I maj 1989 blev Johan Anglemark ansvarig för bokserien efter Anders Blixt (Sinkadus #19). Mycket var redan på rull – Conan, Elric och Tjuvstaden-serierna hade många outgivna delar, och sen tidigare hade redaktionen valt fram minst två andra böcker som var utkommunicerade till kunderna och låg i olika stadier av produktion. Redaktörsbytet föranledde ändå att maj månad blev utan bok. Anglemark presenteras i Sinkan som “rollspelare sedan nio år tillbaka, 25 år gammal … särskilt intresserad av Irland, irländsk folkmusik, Kalle Anka och indoeuropeiska fornspråk”. Rollspelare sedan nio år tillbaka, d.v.s. sen 1980, är imponerande. Kan verkligen inte ha varit många 16-åringar som hittade engelskspråkiga rollspel innan Äventyrsspel drog igång. Jag är osäker på i vilken mån de över huvud taget fanns till försäljning i Sverige – möjligen fanns enstaka Dungeons & Dragons-material på den ursprungliga Tradition-butiken på Österlånggatan i Gamla Stan, eller via postorder från systerbolaget Hobby Games. Sannolikt var det fler svenskar som hittade en box på språkresan till England eller i USA. Hela historien om Äventyrsspel är på sätt och vis historien om hur Fredrik Malmberg hittade rollspel i USA och blev biten. Att gilla Kalle Anka och stå för det var säkert inga konstigheter för den genomsnittlige Sinkadus-läsaren, både med tanke på läsekretsens ålder och epoken, men sticker ut idag. Eller så är det främst för att denne läsare blivit äldre. Irland, folkmusik och fornspråk framstår däremot som ständigt heta bland fantasyläsarna.

Vita Vargens Öde

Originaltitel: The Weird of the White Wolf (1977)
Omslag: Michael Whelan
Översättning: Claes Persson
Tryck: Scandbook, Falun – 136 s

En kort volym, fyra noveller. Elric-novellerna är inte skrivna i kronologisk ordning utan ifyllda allt eftersom. Två av novellerna är de allra första som Moorcock skrev, sommaren och hösten 1961. Till skillnad från Conan så har de flesta novellerna dock en tydlig inbördes ordning. Denna ordning respekteras inte riktigt i Drakar och Demoner-serien, eftersom “The Weird of the White Wolf” egentligen kommer som bok tre, snarare än som bok två. “Weird” i betydelsen “öde” är för övrigt inget man ser speciellt ofta, men som det ibland kan vara i fantasy känns det naturligt för en nordbo – det är den engelska formen av det fornnordiska “Urðr”. Elrics öde blir också övertydligt i dessa noveller. De utspelar sig alltså efter att Elric seglat ett år på ödets hav. Kusin Yrkoon har tagit makten i Melnibonéernas stad Imrryr och Elric återvänder för att göra upp. Det slutar med att den som egentligen vinner är kaosets herre Aurioch och svärdet Stormbärare, som tar allt från Elric och som han ändå inte kan överge. Symboliken – att detta är en allegori över beroende – blir ännu tydligare för den som läst de internt kronologiskt tidigare men senare skrivna texterna där Elric använder droger för att överleva, Stormbärare är alltså bokstavligen bytet av ett beroende mot ett värre.

Förutom böckerna om Elric gjorde Moorcock en hel del annat, både som musiker och textförfattare. Hans mest kända samarbete är nog med bandet Hawkwind, som 1985 släppte en skiva baserad på berättelsen om Elric och där Moorcock skrivit en av låtarna. Idag känns den väldigt mild och glättig och inte alls som något som passar fantasylitteraturens största emo.

Som noterat ovan så var flera böcker redan i pipelinen när Johan Anglemark kom in i bilden, och denna var definitivt skickad till tryck. Den har nämligen massor med saknade ord och stavfel som Anglemark aldrig skulle ha släppt igenom. Den nye översättaren Claes Persson var troligen återigen någons kompis. Om det är samme Claes Persson som senare grundade sällskapsspelsbolaget Mindtwister – med spel som Ponder och Pentago – så var han 23 år gammal, och har inte bidragit mer till litteraturen än just med ett par Elric-översättningar. Kan inte ha varit lätt att få in en vettig text när motparten plötsligt försvinner.

Omslaget

Som konstaterat i Fantasyfredag #5 så pryder bilderna på Elric samtliga Drakar och Demoner-regelboxar. Här syns han i ett klassiskt grottkräl, på jakt efter de döda gudarnas bok bland apmänniskor och gastar. Whelan – född 1950 – är delvis pensionerad men gör fortfarande omslag till väl valda fantasyromaner, senast Brandon Sandersons “The Stormlight Archives”-serie.

Läs istället

Elric ge mig fortsatt uppfattningen om att numera vara av huvudsakligen akademiskt intresse och inte nån vidare nöjesläsning. Inget fel med det såklart – men för den som vill ha en nyskriven och underhållande bok med skurken som huvudperson så skulle jag istället föreslå Austin Grossmans “Soon I will be invincible”. Den beskriver superskurken Dr. Impossibles trettonde försök att ta över världen efter att återigen ha rymt ur fängelset. Austin är bror till Lev Grossman (The Magicians) och skriver inte riktigt lika bra, men ämnesvalet är mer passande. Eftersom Moorcock också stod för ett musiktips att lyssna på när man läser deppiga böcker om deppiga skurkar så kontrar jag med ett eget: The Kilimanjaro Darkjazz Ensembles cover på det amerikanska doom metal-bandet Saint Vitus låt “Patra”. Förhoppningsvis det mest pretentiösa denna blogg behöver komma med, nästa vecka blir det ett jämfotahopp tillbaka in i skräplitteraturen.

I Sinkadus 18, april 1989 publicerades samma enkla reklampuff som i #17 oförändrad. Ingen mening att slösa redigeringspengar. I övrigt stod inte många ord om bokserien, bara en kort notis i löptext om nästa Elric-bok i maj. Däremot slutade Anders Blixt, som ju implicit hade varit ansvarig för böckerna. Återigen stod bokutgivningsverksamheten utan redaktör och projektledare. Jakten på en ersättare – stora skor att fylla, Anders hade anställningsnummer 1 på Äventyrsspel/Target Games efter de två grundarna Malmberg och Berndal – började troligen omedelbart, men det märks att Drakar och Demoner-serien nu började rulla på med mindre behov av översyn. Man hade startat sex olika bokserier varav tre lades ned omedelbart. men undantaget den första dubbelvolymen med Conan hade inte del två i någon serie kommit ut. Det ändrade sig med veckans bok och många av de nästkommande som var fortsättningsvolymer.

Den vulgära enhörningen

Robert Asprin, Lynn Abbey (redaktörer), David Drake, Philip José Farmer, Janet Miller, Andrew Offutt, AE Van Vogt

Originaltitel: Tales from the Vulgar Unicorn (1980)
Översättning: Sverker Svensjö
Omslag: Walter Velez
Tryck: Scandbook, Falun – 234s

Originalserien Thieves’ World kom inte bara, som konstaterat i FantasyFredag #4, ut i tolv volymer 1979-1989. Dessutom tog några av författarna sina karaktärer från novellerna och bröt ut dem i egna böcker och bokserier. Janet Morris, Marion Zimmer Bradley, Andrew Offutt och David Drake skrev totalt femton romaner som utspelar sig i samma värld och med samma karaktärer. Dessutom sparkade Lynn Abbey liv i liket med två ytterligare antologier 2002 och 2004. För den som älskar Tjuvstaden blir detta totalt 29 volymer att tugga sig igenom, plus ett antal noveller som skrevs för tidskrifter och aldrig kom med i någon antologi. Janet Morris första novell om legoknekten Tempos, som så småningom fick sju egna böcker, kom just i “Den vulgära enhörningen”.

Magnus Dahl har gett denna bok färre Drakar och demoner än den första i serien. Här håller jag inte med, flera av novellerna är relativt snarlika scenarion till ett fantasyrollspel, möjligen att några har mer osannolika karaktärer än de flesta skulle välja att ge sig ut och äventyra med. Jag har till exempel aldrig sett ett äventyr där spelaren är en fattig barnmorska, men åtminstone hamnar hon fort i ett riktigt grottkräl av klassisk D & D-typ, komplett med alla slags fällor och onda monster. “Den vulgära enhörningen” har dessutom något så unikt som ett efterord kopplat till livet – och därmed rollspelande – i Asyl (Sanctuary). Det är osignerat i boken men skrivet av Robert Asprin, och försöker lätta upp den oerhört bistra, idag kanske vi skulle säga “grimdark”, bild av Asyl som den första boken ger. Det finns också ett förord, som skyler över de detaljskillnader som finns mellan första och andra boken och novellerna emellan. Slutligen konstaterar efterordet att “antologier säljer i allmänhet inte bra, speciellt fantasyantologier”. Nyktert, och det blev inte heller några andra antologier översatta än just “Tjuvstaden”-serien.

Novellerna är stilistiskt extremt lika de i den första boken, vilket är ett gott betyg för redaktören med tanke på att alla författare utom (paret) Asprin och Abbey och deras bästis Andy Offutt är nya för serien. Som tidigare är de flesta författarna, särskilt A E van Vogt, mer kända för tidigare författarskap inom Science Fiction än inom fantasy. Janet Morris var ganska ny som författare och skrev så småningom en hel del fantasy, men jobbade i övrigt mest som forskare inom icke-dödliga vapensystem. Inget som behövs i Tjuvstaden. Hon skrev också en antologi i den mycket ovanliga genren “Bangsian Fantasy”, alltså böcker om kända personers upplevelser i livet efter detta. Märkligt nog är den enda andra författaren i samma genre som inte är John Kendrick Bangs själv en viss Philip José Farmer, som också skrivit en av novellerna i “Den Vulgära Enhörningen”. Synkronicitet?

Översättaren Sverker Svensjö måste rimligen ha varit rollspelare och “någons kompis”. Våren ’89 var han nitton år gammal och hade just börjat läkarlinjen. Det skulle dröja 24 år innan han gjorde något ytterligare bidrag till litteraturen, med en doktorsavhandling i invärtes medicin. Mycket riktigt har texten också några skönhetsfläckar – både felstavningar, grammatiska missar och enstaka ord som inte ens är översatta (amulet, service), vilket möjligen ska skyllas lika mycket på den frånvarande redaktören som på översättaren. Avsaknaden av redaktör och prioritet märktes, förutom på den enklare reklamen i Sinkadus, också på att denna bok helt saknar egenreklam och istället har ett antal tomma sidor i slutet.

Omslaget

Lustigt nog är omslagsbilden inte från andra boken, “Tales from the Vulgar Unicorn”, utan från den sjätte boken i Thieves’ World-serien, “Wings of Omen” (1984). Onekligen är bilden de valde häftigare och mer actionfylld – originalet är en tamare variant av temat “grabbar i nitläder dricker öl” som prydde även den första boken – men man undrar ju vad Äventyrsspel hade tänkt göra när de kom till bok sex i sin utgivning. Det är tveksamt om planen hela tiden var att lägga ned serien i och med att ytterligare en bok utkom senare.
Konceptet med unika loggor till varje omslag kom av sig lite här, typsnittet American Uncial i en liten båge fick duga.

Läs istället

För den som vill kasta sig in i en lång serie fantasyböcker med mycket action så finns de ovan nämnda böckerna av Janet Morris (och senare, med hennes man Chris), “The Sacred Band series”, som är vagt baserade på den antika grekiska berättelsen om 150 homosexuella par som utgjorde Thebes heliga kohort. Tyvärr har jag inte läst den och måste hålla mig till något jag vet är bra, actionfyllt och något senare i tiden, Dave Duncans serie om “The Kings Swords”, i tio delar.

Inom Science Fiction har det länge bråkats om vad som är äkta respektive oäkta SF. Allt oäkta har lätt kunnat hänföras till slasktratten fantasy. Det vore dårskap att försöka begränsa fantasygenren, ändå kan det vara praktiskt med en snävare definition likt den Fredrik Malmberg kallade för “Drakar och Demoner-böcker”. Låt oss introducera genren Fantasy*, som definieras av:

* Secondary world
* Förindustriell teknisk nivå
* Magi eller drakar/monster

Begreppet Secondary world myntades av Tolkien för att kunna prata om böcker som utspelar sig i en värld som inte är vår egen. Egentligen häpnadsväckande att fantastik klarat sig utan denna term till 1940-talet. Å andra sidan har världen uppenbarligen klarat sig utan ett specifikt ord för Fantasy* – kanske för att de som läser högfantasy ser ned på svärd och svartkonst, och helst inte vill låtsas att genrerna överlappar varandra. Uppenbarligen stämmer detta bredare paraply bra in på målgruppen, eftersom definitionen ovan täcker alla Drakar och Demoner-böckerna utom en (spoiler alert), och täcker inte bara högfantasy och svärd och svartkonst utan också komisk fantasy och pastischer. Däremot passar den oväntat dåligt in på skräckgenren. Även om genrerna ligger nära varandra (övernaturliga inslag) så finns det otroligt få böcker (och filmer) inom skräckgenren som utspelar sig i förindustriella världar. Antingen är det vår egen värld eller så är det science fiction. Det enda renodlade undantaget jag vet är Clive Barkers “Weaveworld”, men det finns för all del ett gäng böcker inom genren Dark Fantasy, d.v.s. där huvudpersonerna är skurkar eller där världen är väldigt dystopisk. Antagligen passar Elric-böckerna in i denna genre, och definitivt gör Solomon Kane det. Däremot passar alltså inte veckans bok.

Varulvens tid

Roger L Disilvestro

Originaltitel: Ursula’s Gift (1988)
Översättning: Natassja Heimbrand, grupp Merkur
Omslag: Frank Frazetta
Tryck: Scandbook, Falun – 180 s

Kanske den mest bortglömda av alla böcker i Drakar och demoner-serien. Disilvestro skrev bara en bok till i genren, och gav sig istället på tjocka biografier om Theodore Roosevelt och eftermälet av slaget vid Wounded Knee. Lika bra det. I Sinkadus #25 pekar Johan Anglemark specifikt ut denna bok, den “passar helt riktigt inte in i vår serie; den var ett misstag som inte kommer upprepas”. Frågan är om Varulvens Tid inte är två misstag på samma gång. Ett klassiskt sätt att få till en hit, en riktig storsäljare, är att ta något som redan varit en hit och göra samma sak en gång till likadant. Covers inom musik, remakes på filmer, eller för all del att sälja fantasyklassiker i översättning – det är ett hyfsat säkert kort. Här har Äventyrsspel fått en outgiven bok skickad till sig och valt att ge ut den omedelbart, utan att ha tillgång till de – usla, som det skulle visa sig – försäljningssiffror. Dessutom är valet av genre tveksamt. Detta är inte bara en fantasybok, utan kioskfantasy – alltså lika delar skräck (eller kanske skräckpastisch), humor, och snusk. Huvudpersonen Stanley Merryweather ägnar sig huvudsakligen om att drömma om sex, ha sex eller titta på folk som har sex. Samtliga kvinnliga karaktärer i boken är sexobjekt och oftast enbart sexobjekt, utom Stanleys mor – som visar sig vara vampyr. Alla personer med hög status i samhället – psykologer, präster, advokater etc – är män. De flesta kulturella referenserna stämmer med denna föråldrade syn på samhället – Sophia Loren, Lon Chaney Jr, Gary Cooper och att ha Ford Thunderbird ’56 som drömbil kan knappast ha känts relevanta för en svensk tonåring 1989. Översättaren har till och med lagt till en anmärkning om vem Lon Chaney Jr var.

Ungefär där hoppas man att någon på redaktionen började fundera på om det verkligen var rätt bok för kundkretsen. Det uppenbara valet när det gäller skräck-klassiker med rollspelsanknytning är givetvis H P Lovecraft – men olyckligtvis hade Science Fiction-giganten Sam J Lundwall just hunnit knipa Lovecraft och ge ut fyra översättningar 1987-1988. Han lyckades däremot inte stava till Cthulhu, utan det fick bli Cthlhu.

Övriga klassiker i genren är generellt både moderna och redan utgivna på svenska – Stephen King, Peter Straub, Clive Barker. Kanske hade det gått att få rättigheterna till Richard Mathesons fortfarande oöversatta “Hell House”. Mathesons mer kända “I Am Legend” hade redan getts ut av Wahlströms 1975, och de följde Äventyrsspel-receptet till punkt och pricka genom att döpa om den till “Varulvarnas natt” och sätta djävulsdyrkare i kåpor på omslaget.

Varulvens Tid är också omdöpt, originaltiteln är “Ursula’s Gift”. Mer intressant, mindre säljande. Kanske en bättre titel än boken förtjänar, den verkar vara skriven ungefär som en klassisk slumptabell till ett rollspelsäventyr. I varje kapitel träffar Stanley på någon eller några personer, och har en interaktion som oftast är helt avslutadi och med kapitlet. Hälften av persongalleriet återkommer inte efter sin enda interaktion och ingen verkar ha någon motivation utöver de mest basala – pengar, sex eller viljan till makt. Sympatiska karaktärer saknas helt och hållet, inte bara för att de flesta är genuint otrevliga utan också för att de få som uppvisar marginell empati ändå
inte har mer personlighet än ett glas vatten.

Detta är den första boken i Drakar och Demoner-serien som är profesionellt översatt helt externt. Natassja Heimbrand har översatt 134 andra böcker, allt ifrån Vitaminbibeln till Barbara Hamblys “Skönheten och Odjuret”. Som jobb betraktat borde det ha varit roligare med varulvar än vitaminer, men framför allt var det rimligen nödvändigt att jobba upp kontakter med externa översättare för att få upp produktionstakten till en bok i månaden.

Omslaget

Omslaget är – som vanligt – utbytt. Bra gjort får man säga, originalomslaget kan inte precis ha hjälpt till när det gällde att sälja en redan svårsåld bok. Frank Frazettas bild på Dracula vs varulven är från omslaget till tidningen Creepy, september 1981. Det passar förvånansvärt bra.

Läs istället

Läs precis vad som helst istället, för allt i världen. Till den ovan nämnda genren Dark Fantasy räknas ibland George R R Martins böcker, som har gott om både depression, zombies och våldtäkter. Eftersom serien är – och rimligen förblir – oavslutad i textform så rekommenderar jag istället Joe Abercrombies “The First Law”-trilogi. Mörk, våldsam, och en god dos svart humor.

Åter till Äventyrsspels redaktion på Åsögatan, vintern 1988/89. I Sinkadus #16, december 1988 meddelas vad som redan – med 30 års efterklokhet till hjälp – hade listats ut i tidigare blogginlägg, att det var slut på bokklubben. Förklaringen som anges är att avtal (äntligen) slutits om distribution på Pressbyrån samt att det kräver mycket resurser att driva en bokklubb. Säkert helt sant, dessutom var det förmodligen krångligt med det skiftande sidantalet som ju direkt driver kostnad både för tryck, översättning och redigering och i praktiken omöjliggör förutsägbar prissättning. I samma nummer annonseras också ut att det under 1989 kommer publiceras en bok i månaden. Exakt så blev det inte, men i Sinkadus #17, februari 1989 fick vi en ny reklampuff i ett nytt, mycket billigare layoutat och mer kompakt format som åtminstone planerar för 10 böcker till och med november månad.

Puffen hamnade åtminstone på fin plats, sida fem högst upp. Dessutom visar det en nyfunnen mognad att kunna planera nästan ett helt år i förväg, även om två av nio titlar aldrig blev av. Det borde vid det här laget vara lätt att se åtminstone en av anledningarna till ändringen i utgivningsplanen – Stephen Donaldsons två böcker i Mordants Nöd-serien är tegelstenar på 600 sidor eller så. I Sinkadus #25, juni 1990 gav Johan Anglemark så småningom en hel del insikt i det fortsatta urvalet, och han underkänner mycket riktigt inte bara sidantalet, utan också den litterära tyngden i dessa två böcker. Någon High Fantasy med djupa inre monologer och bristfällig action passade inte in serien, trots de fina orden om mångsidigt urval. Alternativet att dela upp böckerna i totalt fyra tätt sammanhängande delar fungerade som tidigare konstaterat inte så bra i kioskerna. Därmed är månadens bokval extra ironiskt.

Det svarta citadellet

Barbara Hambly

Översättning: Gunilla Lindahl-Fällman
Omslag: Ken Kelly
Tryck: Scandbook, Falun – 379s

Ännu en tegelsten från Barbara Hambly, den längsta av alla böcker i Drakar och Demoner-serien. Eftersom det är en tegelsten och fantasy så är det naturligtvis första delen av en trilogi. När den kom ut på svenska var andra delen redan ute, men självklart blev detta den enda delen som gavs ut på svenska. Till Äventyrsspels försvar är den både fristående och väldigt effektivt skriven, en riktig sidvändare som definitivt hade passat – och för all del fortfarande passar – en bokslukande tonåring. Den ovan nämnda efterfrågan på action tillgodoses fullt ut, även om det inte alltid är blodiga strider utan lika väl kan handla om att gömma sig för storskurkens hejdukar.

På 80-talet räknades detta som en feministisk fantasyroman. I stort sett alla karaktärer i boken är kvinnor, och de två huvudpersonerna är en man och en kvinna där kvinnan får nästan lika många sidor – nästan. Ändå kretsar allt kring den manliga huvudpersonen Solvarg. Han är ledaren i alla situationer, och när han blir bortrövad för att lära kvinnorna i Mandrigyn strida efter att deras män satts som gruvslavar åt den onda trollkarlen Altiokis, så kommer både hans sekond och hans konkubin efter för att rädda honom. Trots denna och andra klyschor passar boken utomordentligt bra i Drakar och Demoner-serien. Inte nog med att den har full pott av svärd och svartkonst, den har dessutom samma kvinnosyn som jag upplever att rollspelet Drakar och Demoner (och egentligen alla rollspel från Target Games) hade – lite “jämlika men åtskilda” eller “män är från Mars, kvinnor är från Venus”. Kvinnorna är helt igenom männens jämlikar men eftersom samhällshierarkin är medeltida så är borgmästaren alltid en man, även om landets regent ibland kan vara en drottning.

På några ställen lider boken av “plot drive”, där sammanträffanden är lite väl passande för att driva handlingen framåt. Om Hambly hade varit man hade jag anklagat Solvarg för att vara en egotripp av samma slag som Dan Browns Robert Langdon eller Neo i Matrix-filmerna. För en tonårig läsare är sammanträffandena förhoppningsvis mer wow än fnys. Den som söker tung litteratur har rimligen blivit avskräckt av omslaget.

Översättaren Gunilla Lindahl-Fällman är ännu en av de personer som inte lämnat något annat avtryck i litteraturen. Hon var i 40-årsåldern när hon översatte boken, och har vad jag kan märka inte skrivit några rollspel eller Sinkadus-artiklar. Ändå verkar det givet att hon måste varit kompis kompis till någon på Äventyrsspel. Titeln är också översatt, från “The Ladies of Mandrigyn” som visserligen både intresserar mig mer och beskriver handlingen bättre, men som definitivt inte hade sålt lika många exemplar på Pressbyrån.

Omslag

Omslagsbilden är tecknad av Ken Kelly, för övrigt brorson till Ellie Frazetta – Franks fru – och regelbunden Conan-tecknare. Däremot är den definitivt inte tecknad för boken, ingen av de (många) kvinnor som strider i den bär någonsin full rustning eller sköld. Inte heller förekommer det några pallisader. När man tittar på originalomslaget är det dock lätt att förstå varför det behövdes något lite fräckare även här.

edit: ambitionsnivån för Fantasyfredag ökade gradvis, därför är nu originalomslaget uppspårat: S. M. Stirlings “Snowbrother” från 1985.

Läs istället

Jag tycker “Det Svarta Citadellet” är läsvärd även idag, den känns inte överdrivet föråldrad och går som sagt fort att läsa trots sidantalet. Däremot är nästa bok i serien, “The Witches of Wenshar” inte alls lika engagerande och actionfylld. Den tredje boken i serien har jag över huvud taget inte läst, utan rekommenderar istället den som letar feministisk fantasy att börja med “Det Svarta Citadellet” och sen hoppa över till N K Jemisins “The Fifth Season”-böcker. Det känns nästan som fusk att rekommendera dem eftersom de vunnit Hugo Awards tre år i rad och därmed redan är rekommenderade nog, men de är både effektivt skrivna och actionfyllda. Möjligen kan de falla på att de inte är fantasy, utan nån sorts postapokalyptisk SF, men förhoppningsvis kan bloggens läsare ha överseende med den teknikaliteten.

 

Denna vecka är det paus från detaljgranskningen av vad som hände på Äventyrsspels redaktion vintern 1988, istället erbjuds en dubbel recension av både boken och filmen Willow. Vad var egentligen bakgrunden till att ett mikroskopiskt förlag med sex-sju utgivna titlar fick chansen att ge ut den svenska översättningen till vad George Lucas hoppades skulle bli ännu en mega-succé i klass med Stjärnornas Krig och Indiana Jones?

Börja med George Lucas framgångssaga. Från 1948 till mitten av 70-talet hade Hollywood varit i en djup kris efter det Högsta Domstols-beslut som sprängde studiosystemets karteller. I tilltagande desperation gav de stora filmstudiorna fria händer till några regissörer under första halvan av 70-talet, för att kunna konkurrera med svåra utländska filmer på lika villkor. Steven Spielbergs “Hajen” var startskottet på en ny era där Hollywood hittade tillbaka till storfilmen, och till storfilmer passade det bättre med actionfyllda genrer än dramatiskt inåtvända. Science Fiction visade snabbt sitt värde genom Lucas försorg, med fantasy gick det trögare. Precis som med fantasylitteratur så hade fantasyfilmer länge huvudsakligen baserat sig på sagor och myter. På 60-talet, gärna med inspelning i Italien, gjordes ett antal filmer baserade på grekiska myter som ibland kallas “Sword and Sandal” – hade de kommit idag hoppas jag naturligtvis de hade kallats spaghettifantasy. På 70-talet var det istället Kung Arthur som gällde, 1981 mötte Arthur mastodontfilmen i John Boormans “Excalibur”. Nästa fantasysuccé, “Conan Barbaren” från 1982, återinförde också den nygamla genren Sword and Sorcery. Därmed fanns det goda skäl att tro att det fanns underlag för en till pengamaskin – Disney gjorde två försök med “Drakdödaren” 1981 och “Den Svarta Kitteln” 1985 och 20th Century Fox – som hade producerat Stjärnornas Krig, innan Lucas blev rik nog att starta eget – gjorde Ladyhawke samma år. Ingen av dessa, och inte heller Krull (1983), Conan Förgöraren (1984), Red Sonja (1985), Labyrint (1986) eller Bleka Dödens Minut (1987) blev den där totala kioskvältaren, även om de två sistnämnda nu är stilbildande kultfilmer.

Lucas, däremot hade haft succé så det räckte för ett helt liv, och när han hade avslutat den ursprungliga Stjärnornas Krig-trilogin gjorde han omedelbart två numera nästan helt bortglömda filmer i samma universum, “Hjältarnas Karavan: Ewokernas Återkomst” (1984) och “Ewoks: Flykten från Endor” (1985). Han hade träffat den då 12-åriga Warwick Davis vid inspelningen av “Jedins Återkomst” 1982 och tyckte sig ha upptäckt något speciellt, långt innan Peter Dinklage för första gången blekte sitt hår. Davis spelade huvudrollen i båda filmerna, som Ewoken Wicket. Att göra TV-filmer var uppenbarligen inte rätt väg framåt för Stjärnornas Krig-universumet, och Lucas – som hade unika rättigheter till merchandise baserat på filmerna – letade efter andra spinoffer. En sådan möjlighet var att göra ett rollspel, och licensen gick till New York-baserade West End Games. Innan rollspelet tillkom så existerade i princip bara det man såg på bild i filmerna, så del av uppdraget blev att uppfinna hela den omgivande världen. Lucas tackade och tog emot för detta, och mycket av det som än idag är kanon i Stjärnornas Krig (t.ex. namnen på raser som Twi’leks och Rodians) kommer från West End Games. När Timothy Zahn fick uppdraget att skriva uppföljartrilogin så satte George Lucas rollspelets sourcebooks i händerna på honom.

När Äventyrsspel gjorde en svensk översättning av Stjärnornas Krig-rollspelet just under hösten 1988 så fick de därmed en ovanligt direkt kanal in till Lucasarts. Systematiken var tydlig, varenda film skulle ha maximalt många kringprodukter – figurer, spel, böcker – och dessa skulle gärna översättas för att nå alla marknader. Willow var en storsatsning, med en budget i klass med den sista (d.v.s. sjätte) Stjärnornas Krig-filmen, och George Lucas hade dessutom finslipat sina fantasyförmågor året innan genom att producera Labyrint med Jim Henson (och David Bowie). Finansieringen delade han jämnt mellan eget kapital och MGM – det var inte så lätt att få pengar till fantasy efter mellanmjölksresultaten av de sju tidigare nämnda filmerna. Ursprungsidén, under arbetsnamnet “Munchkins”, hade han Lucas fått redan 1972, men tyckte sig inte kunna spela in filmen förrän specialeffekterna hade blivit bättre. Lite ytterligare kuriosa som säger en del om George Lucas karaktär – filmens onda General Kael delar namn med filmkritikern Pauline Kael, som sågade Stjärnornas Krig. Mer kuriosa: Jean ‘Moebius’ Giraud gjorde en del av konceptskisserna.

Tanken med Willow var precis som med Stjärnornas Krig att remixa mytologiska scener till en familjefilm. Filmen börjar med en variant på den bibliska krubban i vassen, men nästa del – ett barn med ett kungligt eller magiskt födelsemärke – är närmare knutet till just fantasy. Även om greppet finns hos Shakespeare har det blivit en fantasytrop som återkommit både i Edgar Rice Burroughs “The Outlaw of Torn”, hos Conan i “A Witch Shall Be Born” och sen befäst som pariodi av Terry Pratchett i “Guards, Guards”. I den magiska slutstriden får ett vanligt hushållsföremål liv, direkt ur “Fantasia”.

Rollen som den alldaglige det-kan-hända-dig-arketypen Willow Ufgood var som tidigare nämnt specialskriven för Warwick Davis. Det funkar sådär, Willow har ju två barn i sexårsåldern och sjuttonårige Davis är helt uppenbart fortfarande en finnig tonåring själv. Andra scener är mindre mytologiska och mer av gammaldags klyschor, t.ex. att Val Kilmers Madmartigan putslustigt gömmer sig för en bedragen äkta man genom att klä ut sig till kvinna. “Willow” klarar tekniskt sett Bechdel-testet, men det är främst för att Bavmorda och Sorsha har flera samtal om att hitta den magiska bäbisen Elora Danan, som är en flicka.

En oväntad charm med filmen är annars att den är en av de allra sista som har uteslutande praktiska specialeffekter. Allt är gjort med dockor och animatronics, dubbelexponeringar, bakprojektion och så vidare. Ibland ser det väldigt föråldrat ut – dödshundarna är uppenbart vanliga hundar med gummimask och dito svans – men digitala effekter från samma tid (eller tio år senare) ser alla betydligt sämre ut. Vissa specialeffekter verkar också saknas helt, Bavmorda gör en magisk gest och Sorsha tar sig för bröstet och faller omkull. Billigt! För att vara en sagofilm från 80-talet är Willow ungefär så bra som man kan vänta sig, inte bättre men inte heller sämre. Den är för tunn på nyskapande inslag för att kännas riktigt fräsch, men den sticker absolut inte ut som sämre än de många andra mediokra fantasyfilmer som gjordes under samma period, möjligen är den bland de bättre. Ändå blev den sista försöket att göra en fantasyfilm med hög budget på åtta år – 1995 och 1996 gjordes två filmer med Sean Connery som Lancelot respektive draken Draco – och sen behövdes det ytterligare sju år och en riktigt besatt regissör innan Sagan om Ringen fick den succé Willow aldrig fann. Men säga vad man vill, det går fortare att se den än att läsa boken.

Willow

Wayland Drew, Bob Dolman, George Lucas

Översättning: Gabriel Stein
Omslag: Joe Jusko
Tryck: Scandbook, Falun – 208 s

Det är lätt att undra varför det över huvud taget behövs en bokversion av spelfilmer. För inte så länge sen, och speciellt om vi låtsas att året är 1988, så existerade inte hemvideo. VHS-bandspelaren släpptes 1976 i Japan, och även en storfilm som Stjärnornas Krig (1977) fanns inte att köpa på hemvideo förrän 1982. Med andra ord fanns det få bra alternativ för den som ville uppleva filmen en gång till – hoppas på att nån biograf i närheten skulle visa filmen en extra omgång (vanligt förr, mycket ovanligt nu), se den på TV, eller att köpa boken. En helt obekräftad tumregel från förlagen ger vid handen att en till två procent av de som ser en film också kommer köpa den som bok – det blir väldigt många exemplar för en publiksuccé.

Äventyrsspels marknadsföringsmaterial byggde just på denna premiss, att hänga upp boken på filmen. Boken släpptes samma dag som filmen hade svensk premiär, och både i Sinkadus och på bokens omslag fanns parollen “Läs boken – se filmen”. Samtidigt var Äventyrsspel förmodligen lite begränsade av sitt avtal med Lucasfilm/Ballantine – det är många tomma sidor i slutet av boken som det troligen hade varit kontraktsbrott att fylla med den vanliga egenreklamen.

Boken innehåller en hel del scener som hade blivit opraktiska eller dyra att filma. Till exempel får det magiska barnet Elora Danan hjälp av skogens alla djur, och drottning Bavmorda skjuter gärna eldklot omkring sig när hon blir sur. ILM hade säkert gärna tagit fram animatroniska bävrar om de hade fått, men inget av detta är med i manus. Jobbet att omvandla manuset till en bok hade gått till en medelålders engelsklärare från Ontario, Wayland Drew. Han hade redan skrivit flera filmromaner, inklusive bokversionen av Disneys “Drakdödaren”: Förutom “för att jag kan” så finns det därmed en ytterligare orsak till att Drew lagt in extra specialeffekter – hans jobb var att förvandla det knappt 25000 ord långa manuset till minst dubbelt så många, för att få ihop de drygt 200 sidor som är minimum man kan vänta sig även av en kioskroman. Troligen har han inte haft mycket tid på sig, mycket av boken är utbroderingar av scener från filmen där miljöer och händelser beskrivs i detalj. Även på Äventyrsspels sida verkar det ha gått fort, Gabriel Steins översättning är det inget fel på, men redigeringen brister. På ett ställe upprepas samma två rader på slutet av en sida och början av nästa, och på ett annat ställe slutar texten långt innan sidan. En uppsida av det utbroderade språket dök så småningom upp i Sinkadus #18, där det får ge exempel på fördelar och nackdelar med vapen som har olika räckvidd.

För den som kan se filmen med en knapptryckning har jag idag mycket svårt att se vad boken har för existensberättigande. Äventyrsspel gjorde inte heller några liknande laborationer med andra filmer. Eftersom filmen inte var någon större succé blev det så småningom istället tre böcker med fortsättningen, “Shadow Moon” (1995), “Shadow Dawn” (1996) och “Shadow Star” (2000) skrivna av en oberoende författare, Chris Claremont – mest känd för serier som Uncanny X-Men.

En uppdatering fyra år senare (2023): Artisten bakom omslaget heter alltså Joe Jusko, vilket inte framgår någonstans i den tryckta boken. Det är producerat för den officiella serie-adaptionen av Willow, utgiven av Marvel våren 1988. Stort tack till den anonyme Wikipedia-redaktör som kompletterade med denna svårfunna uppgift.

Med buller och bång hade Ewiz Ehrsson blivit anställd – det rapporterades två gånger – och tagit över det redaktionella ansvaret för bokserien. Enligt Sinkadus #15 så slutade hon tvärt i september-oktober 1988 och Conan Erövraren blev därmed sista boken hon jobbade på. Vem som skulle ta hand om bokutgivningen var inte “helt bestämt” men tills vidare fick det bli Anders Blixt. Därmed blev Conan Erövraren också den sista bok där redaktörens namn skrevs ut. Man anar att det hände saker bakom kulisserna på Äventyrsspel denna höst, Sinkadus #15 har ingen snygg egenreklam för Conan utan kör om förra numrets, om Morkeleb den Svarte. Enda hänvisningen till en ny bok är denna vackra grafik.

Detta blev dessutom sista gången det gick ut egenreklam med påkostad formgivning. Här nånstans kan man ana att ekonomin i hela bokserieprojektet började klarna – antagligen olönsamt i sin ursprungliga form, och med höga kringkostnader för layout och redigering. Conan-boken var redan layoutad och skickad på tryck, så den gjorde fortsatt reklam för bokklubben, men det var sista gången även för det.

Conan Erövraren

Robert Jordan

Originaltitel: Conan the Magnificent
Översättning: Bo Lange
Omslag: Boris Vallejo (sic! – egentligen Frank Brunner)
Tryck: Scandbook, Falun – 224 sidor

1980 lämnade förläggaren Tom Doherty Ace Books och grundade ett eget bokförlag, Tor Books. Ett av de första verk han förhandlade fram rättigheterna till var Conan, och därmed behövde han en snabbskrivande fantasyförfattare som kunde pumpa ut ett gäng Conan-romaner. Via Robert Jordans fru Harriet McDougal, som hade jobbat ihop med Doherty på Ace Books, fick han veta att Jordan hade skrivit sin debutroman, “Warriors of the Altaii”, på tretton dagar. Därmed skrevs kontrakt på en Conan-roman, att levereras omgående, och Jordan tyckte det var så roligt att han skrev på en förlängning på fem böcker till. De nya romanerna sammanföll med de två Conan-filmerna med Arnold Schwarzenegger, så Jordan skrev också romanen till boken för den andra filmen, Conan the Destroyer. Allt detta var långt innan The Wheel of Time så rimligen var det hela också ett välkommet tillskott i kassan för en relativt ung och okänd författare. Jordan kan nog vara glad att “Warriors of the Altaii” ändå på omvägar bringade in lite pengar, för den gavs aldrig ut. 1988, när Äventyrsspel gav ut denna Conan-bok, hade de alltså totalt sju böcker att välja på, möjligen undantaget film-romanen, och de valde bok nummer fem, “Conan the Magnificent”. Svårt att säga varför just den, kanske är den bättre än de andra, kanske är det helt enkelt för att den innehåller en – just det – drake.

“Gamla” Conan, alltså allt som skrevs och sammanställdes fram till ungefär 1977, var trots allt material ursprungligen avsett för tidningsnoveller. Worldbuildingen är inte alls lik den man hittar i modernare fantasy (eller hos Tolkien) utan länder, folkslag, karaktärer och djur (monster) kan skapas från tomma intet, användas i en scen och sen aldrig återkomma. Jordans rewrite på Conan börjar på numera bekant vis med en karta och använder de länder som finns på kartan. Samtidigt är all miljö och alla folk i bocken taffliga pastischer som “Iranistan” (som gör dyrbara mattor), eller Kezankien, ett bergigt land med mörkögda vildar som svingar kroksablar och tillber “imallor” vilka hetsar död åt de otrogna. Det är svårt att säga om det är ren lättja eller nån sorts försök att anspela på att Conan-världen är vår egen jord i en annan tid, efter att Atlantis sjunkit men innan Egyptisk och Grekisk civilisation.

Just den här boken är alltså inte snabbskriven som den första, men förutom lat worldbuilding känns den också oerhört klyschig på alla andra sätt. Det är svårt att säga om Jordan är en bättre författare än Howard & Co, eller om han bara åtnjuter orättvisa fördelar av att skriva en roman istället för noveller, Jordans Conan är en mäktig kämpe såklart, men ännu mer oemotståndlig för kvinnor än Howards, lite av en James Bond-figur. Kvinnorna beskrivs oerhört ingående till “stuss och barm” på ett sätt som antagligen ska efterlikna 1930-talets kvinnosyn. Visst, sådär tänkte om inte Howard så åtminstone många av hans samtida, men jag köper inte riktigt ursäkten – det är ungefär som att bli bjuden på en fest med tema 1890-tal och gå i blackface, historiskt korrekt men väldigt olämpligt. Kvinnorollerna är överlag våp, om än oftast bättre inom sina respektive färdigheter än alla män utom Conan. Deras huvudskliga sysselsättning i den första halvan av boken är att tävla med Conan och bli överträffade, i den senare delen av boken att hamna i knipor som de behöver bli räddade ur av män. De är inte olika Lisbeth Salander, kompetenta men argsinta, hatar alla män utom huvudpersonen som istället är oemotståndlig för dem. I dagens #metoo-klimat känns bokens sista scen extra unken, där den vackra adelskvinnan och jägarinnan Jondra blir omkullkastad av en av Conans vänner under protest, men där det förklaras att hon vill egentligen men inte kan erkänna det. Deprimerande.

Omslag

I Fantasyfredag #1 utlovades en fortsättning om omslaget. De första novellsamlingarna om Conan gavs alltså ut med omslag av Frank Frazetta, på 60-talet. När Äventyrsspel skulle ge ut sina böcker fanns det nyare och fräschare omslag, så till den allra första Conan-boken valde de den bästa bild de kunde hitta, Boris Vallejos “Dragon’s Fire”. Problemet var att denna bild egentligen var omslagsbilden till just “Conan the Magnificent” i amerikansk utgåva. Därmed behövdes nu en annan bild, och kanske ville man då inte använda en som kom från nån annan Conan-bok, det hade eventuellt skjutit problemet framåt. Istället blev det denna mycket märkliga och gräsliga bild. Jag har inte kunnat hitta var den kommer ifrån, ärligt talat tycker jag inte ens det ser ut som något av Vallejo – möjligen om det är ett suddigt utsnitt eller sammanslagning från något större verk. Den som vet var bilden kommer ifrån får gärna berätta.

Edit: En av bloggens läsare, illustratören Andreas Kullenberg, kunde berätta att bilden egentligen är av Frank Brunner. Därmed kunde Fantasyfredag hitta källan: Savage Sword of Conan #30, utgiven juni 1978. Första men inte sista gången som Äventyrsspel creddat fel konstnär. Dessutom är som synes originalet betydligt skarpare (och spegelvänt). Det måste ha varit fullständig panik i repron.

Ärligt talat, om Äventyrsspel hade licensierat en bild av Boris Vallejo så hade de haft mycket att välja på som inte såg ut som skit, och som garanterat hade återanvänts som omslag till andra produkter. Det är värt att minnas hur relationen till Vallejo såg ut, dvs att han var en av de tre husgudarna. Det framgick av kraven på inskickade bidrag, som hade höjts betydligt från mitten av 1986(vänster, Sinkadus #5) till slutet av 1987 och framåt (höger, Sinkadus #10).

Läs istället

Tyvärr tycker jag Robert Jordans trista kvinnosyn är densamma även i The Wheel of Time, skriven 1990-2013. Den blev nyligen upplockad av Amazon för att bli TV-serie och det återstår att se om regissören Uta Brisewitz låter samtliga kvinnokaraktärer dra sig i flätorna, stryka över kjolen och slå män på örat som huvudsakliga känslouttryck. Istället får det bli avstamp i Conans övergång från pulp-novell till roman. Det närmsta vi kommer idag, när tidskrifter för en mycket tyende tillvaro, är flash fiction. Störst, eller åtminstone längst, är webserien Worm, av John C. McCrae eller “Wildbow”. Inte nog med att McCraes kvinnosyn ungefär 80 år fräschare, med sina 1,7 miljoner ord – motsvarande tre stycken “Krig och Fred” – borde den räcka minst till nästa Fantasyfredag.

En av de stora utmaningarna för den som vill ge ut fantasy översatt till svenska är att mycket av det som skrivs är minst trilogier, ibland längre serier – dessutom gärna tegelstenar på 400 sidor eller mer, ibland mycket mer. Så har det varit sen Tolkien, och mer sentida författare som Robert Jordan, George R R Martin och Brandon Sanderson har gjort vad de kan för att förvärra läget. I kommentarsfältet på Sinkadusmåndag del 12 skriver Äventyrsspels Johan Anglemark “[vi] ville egentligen undvika serier där delarna inte var fristående, för att undvika pyramideffekten: Första delen säljer mer än andra delen som säljer mer än tredje delen osv. För böcker i bokhandeln gäller inte detta i samma mån, men här pratar vi om kioskböcker. Att ge ut en bok som förutsätter att man har läst tidigare böcker, när de tidigare böckerna har returnerats till förlaget av Pressbyrån är ingen smart idé”.

Jag tror Anglemark underskattar pyramideffekten i bokhandeln, men oavsett så satsade Äventyrsspel ännu i juni 1988 hårt på prenumerationskonceptet och gjorde en hel del egenreklam för böckerna i största allmänhet, med puffar i både Sinkadus #13 (mitten och höger) och #14 (vänster). Förra blogginlägget konstaterade att redaktionen dubblats i storlek, och från och med april 1988 så betydde detta också nya, större lokaler på Åsögatan på Södermalm. Ambitionsnivån och expansionstakten var alltså hög och bokserien var fortfarande en prioriterad produkt.

Pyramideffekt eller inte, många av böckerna i Drakar och Demoner-serien var delar av längre serier med i snitt ungefär fyra delar. Detta, sjätte boken som gavs ut, är den första som var helt fristående när den gavs ut på svenska. Hambly ändrade på den saken ett antal år senare, genom att skriva fler böcker i samma värld – men det var långt efter att någon var beredd att kasta pengar på en svensk översättning. Tidigare böcker i Drakar och Demoner-serien hade också hållit sig mellan 180 och 260 sidor, men inte längre – detta var den överlägset längsta boken hittills, vilket medförde en prishöjning från 29 till 39 kronor för den som inte prenumererade.

Morkeleb den Svarte

Barbara Hambly

Originaltitel: Dragonsbane (1985)
Översättning: Gabriel Stein
Omslag: Michael Whelan
Tryck: Scandbook, Falun – 333 s

“Morkeleb den Svarte” är till skillnad från de tidigare fem böckerna i DoD-serien helt nyskriven, och det märks. För första gången dyker det upp icketraditionella troper, både en drakdödande riddare som använder lömskhet och gifter och en medelålders häxa som varken är underskön eller har speciellt kraftfull magi. Huvudpersonen, Jenny Waynest, är alltså en 40-årig tvåbarnsmor vilket fortfarande hörde till ovanligheterna inom SF och fantasy fram till helt nyligen. Mötet mellan den noble, naive Gareth och drakdödaren John Aversin, den senare i en svinstia med lera upp till knäna, skulle kunna vara en allegori över kontrasten mellan tidigare drak-fantasy i St Göran-tappning och Hamblys egen mer diskbänksrealistiska inställning. Det var som tidigare noterat inte förrän ca 1968 som fantasy blev en egen genre, och övergången från saga till roman tog lång tid och skedde gradvis. I denna bok är övergången inte helt fullbordad, det är tydligt att Hambly blivit inspirerad av Ursula Leguins “Trollkarlen från övärlden”, med både magi som bygger på sanna namn och hamnbytande som centrala för handlingen.

Lika tydligt är att Drakar och Demoner, alltså rollspelet, inspirerats av just denna sorts drakar – kanske exakt denna drake. Till skillnad från resten av boken är den väldigt traditionell fantasy, som Tolkiens Smaug – uråldrig, guldälskande, slug med stark magi och högt PSY. Ändå är Morkeleb ändå lite modernare än Smaug, som ju i sin tur var inspirerad av draken i Beowulf och Völungasagans Fafner. Morkeleb är mindre girig och mer nobel. En drake man kan prata med och bli kompis med åtminstone tillfälligt och om man har ett gemensamt mål eller är mäktig själv, som Blatifagus i Svavelvinter. Kanske är det därför han lyckats sno åt sig huvudrollen – originaltiteln är Dragonsbane, och avser då riddaren John Aversin som är den enda levande drakdödaren. Även om namnet var svåröversatt så spoilar den nya titeln faktiskt en hel del av handlingen, en inte helt lyckad vändning.
För att fortsätta intertextualitetsspåret så är det lätt att misstänka att George R R Martin inspirerats av Hamblys “Winterlands”, där kölden är hård, allting sakta faller sönder, och dit kungen slutat skicka riddare och trupper till försvar. Även Martins eldprästinna Melisandre har en motsvarande arketyp här, kungens käresta Zyerne. Slutligen kan sägas att fantasyvärldens just nu mest produktive, den tidigare nämnde Brandon Sanderson, säger att detta var boken som fick honom att börja läsa böcker, när han fick den av sin lärare i åttonde klass. 

Omslag

Michael Whelans mäktiga omslagsbild användes omedelbart på nästa nummer av Sinkadus, #15, Oktober 1988. Sen användes den igen ett par år senare (1990) på Drakar och Demoner Monster-boxens framsida. Kostnadseffektivt! Det här är dock originalet, bilden är skapad för boken. Det är helt klart ett lustigt grepp att använda samma bild till tre olika produkter som med största sannolikhet fanns att köpa i samma butiker (Tradition etc) samtidigt.

När jag började göra research (ha), inför denna blogg så visade det sig att informationen i de svenska bibliotekens informationssystem Libris fel, med Michael Whelan som översättare snarare än av Gabriel Stein. Kan inte tänka mig nåt annat än att det alltid varit så, alltså sen utgivningen för 30 år sedan. Det stämmer också bra med skicket på det exemplar av boken som finns i bibliotekets arkiv, det såg ut att ha varit orört sen det gavs ut. På nåt känns det bra att dra ett litet strå till stacken och credda rätt översättare.

Läs istället

Jag tycker personligen Morkeleb den Svarte/Dragonsbane har hållit bra och tål att läsas än idag. För den som letar efter “X med drakar” är det frågan är vad X är här, kanske är X-faktorn att draken är sympatisk och smart, och att handlingen är realistisk och bitvis rå. Därmed blir min närmsta koppling Temeraire-böckerna av Naomi Novik, som snarast är Napoleonkrigen med drakar. Om man ska gå på vad Brandon Sanderson säger i sin intervju ovan så är det kanske istället “midlife crisis with dragons” som är bokens tema, förhoppningsvis kan nån läsare rekommendera andra böcker på det temat.

 

För första gången lyckas Äventyrsspel producera en bok enligt tidplan och utan att skriva av sig allt för mycket i Sinkan. Nytt denna gång är att den är redigerad av Ewa-Lotta “Ewiz” Ehrsson och Anders Blixt. I Sinkadus #12, mars 1988, hade Ewiz fått fast anställning på Äventyrsspel som redaktör. Redan i Sinkadus #10, november 1987, var det Olle Sahlins förhoppning att få förstärkning på redaktionen, och det skäl som anfördes när detta nu blev verklighet var just att kunna öka produktionstakten på boksidan. I #12 finns också en helsides advertorial för vad som här kallas för “Drakar & Demoner Bokklubben” med fokus på prenumeration. Redaktionen svällde i denna veva upp från två till fyra personer. Olle och Ewiz jobbade mest med böcker och tidskrift, Anders fick hjälp av Henrik Strandberg med rollspelsprodukterna.

Elric av Melniboné

Michael Moorcock

Originaltitel: Elric of Melniboné (1972)
Översättning: Louise Hurtig
Omslag: Michael Whelan
Tryck: Scandbook, Falun – 173 s

Conan-novellerna började skrivas på 30-talet och gavs ut i novellform i tidningar, den samlingsutgåva som gjorde Conan känd och låg rätt i tiden för att fånga en fantasy-våg kom 1966. Elric började skrivas 1961, gavs ut i novellform i tidningar, och den samlingsutgåva som gjorde honom känd och låg rätt i tiden kom 1977. Även om böckerna om Elric inte utspelar sig i ett delat universum med H.P. Lovecrafts så är de uppenbart inspirerade av dem, med tentakelförsedda äldre gudar i haven och magi som skapas genom geometriska mönster som bara syns i vissa vinklar. Precis som med Conan/Frazetta så fanns det också för Elric en känd, i det här fallet ung, omslagsillustratör – Michael Whelan. De tio år som hunnit gå mellan utgivningarna öppnade för att kontrastera den mytiska hjälten Conan med en annan sorts hjälte.

Moorcock dedikerar boken till Poul Anderson – som vi redan konstaterat var en gigant inom fantasy på 60-talet – och till Bertolt Brecht, med förklaringen att hans verk och särskilt då Tolvskillingsoperan varit en stor inspiraton. En av Brechts innovationer var att göra upp med Aristoteles arketyplära ur “Om Diktkonsten”, ca 335 f.kr. Där framgår att den tragiska hjälten som huvudperson ska vara konsekvent, trovärdigt skriven, och god eller rättrådig för att göra åskådaren tillfreds. Herakles dödar sin fru och sina barn men inte med flit, och hjältedåden är en av gudarna ålagd botgöring. Oedipus gör allt för att undvika sitt öde, och när han misslyckas sticker han ut sina egna ögon. Brecht skrev istället sina pjäser med i syfte att lägga fram en argumentation eller poäng utan hänsyn till åskådarens känslor. Han bröt gärna den fjärde väggen (“verfremdungseffekt”) för att tvinga bort all identifiering med verkets karaktärer. Tolvskillingsoperan slutar abrupt med att Mackie Kniven, Londons mest ökände skurk, plötsligt blir benådad och får en titel, ett slott och statspension. Elrics slut framgår redan på försättsbladet – alltings undergång.

Elric är onekligen svår att identifiera sig med – en vek albino, kejsare i ett förfallande rike, som tar droger och använder magiska ritualer för att hålla sig vid liv. Samtidigt är han i grunden moralisk, om än inte uppenbart god. Han framstår helt och hållet som en tragisk hjälte, mycket mer lik Kullervo i Kalevala än Mackie Kniven. Det mest Brechtianska i Elric av Melniboné är kanske hur otrevliga samtliga karaktärer är, och hur lite intresse i alla fall jag personligen kan uppbåda för någon av dem. Men om “X med drakar” är det enklaste sättet att skapa fantasy så är det inte förvånande att “grekisk tragedi med drakar” var ett av de första recepten.

Louise Hurtig, som översatt boken, har inte lämnat några andra avtryck i biblioteksdatabasen Libris. Hon är sannolikt en av Äventyrsspels-redaktionens vänner, Anders Blixt har skrivit Sinkadusartiklar med en Sandra Hurtig, gissningvis en syster. Språket är på många ställen oerhört ålderdomligt, som det anstår fantasy från 60-talet. Sagor och myter var fortfarande mallen, det gick inte att ha in för många Eder eller ehuru. Elric är dessutom kejsare och därmed fortsätter vältrandet i hovets etikett och tilltal som inleddes i Camber av Culdi. Kopplingen “fantasy = äldre tid” var fortfarande oerhört stark – ärligt talat tror jag den hängde med även till översättningen. “Modern” fantasy, alltså skriven ungefär från 80-talet och framåt, är ofta mer modern i både språk och syn på vilka sedvänjor, kulturer och könsmaktsordningar som kan råda i en värld även om den råkar ha medeltida teknik.

Omslag

Michael Whelans omslagsbild av Elric är en av de mest kända, kanske den mest kända, inom svenskt rollspel – samma som på de fyra olika Drakar och Demoner-
boxar som gavs ut 1984-1991. Orvar Säfström och Jimmy Wilhelmsson valde naturligtvis denna bild till sin bok om Äventyrsspel från 2015 och den har sen återkommit från Riotminds på DoD “Retro”. Andra Drakar och Demoner-regelboxar (Expert, Gigant) på 80-talet hade också Elric på omslaget, antagligen för att han är så oerhört distinkt och lätt att känna igen med sin bleka hy och sitt stora svarta svärd. Elric är också den sista karaktär i Drakar och Demoner-serien som får en egen logotyp av Klas Berndal, och till skillnad från Conan så återkommer den inte på senare böcker.

Läs istället

Om jag hade fattat kopplingen till Brecht hade det kanske funnits ett värde i att läsa Elric även år 2019, men för den som söker tragiska hjältar så rekommenderar jag istället Robin Hobbs “The Fitz and the Fool“-böcker. Lika deppiga men åtminstone lyckas de nå upp till Brechts kriterium för det episka, att åskådaren lider med karaktärerna.

I Sinkadus #11, januari 1988, framgår det att Olle Sahlin just ska börja redigera bok fyra i Drakar och Demoner-serien, och bok fem har börjat översättas. Därmed passar VD Fredrik Malmberg också på att ge en första lite längre programförklaring.

En generös läsare kanske kan se detta som huvudsakligen språkvård – fantasy är ju faktiskt engelska, fantastik är inte en så välkänd term och dessutom väl brett, swords and sorcery som Malmberg bollar upp är både engelska och väl smalt. Jag tror att en god dos hybris låg bakom inlägget. Malmberg har alltid varit lite larger than life, det är mer styrka än svaghet. 1988, när alla produkter flög av hyllorna, kändes det säkert som att Drakar och Demoner var fantasy i Sverige. Att det fortfarande var översättningar som kulturellt approprierades var inte så noga – än idag är det oerhört lite fantasy som skrivs på svenska som originalspråk, ännu mindre om man ska begränsa sig till swords and sorcery och räknar bort den nya, stora genren urban fantasy (Engelsforstrilogin, Norra Latin). Å andra sidan verkar namnet ändå vilseledande om det faktiskt fanns planer på SF och skräck, eller kunde man tänka sig en Chock-serie?

Trots att Malmberg förklarar att det är “ren litteratur” det handlar om så är det nu första gången vi ser en antologi, och första gången för en bok som inte redan var en klassiker, ett betydligt mer osäkert kort än Conan eller Elric.

Tjuvstaden

Robert Asprin (redaktör), Andrew Offutt, Christine DeWees, Joe Haldeman, John Brunner, Lynn Abbey, Marion Zimmer Bradley, Poul Anderson

Originaltitel: Thieves’ World (1979)
Översatt av: Gabriel Stein
Omslag: Walter Velez
Tryck: Scandbook, Falun – 199 s

Magnus Dahl f.d. Edlund gav i sin tabell “Så mycket Drakar och Demoner är Drakar och Demoner-serien” denna bok det högsta utdelade betyget. Betrakta tabellen ett ögonblick och försök avgöra vad betyget motsvarar för numerärt värde, svar mottas i kommentarsfältet och endast med motivering. Bloggen kommer att återkomma till ämnet med sin egen gissning.

Nu när ni har gissat – min första tanke var “fy tusan vad coolt att skalan är 3-18”, synd att det inte var riktigt så. Jag håller hur som helst med om att det är svårt att komma närmre rollspels-sourcebook än såhär inom skönlitteratur. Samtidigt är det värt att fundera på vad som egentligen är Drakar och Demoners sanna natur. Några återkommande inslag:

• Fantasyklyschor eller rena plagiat (alver, orcher, odöda, magiska/talande svärd, ninjor/lönnmördare)
• Namn med onormalt många x, y, z eller gutturala ljud
• Hjältedåd (Rykte och Hjältepoäng)
• Buskis och dråpliga inslag (ankor, Brior Brådfot)
• Grottkräl
• Slumptabeller
• Drakar (ofta) och demoner (mer sällan, gärna i sällskap med nån ond häxmästare)
• Värdshus, där äventyret börjar

Till exempel så börjar Dödens skog (Ärans väg del ett, 1985) med att rollpersonerna hör ett rykte eller träffar någon på ett värdshus. Därefter ger de sig ut i skogen och möjligen också in i ett gravkummel där de måste slåss med en kummelgast med ett magiskt svärd. Besegrar de kummelgasten så finns det naturligtvis en mäktigare gast i del två – dödsgasten Mogdath, med det magiska svärdet Aleth-Kheloch. Slutligen i del tre får rollpersonerna en magisk, “god” tvåhands stridshammare. Efter att ha utsatts för några slumpmässiga möten/händelser (exempel: det börjar ösregna) och besegrat en dödsgast med magisk tvåhandsyxa så kan de med det “goda” vapnet besegra den onda odöda hemskingen.
Detta ska naturligtvis inte förväxlas med Dödens väg (1989), som börjar med att rollpersonerna blir inbjudna till ett värdhus där de får i uppdrag att utreda stölden av ett ont magiskt tvåhandssvärd. Till hjälp får de ett gott magiskt tvåhandssvärd. Efter att ha letat upp draken Haraxidix och pratat med några ankköpmän kan de hitta och besegra den onda odöda hemskingen med hjälp av det “goda” vapnet.

Sedd med dessa ögon är Tjuvstaden inte hundra procent Drakar och Demoner. Det finns inga alver, orcher, odöda, eller magiska vapen. Inga hjältedåd, ingen buskis, inga drakar. Värdshuset Den Vulgära Enhörningen är däremot centralt för handlingen, det finns grottor under stadens slum, och häxmästarna/magikerna Enas Yorl och Lythande har fullt upp. Tjuvstaden är bara så mycket DoD som Dungeons and Dragons är – nästan, men inte riktigt. Tanken att detta skulle vara den ultimata boken för rollspelare slog recensenten Greg Costikyan redan 1980:
“since fantasy role-playing involves the group production of a multi-hero fantasy story, role-playing fans especially will find Thieves’ World enjoyable. […] The stories themselves range from mediocre to excellent, but all are worth reading.”

Det tog inte heller lång tid för Chaosium att ge ut Thieves’ World – som den heter på engelska – som en boxad kampanjvärld till AD & D. Därmed kan man förstå att Äventyrsspel trodde sig ha en given succé att satsa på här, även om det inte alls var en klassiker som tidigare (och planerat kommande) böcker.

Hur som helst är boken en antologi, redigerad och sammanställd av Robert Asprin, med ett tiotal noveller av huvudsakligen välrenommerade amerikanska författare inom huvudsakligen Science Fiction – Poul Anderson, Joe Haldeman, John Brunner. Marion Zimmer Bradley är den enda som är mest känd som fantasy-författare, vilket delvis beror på att boken kom 1979, alltså då fantasy som egen storsäljande genre för vuxna bara hade funnits i ungefär tio år. Doldisen Lynn Abbey får också in en novell, eventuellt det första hon någonsin fått i tryck – hennes debutroman kom samma år. Det är lätt att misstänka att fler kvaliteter än de litterära spelade in i publiceringsbeslutet, eftersom hon gifte sig med Robert Asprin ett par år senare. Å andra sidan är hennes senare författarskap välrenommerat, vilket man inte kan säga om Christine DeWees som aldrig skrivit något annat vare sig förr eller senare än novellen i denna bok. Asprin beskriver henne själv som “en vithårig mormor som kör Harley och alltid drömt om att bli författare”, man anar en ton av desperation när det gällde att få in de sista novellerna för att kunna publicera i tid.

Konceptet bakom Tjuvstaden/Thieves’ World är att alla författarna fått en gemensam kampanjvärld att förhålla sig till, och även delvis ett gemensamt persongalleri att leka med. Det finns också med en essä av Asprin som beskriver jobbet med att genomföra projektet, och han börjar med att räkna upp de fantasyreferenser som var allmängods 1979: Conan, Elric, Solomon Kane, Fafhrd och Gråkatt. Ingen annan förtjänade att omnämnas; detta var vad som fanns av etablerad episodisk fantasy för vuxna. Vad man än tycker om boken i övrigt så är det imponerande att uppfinna ett nytt koncept (alltså “shared world”), man får såhär i efterhand känslan av att konceptet sålde fler exemplar än novellerna själva, de är av mycket blandad kvalitet.

Författarna verkar nästan alla känna varandra privat, huvudsakligen genom olika SF-konvent och medlemsskap i SCA, alltså Sällskapet för Kreativ Anakronism som Poul Andersson grundade och Marion Zimmer Bradley var en av de allra första medlemmarna i. Eftersom fantasy var så oerhört perifert var Tolkien-sällskap och SCA (grundat 1966) ungefär det som fanns – inte ens levande rollspel hade ännu kommit till Europa. Olle Sahlin konstaterar också med glädje att “Katherine Kurtz och hela Äventyrsspels redaktion är med i SCA”, och jag minns mycket väl hur stora de var ända in på 90-talet. Idag verkar reenactment vara både mer fragmenterat och icke-hierarkiskt. I Sverige är levande rollspel av alla slag betydligt större än SCA var ens som störst. Nya kulturministern Amanda Lind, född 1980, är karaktäristiskt nog lajvare (helst skogsalv).

Omslag

Det här är första gången som omslagsbilden för den ursprungliga, amerikanska upplagan av boken återanvänds – och den visar alltså några stökiga typer i nitläder på ett värdshus, väldigt DoD. Äventyrsspel återanvände också bilden på omslaget till regelhandboken “Tjuvar och Lönnmördare” (1992). Värt att fundera över att mannen med en stjärna i pannan antagligen ska föreställa magikern Lythande, ändå har han nitat läder. Vad hände med att magiker bara kan ha rustning av tyg som bäst?

Läs istället

Inte heller denna bok står sig speciellt bra såhär 40 år senare. Hade gärna velat rekommendera en antologi, men ärligt talat vet jag inte när jag senast läste en fantasy-antologi, det kan till och med ha varit just på 90-talet. George R R Martin har (ökänt, bland fansen) hållit sig undan från att avsluta Game of Thrones genom att sammanställa ett flertal antologier. En av dem, “Rogues”, handlar just en om tjuvar och är säkert inte är usel även om den bara har mediokra 3.85 på Goodreads. Eftersom jag inte läst den får det istället bli The Lies of Locke Lamora av Scott Lynch. Handlar också om tjuvar med ett hjärta av guld, men med mer fokus på “heist”. Nästan garanterat kommer den så småningom bli till tv-serie eller film, för den som föredrar det mediet och orkar vänta.

 

I Sinkadus #8 (juni 1987) så satt Olle Sahlin och jobbade med Conan-böckerna, i #9 (augusti) så var de uppenbarligen klara, och första reklamen gick ut. Både i de första böckerna och i Sinkan fick man alltså chansen att gå med i en helt ny bokklubb. 160 kr för sex böcker framstår såhär i efterhand som väl billigt – det är 10% rabatt på butikspriset inklusive porto. Rabatten och gratis porto motsvarar säkert Pressbyråns påslag, men det verkar inte som att nån tänkte på att böcker kan ha väldigt olika sidantal och därmed produktionskostnad – inte bara dyrare tryck utan också mer arbete med översättning, redigering, korr…

Eftersom de samtrycktes så hade Conan och Conan Cimmeriern exakt 178 sidor var, men ärligt talat så ryms innehållet i den andra boken antagligen på 140 sidor. Minst 35 sidor i tvåan är olika slags “filler” – bakgrundsinfo som fanns med redan i ettan samt egenreklam, och då är det ändå glesare text. En fördel med omtrycket av förord och annat är att det blir enkelt att jämföra sida vid sida.

Utglesningen i bok två berodde på den tidigare nämnda hårddiskkraschen, men i Camber av Culdi är texten ytterligare 20 % tätare än i den redan något komprimerade första Conan, ändå är boken 40 % längre. Var planen att undvika tegelstenar av Game of Thrones-storlek? Såna är inte ovanliga inom fantasygenren – dels satte Tolkien standarden, dels är många läsare eskapister som inte känner några gränser för hur djupt de kan tänka sig att gå i en påhittad värld. Av praktiska och kommersiella skäl brukar det bli trilogier eller längre serier, men även i såna finns det en tydlig trend där den första boken är rimligt tunn och de senare böckerna blir tjockare och tjockare.

Camber av Culdi

Katherine Kurtz

Originaltitel: Camber of Culdi (1976)
Översatt av: Åke Eldberg
Omslag: Don Maitz
Tryck: Scandbook, Falun – 257 s

De första två böckerna kom under sommaren 1987, Camber av Culdi först i januari 1988. Orsaken till utgivningsuppehållet är oklar, men å andra sidan fanns det inte något utgivningsschema ännu. I Sinkadus #10, november 1987, dyker följande reklampuff upp om Camber av Culdi:

“Egentligen är det precis som med Stjärnornars Krig – hon skrev först en trilogi … sedan böckerna om Camber … och därefter har hon fyllt på med fler böcker om tiden efter kung Kelson.”

George Lucas hade 1980 gått ut och sagt att det skulle bli nio Stjärnornas Krig-filmer, och 1981 så ändrade han inledningstexten (för övrigt skriven av Brian De Palma) i den ursprungliga filmen så den började med “del fyra”. I samma veva sade Lucas också att uppföljare både före och efter denna trilogi var pausade. Ändå var det en allmän sanning bland Star Wars-diggare på 80-talet att det skulle bli nio filmer, så att reklampuffen förutsatte som självklart att det skulle göras prequels och sequels var inget konstigt.

Man får ändå säga att Kurtz gjorde ett bättre jobb än Lucas med att hålla fansen sysselsatta. Hon inledde sin “Deryni”-serie 1970, med “Deryni Rising”. Camber of Culdi (1976) var den fjärde boken i serien, men den första boken i en prequeltrilogi som än idag är den kronologiskt första. Den senaste och antagligen sista Deryni-boken kom ut 2014. Om man ska läsa alla sexton Deryni-böckerna är detta alltså ett av två logiska ställen att börja, men boken förutsätter ändå delvis att man läst den första trilogin och har lite koll på världen. Här fick man bara chansen att just börja, eftersom inga fler böcker i serien gavs ut på svenska. Wikipedia dissar Kurtz på hennes egen sida, med “[Her] works were popular in the 1970s until the early 1990s, but are no longer widely read.” Äventyrsspel var alltså ganska sent på bollen – gissningsvis sålde boken för dåligt för att motivera utgivningen av fler delar.

I en serie som huvudsakligen satsade på klassiker var det ändå rimligt att välja Deryni-böckerna, de var nyskapande när de kom. Tidigare fantasy var oftast skriven som sagor eller myter (t.ex. Conan, Sagan om Ringen), eller barnlitteratur (Narnia, Bilbo). Kurtz var en av de första som skrev “historisk fantasy”, alltså som utspelar sig i vår egen värld (medeltidens England, eller möjligen Wales), men med twisten att det finns magiska alver. Åke Eldberg översätter också väldigt engelskt med lords och ladies, Sir det ena och Earl det andra. Eldberg var för övrigt själv rollspelare, skrev bland annat material till Stjärnornas Krig-Rollspelet och översatte Chock. Precis som Gabriel Stein översatte han också ett par bokspel (Falken #2 Mekanon och #3 Baals Bojor), under pseudonymen “Wilhelm Korp”. När svenskt rollspelande tappade styrfarten hittade han en andra karriär som präst, så småningom ökänd och kontroversiell motståndare mot aborter och kvinnor i kyrkan. Som blivande präst lär han också ha gillat hur boken vältrar sig i den medeltida kyrkan, med långa ramsor på latin.

Jag ska erkänna att jag i 30 år trodde att Camber av Culdi var en kvinna, eftersom det är en kvinna på omslagsbilden. Det är lite oklart vem bilden egentligen ska föreställa – det är väldigt ont om kvinnor i boken. Jag får det till tre stycken, Cambers dotter Evaine, hans skyddsling Megan och  prinsessan Ariella, men ingen av dem har någonsin en dolk i handen. För övrigt är boken inte ens i närheten av att klara Bechdel-testet, de pratar inte ens med varandra. Bilden är naturligtvis skåpmat, återanvänd från Sinkadus #5, september 1986. Johan Anglemark skrev helt korrekt i kommentarsfältet till Sinkadusmåndag “Fenomenet kommer att återkomma, både på spelboxar, romaner och Sinkaduser. Betalade vi för att använda en bild så kunde vi använda den på flera ställen, som vi tolkade avtalet. Så det var mycket riktigt för att spara pengar. ;)” Don Maitz hade ursprungligen gjort bilden för omslaget till den engelska översättningen av N & C Hennebergs “Les Dieux Verts”, fransk Science Fiction från 60-talet. Det känns inte givet att utgivaren, DAW Books, hade varit glada över att se samma bild på en annan bok i samma genre. Antagligen vet de fortfarande inte om det.

Slutligen ett nytt inslag – helgens boktips. Många av Drakar och Demoner-böckerna är klassiker som lever vidare i någon form. Deryni-böckerna hör inte längre till den kategorin. Min bästa chansning till framtida klassiker blir istället The Curse of Chalion av Lois Mcmasters Bujold. Likheterna är många – även här finns det en trilogi runt om, och även här är det en av böckerna som utspelar sig 200 år tidigare och är lite sämre än de andra. Chalion-böckerna, speciellt den första, utspelar sig också i en tydligt medeltida miljö med borgar och kungliga hov, men i södra europa snarare än i England. Många av karaktärerna är också baserade på historiska personer i främst Portugal och Spanien. Finns inte översatt till svenska, men en betydligt bättre bok.