Ännu en Conan. Att det inledningsvis blev välkända fantasyklassiker i allmänhet och Conan i synnerhet är ingen överraskning. Mycket av Äventyrsspels produktion under
de expansiva åren 1985-1992 var just översättningar av engelska succéer – från Combat Cars och Talisman (från Games Workshop) till Chock (Chill) och Rappakalja (Balderdash). Valet av en dubbel-Conan som första utgivning lär, om det inte var på direkt beställning av VD Fredrik Malmberg, ha varit en idé som han omedelbart sade ja till. Malmberg var redan då en stor Conan-fan och är numera ägare (genom Paradox Entertainment/Cabinet Holdings) av hela Robert E. Howards litterära produktion, inklusive allt som har med Conan att göra.

I Sinkadus #8, juni 1987, är det tydligt att Olle Sahlin satt och jobbade med böckerna. Där stoppade han in en artikel om Conan på klassiskt rollspels-manér, d.v.s. “ta en karaktär ur fantasylitteraturen och gestalta den med ett rollformulär”. Conan får lustigt nog 18 i STY men 19 i KAR. Bland färdigheterna finns både “Smyga” (19) och “Gömma sig” (25), stor skillnad för två så hårfint närliggande aktiviteter. Dessutom 25 i “Änterhake” redan vid 20 års ålder, vilket borde vara innan de många åren som pirat.

Intressant nog pryds artikeln av en annan Conan-logotyp än den som hamnade på böckerna, nämligen loggan med svärdet som skapades – antagligen av Renato Casaro –  för filmen “Conan the Barbarian” från 1982. Kanske var Berndals logga inte klar, eller så ville man använda denna betydligt mer kända version för att tagga upp läsarna. 

 

Conan, Cimmeriern

Robert E. Howard, L. Sprague de Camp, L. Carter

Originaltitel: Conan of Cimmeria (1969)
Översatt av: Gunilla Jonsson, Hathor Frapp (sic)
Omslag: Boris Vallejo
Tryck: Scandbook, Falun – 179 s

Olle Sahlin beskriver i boken om Äventyrsspel hur hårddisken kraschade i ett sent skede vid utgivningen av de två första böckerna (som samtrycktes). “Vi fick skicka några av novellerna på snabböversättning till Gabriel Stein”, fortsätter han, och avslöjar därmed vem som dolde sig bakom signaturen Hathor/Hator Frapp. Gabriel Stein, numera bankir bosatt i London, översatte framför allt Joe Devers “Ensamma Vargen”-böcker åt Äventyrsspel under pseudonymen Isidor Atnister. När materialet var så pinsamt att inte ens Atnister ville kännas vid det så kom Frapp in, både här och senare när han översatte “Tigerns väg” (“Overlord”) av Mark Smith & Jamie Thompson.

I Conan Cimmeriern märks det ganska tydligt att Conan utspelar sig i samma värld som H. P Lovecrafts Cthulhu-Mythos. När Conan blir lurad till en starkt magnetisk obelisk som drar till sig hans rustning finns det givetvis ett slemmigt tentakelmonster därunder. Till skillnad från i Cthulhu-novellerna lyckas Conan allt som oftast besegra de namnlösa fasorna. Det är också förvånande att Conan, “barbaren”, vars huvudsakliga förvärvsarbeten är gravplundrare, hyrsvärd och pirat, är helt igenom hederssam. I “Den Svarta Lotusen” beskrivs det hur piratflottan han tillhör har rövat och plundrat, men Conan själv tar aldrig något från nån levande. Han är helt igenom en nobel vilde som Rousseau skulle uppskattat. Tyvärr har originalnovellerna inte åldrats med så stor värdighet. Conan stöter på få problem som inte kan lösas med svärdet, och om han möjligen blir besegrad av stor övermakt så löser det sig ändå genom att den kvinnliga härföraren skonar honom för hans exotiska skönhets skull. Lovecrafts noveller är mindre skissartade och har hållit bättre – även om både skräck och fantasy fortfarande är populära genrer så har fantasyn divergerat mer än skräcken. Det tyckte uppenbarligen inte Malmberg & Sahlin – det blev så småningom betydligt fler Conan-böcker – men de tog åtminstone två års paus för annat först.

Det är nu precis tio år på dagen sedan Magnus Dahl (fd. Edlund) skrev sin fantastiska blogg Sinkadus-måndag. Förutom läsvärdheten i själva inläggen fanns mycket kul i kommentarerna, framför allt från Johan Anglemark men även en del från Anders Blixt, Olle Sahlin, Erik Granström (givetvis under pseudonymen Brior, som i Brådfot) med flera. I kommentarsfältet till det sista blogg-inlägget önskas en fortsättning, en genomgång av samtliga Äventyrsspels produkter.

Den som läst Olle Sahlins kalenderbitande genomgång av Äventyrsspels 100 första produkter, i Sinkadus #13, kan ganska snabbt inse vilket monsterjobb det är. Förutom att tugga sig igenom alla Ensamma Vargen och Tigerns väg-böcker, testspela Napoleon, Lützen och Rymdimperiet gäller det att komma på något smart att säga om rollformulärsblocken, och helst också hitta en tröja från spelkongress ’86. Orvar Säfström och “Spelpappan” Jimmy Wilhelmsson gjorde en glossy-version av detta jobb, med bravur, när de gav ut boken om Äventyrsspel 2015. I denna bok fick Drakar och Demoner-serien, de första böcker på svenska som gavs ut som fantasy (eller “fantasi”), två sidor som huvudsakligen gick ut på att visa de onekligen feta framsidorna. På sätt och vis har Orvar och Jimmy fångat essensen av Drakar och Demoner-serien – att använda igenkänningsfaktorn i varumärket för att gå in i en ny marknad.

Jag tror dock det finns mycket mer att säga som inte är sagt, både om böckerna och om utgivningen. Dessutom är omfattningen överblickbar – 51 böcker, de flesta föredömligt korta, under 200 sidor, som det anstår “pulp fiction”. En bok i veckan året ut – inget ovanligt nyårslöfte. Vi kör igång:

Conan

Robert E. Howard, L. Sprague de Camp, L. Carter

Originaltitel: Conan (1967)
Översättning: Bo Petersson
Omslag: Boris Vallejo
Tryck: Scandbook, Falun – 177 s

Historien om Conan är lite mer komplicerad än för många andra litterära karaktärer. Robert E. Howard, själv amatör-bodybuilder, uppfann allas
favoritbarbar 1929 och hann skriva ett antal noveller och utkast till många fler innan han begick självmord 1936. Efter hans död redigerade och
avslutade Lyon Sprague de Camp ytterligare ett antal noveller och gav så småningom ut dem i bokform 1953-1957. Den sista boken om Conan under denna period, Tales of Conan, innehöll också den första novellen skriven av någon annan än Howard, nämligen svensken Björn Nyberg(!). 1966 kom Lin Carter in i bilden som ny redaktör och utgivare för allt som skrivits om Conan, denna gång också med numera klassiska omslag av Frank Frazetta. De tolv böcker som utkom 1966-1977 hade betydligt större upplagor än innan och skapade bred publik, det var också denna nystart som gav upphov till filmen från 1982.

Denna komplicerade historia gjorde att boken angavs med tre olika författare, och att den också krävde licens och royalty för utgivningen vilket kanske inte hade behövts för en översättning av Howards oredigerade originalberättelser ur “Weird Tales”. I gengäld fick Äventyrsspel ett mer sammanhängande och användbart material, och de utgav också alla Howard/Sprague de Camp/Carter-böckerna men nästan inget annat av det som gjorts om Conan.

Omslaget här, “Dragon’s Fire” av Boris Vallejo, är detsamma som på Sinkadus #10, utgiven ungefär samtidigt som boken (november 1987). Mer om det senare. Det som är desto mer intressant är att namnet CONAN är en egen logotyp, skriven med bokstäver som hänger ihop precis som på Klas Berndals logga för Sinkadus. Den här CONAN-loggan hängde med till Drakar och Demoner #14, men i övrigt försvann konceptet med egna loggor för karaktärer och underserier fort.

Fantastiskt nog kunde man såhär i början få en Drakar och Demoner-roman för 29 kronor, motsvarande 56 kronor i 2017 års penningvärde. En Big Mac kostade som jämförelse 18,50 kronor. Ett pris så frestande att många gärna ville köpa dubbelt så mycket Conan, och nästa vecka får de chansen.