ny omslagsdesign, antingen för att den skulle vara mer enhetlig eller mindre tidskrävande eller båda, och första försöket blev att efterlikna kampanjmaterial till rollspelet Drakar och Demoner. Formen på bildramen, med en medaljong överst, hade införts i modulen Kandra 1986, och de snirkliga hörnen som bland annat fanns på kartorna i Drakar och Demoner Gigant flyttade ut på framsidan 1989 med Erik Granströms Trakorien.

Resultatet är gräsligt på nästan alla plan. Huvudet med “DRAKAR & DEMONER ROMANER 15” sätter stilen med otroligt låg läsbarhet, vitt på gult och kraftigt varierande kerning, alltså avstånd mellan bokstäverna. Titeln verkar också vara utdragen som bitmapp snarare än typsatt för att passa bredden, och med den vita konturen blir det hela en frontalattack på synhinnan, kanske särskilt där titeln går över bakgrundsbildens medaljong. Ryggen är lika oläslig den, med “på ödets hav” ihoptryckt på ett ganska anmärkningsvärt sätt och författarnamnet återigen i vitt på gult. Boknumret, 15, har helt försvunnit vilket åtminstone är i rätt riktning – det fick för mycket fokus på de tidigare böckerna. Väldigt lite av detta märks inuti boken, insida och utsida producerades av helt olika avdelningar (läs: personer). Stavning och sättning har förbättrats dramatiskt mot “Vita vargens öde” – detta är en fullt läsbar bok.

Elric på ödets hav

Michael Moorcock

Originaltitel: The Sailor on the Seas of Fate (1976)
Översättning: Claes Persson
Omslag: Frank Brunner (obs)
Tryck: Scandbook AB, Falun – 159 s

Av det jag läst om Elric är “Ödets hav” bland det bästa. Det är mindre svårmod och misär än vanligt, vilket kanske för all del förfelar Elrics lott och syfte. I en drömliknande sekvens träffar Elric de andra avatarerna eller inkarnationerna av den eviga krigaren, mer om det nedan. Tillsammans ska de slåss mot två syskon, mäktiga magiker, som vill ta över hela universum och övervinna både kaos och ordning. På vägen dit måste Elric slåss mot gigantiska babianer, precis som Conan i bok #14. Efter att ha mosat babianer och magiker seglar Elric till en annan värld och räddar en kvinna i nöd undan en annan Melnibonéisk ädling. Slutligen får Elric segla på ett klassiskt äventyr till Melnibonéernas ursprungsland och träffa en man med evigt liv, och här återfår vi till sist lite av emo-Elric och domedagsstämning. Allt som allt en ganska spekulativ svit med mycket äventyr och grottkräl, mindre grekiskt drama än både föregående och efterföljande bok.

Johan Anglemarks reklampuff i Sinkadus 20 är intressant och värdefull såhär i efterhand – till mer än hälften beskriver den skeenden bakom kulisserna, sånt som hade varit omöjligt att veta även för den som läst boken. Det är mer osäkert hur många extra exemplar bakgrundshistorierna sålde. Vi får i alla fall en halv förklaring till varför böckerna inte kom i rätt ordning, “upphovsrättsskäl”. Elric-texterna skrevs i oordning, och novellerna i “Vita vargens öde” kom alla ut på 60-talet. “Elric på ödets hav” är däremot skriven som en sammanhängande roman från första början, och kom ut 1976. Det gör också att den kan användas för att knyta ihop Elric med andra av Moorcocks olycksdigra karaktärer. Dorian Hawkmoon, Corum Jhaelen Irsei och Erekosë hade alla tre fått egna bokserier mellan de första Elric-novellerna och “Elric på ödets hav” och kunde nu knytas in i samma universum.

Omslag

Omslagsbilden är av Frank Brunner, det är alltså inte Michael Whelans mäktiga bild från originalutgåvan. Den bilden hade Äventyrsspel åtminstone haft rättigheterna till två år tidigare, eftersom den då var på omslaget till Drakar och Demoner Gigant. Brunners bild är senare, från 1982, och visar egentligen Elric i Troos skog, som han besöker först i en senare bok, “Det svarta svärdets bane”. Det är kanske inte strikt nödvändigt att omslaget avbildar något som händer i boken, huvudsyftet får väl anses vara att sälja fler exempler, men det sätter ändå en stämning och en förväntan. Troligen har mer än en läsare tänkt “när kommer de där jättemyrorna egentligen”. Det finns visserligen andra jätte-insekterna i “Ödets hav”, dagsländor, men de är Elrics allierade. En detalj om Whelans bild är att den är spegelvänd mot originalet på omslaget till GDD.

Läs istället

Det blir allt svårare att ge nya boktips som är alternativ till Elric, men denna bok innehåller förutom Elric också resor mellan närliggande världar och en genomgående drömlik stämning. En av de mest fascinerande skildringarna av två världar oerhört nära varandra, så nära att man kan nå från en till en annan med en utsträckt hand, är China Mievilles “The city and the city”. Den fick alla möjliga priser när den kom ut 2009 inklusive en Hugo. Genremässigt är den bara till hälften fantastik, den andra halvan är en polisromanen, allt i härligt murrig östeuropeisk miljö.

Denna vecka blir det mer Conan, men först ett sista besök i Coramonde. I Sinkadus #20 fanns Drakar och demoner-karaktärer för både huvudpersoner och biroller i förra månadens bok, #13 Kampen om Coramonde. Beskrivningarna avser sannolikt slutet eller åtminstone den senare delen av boken eftersom Prins Sprättbock har Karate 5. Det måste varit ganska tacksamt att göra den här typen av konverteringar, eftersom så mycket av materialet är hämtat rakt ur boken. Drakar och Demoner Experts system för färdigheter, d.v.s. “vad som helst kan vara en färdighet, och allt ska skrivas ut”, hjälper också till. Självklart har båda bröderna 20 i Överklasstil och B5 i sitt modersmål.

Samma Sinkadus har också återigen insända boktips, denna gång Geraldine Harris “De sju citadellen”. En utmärkt fantasy-serie som framför allt sticker ut som en av de allra första uttalat Young Adult-verken inom fantasy. Mängder med tidigare fantasyböcker inklusive många av de allra första var till för unga läsare, men få av dem tog sig an YA-teman som utanförskap eller identitet. De hade troligen inte platsat i Drakar och Demoner-serien på grund av bristande action och sammanhängande, alltså icke fristående, böcker.

Conan Piraten

Robert Howard & Lyon Sprague de Camp

Originaltitel: Conan the Freeboter (1968)
Översättning: Kerstin Kvisler
Omslag: Doug Beekman
Tryck: Scandbook AB, Falun – 193 s

I och med det nya formatet för egenreklam så har Johan Anglemark gjort en hel del av jobbet åt mig, d.v.s. skrivit en utförlig och inte allt för orättvis eller översäljande beskrivning av boken. Lyckligtvis är marginalen inte bred nog för en full beskrivning, och det finns också en del att sätta i sin kontext. Priset är fortfarande 29:-, trots de 200 sidorna. Som jämförelse kostade Sinkadus #20 (48 sidor) 30 kr, äventyret Fasornas Träsk (50 sidor) 98:- och “nya” (alltså “svarta”) Mutant 149:- i box med tärningar och rollformulär.

Egenreklamen och insidan av boken ger författarcred till Howard och Sprague de Camp. Omslaget lägger däremot till Lin Carter. Min bästa gissning är att ateljén tittade på tidigare omslag och inte pratade med redaktionen om vad som skulle gälla. Carters bidrag till Conan kom huvudsakligen i senare böcker och noveller, och han får ingen cred på den engelska upplagan av samma bok.

För rättvisans skull ska också nämnas att boken inte riktigt är 200 sidor. Scandbook, som tryckte denna och alla tidigare böcker i Drakar och Demoner-serien, använde (än så länge) ark med 20 blad, så det totala sidantalet är alltid jämnt delbart med 20 och är just 200 i denna bok. Bara 193 av dessa sidor har dock tryck. Precis som med bok #2, Conan Cimmeriern, är materialet också ganska luftigt, man kan nästan frestas att prata om “filler”. Förutom själva novellerna finns nämligen återigen samma introduktionstext om Robert Howard som i tidigare Conan-böcker, en karta, ett blad som beskriver novellernas respektive ursprung, samt – för första gången – en lista på tidigare böcker som givits ut av Äventyrsspel, än så länge bara andra böcker i Conan-serien. Den första novellen börjar därmed på sida 15 och den sista slutar alltså sida 193.

Anglemark skriver också att “bokens stora fördel är att den uteslutande består av Howards egna ursprungliga Conan-noveller från 1934”. Denna puristiska hållning är ganska vanlig bland Conan-diggare och var vad jag kan förstå ännu vanligare när det skrevs. Jag uppfattar att det finns minst ett korn av sanning i den, och kanske mer – Howard är en bättre och mer passionerad författare än många av de som kommit efter. Särskilt Robert Jordans Conan känns mest som en stilstudie eller pastisch. Ändå är reklamen vilseledande – i ett tidigare parti står det att två av novellerna har skrivits om “lite grann … för att passa in i Conanserien”. Jag skulle snarare säga att de skrivits om totalt, i och med att de inte hade någonting med Conan att göra alls, annat än att de är noveller av samma författare. “Örnarnas stig” handlade ursprungligen om kosacken Ivan Sablianka och hans bands äventyr i Osmanska riket, år 1595. Sprague de Camp arbetade senare om berättelsen genom att byta ut Ivan mot Conan och byta ut geografin till den Hyboriska. Samma sak gäller för “Hökar över Shem” som i Howards ur-version handlar om en kastiljansk adelsman som söker hämnd i Kairo år 1021. Dessa två är extremfallen, men Sprague de Camp redigerade alla Howards noveller, i några fall ganska kraftigt. Vissa av dem utgavs inte i sin ursprungliga form förrän 2003, när Del Rey släppte tre band med allt ursprungsmaterial, hur fragmentariskt det än var.

Anglemark skriver också att novellerna är i “kronologisk ordning” – men den kronologiska ordningen över Conans liv är en efterkonstruktion av det slag som de största puristerna brukar fnysa över. En stor del av den senare redaktionella insatsen har just handlat om att fylla i varenda lucka i Conans liv. Ändå är det tacksamt att det finns en tydlig ordning, ursprunglig eller ej. Senare redaktörer och författare har naturligtvis förstört detta så att det numera finns tre olika kanoniska ordningar.

Trots titeln är inte Conan pirat i mer än en av fem noveller, “Skuggor i månskenet”, och dessutom bara i slutet av novellen. Bokens ursprungstitel är för övrigt “Conan the Freebooter”, vilket antingen kan tolkas som att Conan var en kapare, alltså en pirat med visst lagligt stöd, eller som att han var en mer allmän plundrare både på vatten och land. Det senare passar definitivt Conan bättre, men i just dessa noveller är det väldigt begränsade mängder plundring – Conan är oftare vakt eller general i någon drottnings tjänst. I “Den svarta kolossen” gör Conan sin första insats just som general, ett viktigt steg på resan från gravplundrande slyngel till kung.

Omslag

Omslagsbilden här, av Doug Beekman, var förhållandevis nytecknad. Den gjordes till Marvels “Savage Sword of Conan” #129, oktober 1986, och återanvändes även till Drakar och Demoner-modulen Kopparhavets Kapare två år senare. Det passar rätt bra till pirat-temat – den engelskspråkiga versionen hade ett lätt bortglömt omslag av John Duillo där Conan slåss med en jättestor apa svingandes en kroksabel. Mer Tarzan än Conan, kom tillbaka Frank Frazetta, allt är förlåtet!

Läs istället

Novellerna i Conan Piraten är helt klart Howards Conan i toppform. För den som ger sig på Conan på nytt eller för första gången är det flera av dem som är läsvärda, framför allt “Den svarta kolossen” och “En häxa ska födas”. Ett helt annat sorts lästips, men som ligger rätt i tiden just när George R R Martins “A Song of Ice and Fire” ska få sitt första och antagligen också sista avslut, är Patrick Rothfuss än så länge oavslutade trilogi “The Kingkiller Chronicles”. Huvudpersonen Kvothe är en mycket opålitlig berättare som gärna vill framstå som en mytologisk person av Conans dignitet, men som i själva verket är betydligt mycket mer mänsklig. Läs de två första delarna och hoppas att nån TV-kanal avslutar det författaren inte verkar klara av.

Bonusbild

För ovanlighetens skull finns omslagsbilden till Conan Piraten att hitta utan text och med moderniserade färger. Varsågod och njut:

Från och med juni 1989 så avsåg Äventyrsspel följa en varannan månad-cykel för alla produkter – men det gällde inte bokserien som fortfarande siktade på en i månaden och hade sin egen försäljningskanal. Den gick ändå inte oförändrad utan i Sinkadus #19 kom ett nytt reklamformat, nämligen i vanlig löpande text. Ett långt fall från kvartssidesannonser med egen layout. Reklampuffen är också för första gången skriven av Johan Anglemark, som beskriver månadens bok som “Pocket, närmare 300 sidor” för 39 kr. Man undrar hur det påverkade ekonomin att den svällde till 360 sidor.
I samma nummer finns också, för första gången, boktips i insändarspalten: HP Lovecraft och den postapokalyptiska serien De Överlevande. De Överlevande, från Winthers förlag, samlade huvudsaklingen engelskspråkig postapokalyptisk kiosklitteratur, men skräplitteraturöversättaren Tommy Schinkler skrev också två böcker på svenska till serien, som också utspelar sig just i Sverige. Oavsett språk så verkar det vara samma tids- och genretypiska referenser, skinnpaj och MC-gäng.

Kampen om Coramonde

Brian Daley

Originaltitel: The Doomfarers of Coramonde (1977)
Översättning: Bo Lange
Omslag: Doug Beekman
Tryck: Scandbook, Falun – 360 s

Äventyrsspel lovade de första åren en hel del böcker som inte blev av. Förutom Stephen Donaldssons tegelstensvolymer om Mordant’s nöd så gjorde de reklam för “Coramonde-böckerna”, plural. Den senare boken, även den 360 sidor lång, fick gissningsvis stryka på foten när det blev uppenbart att det inte gick ihop ekonomiskt. För att få plats ens på 360 sidor är “Kampen om Coramonde” otroligt komprimerad, inga tomma sidor och ingen egenreklam.

Det är lätt att se ned på mycket av den kioskfantasy som Drakar och Demoner-serien prånglade ut. Det är ytterst sällan några större litterära kvaliteter som eftersträvas, utan en lagom mix av action och snask. Ändå var detta serien som fick tusentals unga svenskar att läsa fantasy – på 80-talet publicerades väldigt lite annat i genren. “Kampen om Coramonde” är en av de böcker där mitt personliga exemplar är ordentligt slitet av omläsningar. Sannolikt hade den fått en mer omild behandling av en helt ny läsare såhär 40 år senare. “Kampen”, förresten – ursprungstiteln är “The Doomfarers of Coramonde” och i tidigt marknadsföringsmaterial så kallar Äventyrsspel den för “Striden om Coramonde”.

Kamp eller strid, handlingen är en variant på Mark Twains “En Yankee vid kung Arthurs hov” från 1889, d.v.s. ungefär “vad skulle hända om X hamnade i en fantasyvärld”. I det här fallet är X en amerikansk pansarbandvagn rakt ur Vietnamkriget, som helt nyligen hade slutat när boken kom ut på engelska 1977. Bandvagnen med besättning och fordonschefen Gil MacDonald behövs i Coramonde för att slåss med en drake och hjälpa prins Sprättbock återta tronen från storskurken Yardiff Bey och demonen Amon. En ganska konventionell historia alltså, men med väl avvägd blandning action, romantik och karaktärsutveckling. Om man läser en blurb på baksidan av boken eller på någon bokhandel online kan man lätt tro att striden med draken, fighten med Amon och återtagandet av den bortrövade häxan Gabrielle är själva huvudnumret i boken, men allt detta händer redan i första tredjedelen. Den första delen är också skriven fristående, och med ett högre tempo än resten. Upplägget är så ovanligt att det är lätt att misstänka att Daley brast i planeringen och egentligen hade tänkt skriva en kortare bok, men sen drabbades av Robert Jordan-effekten och skrev dubbelt så mycket till.

Boken gör också sitt bästa för att tilltala så kallade MÖPar, d.v.s. Militärt Överintresserade Personer, genom att i stor detalj beskriva vapen, rustningar och annan krigsmateriel, både medeltida och modern, samt vapenslag, manövrer o.s.v. I denna paradgren verkar det finnas ett faktafel eller mått av kreativ frihet – modellen av pansarbandvagn skrivs aldrig ut men med all säkerhet handlar det om en M113, vida använd och ikonisk vietnamkriget. I boken beskrivs den som driven av en “kraftig V8:a”, men M113 var tillverkad helt i aluminium för att hålla vikten nere (vilket nämns i boken) och klarade sig därför på en tvåtakts V6 diesel, en oerhört beskedlig motor för ett pansarfordon. Ingen stor grej men definitivt störande för bokens specifika målgrupp. En annan kreativ frihet är att 32a pansarregementet, som Gil och övriga soldater tillhör, var ett riktigt regemente, som dock inte stred i Vietnam. Som del av 3e pansardivisionen tillbringade de istället hela kalla kriget i europa, främst Tyskland, för att kunna möta en sovjetisk invasion.

Texten bär flera spår av sin tids trender och regler. T.ex. inleds varje kapitel med ett högtravande citat – bibeln, Shelley, Machiavelli, Byron, och en röst beskrivs som bärande “en svag nyans av sydlig negerdialekt”. Redan 1989 måste detta ha känts gammaldags respektive olämpligt. Gil Macdonald verkar själv ovanligt väl insatt i diktning av William Blake, inte vad man väntat sig av en ung soldat utan högskolepoäng utan mer sannolikt ett tecken på att författaren identifierar sig starkt med karaktären. Av någon anledning där skämtet förmodligen går mig förbi döper han också sin häst till Jeb Stuart. J.E.B. “Jeb” Stuart var visserligen general för kavalleriet under inbördeskriget, men stred för “fel” sida, d.v.s. sydstaterna, och Macdonald är från New York (precis som Daley, för övrigt). Lika tidstypiska är skildringarna av kvinnor och könsroller. De är, som i Fantayfredag #9, männens jämlikar på många sätt och speciellt så länge de är viktiga för handlingen. Samtliga kvinnor som får en framträdande roll är också undersköna, och blir så småningom hopparade med någon av de manliga huvudpersonerna. Kvinnor som är oviktiga för handlingen existerar knappt, eller blir behandlade som möbler.

Att boken är så oerhört amerikansk, med sina amerikanska karaktärer och många referenser till kanon av engelskspråkig litteratur, gör översättningen mer komplicerad. Flera dikter och sångtexter är inte översatta alls, och vissa referenser (“som ett slagträ av hickory”) blir onaturliga för en svensk läsare om man inte hela tiden tänker att det ska vara Gil Macdonalds tankevärld. Därför är det oerhört störande och opassande att Bo Lange valt att använda så mycket fornnordiska ord för krig och magi. En fantasymagiker är inte automatiskt en sejdkokerska som använder sig av galdrar. Det hade möjligen kunnat funka med Tolkien, men inte i Coramonde.

Brian Daley var på sitt sätt en föregångsfigur. Han jobbade oerhört mycket med vad som idag hade kallats extended universe – dels med rena mediakonverteringar, som t.ex. radioteaterversionen av Stjärnornas Krig-filmerna, men också med en lång bokserie baserad på Anime-serien Robotech och tre böcker om Han Solo. Han skrev också bokversionen av filmen Tron. Förmodligen hade han varit mer känd idag om han inte hade gått bort i cancer, 48 år gammal.

Omslag

Omslagsbilden är som vanligt helt orelaterad till boken och upphottad jämfört med originalet för att sälja i kiosk. Den är målad av Doug Beekman till en bok i Tjuvstaden-serien, “Beyond Sanctuary” av Janet Morris – omnämnd i Fantasyfredag #11. Såvitt jag kan se har den inte återanvänts varken till spel eller tidskrift, kanske för att den är så ogenerad. Stor & Liten hade säkerligen lägre tolerans för tuttar än för stora svarta svärd.

Läs istället

Även om jag tycker Kampen om Coramonde har stått sig hyfsat, med hänsyn till genre och tid, så finns det både bättre och modernare versioner av “oväntad tidsresa bakåt”. Mycket modern i tid och stil är “Rome, Sweet Rome”, av James Erwin. Ur-texten är en flash fiction skriven i ett forums kommentarsfält för att svara på frågan “skulle en bataljon marinsoldater med allt understöd kunna inta antikens Rom”. Något slutligt svar har ännu inte kommit, Warner Brothers köpte rättigheterna till den oavslutade berättelsen men har inte gjort någon film.
Bättre och avslutad men mindre modern är annars Connie Willis böcker om tidsresande historiker, framför allt “The Doomsday Book”. I den reser en doktorand vid Oxford University på 2000-talet tillbaka till pestens England för personliga historiestudier. Samtidigt drabbar en mystisk epidemi den moderna versionen av Oxford, och lämnar doktoranden utan stöd i några månader. En suverän bok som också vann samtliga priser när den gavs ut.